Bloggarkiv
AHNULD strikes a pose in charcoal
Andra försöket att prova och förbättra ens obefintliga kolteknik är en figurstudie med Arnold Schwarzenegger i klassisk bodybuilderpose
Det var i en mening ett av källsprången till mitt försök att lägga ritkol till arsenalen av möjliga uttryckssätt: det började som en slags beställning från en elev som undrade om jag kunde göra en teckning av Arnold, vars form han beundrar och skickade mig en bild för inspiration (se längre ned).

Jag accepterade med förbehållet att jag inte riktigt visste i vilken stil eller teknik det hela skulle bli av. Delvis under de funderingarna provade jag ett nytt skissblock där jag bland andra motiv gjorde en slags kladd eller testskiss med Arnold i bläck + vitpenna – se inlägget ”Fredagskludd (…)”. Jag kände mig dock inte övertygad om att bläck, iaf på mitt nuvarande stadium, var rätt teknik.
Utifrån den bild jag bifogats framstod två saker att försöka prioritera: dels de samtidigt mjuka men också tydliga övergångarna mellan skuggor och skarpa högdagrar som präglar den muskelstinna figuren och känslan av volym och rondör som kommer ur dessa. Dels kontrasten mot den mörka bakgrunden för figuren i sin helhet.

Under en paus i andra projekt återvände tankarna till Arnoldfiguren, och idén kom – ritkol hade just de egenskaper som jag eftersökte. Då kunskaper var och är mycket skrala på den fronten gjordes därför en slags testflygning med en duva i kol: se inlägg ”Coal-digging (…)” nyligen. Det där gav så pass mycket uppmuntran att idén inte verkade befängd. Och sålunda satte jag igång med min första riktiga figurstudie helt i kol, detta kladdighetens mesta medium.

Den starkaste lärdomen av duv-bilden var vikten av att gå långsamt och gradvist fram med ett tydligt lager-på-lager arbetssätt, motstående impulsen att ta genvägar och hoppa över steg. Först lade jag in siluetten och vinnlade mig om rätt proportioner och vinklar mot en bakgrund i mjuk kol, och provade mig fram bland metoder för utsmetning, från näsdukar till sudd, blenderpennor och pappersstompfer.
Därefter var det dags för tecknandet av figuren. Till min hjälp hade jag nu, förutom högen med osorterade och olikformade kolbitar, också 3 stycken pennformade stift i pressat ritkol, som är lättare att göra detaljer och fina linjer med. De kompletterade den grundläggande koltekniken, som vilar på att fylla motivfiguren i nyanser av kol som smetas ut och sedan suddas ner till de olika skepnader och detaljer som önskas.

Lager efter lager av tilltagande skärpa och finhet kom till, från övre vänster kant och neråt. Jag prövade mig fram med olika hårdhet av kol från extra mjuk till hård för att få fram nyanser av svärta och ökad kontrast. Samma sak för de ljusa partierna samma sak med olika former av suddning med fin suddpenna, knådbart gummi mm. Bakgrunden fick också tilltagande lager av kol för en mörkare svärta.
Slutklämmen blev att ta fram skalpell för några riktigt hårfina högdagrar. Varefter jag bestämde mig för att sätta någon slags slutpunkt. Som mitt 2:a försök att teckna med kol får det nog anses godkänt. Trots ett darrigt handlag och brist på fingertoppskänsla blev åtminstone linjer, proportioner och vissa av skepnadens kvaliteter utan större fel, och man kan antagligen tycka sig skönja vem det föreställer.
Allt återstår förstås att förbättra. Tre områden speciellt behöver ges extra uppmärksamhet framöver: konturerna mellan motivet och bakgrunden måste bli mer jämna och konsekvent skarpare; grynigheten måste reduceras än mer, mycket mer; och fler och bättre sätt att göra nyanserna mjukare och övergångarna sömlösa där så är påkallat, och med någon form av precision, måste prövas. Men för att vara i begynnelsen är det inte så illa – det finns i alla fall något där att bygga på. Jag hoppas att Caspar, som önskade den, skall gilla den.
Fredagskludd – test av färgat papper
En snabb liten bagatell apropå att pröva nya saker – som nytt papper
Nyligen slank, på ett infall, ett litet block med färgat skisspapper av bra kvalité (Hahnemühle Grey Pad A5 120 g) ner i min korg under ett av de återkommande besöken på Pen Store. Jag har bara sporadiskt någonsin ritat på färgat papper – tillfällena kan räknas på ena handens fingrar, och med blandat resultat.






Men nyligen har jag tittat på lite videos på instagram och blivit nyfiken på tecknade porträtt på färgat papper, som har en intressant kvalité. Toningen av papperet gör att man mycket bättre kan markera och lyfta fram högdagrar – annars ett problem med vitt papper där ljusa partier ju annars inte… tja syns, och måste fås fram kontrastvis, genom att allt annat ritas över. På färgat papper kan starkt ljus istället ritas in direkt med vit eller ljus penna. Resultatet är en fortfarande tydligt tecknad, oftast monokrom bild, men med något av den starkare kontrast och möjlighet att ges stämning och mer karaktär som tydligt ljus ger, och som är framträdande i t.ex. målade bilder. För mig skulle det här kunna utgöra en slags ”mellanstation” för att snabbare få fram framför allt porträtt och utseendestudier – med tanke på att backloggen för alla man skulle vilja rita sträcker sig till en mindre telefonbok (hundratals, minst) kunde det vara ännu ett välkommet sätt att öka produktionstakten.
Så jag satte mig ner och gjorde en serie snabba små test på mitt nya lilla block, med standard blyertspenna, färgade pennor (polychromos), mjuka grafitpennor (Faber-Castell Matt) och slutligen bläck-fineliner (Sakura Micron).
Vitheten fick här utgöras av Faber-Castell vit penna jämte Caran D’Ache Luminance vit för blyertsbilderna, samt en annan nyhet för mig, en Signa Uniball White, för bläcktestet. Jag måste säga att testet, även om det förstås utgörs av ett slags telefonklotter fast på bättre papper, är uppmuntrande. Möjligheten att snabbt och smidigt framhäva starkt ljusa partier ger verkligen något även till väldigt enkla utkast som här är fråga om. I like it – och fortsättning kommer således att följa.
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Bodybuilding & Steroider?
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
- han är inte västeuropé, utan kombinerar härstamning från motsvarande turkiska stäppfolk, det gamla israel och det antika skytiska folket (som var indoeuropéer).
- han är på topp vad gäller fysiska egenskaper, och framför allt oerhört stark och tålig – han är följaktligen stor och kraftigt byggd
- han företer tecken på svår tortyr och många skador
- Han ser inte snäll eller trevlig ut: hans långa och våldsamma livs umbäranden och märkliga händelser har ristats in i honom. Han skall utstråla en slags stram och återhållen våldsamhet eller hotfullhet.
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.










