Bloggarkiv
Gyllne Sommar / Summer’s Gold
För många den mest efterlängtade av årstiderna ikläds en passande gyllne skrud: Sommaren kommer med den Enda i drottninglik uppenbarelse till toner och smaker från mellersta östern.
Följande ”Höstfärger”, ”Vinternätter” och ”Vårblomning” har efter ett olyckligt och sorgligt uppehåll turen kommit att avbilda sommaren med den Enda som motiv, med motiv inspirerade av mellanösterns växter, färger och åsyn.
Projektets krav på användande av enbart 6 pennor uppfylldes denna gång av en gul spritmarker (Ohuhu Barnum Yellow), en dekorationspenna (Artline Neon Orange), och tre färgpennor (Faber Castell: Muave, Deep Scarlet Red & Walnut Brown), och som bläckpenna återkom den påfyllbara Lamy Safari Allstar med vattenfast bläck.
Sommarbilden var ursprungligen den av våra fyra årstider som ingav mig mest huvudbry ifråga om tema förutom det mer eller mindre klara färgvalet, gående från starkt ljusa gula toner mot mer lila, allt i färgstarka nyanser. Det där är dock färger som också överlappar med höstfärgerna, och det skulle således hänga på en distinkt och annorlunda inramning för att ge Sommaren en helt egen karaktär. Jag hade inte ens bestämt mig för namn hundra procent.
Via den sfär eller region som Sommaren skulle sättas in i, nämligen mellanöstern, kom de första infallen. Jag såg framför mig den sköna i upphöjd, drottninglik pose, gestaltad med ett lätt grodperspektiv och ett outgrundligt antytt småleende. Det första blyertsutkastet träffade oväntat väl ifråga om dragen – det där ser verkligen ut som hon skulle te sig som en, tja persisk drottning. En lätt tuschning inför prov av exakta färgtoner tillkom därför direkt på den.
Valet av dadlar, vindruvor och röda rosor, alla hemmahörande i regionen gav förankring för färgerna, och för bakgrunden lade jag in toner av en varm sensommarnatt… Under färgtestandet slogs jag dock av en galen idé, inspirerad av de gyllene egyptiska begravningsmaskerna berömda från Tutankhamon et ales: vore det inte kul om…den skönas ansikte var som av guld?
What about gold? Well, delvis på grund av sin färg har guld ofta förknippats med solens kraft, inte sällan tänkt som den högsta gudomliga makten, och kopplad till majestät och kunglighet. Det var element som jag ville ta med i bilden. Det skulle också ge den det särskiljande draget gentemot sina årstidsyskon som jag sökt. Och sedan var det också ärligt talat en utmaning och något jag aldrig gjort förr.
Att man åter klivit ut i okänd mark blev tydligt när jag började sätta den riktiga underliggande skissen. Den redan känsliga avvägningen att avbilda porträttlikt baserat på Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti och samtidigt präglad av en annan regions drag låg först i fokus. Men försöken att ovanpå det skissa fram intrycket av en metallisk yta ledde till flera bakslag och omtagningar.
Stötestenen är att en hård, metallisk yta reflekterar ljus helt annorlunda än hud och också ter sig väsensskild i sina konturer och linjer och får ansiktet att se ganska främmande ut. Till slut försökte jag hitta den vinkel där reflektioner och skuggor var mest hanterbara och bygga från det, med sikte på att så lite som möjligt förlora det mänskliga, individuella draget.
Tack vare ljusbordet kunde allt sedan läggas samman för en samlad grund för målningen, vilken när den väl fått sina tydligaste linjer kunde mejslas fram med färgerna som redskap. När det hela lagts på plats på akvarellpapper började jag med de färger som utgjorde inramning mellan ansikte och bakgrund, och därifrån bar det av…
Under arbetet med målningen tillkom tyvärr att några av pennorna, specifikt den orangea dekorationspennan och Ohuhus färglösa utsmetare började fallera mer och mer vilket dels lämnade pappersytan väldigt uppruggad på sina ställen och ifråga om det orangea också ledde till att färgen var för tunn och inte blandade sig med den lila-blå mauven i bakgrunden. En mer omfattande efterbehandling än vad som först tänkts blev därför nödvändig denna gång, tyvärr.
Och så ser saker och ting ut efter att något ha reparerats och färdigställs efter flera försök till inscanning. Åter inte så dumt, fast med en hel del skavanker. Försöket att göra ett ansikte i guld ser i alla fall i mina ögon, ut att ha lyckats. Och det ser ut som Hon, helt klart. Men, som det slog mig efter ett tag, inte riktigt…en levantinsk eller persisk Hon. På vissa sätt fångade den första konceptskissen bättre den mellanöstliga andan mixad med hennes oförlikneliga skepnad, vilket tyvärr lite gick förlorat när fokus på att få till metalleffekten blev det mest överhängande. Kanske är det ofrånkomligt att något av den distinkta och unika karaktären inte helt kan bevaras om man går hela vägen och skapar ett mänskligt ansikte i det distinkt omänskliga – som här i skinande metall. Eller så är man bara inte bra nog att balansera de olika aspekterna på optimalt sätt. Hursomhelst ett fall framåt ifråga om arbetssätt och teknik, och ett resultat som, tja står sig bredvid sina systrar årstiderna utan att man behöver skämmas.
De fyra årstiderna – det borde väl vara alla, eller? Men nej. För medan vi norr och söder om vändkretsarna har de variationer i temperatur, solljus och nederbörd som ger oss fyra mer eller mindre distinkta årstider, ser saker annorlunda ut mellan vändkretsarna, runt ekvatorn. De två distinkta årstider som råder mellan ekvatorn och vändkretsarna kommer därför att tillkomma för att runda av färden med den Enda genom årstiderna.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Vårblomning / Spring Blossoms
Efter höst och vinter kom våren. Ock så fortsättningen på resan genom världens sfärer. Dags alltså för ”Vårblomning” där Den Endas fägring ikläds vårens skrud och sin östliga anblick.
Den serie som inleddes med bilden ”Höstfärger” och fortsatte med ”Vinternätter”, inspirerad dels av årstiderna med för dem karaktäristiska motiv och färgval, dels åsynen av ett porträtt som varieras enligt skillnader i regioner i den gamla världen, kom till slut till knoppningarnas och blommornas tid, våren.
Ursprungligen var det tänkt att det var Vintertemat som skulle vara kopplat till motsvarande Östasien (se ”Vinternätter”). Sedermera valdes att förlägga vintern i en annan region, men under processen att välja de grundläggande färgerna gjordes ett utkast som var lovande och som jag överförde som grundidé för vårbildens grundläggande porträtt.
Färger, ja. En genomgående självpåtagen begränsning för varje bild i denna serie är att de ska utföras med enbart 6 pennor. Förutom markers och en vanlig färgpenna/artist pen, vilka tidigare använts, utgjordes denna gång valet också av 2 akvarellpennor och bruket av en svart japansk tuschpensel som grundläggande material.
En idé med valet av penselpennorna med deras mer flytande och målningslika färgning tillsammans med tuschpenseln var att något påminna om mättnad, färgbalans och stil som används i traditionell konst i Östasien, där utblandad tusch i olika kulörer kombinerats med teckningslik konturläggning i svart med pensel.
Liksom i ”Vinternätter” prövades det hela fram på en testbild där konceptets grundläggande element lades fast med val av pennor för varje del.
Här fick man en första aning av hur de olika sorterna av pennor kunde samverka och/eller kontrastera med varandra. Tanken är också att det ska ge en idé om framtida svårigheter eller risker, något som dock fördunklades av att papperet var lite för olikt det som skulle komma att användas för huvudbilden, vilket tyvärr skulle komma tillbaka och bita oss i svansen längre fram.
Valet av omgivande blommor och växtlighet vilar på regionen: körsbärs -och plommonblommor är traditionellt symbolladdade i Japan & Korea respektive Kina, liksom backsippa i Mongoliet, forsythia i Korea och Azalea i Vietnam. Ovan porträttet bestämde jag mig också att avbilda moln i traditionell kinesisk spiralliknande stil. De här stilistiska dragen kom sammantaget att överskugga den Art Noveau-inspirerade anda som vidlått andra bilder i denna serie även om den, om än i mindre grad, är närvarande också här.
Därefter gjordes en blyertsskiss i full skala av bilden, där element i bakgrunden som I-Ching -hexagrammet liksom körsbärsträden lades till eller förfinades.
Den stora stötestenen skulle dock vara att hitta den svåra balansen att avbilda den Enda, som alltid vilande på min hjältinna Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti, så att man tycker sig känna igen henne samtidigt som hon tydligt är annorlunda från sina ”systerbilder” , i linje med den sfär i vilken hon avbildas.
Med användning av ljusbordet lades på akvarellpapper vilande ovanpå skissen först bakgrundens blåa fram m akvarellpennan, därefter hårsvallet och de tuschade konturlinjerna med den svarta penseln. Därefter, ytterst mjukt, började jag med bränd ockra lägga en ljus brungul nyans som grund på porträttets hudpartier.
Allt eftersom lades fler och fler färger på plats, med de ljusare och mattare vattenfärgerna först. Markerpennorna började sedan att läggas över för bildens mer färgstarka inslag. Här fick man ny erfarenhet i att göra markermålade partier nyanserade och gradvisa i sina konturer.
Det blev till slut papperets begränsningar som satte stopp för den övergripande målningsfasen. Det hela såg sammantaget lovande ut: den skönas anblick slår trots vissa skavanker an rätt ton, och bildens på en gång ljusa och färgstarka intryck närmar sig det jag sökte, med mjuka övergångar trots de vitt skilda färgtyperna och en färgskala i ljusblått och rosa toner.
Under arbetets gång hade det skymtat fram att papperet, om än av gedigen akvarelltyp, fick allt svårare med blandningarna av material, dels ytmässigt men också gällande uppsugningsförmågan, och att det vattenlösliga bläcket här och var blödde in i omgivande färger. Papperets yta hade börjat rugga sig här och var, mest kritiskt flera ställen i ansiktet.
Vid avlägsnandet av tejpen framgick också ett problem typiskt för akvarellpennor: de ”återaktiveras” inte lika mycket som riktiga vattenfärger, vilket gör det svårare att åtgärda skadade partier, i det här fallet märkena där tejpen suttit. En mer omfattande efterpåläggning och reparativ fas skulle krävas den här gången, även inkluderande digital återställning och reparation av fr.a. vattenskadade partier.
Och så blev det. Trots svårigheterna och delvisa missräkningen av materialens egenskaper och åverkan på dem i slutfasen, får man nog ändå säga att själva idén med bilden uppnåtts till en tillfredställande grad. Mest grundläggande, och alltid främst i mitt sinne, är åsynen av den Enda. När bilden påbörjades orsakade det en hel del oro, att hon mer än några av tidigare bilderna i serien skulle få utvecklas fram gradvist, och utan någon direkt förlaga. Men resultatet blev trots det, tja, inte illa faktiskt. På något sätt är det ändå hon för mina ögon, alla hennes drag är där, från den fylliga munnen till kinderna och ögonen, ja även hennes söta nästipp är densamma… och ändå olik sina regionala varianter. Färgerna är tydliga och karaktäristiskt olika från de två tidigare, vilket ger bilden en tydlig identitet redan vid första anblick som passar med vårmotivet. Samtliga element kunde förstås förbättras och förfinas – men som ens förmåga nu ser ut, får det ändå anses som en framgång.
Nästa bild i serien, ”Gyllene Sommar / Summer’s Gold” är redan under tillblivelse, och kommer vad det lider.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Winter Nights / Vinternätter – kompletterad
”Vinternätter” kompletterad med mer snö, mer färg och en ny bättre inscanning
Efter att ”Vinternätter”, den andra i serien av porträtt med årstids -och regionteman formellt var ”färdig” och man lagt den ifrån sig, framstod vissa detaljer och element av bilden i ett klarare ljus. Precis som med den första av bilderna i denna serie, ”Höstfärger”, gav avläggningen chans att reflektera över vissa brister eller saker som man kanske inte fokuserat på när man var helt försjunken med i den, ett typiskt exempel på att man inte ser skogen för alla träd när man sitter med näsan mot vad nu man håller på med.
Vissa svagheter, framför allt i färgstyrkan, kommer sig av den självpåtagna begränsningen att alla bilderna i denna serie utförts med högst 6 pennor (se de aktuella t.v.). Annat är helt enkelt följden av tidsbrist gentemot deras respektive deadlines.
Det mest påfallande var helt klart att färgerna inte fångats väl av inscanningen. Men där fanns också en viss gleshet eller brist på volym ifråga om inramningen. Jag bestämde mig därför för att ge bilden en omarbetning och lägga till mer snöflingor -och kristaller, mer stjärnor, och att lägga till mer svärta i bakgrunden och ytterligare färglager för att öka konstrasten och färgstyrkan.
Själva metoderna för vidarearbetet tog dock lite tid att klura ut. Jag ville göra allt analogt direkt på bilden eller med tillägg som, även om de behövdes justeras digitalt, var handgjorda. Med en blandning av pålägg direkt på papperet och finurligt bruk av ljusbordet och ritfilm av klassiskt snitt plus lite utrustning som inte fått användas under själva huvudutförandet såsom vitpenna, kunde tilläggen läggas in på bilden utan att bryta dess kontinuitet i stil eller färgskala.
Och resultatet blev som ovan. Även utan de lite nya elementen, framför allt mer och tydligare stjärnor och snökristaller, är bilden nu mer rättvisande för hur originalet ser ut, inte minst tack vare en mer noggrann inscanning där färgdjupet stod i fokus. ”Vinternätter” har nu en starkare färg och står fram starkare mot mot sin bakgrund som också stärkts i det mörker som ju namnet pekar på. Ett ljus i natten, så att säga, och står sig nu bättre mot sin färggranna föregångare. En förbättring som inte minst kommer att bli påtaglig inför printning, eftersom ”Vinternätter” beställts och har flera mottagare som väntar.
Arbetet på nästa del, ”Vårblomning” är redan i full swing, och utkast är också under fullfärdigande för ”Gyllene Sommar”, del fyra i serien, att presenteras här vad det lider.
Det kan bara vara En
Winter Nights / Vinternätter
Efter höst kom vinter och med den, den första uppföljaren till ”Höstfärger” från 2024: ”Vinternätter”
Som påtalats i inlägget om ”Höstfärger”(se också ”del 2″), en bild skapad som bidrag till rittävlingen Talents 2024, växte under dess tillkomst idén fram att göra en hel serie i samma anda och sammanhållna stil. Under våren benade jag ut vad det skulle innebära, och landade på följande gemensamma element och teman som alla bilderna skulle dela:
Årstiderna förstås. Men inte bara de fyra som vi är vana vid förbi vändkretsarna, utan också de Torr- respektive Regnperioder som utgör årstider i områdena ekvatorn. Allt som allt 6 årstider alltså, med var sin skilda färgskala och typiska inslag av flora mm.
Porträttet inspirerad av min musa, den sköna Rebecca Ferratti vars anblick också utgör grund för min fantasykaraktär Katis fägring. Katis utseende har den för mitt syfte mycket passande egenskapen att den skiftar subtilt efter vem och vilka som ser henne, och har sålunda en inbyggd geografisk prägel.
Det geografiska elementet ledde vidare till idén att framställa var och en av de 6 regioner eller Sfärer i vilka min fantasyvärld Aratauma delas in. ”Höstfärger” visade Kati som hon ter sig i nordvästligaste Sefira, Västerlandet. Övriga bilder skulle visa henne i de andra Sfärerna, omgiven av typiska årstids- såväl som regionala inslag.
Stark begränsning i val av material. En av de mer givande aspekterna av arbetet med ”Höstfärger” var att tävlingen den ingick i försåg en med ett urval av endast 6 pennor av slumpvis typ som redskap. Jag bestämde mig för att fortsätta i den andan och skala ner setet med pennor till ett minimum av runt 6 av skilda typer.
Till skillnad mot första bilden var det dock den här gången Jag som valde pennorna. Jag inledde därför med en serie tester för att hitta vad som passade bäst, tillsammans med flera kladdutkast där jag försökte närma mig årstiden enligt principerna ovan.
Jag beslutade att följa den vanliga årstidsväxlingen och således fortsätta med Vinter efter Höst. Men vilken sfär den skulle kopplas till var mer tveksamt, och i några tidiga kladdar prövades idén att kombinera hösten med Östasien, med utkast på ett asiatiskt utseende för Kati.
En annan visar ansiktet inramat av böljande hår och också sådant som växer och har koppling till säsongen – kottar och granris för vinter. Det och införandet av snö och snökristaller som element skulle komma att behållas. Däremot inte varianten av hårfärg, som är lite för lik Elsa i ”Frost” med det vita håret.
De sex (6) pennorna som trätt fram vid det här laget var dels Lamy reservoarpenna med svart vattenfast bläck för konturerna, en Ohuhu Pastel Blue marker, samt färgpennor i trä i färgerna Ultramarin, Bränd Sienna resp. Bränd Ockra, och slutligen samma gula Frixion textmarkerare som användes i ”Höstfärger”. Med det här skulle hela bilden byggas upp.
För att se om de valda pennorna kunde åstadkomma färgskalan för hela bilden gjorde jag ett fullt koncept-test i färg på mangapapper. Jag bestämde mig också för att pröva ett annat ”regionalt” utseende för Kati och la på en annan, mörk bakgrund med vad som ska föreställa norrsken. Och well, färgskalan funkade för 6 pennor, och idén att förse Vinter-Kati med ett slags allmänt slaviskt-svartahavsaktigt utseende var, tja, inte så dum…
Konceptet hjälpte till att fatta de sista besluten: titeln för Vinterbilden ändrades till Vinternätter, med mörk fond på vilken Kati avbildas som hon kunde tänkas se ut i Oikomenen, den sfär som motsvarar områdena från Grekland och Östra Balkan över Ryssland till Uralbergen och Kaukasus. Med färgskalan, regionen och bildens huvuddrag beslutade var det äntligen dags för skissen till den slutgiltiga bilden.
Huvudmotivets utmaning låg i att Vinterfrun skulle ligga nära min musa Rebecca, men ändå ha drag från en ganska vid ”region” som skilde henne ut. Hårsvallet skulle liksom Höstfärger bölja i art-noveau-inspirerade slingrande band bland vilka snöflingor -och kristaller med sina stjärnlika former virvlar. Det skulle bli ett riktigt pillgöra att fästa dem på den färdiga bilden.
Härnäst lades skissen på ljusbordet, täckt med ett 180 grams akvarellark på vilken tuschning och inläggning av alla linjer och konturer kunde ske. Med reservoarpennan växte hårets många slingrande lockar tillsammans med barren och kottarna fram, medan snö- och isdetaljer lades ut med den ultramarinblåa färgpennan, vilket hjälpte till att hålla isär dem.
Sakta och i flera lager lades färgerna ut och blandades, gradvist och med början i väl avgränsade detaljer som kottar och granris, för att så växa ut. Centerdelen, vår sköna vinters ansikte, tilldrog sig mest fokus med förhoppningen att kunna göra mjukare övergångar och skiftningar och försöka få ut maximalt av de endast två färger (ockra + sienna) som användes där.
Överhuvudtaget skedde processen när den kommit så långt med en slags lättnad över att den långa förberedelse – och inledningsfasen var över. Om än kontrollerat och varsamt kunde man nu äntligen ta ut svängarna och tillämpa det man prövat fram. Det var skönt att kunna konstatera att, jo, kombon blå marker+gul textmarker gav en riktigt bra grön färg, iskristallerna ser faktiskt ut som vad de ska föreställa, och så vidare. Den här gången behövde jag inte stanna för en yttre pålagd deadlines skull, utan kunde ta det hela vägen och lägga på bakgrunden. Och också tja, fuska lite lätt och istället för att använda reservoarpennans bläck utblandad som jag först tänkt, ta en annan, vattenlöslig, sort som funkade bättre för att kombinera med norrskenet i bakgrunden.
Och så blev det hela, ännu en gång. Och ännu en gång något överraskande var man lite nöjd, inte bara med utfallet utan vägen dit. Beslutet att frivilligt underkasta sig begränsningarna i material, speciellt antal pennor och av olika slag också, gav ännu en gång utdelning i form av upptäckter av vad som gick att göra med materialen och att få improvisera. Det utforskande draget genomsyrade hela processen så att färdigställandet gick smidigare när man väl kom igång. Inom ramen för de självpålagda restriktionerna kunde jag också tillåta mig lite ”fusk” på slutet utan att för den skull göra avkall på andan i processen: på slutet användes t.ex. vitpenna för att fylla i vissa högdagrar och snöpartier som blivit daskiga av färgpåläggningen, och efter inscanning gjordes viss fjäderlätt utsmetning för att ta bort damm och fläckiga och ojämna partier runt kanterna och ögonen.
Vinternätter skiljer sig från sin föregångare, på gott och ont tycker jag. Höstfärger är mer… färggrann, samlad som den är kring sin palett av varma röd-gul-lila toner. Vinternätter är mindre anslående med sin dovare färgskala och både ljust varma som kalla toner på ett sätt som är mindre enhetlig. Samtidigt är den mer detaljerad och noggrant utförd, speciellt porträttet. Det är tillfredställande att konstatera att man har fått bättre handlag med pennorna ifråga om min sköna, som jag känner gjorts mer rättvisa här. Man får hoppas att trenden håller i sig. Nästa installation i raden, med arbetsnamn ”Spring Blossom /Vårblomning” kommer att röra sig vidare österut, och sätta förmågan att avbilda Henne på helt nya prov. Tills dess…
Det kan bara vara En
Autumn Colors – Höstfärger (II)
”Höstfärger” fick sin slutliga form, och tankar inför en fortsättning
I ett tidigare inlägg omtalades bilden ”Höstfärger” (se länk) som kom till som ett bidrag till rittävlingen Talents 2024. Nu vann man inte pris, men jag var ändå glad åt att ha gjort en sådan sak för första gången.
Nu var det inte så mycket förväntningen att vinna utan själva processen som var det som lockade. Inte minst det reglerade materialet, med okända pennor som man inte valt själv, som stannade hos mig och lockade till att fortsätta göra saker i den andan.
Som tidigare redovisats kom bidrag till bilden, utifrån de färger jag försågs med, från familj och vänner som mynnade ut i en bild inspirerad av hjältinna Kati, som i sin tur faller tillbaka på anblicken av min musa, den sköna Rebecca Ferratti, och av den höstbetonade färgskalan av gult, orange och ljust lila toner.
När det var dags för inlämning såg bilden ut som till vänster. En teckningsbaserad bild med en tydlig ikonografi: hösten personifierad med viss inspiration från art noveau. Trots begränsningen i färgskala, var den stark i sina färger och saknade inte nyanser och skiftningar som gav den lite liv och textur trots dess bas i linjebaserad illustration
Tidspressen hade dock inte varit utan sina effekter. Fokuseringen på huvudmotivet hade skett på bekostnad av andra element, t.ex. en bakgrund för att fylla ut hela bildens utrymme. Tanken på att lägga in det i efterhand var där från början, och under januari bestämde jag mig för att göra det hela klart och bringa bilden till en slags fullbordan.
Det hela skedde utan större åthävor, och jag försökte medvetet efter en så enkel och minimalistisk linje som möjligt med en begränsad palett: valet föll på gul och orange akvarellpenna i gradvis övergång för hela fonden. Jag undvek medvetet att utjämna den för mycket utan lät färgerna virvla och lägga sig lite molnlikt i bakgrunden – lite som en molnig höstkväll kanske. De svarta bläckkonturerna runt huvudmotivet stärktes också lite, och lite mer detaljer i de inramande elementen i lila lades också in.
Med bilden mer ”färdig” i ordets rätta bemärkelse måste man fortfarande säga att jag är nöjd med den. Idén bär, och stärktes också lite ytterligare med en mer fylld bakgrund. Redan under dess tillkomst kom jag att fundera på om det inte skulle vara intressant med en hel serie av liknande illustrationer/bilder med årstiderna som motiv. En annan tanke låg och grodde också, som utgår från ett fenomen i mina berättelser – att Kati framträder som lätt… olik, beroende på var i världen hon är och också vem som ser henne. Ambitionen att någon gång bringa hennes skiftande manifestation till åsyn har funnits med mig ett tag – tänk om man skulle kunna kombinera det, och förhoppningsvis lära sig något på vägen…?
Så – med hösten avklarad har planer och utkast redan påbörjats för nästa bild i den gryende serien, med arbetsnamnet ”Vintervind”. Den kommer att dyka upp här så småningom
Demeter/ Ceres: Fertility, Growth & Harvest (In progress) -12 Greek Gods (VIII)
I den åttonde delen av projektet ”12 Grekromerska Gudar” har vi kommit till Demeter, gudinna över skörd, jordbruk och allt som växer på jorden.
Efter att ha avverkat Dödsguden Hades, jaktgudinnan Artemis/Diana och hennes bror, Apollon (se länk), Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har turen kommit till Demeter (rom. Ceres) i raden av gudar inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1.
Demeter är den idag kanske minst kända bland vårt urval av 12 gudar, men hon var en central Gudom under antiken. Såsom syster till Zeus gudarnas konung med vilken hon enligt myterna fick dottern Persephone, var hon främst gudinna över fruktbarhet och allt som växer på jorden, speciellt jordbruk och skörd. Men hon bar i sig många av de attribut som hörde till Gaia, den ursprungliga moder -och jordgudinnan och alla gudars förmoder, och hade makt över liv och död, och återuppståndelse, och den kosmiska och gudomliga ordning som även gudarna hade att följa.
De mest kända myterna om Demeter handlar om hennes sökande efter den försvunna dottern Persephone. Efter att ha sökt världen runt med många delhistorier, uppdagades att denna bortrövats av och tvingats gifta sig med Hades, dödsguden. I sorg och vrede vände Demeter bort sitt anlete från världen, och allt som växt dog, hotande hela människosläktets fortbestånd. Även gudakonungen Zeus kunde inget göra och befallde sin bror Hades att släppa Persohone. Men hon hade ätit nere i Dödsriket och bundits dit, varför hon varje år måste återvända några månader, under vilka Demeter åter drog undan sin makt över världen, och ingen gröda kunde då växa. Det beskrevs att Demeter kunde komma och gå i Dödsriket, och även väcka döda till liv i trots mot de andra gudarnas makt, och hon kom att bli en mysteriernas och den gudomliga ordningens förkroppsligande.
I Rom kom Demeter att associeras med den snarlika gudinnan Ceres, och hennes kult införlivades med Roms officiella ceremoniel. Fokus kom att ligga på Ceres roll som moder och bevarande av seder och lagbundenhet, förutom hennes jordbruksattribut.
Konceptskissen av Demeter kom utan stor tvekan. Jag klädde henne en grekisk peplos, åtsnörd under bysten bildande ett överliggande veck i dåtida stil. I händerna företer hon symboler knutna till henne: en fackla i den ena och i den andra cornucopia, ymnighetshornet som symbol för de frukter och grödor som hon rår över.
Utifrån koncepskissen ritade jag en ny skissvariant på datorns touchscreen till stöd för den målade bilden. Det föll sig naturligt att föreställa sig Demeter i grönt, och utifrån det lade jag ut grundfärgerna. Demeters hy gavs en mer solbränd ton, utifrån tanken på hennes koppling till åkrar och fält. Färginslaget kompletterades av frukterna och jordbruksprodukterna i hennes flätade horn.
Det undgick mig inte att facklan skulle komma att komplicera saker: dess sken skulle såsom sekundär ljuskälla falla på hennes anlete och överkropp samt ymnighetshornet, vilket måste tas hänsyn till i senare skeden av målningen. Jag planerade därför från början och skissade upp en idé om hur dess sken skulle sträcka sig ner över hennes figur.
Sedan var det dags för vid det här laget traditionell färgläggning i ett dussin eller mer lager. De blad som omger Demeter gavs här färg såsom äppelblomsblad, skuggor och högdagrar och sekundära skuggor och återkastade ljusfält las på, och Demeters ansikte och hudton gavs extra uppmärksamhet och nyanser.
När alla färger och deras grundläggande variationer var någorlunda på plats var det dags för sista fasen, med fokus på ljusbearbetningar. Som planerats målades, förutom de effekter av solljus från ovan och strax bakom henne, en separat grupp av nyanser som effekter från facklan in, med resultat som kan ses nedan.
Och så blev det. Demeter blev den gud som hittills landat närmast min ursprungliga idé, och vars komplikationer kunnat förutses bäst. Som utveckling av min process är det definitivt ett fall framåt. Jag är också nöjd med gudinnans själva anblick och uttryck: skön och tilldragande förstås, men på ett varmare och kanske mer moderligt sätt än t.ex. hennes syster Hera eller brorsdotter Athena. Den viktigaste biten att förbättra framåt rör interaktionen mellan färglagren och balansen mellan matta och upplysta varmare nyanser – där är man inte framme än, och såsom färgskalan slutligen framstår är en blandning av ömsom lite för urvattnade färger och på gränsen till överexponerade partier där ljuset ligger på. Där behövs mer och bättre balans, kanske med ytterligare övergångar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hades, God of the Dead & Underworld(in progress)-12 Greek Gods (VII)
Tolv-gudarsodysséen fortsätter, och turen har kommit till Dödsrikets furste, den dystre Hades, som har sällskap av sin trehövdade demonvovve Kerberos
Som tidigare nämnts i de 6 föregående inläggen i denna serie, överensstämmer urvalet av grekromerska gudar till största delen med de klassiska ”12 olympierna”1, med ett undantag: Dödsguden Hades, som här getts den plats som brukar vara vigd åt antingen Hestia, hemmets och härdens gudinna, eller Dionysos, vinets och vansinnets gud. Hades var i strikt mening inte en Olympier i meningen att ha sitt säte i gudarnas bergsboning, utan bidade sin tid i underjorden som bar hans namn. Men han är en intressantare och också viktigare figur, med all förlov, än dryckenskapens eller hemmets gudomar.
Hades var äldst av de tre gudabröder som tog över och delade upp kosmos mellan sig efter att ha besegrat sina anfäder Titanerna. Liksom sina bröder Zeus och Poseidon, härskare över himlen respektive havet, fick Hades ett helt verklighetsplan att härska över – i hans fall underjorden, de dödas boning, vilkens namn och själva existens kom att likställas med hans. Såsom härskare över dödsriket och ansvarig för bestraffningen av de onda i Tartarus, den del av underjorden reserverad för de ondas bestraffning, kom Hades att färga den efterföljande kristenhetens idéer om dödsriket: t.ex. omtalas den hinsides domänen som just ”Hades” av flera av de tidiga kyrkofäderna. Det här inflytandet från nära 2000 år av kristen uttolkning har lett till att Hades ofta felaktigt framställts som en slags grekernas motsvarighet till Djävulen.
Se t.ex. Disney’s tecknade ”Hercules”(1997) och ”Wrath of theTitans” (2012) där Hades framställs som en avundsjuk, maktlysten och destruktiv antagonist, tydligt analog till den kristne Satan.
Hades roll var att härska och och styra över de döda och deras existensplan – det är den kungliga aspekten, med dess konnotationer av ordning och makt som stod i centrum. Detta framgår av den tidens avbildningar vilka visar honom stående i auktoritativ pose eller sittande på en tron. Han var heller inte Dödens, själva fenomenets, gud – den rollen tillföll den mycket lägre och underordnade gudomen Thanatos.
Det här betyder förvisso inte att Hades var en populär eller omtyckt gudom. Han var allmänt respekterad, men hans koppling till död och straff lade sordin på entusiasmen. Det är tydligt att grekerna försökte undvika att tänka för mycket på honom, varför han hade få fester till sin ära och ingen vitt spridd kult. Hades personlighet omnämns som dyster, tillbakadragen och bister – men rättvis. Med brasklappen att han liksom sina bröder hade ett öga för vackra kvinnor och inte aktade för rov och våldtäkt för att bemäktiga sig dem när det knep. Just en sådan kidnappning/våldtäktshistoria gav också upphov till den mest kända legenden om honom: berättelsen om bortrövningen av vårens gudinna Persephone. Hades förknippades inte bara med underjordens andar och väsen men också med dess resurser – således var han också känd som Plouton (Pluto), ”Den Rike”, och ansågs vara gud för rikedomar, speciellt guld och mineraler som bröts ur marken.
Ikonografins tydliga tendenser bidrog nog till att skissen av Hades tillkom snabbt. Jag förstärkte, inom ramen för historiska förlagor, det vida och svepande i hans kungliga klädnad, och fann en passande gestik tillsammans med hans symboliska tveudding. Kerberos, dödsrikets trehövdade vakthund vars skräckinjagande gestalt det trycks på i myterna, valde jag att framställa i monsterstorlek och med ett vildare och mer vargaktig jämfört med en tamhund.
En designdetalj som skulle ges uppmärksamhet var utformningen av Hades hjälm, som i många berättelser likställs med osynlighetens hjälm, en magisk huvudbonad med diverse krafter som osynlighet, flygförmåga och osårbarhet.
I linje med Hades konservativa karaktär utgick jag ifrån en äldre typ från för-klassisk period, den nordvästliga ‘Kegel’-typen, och utvecklade den med stöd i historiska förebilder – senare avbildades den t.ex. också ofta med vingar (se urval nedan).
Grundkonceptets tämligen väl utlagda idéer och val kom väl till pass för nästa stadium, där grundfärger, position och proportioner lades fast.
I grekisk färglära2 var mörk lila såväl som svart ofta sammankopplad med såväl hög status som obeveklig makt. Det var passande för Hades, underjordens kungs klädnad. Brons för hjälmen och gyllene detaljer gav lite behövlig kontrast.
Kerberos fick en mörk vargpäls – att dess hår och många framtida lager troligen skulle bli bildens största utmaning var redan här tämligen otvivelaktigt.
Med färger valda, var det dags att lämna skiss -och konceptfasen och börja med målandet. I min process utgår jag dock gärna från en modell eller förlaga för detaljerade delar som ansikten osv, speciellt om de ska verka verklighetsförankrade.
För grunddragen av Hades anblick inspirerades jag av skådespelaren Simon Merells som bl.a. spelade den historiske triumviren Crassus (115-53 F.Kr.) i sista säsongen av Tv-serien Spartacus, ironiskt nog känd för sin stora rikedom.
Och så, lades de viktigaste nyanserna till de valda grundfärgerna ut och framtida zoner för högdager såväl som djupare skuggade partier in. Fasta konturer och detaljer lades till med sepialiknande linjer som sedan skulle kunna smetas ut och sammansmälta med efterlagda färglager och ljusskiftningar.
Lager på lager växte Hades och Kerberos fram. Vissa detaljer tog förstås orimligt lång tid – som fållens mönster på mantelns guldkant, och så förstås Kerberos päls… brrr. Tillsammans med allt finare och mer specifikt nyans -och färgarbete kom interna skuggor, rök -och bruseffekter för hud, päls, tyger och annat till under decembermörkret.
Så var det till slut dags för de sista faserna, med inriktning på ljusförhållanden och effekter från olika ljuskällor. På den färdiga bilden med alla de 12 gudarna samlade skulle Hades ligga längst ut till höger, och de allmänna ljuskällorna ligga snett mot vänster i ganska snäv vinkel.
Och så var den självständiga delen av jobbet med Hades klar. Enerverande bitvis, och mycket är inte hundraprocentigt, men jag får nog ge det tummen upp i alla fall. Kerberos blev inte illa, och effekten av alla färgbearbetningar gav ändå till slut något liknande av det intryck som jag sökte. Hades, dödsrikets furste, mörk till sinnet men fyllande en viktig uppgift, sammanbiten och obeveklig men inte ond eller illvillig. Kerberos tre huvuden och väldiga gestalt räcker väl för att avskräcka, och jag ville avstå från karikatyrer av ett rent monster utan snarare göra honom, tja, som en varg, något att frukta och respektera och ta på allvar. Deras position för samlingsbilden innebär att mer arbete för sekundära ljuskällor kommer att krävas, liksom en del justering när bakgrunden kommer till. Men fram tills dess, är Hades, den förste av de grekiska gudarnas chefstriumvirat, klar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Om antikens grekiska färglära och betydelsen av valet av färger, se t.ex. artikeln ”Classical Color”
Artemis – The Moon Huntress (in progress) -12 Greek Gods (VI)
Kavalkaden av grekromerska gudar fortsätter med en favoriterna i gudaskaran: Artemis; jaktens, den vilda naturens och månens gudinna, tvillingsyster till Apollo.
Halvlek har nåtts i utforskandet av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 passande nog med Artemis/Diana: vildmarkens, jaktens och månens gudinna, efter hennes tvillingbror Apollon (se länk) och de övriga till dags dato; Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk).
Artemis var dotter till gudakonungen Zeus och gudinnan Leto och hennes födelse, där Leto måst gömma sig för den förfördelade Hera, bar redan tecken på Artemis karaktär: knappt hade hon fötts, så hjälpte hon omedelbart sin moder att förlösa brodern Apollo. De två var därefter oskiljaktigt förbundna av det starkaste band, med Artemis som den avgjort mer intressanta av dem.
Kulten av Artemis sträcker sig tillbaka före grekisk tid till en indoeuropeisk ur-gudinna kopplad till vildmark, jakt och naturens krafter. Man kan ana en dualistisk idé om motpoler i relationen mellan syskonen: för där Apollon kom att associeras till ordning, lagar och städer, var Artemis en manifestation av naturens lagar, av det vilda och otämjda och vistades i vildmarken snarare än i städer.
Från äldsta tid var Artemis symbol för en fri och självständig kvinna, och hennes lynne därefter: temperamentsfull, egensinnig och otvungen; hon lät sig inte tämjas och hade färdigheter och kraft som gjorde henne oberoende av någon man. Därför förblev hon liksom sin halvsyster Atena ogift, en jungfru – vore hon gift, skulle en man antas dominera henne. Hennes kyskhet kopplades till ett oberoende lynne: obunden var hon bärare av en egen auktoritet.
Liksom sin bror hade Artemis många namn och ansvarsområden: förutom nämnda koppling till jakt och natur var hon gudinna för moderskap och barnafödande, som hennes roll vid förlossningen av Apollon omvittnar, och beskydd av unga kvinnor och barn. Liksom sin broder Apollo kom att överta rollen som solens gud från dess tidigare gudom Helios, kom Artemis att kopplas med Månen (som likväl hade en egen gudom, Selene). Hon var en av de mest dyrkade gudinnorna, och hennes stora tempel i Efesos var antikens största fristående tempelbyggnad, räknad bland den klassiska världens Sju Underverk.
Men hon hade också ett tydligt mörkt stråk: i sin äldsta form var hon förknippad med natten, det ockulta, det magiska, och de avlidnas själar – aspekter som sedermera kom att brytas loss och associeras till gudinnan Hecate.
Hon behöll alltid en tydligt våldsam sida – kanske tydligast illustrerad i legenden om Actaeon, en gynnad jaktkamrat till Artemis som förråder henne och söker förgripa sig på henne när hon badar, varvid hon förvandlar honom till en hjort och han jagas till döds av sina egna jakthundar.
Artemis vrede är skräckinjagande, och hon aktar inte för att dräpa och hämnas, vilket framgår i att hon inte sällan verkar som gudarnas, inte minst sina gudasystrars, ”torped” som utkräver vedergällning å deras vägnar.
Romarna identifierade Artemis med deras snarlika gudinna Diana med vilken hon delade många attribut, vilket återförde Artemis till hennes vildare och mer otämjda aspekter efter en period då hon verkat bli mer ”tam” och slätstruken. Likt mina romerska anfäder ser jag Artemis/Diana i ljuset av en annan gestalt: nämligen min hjältinna Kati; som genom ett sammanträffande företer de många likheter, såväl i gestalt som lynne. Och så kom det otvunget och närmast oundvikligt bli så under min process, att gudinnan minner om henne i åtbörd och gestalt – och tvärtom.
Artemis omtalas som såväl yppigt skön och fysiskt imponerande. Den första konceptskissen avbildade henne följdriktigt såsom lika skön som kraftfull och stark, mitt i språnget, omgiven av djur med vilka hon förknippas, här jakthund och hjort. Posen blev trots dess komplicerade vinklar så pass bra att jag bestämde mig för att gå vidare.
Nästa steg var att etablera en färgskala. Den klassiska kopplingen till månen och överhuvudtaget ljusa färger visade vägen – jag klädde gudinnan i en kort, för rörelse passande tunika i vitt och silvertoner, med vecken och dess rörelse snarare än färgprakt i fokus. Mer utmanande ur färgsynpunkt skulle målandet av djurens päls bli – något som man fått viss, om än inte tillräcklig, övning på under senare tid.
Sedan var det dags att börja bygga lager på lager, parallellt som jag frigjorde mig från grundskissen och byggde upp nya kontur- -och hjälplinjer direkt på bilden. Den omtalade liknelsen av Artemis med Katis gestalt ledde förstås till ett extra fokus på porträttlikhet i ansikte och uttryck – ingen lätt sak för mig, men gudinnan fordrar inget mindre… Jag bestämde mig för att flytta på månen, som ursprungligen skulle varit rakt bakom Artemis, en bit upp med tanke på den framtida monteringen med de andra gudarna.
Lagren ansamlades, med speciella effekter för skilda material, molnlager och olika former av nyanser av färg och linjer. Artemis Kati-snarlika porträtt fick fortsatt mest uppmärksamhet, men jag gav också hjortens päls, horn och allmänna utseende sin tid. Veck och skiftningar, skuggor och tussar och hårstrån på de olika figurerna gjordes mer impressionistiskt, med ett öga på effekten av framtida överlappande ljuskällor som skulle komma i fokus under bildens sista fas.
När alla lager för färger, linjer och material målats in, återstod den ljusbaserade efterbearbetningen. Ytterligare lager för ljusöverstrålning och dess motsats, matthetslager för skuggade eller obelysta partier, tillsammans med diverse blänk, reflektions och glanspåläggningar förde bilden in till en provisorisk mållinje.
Det var med viss tillfredställelse jag noterade att trenden att varje bild i denna svit blev bättre än den förra, som något tycktes dallra till för Apollon-bilden, nu tydligt återupprättats: detta är den bästa av gudarna än så länge. Mycket beror förstås på den mer intressanta posen, det händer mer här än någon av de andra bilderna, den flygande Hermes inräknad. Även om avbildningen av gudinnans skönhet, med dess sidohänvisning till min egen hjältinna förstås inte gör henne rättvisa, var jag i alla fall viss om att det blivit så bra som jag kunde göra det, och att ”dubbelporträttet” i den meningen i någon mån uppnåtts. Jag noterade att omvandlingen till JPEG-formatet för publicering hade en ovanligt avmattande effekt på bilden – något att se upp med senare när sammanfogningen med hennes gudakolleger skall ske.
Bland musiken som inspirerade i bakgrunden till den här målningen var förstås filmmusiken till ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams, inte minst den ikoniska ”No Man´s Land”. Dubbelt passande, eftersom Mirakelkvinnan ju är direkt inspirerad av Diana, så pass att hon getts hennes namn.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Höstfärger
Nyligen provade man på ännu en ”Första Gång” – och ställde upp i en rit-tävling.
Det var som sagt första gången någonsin jag ens funderat på att delta i en öppen rittävling. Men mot bakgrunden av målet att öppna upp mitt tecknande och målande för nya utmaningar blev det närmast en händelse som såg ut som en tanke. Tävlingen i fråga var Talents 2024, anordnad av konstnärsmaterialkedjan Pen Store och partners – där man är stamkund. Upplägget var att man mot en anmälningsavgift erhöll ett ”hemligt paket” innehållande 6 stycken för en okända pennor av allsköns och skiftande typ och färg. Målet var att åstadkomma något med alla och endast dem som ritverktyg. Överraskningsmomentet slog an till den lekfulla sidan hos en, och efter anmälan och några dagars spännande väntan i slutet av september kunde man hämta ut sitt lilla mysteriepaket.
Och dessa var de sex (6) pennorna som slumpen valt åt en: en svart vattenfast Pentel 0,5 mm bläckpenna; en ljuslila alkoholmarker; en orange dekorationspenna; en gul textmarkerare (!); en träpenna i färgen ”Hollywood Pink”, och till sist en Irojiten ”Lightning Yellow” cederpenna.
Vad i all världen kan man göra med det här? var min första reaktion. Det kändes på en gång väldigt spretigt ifråga om typer, med svart liner, färgblyerts och alkohol -och vattenbaserad färg, och ändå klart begränsat ifråga om bredd – allt i en smal gul-till-röd skala. En av de gula var ju inte ens en målarpenna, utan till för att stryka över text.
Samtidigt som jag funderade undersöktes pennorna på ett ark, för att se vad man hade att jobba med rent konkret ifråga om deras egenskaper: hur starka, gryniga eller täckande var deras färg, hur reagerar de på blandning och uttunning med vatten?
Det ledde mig dock först att fundera mot något med textinslag, kanske som i en grek-romerskt inspirerad dekorativ mosaik? Men det var min pappa som kom mig att komma på bättre tankar: färgskalan var ju samma som…hösten. Och, slog det mig, min Mamma, vars dödsdag inföll i oktober, hade höstens färgskala, från gult över orange till röda och lila toner som sina favoriter. Det skulle bli temat: en Höst, på en gång färgstark och intagande, personifierad som forna tiders förfäder tenderade att göra.
När idén till bilden väl fallit på plats, gjorde jag som brukligt ett slags kladdutkast av bildens allmänna koncept.
Jag tänkte mig dock inte för utan greppade först en vanlig skisspenna av blyerts, men kom snabbt på mig själv och suddade helt sonika bort allt och började om med den lila träpennan. För att få en idé om vilka pennor som skulle användas var och få mer känsla för dem provades de på kladden. Jag testade också att spä ut med lite vatten – varvid det tunna papperet skrynklade sig likt en berg-och-dalbana.
Men idén, den höll, tyckte jag.
Nästa steg var en riktig skiss som underlag för bilden med den rosalila träpennan på A3. Inspiration kom från min Kati och hennes förlaga, min musa Rebecca, för ändamålet i lätt modifierad form. Med blick på höstens blad och lövverk växte lövens konturer som inramning till henne, och på ett infall utformade jag hårsvallet som art-noveau-inspirerade slingrande band. Några enkla former i fonden fick avsluta det hela.
Sedan var det dags för den riktiga bilden. Med ljusbordet överfördes skissens konturer till tjockt kvalitetspapper med den svarta bläckpennan. När konturerna var lagda började jag med att färglägga ansiktet och ge den dess grundskiftningar med träpennorna, innan det var dags att börja lägga på färg med bläckpennorna.
Först ut var banden som slingrar sig runt ansiktet som en slags stiliserad form av hårslingor. Den orangea dekorationspennan verkade passande eftersom det ju är en… dekorativ detalj. Den största utmaningen skulle komma när de starka och mättade gula, orangea och lila bläckfärgerna lades på löven och skulle blandas till mer skiftande toner.
Lösningen var – vatten. Två av bläcken var direkt vattenlösliga, och även den alkoholbaserade färgen kunde ”knuffas runt” med adderad vätska. Först blötte jag försiktigt upp papperet innan färger lades på och blandades, och därefter doppade jag helt enkelt färgerna i mer vatten om jag behövde lösa upp dem ytterligare för att åstadkomma mjuka övergångar.
Resultatet, det måste sägas, var väldigt uppmuntrande: speciellt den lila markern reagerade mycket bra blandad med den orangea färgen och med skiftande andelar vatten, bildande olika klara röda nyanser. Jag försökte i den mån det gick att efterbearbeta bilden med de avsedda pennorna: konturlinjer stärktes, och jag försökte mjuka upp ansiktet. Tillsammans med försiktig användning av den gula träpennan som en slags blender på uppblött papper kunde också ådring och finare linjer läggas på bladen. Precis före deadline bestämde jag mig för att måla in de bakersta bakgrundselementen, dels för att visa på hur den lila markern ter sig i ”oblandat” skick och som en ytterligare inramning till höstporträttet.
Och så blev det hela. Jag måste erkänna att det gav mig klar behållning, inte bara resultatet i sig utan också själva arbetsgången. Många av de olika metoder och arbetssätt jag provat de senaste åren kom samman i ett för ändamålet väl anpassat flöde, som trots några punktvisa omtagningar och korrigeringar på det hela taget var väldigt effektivt. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju, och tillfälle gavs att upptäcka och improvisera en del med de begränsade verktyg som tävlingen tillät en. Här kom den begränsade färgskalan i mitt kit närmast att bli en kreativ sporre – utan tillgång till den blå-gröna delen av spektrat fick man fokusera desto mer på design och utformning av de olika elementen med en komprimerad färgskala. Materialen, de pennor man hade att jobba med, visade sig också vara gedigna och av god kvalitet – en förutsättning för att kunna prova sig fram och utforska deras potential. Det var lärorikt, och jag är hugad att göra fler varianter på samma tema med liknande, fast denna gång självpåtagna, begränsningar.
Det ska bli intressant att höra hur det går för den i tävlingen: jag kände mig först vara väldigt konkurrenskraftig vid inlämning, men en liiiten detalj i sammanhanget är att tydligen deltog 10 000 (!) andra också i tävlan, och en del av de bidragen är riktigt bra, ja bättre i vissa fall tycker jag nog, än mitt. Men oavsett, och allt sammantaget, blev bilden så bra som jag rimligtvis kunde vid tillfället, och jag är tillfreds med att ha tagit viktiga kliv framåt. Det är inte så illa. Inte illa alls.
Apollo – The Sun Twin (in progress) -12 Greek Gods (V)
Apollon, den gudomliga tvillingen tillika helandets, musikens, solens, samt profetiornas gud är femte man till rakning i projektet med 12 grekiska gudar.
Odysséen av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har vi kommit till Apollo: solens, läkandets, musikens, och oraklernas gud, tillika tvillingbror till mångudinnan Artemis.
Apollon och hans syster Artemis var barn till gudakonungen Zeus. Deras födelse var dramatisk enligt sägnerna eftersom Zeus maka Hera gjorde förlossningen svår för deras mor, gudinnan Leto, ända därhän till att skicka orm-monstret Python på dem. När de väl fötts kom de dock att lyftas in till de 12 Olympiernas utvalda skara, och särskilt Apollo tilldrog sig Zeus gillande. Hans portfölj av maktområden växte med tiden, med harmoni, balans och ordning som genomgående tema: från att ha varit en skyddsgud för herdar blev han sedermera också dyrkad i samband med stadsbildningar.
Även för gudar betraktad som ovanligt skön och behagfull, tillika utrustad med ett konstnärligt sinnelag, kom han att kopplas till ungdom, läkekonst och musik. Så småningom kom han att associeras med solen jämte den tidigare solguden Helios, med vilken han kom att sammanblandas under senantiken.
I egenskap av Zeus favoritson ansågs han ha tillgång till den högstes tankar och kom därför att utveckla en stark koppling till profetior och förutsägelser, med de två oraklen i Delphi och Delos som främsta orter för erhållande av förutsägelser om framtiden från den klassiska eran och framledes. Apollon var redan under antiken betraktad som den mest typiskt ”grekiska” av de hellenska gudarna, inte minst av grannfolk som etrusker och latinare vilka tog upp honom och lyfte in honom i sin pantheon, något som kan betraktas som en slags konkret symbol för att man tog till sig grekiska kulturella influenser.
Apollons lätt stereotypa framtoning gjorde att skissen av honom gick snabbt och utan behov av sidoblickar. En idealiskt skön ung mansfigur med några av sina attribut i vardera handen och med blicken riktad uppåt som en referens till hans band med solen och fadern Zeus. Liksom sin syster Artemis kopplades Apollon till bågskytte därav bågen i ena handen. I den andra lät jag honom hålla den lyra som symboliserade hans makt över musiken.
Olikt antikens grekofiler är jag inget fan av Apollo, som för mig alltid framstått som en slags ungdomlig, uppsnofsad variant av sin självsvåldige fader och också delar många av dennes avigsidor.
Det här blev tydligt när jag började sätta färg på bilden, där Apollos anlete kom att få drag påminnande om de idealiserade propagandaporträtten av sådana som de romerska kejsarna Augustus och Konstantin I – måhända en slags undermedveten skymt av min aversion mot den gudomlige påläggskalven.
Hur som helst – färg var det. Grundfärgerna lades på utan större problem, själva schemat varande enklare än för flera av de andra gudarna hittills. Det som skulle bli en utmaning framåt rörde mer sådant som lystern – jag föreställde mig honom i en tunika av guld som symbol dels av hans association till solen men också av hans ställning som ”golden boy” för sin ombytlige fader.
Ett halvdussin lager senare hade man kommit därhän att det mesta var någorlunda klart vad gällde den färglagda basen med olika skuggningar och ljusa nyanser. Det var som sagt ljusläggningen och dess effekter som skulle komma att stå i fokus.
Jag gjorde själva ljusarbetet som tidigare, med några lager av ömsom belysningseffekter som lades på selektiv, och kontrasterande matta och mörka partier för att stärka framhävandet och kontrasten mellan belysta och obelysta ytor.
Jag lade in en slags solskiva strax ovanför honom, mer som en påminnelse om att ytterligare påläggning skulle komma att behövas när den samlade bilden med alla de 12 gudarna så småningom skulle komma att monteras. Därefter lämnade jag Apollo för den här omgången – i jämförelse mot hans i mitt tycke mer intressanta eller tilldragande kollegor fanns här mindre som höll mig kvar, vilket gör att bilden kanske känns lite ofärdig. Jag såg redan med betydligt större tillförsikt an mot skapandet av hans tvillingsyster Artemis: månens och jaktens gudinna, som kommer i nästa omgång av skapandet av de 12 gudarna.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Athena – War, Art, Wisdom & Science (in progress) -12 Greek Gods (IV)
Atena, visdomens, konsternas, krigets och vetenskapens gudinna tillika staden Atens skyddsgudinna är den fjärde i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en rimlig klarhet i sin form.
Skapandet av avbilder av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och turen har kommit till den mest illustra hittills. Efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) stundar dagen för Atena.
Atena hade en även för gudarna märkvärdig födelse: enligt myten slukade hennes fader Zeus hennes havande mor Metis efter en profetia om att deras barn skulle vara den visaste av alla gudar. Men Atenas ande överlevde inom gudakonungen och orsakade denne dödlig huvudvärk, så pass att han beordrade sin son gudasmeden Hefaistos att göra slut på det med sin slägga: och från Zeus spräckta skalle sprang Atena ut, fullt vuxen och rustad (tyvärr återhämtade sig Zeus). Hon blev genast Zeus älsklingsbarn, ty som profetian förutsagt, var hon den visaste och mest intelligenta av alla gudar.
Atena kom troligen ur en äldre gudomlig arketyp kopplad till framväxten av städer, sedermera övertagen av grekerna med deras främsta stad Aten som viktigaste nexus, vilket gav henne den karaktäristiska form vi känner idag. Visdom, tänkande och intelligens och allt som springer ur dem, dvs lärdom, vetenskap, alla tankebaserade färdigheter, liksom lagen, politiken, räkenskapen, strategin och konsterna står under och inspireras av hennes makt. Hon var också kopplad till inspirationen och kraften att finna på lösningar – och sålunda var hon beskyddare och inte sällan påskyndare av protagonister och hjältar i många av de grekiska myterna och sagorna. Även om Atena var skyddsgudinna för många andra städer kom hennes speciella koppling till Aten, efter dennas upphöjelse till den viktigaste och största av alla de grekiska stadsstaterna och huvudsäte för den klassiska grekiska kulturen och filosofin att borga för hennes framskjutna position. Romarna kom, såsom var deras sed, att likställa Atena med sin snarlika gudinna Minerva, vilken var en av staden Roms tre skyddsgudar (de övriga var Zeus/Jupiter och Hera/Juno), och från 200-talet FVt framåt att helt enkelt överta den utvecklade Atena-mytbildningen för Minerva.
Atena har avbildats mer än de flesta gudar, och det finns ett rikt material att inspireras av för hennes utstyrslar och andra detaljer. Starkast intryck kom den miniatyr av hennes kolossalstaty som stod i Akropolis under den klassiska epoken att göra, inte minst för att den företer så många av de symboler som kopplas till henne (se ovan t.v.).
Den första skissen utgick dock inte från någon av förlagorna i sig, utan fokuserade på Atenas figur och framtoning, vilken först därefter skulle kläs i de karaktäristiska höljet. Istället för statisk ville jag lägga in en antydan till rörelse, där hon skön och stark, redo till strid med såväl sinne som kropp, omgives av sina gudomliga symboliska attribut.
Förutom den beväpning och rustning som hon ofta ses med, skulle hon också förete andra typiska symboler som ugglan och ormen och sin Aegis, Atenas magiska rustning som kunde förläna sin bärare krafter som osårbarhet eller osynlighet – här i form av en fjällbrynja med medusahuvud.
Atena skulle bära den typiska kvinnodräkten peplos, snarlik Heras fast vikt vid midjan, och över axlarna en chlamys, den klassiska grekiska militära manteln fäst vid höger axel.
Redan på det här stadiet såg jag tydligt hur Atenas skepnad skulle erbjuda sina utmaningar. De många symbolerna och den parafernalia som hör till dem med texturer och material; djuren i form av uggla och ormarna med sina unika mönster och färger; och inte minst Atenas eget utseende och skönhet.
Här fanns dock en koppling sedan tidigare: jag såg Atenas gestalt som snarlik den vackra Samantha Dorman (se t.v.) vilken givit inspiration för min hjältinna Corinna, som har fler drag liknande Atenas såsom visdom och stridbarhet i skön förening. Hon har också samtidigt mörkt hår och ljusa ögon: ett annat av Atenas namn var glaukopis, ”den ljus-(eller grå-)ögda”, ögonfärg med vilken hon ofta kom att avbildas
Inför målningen av bilden tog jag hjälp av de senaste årens insikt i att grekromerska statyer, tvärtemot den bleka uppenbarelse de företer idag som gett upphov till felaktiga idéer om antikens estetik, var polychromiska 2, dvs. målade i starka färger. Modern teknik kan idag finna små rester av pigmenten, och det gav mig uppslag för färgskalan i min egen bild.
Och så, med skiss, förlagor och modern forskning som stöd, började jag rita upp grundformerna och lägga grundfärger på skärmen. Fler detaljer tillkom: de levande ormarna på hennes aegis kanter, och att pryda hennes korintiska hjälm med hästar: en av Atenas många tillnamn var Hippia, ”av hästarna” då hon ansågs ha framskyndat utvecklingen av ridkonsten.
Efteråt kom en fas där finare linjer och former växte fram med fler nyanser och mer exakta konturer: vecken på hennes peplos; ugglan som kom till i ett svep där skiftningarna i fjäderdräkten kom till med enbart färg, och hennes ansiktsdrag fick här sin rätta skepnad. Nya detaljer fortsatte att tillkomma, som medusamedaljongen på aegis och en hårkam till hjälmen.
Allt eftersom blev detaljerna mer och mer utförliga och skuggningar och färgnyanser mer exakta, under blandat nöje: ormarna erbjöd ett fasligt pillande att svära över flera kvällar med sina fjäll, medan arbetet med Atenas ansikte och hår var en trevlig utmaning som förde bilden nära det jag föreställde mig var en värdig gestaltning av gudinnan.
Till sist, när allt som kunde åstadkommas med färg och linjer uttömts, kom det sista ledet. En serie behandlingar baserade på ljusförhållanden och dessas verkan lades i lager på lager för att lyfta fram återkastade skuggor och högdagrar, och effekten av ljuset som snett uppifrån vänster faller på Atena.
Återigen kan man konstatera att man i alla fall inte backade jämfört med tidigare försök. Det är rätt nära vad jag hoppades kunna åstadkomma – den visa Atena i sin skrudade skönhet, snarlik min egen hjältinna vars drag jag känner att jag i alla fall inte vanärat i mitt försök att avbilda. En del av ljusbearbetningen har en del förbättringspotential förstås, och färgerna är kanske inte så mjuka och sammansatta i sin nyanser som man skulle önska. Men på det här stadiet är man trots allt försiktigt nöjd. Den fjärde av gudarna från det antika Grekland är klar i sin fristående form – chansen att göra vissa efterbearbetningar och modifieringar kommer när den monteras med sina gudakollegor. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Atenas målning lyssnades bl.a. på musiken ur ”Wonder Woman”, en film vars hjältinna tydligt inspirerats av aspekter från gudinnan:
”Lightning Strikes” ur ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Polychromi kallas användningen av färg som tillägg och dekoration till arkitektoniska och andra tredimensionella strukturer som statyer. De senaste decennierna har modern teknik och forskning uppdagat det mycket vitt spridda bruket av färger på antika strukturer i framför allt västerlandet och mellanöstern, efter en lång period där man felaktigt tolkat byggnadsverks, statyers och andra dekorerade strukturers blanknötta och färglösa anblick som ett slags estetiskt val redan när dessa skapades. Om detta och de pågående restaurationen av färger i antika statyer, inte minst av Atenas, se t.e.x:
Hermes the Winged Messenger (in progress) -12 Greek Gods (III)
Hermes, Gudarnas Budbärare, tjuvarnas, vältalighetens och köpenskapens Gud kommer ut som nummer 3 i dódekalogen av 12 grekiska gudar under färdigställande.
Den tredje guden att närma sig målsnöret i den pågående gestaltningen av 12 grekiska gudar,överlappande med de klassiska ”12 olympierna”1 efter Ares, Krigets Gud (se länk) och Hera, Gudarnas Drottning (se länk) är Hermes , den Bevingade Budbäraren.
I sin äldsta ursprung var Hermes en slags Gud som överträdde normer, både bokstavliga och andliga. Han färdades mellan världarna, ledde de döda till dödsriket och symboliserade bandet till landet och gudarna för befolkningen. Han kom mer och mer att fylla rollen som medlare, förhandlare och sändebud mellan, för och till gudarna, delvis påminnande om den funktion som Loke ofta fyllde i de nordiska gudasagorna. Ännu mer än denne kom han att samla på sig verksamhetsområden och förekom i många berättelser, i vilka han ömsom betraktas som gudomlig härold, också kopplad till snabbhet och fysisk excellens och med nära band till flera av gudinnorna med vilka ofta interagerade som en slags följeslagare och agent: ömsom en slags skojare och skälm; han är en bringare av nyheter, en sagoberättare och förhandlare – men han var också tjuvars och bedragares gud. Efter romarnas upptagande av Hermes som synonym med deras egen snarlike gud Mercurius kom han att kopplas starkare till köpenskap, till mysticism och andliga resor.
Hermes /Mercurius många roller och långa kult kom att göra flera av hans många symboler till kulturellt ikonografiskt allmängods i västerlandet som fortfarande används, inte minst hans många attribut med vingar, symboler för hans koppling till resor, snabba bud och överskridande av gränser (se ex. ovan).
Det slumpade sig så att Hermes blev den första av gudarna att skissas upp: jag hade s.a.s. redan inspirationen på lut efter att ha sett en simhoppstävling. Dykarna som elegant slungade sig ut i intet, för ett ögonblick som svävande mellan luft och vatten… Så kunde Hermes färd genom himlarna te sig, och jag sökte fästa det på papper i ett blyertsutkast.
Som synes valde jag också att ta upp den röda tråden med flykt och vingar för Hermes symboler. Sålunda bär han den grekiska petasos, hatten med vingar; på fötterna Pedila/Talaria, hans berömda vingklädda sandaler; i sin utsträckta företer han Caduceus, den bevingade staven med två ormar, en symbol med äldre rötter i mellanöstern som togs upp av grekerna och i Hermes händer symboliserar makten i förhandlingar och köpslagan, men också kan döda eller omvänt väcka de döda.
Utifrån skissen ritade jag så bilden direkt i datorn och valde ett set av grundfärger. Jämfört med de flesta andra i dódekalogen är framställningen okomplicerad vad gäller färger och detaljer – det var egentligen bara valet av ett vingpar för var och en av hans sandaler som vållade huvudbry.
Den främsta utmaningen skulle istället bestå i att försöka behålla den böljande och dynamiska rörelsen i bilden. För den vidare färgläggningen bestämde jag mig dock för att öka insatsen med prövande av en delvis ny metod, med de ljusa färglagren underst och skuggorna över – tvärtom från min normala process för digital målning.
Den lite ovana arbetsgången, kombinerad med min kvardröjande ovana vid att göra allt direkt på tryckskärmen med en digital penna gjorde att Hermes drog ut lite på tiden och passerades av ett par andra gudar. Men det var också lärorikt att se resultatet bli lite annorlunda, med något mer mättade färger och en färgskala som känns lite dovare och mer ”målad”.
Slutligen var det dags för sista fasen med ljusinriktad behandling, med flera lager av ljusöverstrålning, skuggförstärkningar och diverse matta och andra detaljer. Resultatet kommen så långt kan ses nedan.
Den färgprocess som jag provade ut på Hermes var intressant och lärorik och kommer att komma väl till pass för några av hans mer allvarstyngda och mörkare kollegor – passande nog, eftersom inspirationen till den kom från skräck – och spänningsserier. Med viss tillfredställelse kan jag konstatera att Hermes trots det inte förlorat den spänst och lätthet som jag hoppas att hållning och kroppsställning ska förmedla. Han ser ut som om han flyger. Vissa av vecken i hans korta tunika och mycket annat skulle förstås kunna förbättras, men det får duga för stunden i alla fall. Hermes, gudarnas snabbflyktade budbärare, känns någorlunda redo att placeras svävande ovan de övriga mer markbundna gudarna.
Under arbetet med detta inlägg med Hermes/Mercurius återkom jag, bland andra till vad som närmast måste beskriva som hans signaturmelodi:
Härnäst kommer antagligen en av gudinnorna under bearbetning: troligen Athena eller kanske Demeter.
Hermes spelar en viktig roll i Madeline Millers utmärkta bok ”Kirke”, en av flera böcker ut hennes penna som utspelar sig i mytens Grekland sett ur annorlunda och tankeväckande perspektiv.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hera, Queen of the Gods (in progress)-12 Greek Gods (II)
Hera, Gudarnas drottning, äktenskapets och moderskapets gudinna, är den andra i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en någorlunda färdig form.
Den variant på de ”12 olympierna”1 som beställts av Albert fortsätter att rulla uppför sin kulle: efter den första installationen av Ares, Krigets Gud (se länk) har turen kommit till dennes mamma, Gudinnan Hera.
Hera var Gudarnas Drottning i Olympens pantheon, syster och maka till Zeus, gudarnas konung och moder till en skara gudar och gudinnor, från de kända Ares, Hefaistos, Eris och Hebe, till flera mer anonyma. Såsom mäktigast av alla gudinnor, både personligen och ifråga om auktoritet, vågade ingen i gudaskaran med undantag från Zeus öppet trotsa henne. Heras kult var uråldrig och vida spridd, och hon var bland de mest omtalade av alla gudomar. Hera verkar ha framträtt ur den arketyp för en modergudinna med kosmiska drag som överlappar med andra besläktade ”Övergudinnor” i såväl Mellanöstern som den vidare Indoeuropeiska sfären, vilket framskymtar i den litteratur som tilldelade henne samma epitet och inflytandesfär som Gaia, Universums allmoder. Det mörka och farliga draget i hennes varelse återspeglar också en tidigare era där hennes makt över tvedräkt, strid och död går sida vid sida med barnafödande och äktenskap. Hera illustrerar dock tyvärr också det misogyna draget i klassisk grekisk litteratur, i vilken hon såsom Zeus maka gradvis drogs ner med ett ringaktande anslag och ofta reducerades till en svartsjuk och hämndlysten ragata.
Redan romarna noterade det där när de identifierade henne med sin egen Juno, med vilken Hera blev synonym från republikens tid och framåt: deras Juno/Hera återförde en krigisk och majestätisk aspekt jämfört med den rent grekiska Hera, och romarna ärade henne tydligare såsom staden Roms skyddsgudom.
Jag delar mina romerska föregångares sympati och dragning till Hera/Juno, med en ganska tydlig blick av henne för mitt inre, en som jag såg fram mot att kunna gestalta med respekt och aktning såsom hon förtjänar. Och sålunda kom hennes anblick till, klar i sina konturer redan i det tidigaste utkastet, i en frontal pose iklädd tidspassande klädnad, med påfågeln som symboliskt djur.
Hera bär en lång peplos, en föregångare till tunika fäst vid axlarna, över vilken hon svept en himation vilken både här utformats för att verka som den slöja som en gift kvinna bar men också gjorts vid och vindfångande likt en mantel för att understryka ett majestätiskt intryck. Uppmuntrad efter att kontrollerat med en mängd verkliga förlagor (se några ex. nedan) för att se att utformningen av hennes klädnad och andra detaljer höll måttet tyckte jag utkastet var så pass lovande att den direkt kunde läggas till grund för hennes bild.
Jag ville förstås inte göra avkall på den skönhet som är gudinnans signum, men sökte, i passande dräkt, kombinera den, ja integrera den till en del av uttrycket för Heras karaktär, anknytande till den tradition som sedan mer än 2500 år tillbaka betraktar Hera som sinnebilden för en skön, vördnadsbjudande och värdig matriark. I det syftet gjordes dock ett medvetet avsteg från just det traditionella såtillvida att jag frångick den normala kronan eller diademet för att istället ge henne en gyllene lagerkrans, ett tecken för kunglighet som annars mest förbehölls män.
Hera företer också två symboler som associerades med henne i olika eror och regioner : mest iögonfallande förstås påfågeln, traditionell persisk symbol för kejserlig makt, som blev gängse vid Heras sida under hellenistisk tid. I sin hand bär hon granatäpplet, kopplad till fruktbarhet och barnalstring – liksom odödlighet.
Med designen någorlunda skissad, var det dags för huvudsaken – att faktiskt måla den riktiga bilden. För val av grundfärger lades först skissen under som riktmärke. Redan här blev det tydligt att den stora huvudvärken skulle bli påfågeln – eller rättare sagt, dess stjärtfjädrar.
Men det var bara att bita ihop. Under långa nätter, fjäder för fjäder, strå för strå i lager på lager, växte påfågelns imposanta och iögonfallande fjäderdräkt fram, inramande gudarnas drottning. Under processen växte också bekantskapen med det ännu nya verktyget, en enkel HP Elitepen pekpenna direkt på skärm, och dess begränsningar.
Så småningom var det dags att dra undan skissen som stöd, och lägga in skuggor och linjer i färg, samt börja arbetet med att skapa mer färgnyanser, både ljusa och mörka, och börja variera färgskalan också ifråga om toner i olika partier. Speciell omsorg lades på Heras ansikte, den mest finkänsliga delen av bilden.
Under arbetets gång har jag kontinuerligt fortsatt att uppdatera mig och läsa på om antiken och det slog mig att något fattades Hera: de juveler och smycken en högtstående grekisk kvinna skulle burit som tecken på sin status. Baserat på historiska förlagor designades därför i sammanhanget diskreta smycken och lades till.
Sista fasen fokuserade som tidigare på ljusbehandling – fördjupning av skuggor, stärkande av högdagrar, ljusöverstrålning, behandling av matta och glansiga partier, materialeffekter, osv lades till i flera olika och samverkande lager. Resultatet kan ses nedan.
Försiktigtvis kan man konstatera att det hela blev i alla fall…skapligt. Hon ser inte illa ut Hera, och hennes kungliga och respektingivande figur är förhoppningsvis tillräckligt närvarande på bilden, även om fångandet av hennes gudomliga aegis tyvärr övergår min förmåga. Ifråga om målning av kläder och underliggande figur är det ett steg fram från Ares-bilden. Med några dagars distans till bilden kände jag dock att mer skillnader i olika ljuskvalité på skuggningarna i de många veckade och formföljande partierna i Heras klädedräkt behöver tillkomma. Men så långt, så väl. Chansen att lägga på ytterligare ljuseffekter och göra korrigeringar kommer när den bakgrund som bilden kommer att sättas in i för en sammansatt vy av alla de 12 gudarna läggs till. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Hera lyssnades det (bland annat) på ”El Greco” av Vangelis:
”Part 1” ur ”El Greco” av Vangelis
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Ares the Bringer of War (in progress)-12 Greek Gods (I)
Krigsguden Ares är förste Gud ut i en Dódekalog av bilder med motiv från den grekiska mytologins gudavärld som nu befinner sig på sista varvet.
Det var den unge Alberts ide: inspirerad av Percy Jackson-böckerna tror jag, beställde han bilder på dussinet grekiska gudar. Efter diverse förhandlingar kom vi fram till ett urval som med ett undantag överlappar med kretsen av de klassiska ”12 olympierna”1.
Det hela började i optimistisk anda med konceptdesign för alla de 12 gudomarna för att hitta en slags gemensam stil, samtidigt som var och en fick uttryck som var karaktäristiska och samtidigt historiskt grundade. Jag ville undvika ”superhjältegudar” á la Marvel och sökte mig istället till källorna i form av statyer, målningar, mosaiker och periodriktiga beskrivningar, i syfte att iaf. något närma sig vad grekerna kunde ha sett framför sig när de föreställde sig sina gudomar. Denna konceptsökande fas mynnade ut i en serie av 12 blyertsskisser där varje gud fick sitt individuella men förhoppningsvis också historiskt förankrade uttryck – vilket också gjorde det klart att var och en skulle erbjuda sina egna utmaningar, vare sig det var fråga om utseende och kroppsform, intryck, anknutna djur, med mera. En oro som gnagt redan från början började växa: att det där skulle bli ett riktigt Sysifosjobb…
Men nu har sent omsider detta jätteprojekt börjat ros iland. Först med att närma sig målsnöret är…krigsguden Ares. Ares, son till gudarnas kung Zeus och gudadrottningen Hera, skildras genomgående som gud för krigets blodtörstiga sida, för rå naken, organiserad aggression. Han var inte en speciellt omtyckt gud, men en som speciellt de grekiska stadsstaternas arméer av frivilliga folkarméer såg till att blidka, och som de åberopade för mod och framgång i strid.
Sammantaget står står alltså Ares i sitt esse fram för mig som en slags arketyp för sin periods krigare, och det var det som jag valde att betona i utkastet till hans bild.
Redan på skisstadiet framgick också vad som skulle bli hans definierande utmaning: att någorlunda troget men ändå med ett visst drag av individuella särtecken avbilda den parafernalia i form av vapen, klädnad och annan utrustning som hörde en tidstypisk grekisk krigare till.
Jag utgick från den klassiska bilden av en grekisk hoplit, den klassiskt tungt rustade fotsoldaten försedd med en stor sköld, harnesk av ”muskel”-typ och en väl täckande hjälm i korintisk stil (500-talet+ FVT). Genom vissa tillägg förankrades Ares i ett vidare hellenskt sammanhang – sålunda bär han förutom hopliternas typiska doru (spjut) en falx, ett lieliknande slags svärd som fruktades i händerna på bl.a. Trakerna i norra Grekland. Istället för aspis, den helt runda tunga skölden, gav jag honom den boeotiska varianten med utskurna sidokanter.
För att ”De 12 Gudarna” -projektet skulle bli av skulle det också vara tvunget att bli det definitiva genombrottet för en arbetsgång där bilderna helt och hållet skapades i dator med pekskärm -och penna som huvudverktyg, och som jag hittills bara tillämpat fullt ut på mer figur/seriebetonade motiv (se tex. Kakashi-bilden). Det hade varit kul att måla för hand med t.ex. gouache, men volymen på arbetet och frånvaron av en lämplig, dedikerad arbetsplats talade emot.
Med konceptet som bas skissades konturer och linjer alltså upp direkt i datorn, för att sedan få sina grundfärger, viktigaste element och största identifierande detaljer: här lades t.ex en hund med blodiga tassar på hans sköld: ”Krigets Hundar” var Ares skyddsdjur och identifierades med guden själv. Runt denna bas lades så lager på lager av nyanser, mönster, mörker -och ljuskikt, samt olika former av skräddarsydda effekter.
Till detta lades så en mängd allt finare detaljer på allt eftersom för material, reliefer och mönster. Grekiska krigare, speciellt av högre status, kunde ha mycket grannlåt på sig när de drog i krig, men jag valde att fokusera på markörer för kvalité för Ares, som ju trots allt är mer intresserad av att kliva över lik på slagfältet än imponera på parader. Blodstänk på benskenorna är för honom den högsta formen av utsmyckning.
De sista momenten i processen hade alla framför allt ljus -och skuggbehandling i fokus. För det lades ett halvdussin ytterligare lager på, där olika effekter provades ut, vissa förkastades och andra behölls, i syfte att göra bilden mer levande och ge den mer nyans.
Ares genomgick ungefär 8 olika faser på sin process. När jag började ana att man grottade ner sig för mycket i småpixlandet var det dags att sätta en slags punkt, med resultatet dittills som nedan.
Jag hade parallellt också gjort de första faserna på alla de övriga 11 gudarna, men att det var Ares som passande nog fick bilda spjutspetsen var antagligen ett bra val. Just mängden av olika ytskikt, material och belysningen och skuggningen av dessa blev en lärorik upplevelse som kommit väl till pass för flera av hans gudakollegors bilder.
Själva slutresultatet så långt kommet är OK, om än inte fullt ut så uttrycksfullt och bestämt i sin stil som jag skulle önska: den svävar, som så mycket ens nybörjarjag gör, i ett slags limbo mellan teckning, fotorealism och ”Målad” stil. Jaja, det är en del av processen, att finna någon slags ”stil” med ett arbetssätt som ännu är väldigt nytt för en. Just nu står Ares också lite i ett slags vakuum utan den bakgrund som kommer att binda ihop alla ”De 12”: med sistnämnda kommer, är tanken åtminstone, Ares övermänskliga kvalitéter att framhävas mer än vad som är fallet än så länge. Jag hoppas iaf. att Albert ska gilla den.
Vilken gud skall komma härnäst? Athena, Ares syster? Eller hans älskarinna kärleksgudinnan Afrodite? Eller kanske Hades, som har en spännande vovve med sig på bild? Fortsättning kommer snart.
Under tillblivelsen av Ares lyssnades det förstås (bland annat) på Gustav Holsts ledmotiv för Mars, Ares romerska alter ego:
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Indomitus.blog 