Bloggarkiv
Olé på några 1300-talsriddare (1)
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan.
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna.
Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen.
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint.
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild.
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
Tung Metall – skyddar, men kanske inte så bra i strid? Om experimentell arkeologi
Om Historiska Experiment – att försöka återskapa äldre teknik, manövrar och hela expeditioner för att bättre förstå det förgånga och historiens förutsättningar på den mest grundläggande nivån.
Nyligen publicerade den mångkunnige Tannhauser en läsvärd redogörelse för marsch i såväl antik som modernare tid (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/01/07/immer-weiter-om-att-standigt-ga-vidare/), och det påminde mig om ett litet utkast till inlägg som jag suttit på ett tag, om att testa och pröva sådant som hör ihop med historiska erfarenheter och fenomen. För alla som strävar efter att illustrera historiskt inspirerade teman med realistiska ambitioner är det här ett viktigt ämne.
Arkeologi som sysslar med att testa saker för att se om det verkligen gick att utföra dem som man trott är inget nytt. Men det ansågs traditionellt vara ett slags lek, oseriöst och lite fnyst uppå av de förmodat ”seriösa” historikerna. Det här tidigare randfenomenet dock fått en ny och ökad spridning i och med den nya mediaverklighet där t.ex. kanaler som tar upp historia och populärvetenskap, som Discovery Channel eller National Geographic, numera samsas om samma tittare. Till det kommer moderna tekniska landviningar för att mäta och eller simulera smått och blandat,och åskådliggöra det med datorgrafikens hjälp. Mycket är förstås ren underhållning. Men rätt använt kan tester och simuleringar ge värdefullt bidrag till historieforskningen och förståelsen av dåtiden ”wie es wirklich war”, för att citera historiografins fader Leopold von Ranke. Det har lett till att testning tas mer på allvar även av de profesionella historikerna och arkeologerna.
Inom historieforskning är empatisk läsning ett grundläggande begrepp. Vi måste försöka förstå urkunder och texter och söka oss till deras syfte och innehåll utifrån förutsättningarna i den tid de skapades. Detta är dock lika sant vad gäller de rent fysiska förutsättningarna, det som kommer till oss via arkeologin. Och det är här den här experimentella approchen blir fruktbar: man kan få syn på det komplexa och sammansatta i den historiska verkligheten på markplanet, och förhoppningsvis en respekt och inkännande för hur dåtidens människor uppförde sig när man förstår deras resurser, omständigheter och vad de kunde eller måste klara av.
Ett axplock av sådana exempel på testade situationer kan ge syn för sägen
Studier av Förmoderna Rustningar
För många startar intresset för förmodern historia med…riddarna. Dessa stålklädda gentlemän med svärd i ena handen och en fal dam i den andra utgör en evig lockelse främst för unga pojkar, och vem har inte lekt att vara den harneskklädde hjälten i en saga där draken dödas, prinsessan dånar och kungariket jublar? Men för den som läst ens en liten gnutta historia kommer förstås en mängd frågetecken upp. Jag kommer ihåg hur jag i min gymnasietid, när jag började granska de här sakerna lite närmare, snubblade på Montgomery of Alamein och hans berömda ”Krigskonstens Historia”, där den gamle generalen ondgör sig över hur stel och artificiell den syn på krig och strid var som riddarna företrädde (s. 207ff). Speciellt de som själva i senare ålder dras till kampkonster undrar ofta…hmmm hur var det egentligen att springa runt klädd i stål och plåt och svinga svärdet? Alltså egentligen?
För en tid sedan uppmärksammade Sveriges radio P1 (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&artikel=4610646) en studie om hur det verkligen måste ha varit att knata runt i rustningar av den typ som efter mitten av 1300-talet täckte hela ridddaren i skyddande (?) metall. Studien (”Limitations imposed by wearing armour on Medieval soldiers’ locomotor performance”) genomfördes vid Leeds universitet. (Klicka på bild eller länk nedan)
http://www.leeds.ac.uk/news/article/2259/heavy_metal_hardens_battle
Studien (som också rapporterades i http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-14204717) ser rätt kul ut, med riddaren på löpband, men vad den visar är faktiskt en stridsfråga sedan mycket lång tid – hur mycket hindrade egentligen den fulla plåtrustningen krigaren som bar den, och hur kan det ha påverkat hans beteende? Studien visade på att rustningen påverkade krigarens kondition mycket starkt, och snabbt tröttade ut bäraren.
(Se läkar till alla rådata, studien själv och vissa metoddiskusioner i Proceedings of the Royals Society’s hemsida http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/07/15/rspb.2011.0816/suppl/DC1)
Ett annat, inte alls lika kontrollerat men ändå lite kul test som jag hittade på Youtube rör ett annat material i gamla rustningar, en som favoriseras av många s.k. lajvare (från levande rollspel, iscensättning av oftast förmoderna scener och berättelser) – läderlamell och härdad läderlamell.
http://www.youtube.com/watch?v=8jpuSzgkZN4&feature=related
Det som ändå gör det här testet intressant är att den ger den mer stridstänkande en omedelbar idé om hur strider kunde ha utvecklats mellan motståndare som bar läderrustning – vilket var majoriteten av de stridande nästan överallt i världen. Istället för de märkliga, av modern fäktning inspirerade långa duellerna med svingande svärdskämpar som är oss bekant från filmer, torde de flesta stridande cirklat runt varandra och försökt sticka sin motståndare. Mycket mer defensivt och liknande en modern brottningsmatch än de Errol Flynn-liknande krumbukter som dansar framför ögonen när vi ser en man med ett svärd.
Förmoderna Vapen: Svärd, Bågar och Trebucheter
Det andra sidan av myntet ifråga om förmodern vapenteknologi gäller just – vapnen. Det mest legendariska av vapen är svärdet. Där finns förstås mycket att testa. En favoritdiskussion bland intresserade av svärd rör vilket som var det ”bästa”. Ofta fokuseras de diskussionerna på skillnaden mellan västerländska svärd och de berömda japanska samurajernas svärd katanan. Ett otyg tyvärr (som om de otaliga krigarna i Mellanöstern och Indien inte också använde svärd av och på en hög nivå), men ett som delvis är förståeligt med tanke på just tyngdpunkten av medieframställningen av svärdsstrid.
Ett exempel är den här jämförelse mellan en Katana mot ett Långsvärd, båda från 1400-talet kan ses nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=EDkoj932YFo&feature=related
En lite kul grej är att programpresentatören är R. Lee Ermey, odödliggjord som vrålande och vidrig sergeant i Stanley Kubricks Vietnamskildring ”Full metal Jacket”.
Före handeldvapnens införande och dessas revolution av stridskonsterna, vilken ändade det förmoderna sättet att strida, fanns det förstås ett specialiserat och mycket vitt brukat avståndsvapen, bågen.
Slavsoldaterna i Mamluckernas sultanat i Egypten och Syrien, min favoritbesatthet när det gäller historia, var mer välutbildade än riddarna och slogs förutom med svärd, spjut, hammare osv även med sammansatta bågar, vilken konst på hästryggen de tog till den troligen högsta nivån före eldvapnens ankomst. För några år sedan läste jag en artikel vars exakta hänvisning nu undslipper mig (den var antingen i BSOAS, the Bulletin of the School of Oriental and African Studies eller JSS, the Journal of Semitic Studies), där artikelförfattaren hade provat att jaga med en båge av mamlukisk typ. Effekterna var fruktansvärda – pilar hade gått rakt igenom rådjur och hjortar på över 40 meters håll, och ytterligare tester visade att de skulle ha penetrerat alla former av rustning som fanns på 1300-talet på 30 meters avstånd- inklusive en tunnhjälm, som tydligen penetrerades på båda sidor.
Mamluckernas stridssätt, som jag kommer att skriva mer om i ett dedikerat inlägg, togs upp av ottomanska arméns rytteri Sipahis (speciellt sultanens elit, de s.k Alti Bölük Halki), vilka upprepade gånger besegrade västerländska korstågsarméer. Hur det rent våldsmässigt kunde vara fallet blir i alla fall lite klarare av nedanstående test av den turkiska bågen.
http://www.youtube.com/watch?v=jCL4wj1y6t0
Den båge som användes av elitrytteriet bland stormogulernas mäktiga rike i Indien var av en liknande sammansatt typ – och i nedanstående test finns också en jämförelse med den västerländska långbågen, som ju bevisligen kunde skingra arméer av plåtklädda riddare (se slagen mellan engelska och franska arméer i t.ex Crecy 1346, Poitiers 1356 och Agincourt 1415)
http://www.youtube.com/watch?v=IGcYGwqb3So&feature=related
(För ytterligare mätningar med värden för asiatiska bågars räckvidd se bland annat testerna i http://www.atarn.org/islamic/Performance/Performance_of_Turkish_bows.htm)
Den största skalan av beväpning i förmodern tid var bestod av de olika belägringsmäskiner som användes för att inta städer eller borgar. En fråga som många grunnat på var hur effektiva de där maskinerna egentligen kunde vara – speciellt med tanke på att de flesta belägringar trots allt a) inte lyckades och b), när de lyckades främst gjorde det på grund av att de belägrade svältes ut. I många filmer har trots det katapulter och olika sorters kastmaskiner brukats en hel del på senare tid, och ibland tycks orsaken mer vara att det ser snyggt ut på duken.
Men frågan kvarstod dock – hur effektiva var verkligen de där monstren. en galen fransman skred till verket och byggde en fullskalig trebuchet som fick testas under flera dagar, och resultatet? Se själva…
http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=L1EAA7pkEJ4
Om Logistik
Ett exempel som jag haft liggande i mina anteckningar och vars källa också tyvärr undslipper mig nu (äldre nummer av BSOAS, Bulletin of the School of Oriental and African Studies) handlar om mongolers och liknande stäppbaserade ryttararmeéers födokrav. Följande intressanta förhållanden gäller för framfarten av stora ryttararméer av stäpptyp.
Varje häst, av formatet liten häst eller stäpponny (mongolisk) behöver varje dag:
- 9,33 pund eller 4,2 kg gräs (torr vikt)
- 5 US gallons eller 18,5 liter vatten
vilket dagligen för en stor armé á 60 000 mongoler, vilken enligt källorna medförde mellan 4-6 hästar var (totalt ca 300 000) hästar ger ett foderbehov på
- 2,8 milj. pund eller 840 ton gräs
- 1,5 milj. gallons eller 5,5 milj. liter vatten
Eftersom stäpphästar betar fritt, så innebär detta att stora arealer bete måste till för att upprätthålla hären. Innerasiatiskt gräsland ger per yta 534 pund/240 kg gräsmängd per acre/2,5 hectar/2,5*100*100 meter
För en armé av den typ som ovan las ut innebär det att det krävs totalt ca 5243 acres/8 sq. Miles/12,8 kvadratkilometer. bete, med riklig tillgång till vatten, per dag. Och det här är alltså med de mycket tåliga och ekonomiska små stäpphästarna, baserat på observationer av det som idag kallas Przwalski-häst och som ligger nära vad mongolerna hade tillgång till på stäppen.
De här lätt observera fakta borde stämma till eftertanke när man i äldre historieskrivning återkommande läser om styrkor på hundratusentals mongoler som översvämmar landet hit eller dit. Det kan troligen inte vara sant – arméer av det slaget kunde bara samlas mycket korta perioder, och inte stanna länge samlade. Det här går sedan snabbt att tillämpa på varje överdriven framställning av övermäktiga fiender.
Varför mäta och testa när man skriver historia?
Poängen med den här sortens tester är vad som går att göra, om något alls är möjligt. Det här har en tillnyktrande effekt på de historiska källornas ofta propagandistiska framställningar. Ta en sådan sak som när källorna ger den bisarra redogörelsen om att Xerses skulle kunna röra en armé på en miljon (1 000 000) man i antikens Grekland vid tiden för de persiska invasionerna. Redan en lätt räkning på logistiken visar på hur omöjligt det var – bara att hålla det mer troliga antalet på ca 10o 000 man, varav de flesta icke stridande, i fält borde ha ansträngt den tidens logistiska apparat till det yttersta, och man inser snabbt att det troligen var en huvudanledning till att perserna till slut förlorade. Det hindrade dock inte den djupt fördomsfulla, om än visuellt anslående, framställningen av slaget vid Thermopyle i filmen ”300” från att upprepa denna närmast genialt korkade historiförfalskning.
De här testerna av rustningar, av vapen och sådant, som kan verka väldigt hobby- och pojkleksbetonade och med en slagsida åt militärhistoria av ett slag som delvis kan betraktas som lite gammaldags kan alltså trots allt ge oss något, och fungera som viktiga korrektiv även när det gäller att bedöma textkällorna. Man inser att stora plåtrustningar verkligen inte var särskilt bekväma, och främst gjorda för ett väldigt speciellt sätt att slåss – till hästryggen – vilket borde stämma till eftertanke när man läser om den-eller-den hjälten som slogs i full stridsmundering en hel dag mot otaliga fiender.
Det här är inte begränsat till lokala små skeenden, utan kan gälla även långvariga historiska processer. En som medvetet använt fullskaliga experiment för att ifrågasätta vissa hädvvunna föreställningar om det förgångna är kungen av tokiga men slagkraftiga tester – Thor Heyerdahl som med sina Ra och Kon-tiki-expeditioner, där han för att visa att man minsann kunde ta sig långa avstånd med väldigt primitiva och till det yttre rangliga båtkonstruktioner kunde segla över stora avstånd.
Oavsett halten i hans egna teorier så gör en sådan sak som att visa att man verkligen kan ta sig över Atlanten i en vassbåt att man måste se upp med vad man svepande avfärdar. Och bidrar också till respekten för t.ex. de polynesier som i sina små båtar hoppade från ö till ö, ibland under veckor utan landkänning.
Närmare oss kan man dock dra mer begränsade, men icke desto mindre inte helt ovidkommande slutsatser (som bygger på mer än bara spekulation vill säga), av sådana experiment. Man inser t.ex. att en sammansatt båge av välgjord typ faktiskt rätt länge måste ha varit ett mycket bättre vapen än de första musköterna, vilket i sin tur i alla fall delvis förklarar varför t.ex. sådana stridbara folk som Mamlucker eller Mughalkrigarna så länge (och till slut dock för länge) höll fast vid de vapen som de kände till och bemästrade till fullo. Inte för att de var korkade utan för att det fanns verkliga skäl.
Trebuchet-testet ger oss en ledtråd till varför det tog något i stil med 100 år från 1300-talets första hälft innan den nya kanonteknologin verkligen slog igenom – många förbättringar av de första kanonerna och nya sätt att bruka dem måste falla på plats innan den nya järnkrukan (de första kanonerna hette bokstavligen pot-de-fer) som mest lät än gjorde skada, kunde ersätta den bevisligen effektiva trebucheten.
Och så vidare. Så fram för mer experimenterande och mätande!
————————————
Bernard Montgomery, ”of Alamein” som han kom att kallas efter sin berömda seger över Rommel vid Alamein i Oktober-Nivember 1942, skrev ”Krigskonstens Historia” (på engelska A Concise History of Warfare med Bernard Law) 1972. I den tas krigskonstens utveckling från antiken till våra dagar upp, med fokus på olika stridsmetoder och sätt att organisera arméer. Mycket i boken är tämligen daterat, men den är lättläst och intressant trots sin eurocentrism: han tar iofs. upp utomeuropeiska folks sätt att slåss, men mer som en slags utfyllnad till de europeiska skeendena. Han undlåter inte att ha med jordnära detaljer, och har ofta besökt många av slagfälten. Han har ett öga för sådant som geografin, logistiken, på element som rörlighet, förmågan att manövrera och förflytta trupper, och en fäbless för krigsmålens och de stora dragens strategi och andra sådana detaljer samtidigt som han inte alls nonchalerar de fysiska förutsättningarna och vissa enskilda fältherrars betydelse för utvecklingen. Den svenska upplagan finns numera att få tag på endast via antikvariat och i andra hand (se t.ex http://www.antikvariat.net/LOP46304.cgi), men finns på engelska på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/History-Warfare-Field-Marshal-Viscount-Montgomery/dp/0688016456).
Barbara W Tuchman skrev 1978 ”A distans Mirror”, översatt till svenska som ”En Fjärran Spegel”, ett verk som kommit att bli något av en standard, och utgör en utmärkt introduktion för studier av 1300-talets västeuropa. En av hennes kännetecken är just omsorgen även om fysiska och jordnära kunskaper och detaljer, som vilken diet riddare och adelsmän var vana vid, vilka fysiska förhållanden som rådde osv osv (den finns ofta på bibliotek men även i Bokus http://www.bokus.com/bok/9789174862607/en-fjarran-spegel-det-stormiga-1300-talet/)
Det finns horder av mer tekniska framställningar som verkligen dyker ner i tester och beprövad kunskap om de fysiska förhållandena – några av många exempel är ”Das Kriegswesen der Ritterorden im Mittelalter”, sammanställd av Zenon Hubert Novak, som fokuserar på den materiella kulturen hos den Tyska Orden som erövrade hela baltikum och byggde upp den märkliga Ordensstaten, en statsbildning dominerad av en religiös militär orden.
Ifråga om mamlukernas och deras sätt att slåss gentemot viktiga fiender som mongolerna och ottomanerna kan två böcker rekommenderas som tar fasta på en annan form av mätbara fysiska förutsättningar och studier av förhållanden på marken. ”Struggle For domination In The Middle East : the Ottoman-Mamluk War 1485-91″ av Shai Har-el är en detaljerad studie som tar fasta på geografin, förmågan att underhålla trupper och hur stödjepunkter och vägar verkar bestämmande på stora skeenden som krig i kombination med militär teknologi och taktik (finsn på Amazon http://www.amazon.co.uk/Struggle-Domination-Middle-East-Ottoman-Mamluk/dp/9004101802). ”Mongols and Mamluks” av Reuven Amitai-Preiss tar fasta på skillnader mellan mamluckerna och mongolerna ifråga om utrustning och förmåga att bygga upp en här under de exakta fysiska förutsättningarna i Mellanöstern. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521522908/mongols-and-mamluks/).
Från svenska auktorer finns flera bra böcker av icke-teknisk karaktär som tar fasta på den mer jordnära dimensionen i stora skeenden som krig. Peter Englunds produktion, där ”Poltava”, ”Ofredsår” och ”den Oövervinnerlige” ingår gör alla bra bruk av kunskaper om de faktiska, fysiska förutsättningarna och informerar läsaren om sådant som beväpning, utrustning, logistik och byggteknik på ett sätt som ger en starkt förhöjd känsla för det vederhäftiga i deras beskrivningar. (se överallt där böcker finns, somhttp://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=Peter+Englund&title=Peter+Englund&fromproduct=False&gclid=CKGo1O2_1a0CFdAvmAod0Q0iDw, http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=peter+englund&language=&ac_used=no).
Boken ”Svenska Slagfält” av Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius har likaså ett bra öga till det jordnära och materiellt testbara när de sveper över de svenska krigiska äventyren under renässansen och stormaktstiden och därefter (se t.ex bokus http://www.bokus.com/bok/9789173290173/svenska-slagfalt/)
I sammanhanget kan man också nämna serien med Osprey-förlagets illustrerade introduktioner till olika perioders och regioners militära aktörer. De är verkligen inte speciellt djupgående utan satsar på en specifik sak – att teckna ett slags proträtt av hur dåtida krigare såg ut. Men de har en enorm fördel på en viktig punkt där nästan alla historiska verk är svaga – de är fyllda med ofta mycket välgjorda illustrationer av utrustning och krigares munderingar, som bygger på urkunders framställningar av dåtidens militärväsende. För den som är intresserad av att visualiseringar eller illustrerande av dåtiden är de en mycket bra plats att börja på. Deras böcker finns tillgängliga på deras förlagssajt (http://www.ospreypublishing.com/) men också via Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?publisher=Osprey%20Publishing) och Amazon (http://www.amazon.com/gp/community-content-search/results?ie=UTF8&flatten=1&search-alias=rp-listmania&query=osprey%20men%20at%20arms)