Kategoriarkiv: Indiens Länder /Indian subcontinent
Torr Hetta / Dry Hotness
Nyåret har kommit och gått, med sitt avslut och nya början. Och så här, där serien med 6 årstider & 6 regioner utförda med 6 pennor avslutas med den sista av de tropiska årstiderna, Torrperioden, förlagd till Afrika från Sahara och söderöver.
Såsom nämndes i förra inlägget, ”Monsunvind” finns det två distinkta årstider förutom de fyra som vi är vana vid, illustrerade i inläggen ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar”: nämligen de som hör den tropiska delen av världen till. Efter regnets tid återstår således torrperioden, den tid då regnen uteblir. Temperatur- och ljusmässigt är variationen mellan den och den våtare perioden liten, men skillnaden i nederbörd desto större, med stora effekter på såväl djur -och växtliv.
Den region som återstår för torrperioden är passande nog Sakana, mina berättelsers värld Arataumas motsvarighet till Afrika med undantag från det nordöstra hörnet. För porträttet skulle utmaningen bli att både balansera den betydande variation som föreligger det vidsträckta och etniskt mångskiftande Sakana ifråga om drag och etnicitet, och samtidigt behålla likheten med den Enda, baserad på min karaktär Kati.
Jag valde att inte göra hoppet från hennes övriga representationer alltför långt, och varierade därför hennes drag med ett öga på utseenden från Afrikas horn och Saharabältet, med en sidoblick på Khoisan-folket i Kalahari. Tidigt fanns där idén att låta bilden präglas av solen och en stark ljusutstrålning från den, kombinerat med ett tydligare grodperspektiv.
Framme vid den skiss som skulle ligga till grund för den målade bilden lade jag, såsom i t.ex ”Höstfärger” in en ring runt hennes ansikte, här med mönster inspirerat från en träskulptur från Benin. Växtligheten i botten på bilden består av grenar av acaciafamiljen, vars taggiga träd och buskar ofta företer gula blommor som ansluter till soltemat och vars taggar och slingrande grenar både skulle bilda en kontrast men också smälta samman med hennes hår.
Med skissen i ordning var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.
Som tidigare skulle arbetet med den färdiga bilden ske med endast 6 pennor av olika typ. Förutom Pentel 0,5 mm bläckpenna för konturerna, en Winsor & Newton vattenbaserad svart marker och en Ohuhu Barnum Yellow alkoholmarker. Två akvarellpennor, Derwent Copper Beech och Golden Brown för hyn, kompletterade av Faber Castell Polychromos röda Pale Geranium Lake.
Färgarbetets faser hade den här gången redan prövats ut i förväg, och jag skred därför till verket i tron av att ha en bra idé om de steg för att kombinera och nyansera färgerna som stod för dörren. Vilket dock inte hindrade att komplikationer uppstod…
Jag började med att lägga ut gula kringdetaljer med färgmarkern, följd av de mörkare delarna av hårsvallet där den svarta markern applicerades. Därefter var det det dags för själva porträttet där akvarellpennorna spelade huvudrollen, med de två bruna nyanserna som fick ge tonen för hennes hy, hjälpta av den röda färgpennan. Mer målningslikt än tidigare, såg det hela ändå lovande ut.
De bruna färgerna fick därefter sprida ut sig till hår och buskar. Sistnämnda avslöjade dock en brist i planeringen: hur den sökta sammansmältningen av hår till grenar skulle gå till. Bakgrunden i rött skulle gradvist övergå i den gula solöverstrålningen, och här kom nästa problem: den gula markern var i dödsryckningar och gjorde steget från orange över gult till vitt svårt.
De här materialproblemen gjorde att man fick frångå purismen i anslaget med sex pennor och göra vad man kunde. Jag tog därför hjälp av vitmedier, framför allt en posca vit akrylpenna som fick komma in istället för den fallerande gula markern. Fler lager av akvarellpennor lades in, och jag utnyttjade också till det yttersta alkoholmarkern för att göra bilden gradvist allt mörkare i skuggade partier och mot botten.
Och så, med julen för dörren, blev det hela någorlunda klart. Åter måste resultatet ses med en blandning av ros och ris, även om jag ärligt talat är väldigt nöjd med själva porträttet, som ser väldigt mycket ut som Hon, samtidigt som hon tydligt är annorlunda. Arean närmast solen och överstrålningen i hennes hår blev också inte så dum, även om haveriet för den gula markern här märks. Mer missnöjd är jag med taggbuskarna, där tanken var att håret och växtligheten i botten skulle övergå i varandra mycket mer sömlöst, vilket måste sägas ha misslyckats. I den här delen planerades och utfördes inte färgläggningen i rätt ordning, och bristen på färgalternativ samt det påskyndade arbetsschemat gjorde att man fick improvisera – och det syns.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att liksom för den allra första i serien, ”Höstfärger” från 2024, kommer en lätt revidering där 6-pennskravet överträds att tillägnas denna den sista installationen av årstiderna och regionerna återspeglade genom varierade porträtt av Henne. Här är dock slutpunkten nådd för projektets renläriga fas. Det har varit en lärorik resa, och gett mycket. Mest nöjd måste man vara för att den alls blev av, och fördes till slut i förvissningen att man gjort allt man kunnat, så att jag kan blicka in i min mäktiga musas ögon i dennas många former och inte behöva skämmas.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Monsunvind / Monsoon Winds
Efter Höst, Vinter, Vår och Sommar kommer den 5e (?) årstiden.
Nej det är inte Jultider eller sådant, utan något mer påtagligt som kommer av att de årstider som vi tar för givna i själva verket är lokala. Mot och förbi vändkretsarna på södra och norra halvklotet skapar temperatur, vinkel mot solen och tillgång på ljus tillsammans med vindar och havsströmmar de distinkta 4 årstider som vi är vana vid.
Men innanför vändkretsarna, mot ekvatorn, är de skillnaderna i många fall närmast obetydliga, och temperatur och ljustillgång skiftar mycket mindre över året. En viktig och avgörande distinktion består: nämligen tillgången på väta i atmosfären, buren av vindar och jordens rotation, vilket gör att året delas in Regnperioder och Torrperioder. Efter ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar” blev det således dags för Regnperioden i serien av 6 årstider i 6 regioner, utförda med 6 pennor vardera.
De 6 pennorna bestod nu av två spritmarkers (Ohuhu Barnum Yellow & Grass Green), en akvarellpenna (Faber Castell Imperial Purple), och två färgpennor (Faber Castell Helioblue Reddish & Deep Scarlet Red). För tuschning av konturer valdes den vattenfasta Micron Pen med en lätt rundad och därför variabel spets.
Den ”sfär” eller region som jag tidigt kopplade regnperioden till var Prayika Varsha, motsvarigheten till den vidare Indiska kultursfären IRL. Inslag som åsk -och regnmoln i bakgrunden i traditionell stil, och blommor och växter med kulturell betydelse som Banyan-trädet och lotusen anknöt till det. Det skulle förstås bli en utmaning att avbilda den Enda, som utgör motivet på alla bilder i serien, med drag från subkontinenten men ändå tydligt sig själv – i utkastet fokuserade jag dock mindre på det. Viktigast för atmosfären skulle nog färgskalan bli, vilken jag som namnet antyder starkt associerade till den monsun som bär regnet till regionen.
Jag tänkte mig blått och grönt som huvudfärger med några kontrasterande inslag som ringblommornas gul-orange och lotusens ljusröda. Men inför färgproverna kom ett infall för mig – varför inte visa även Henne blå, såsom ofta är med flera av gudarna i den hinduiska panteon? Det där var ju inte en helt galen idé tycktes iaf. färgtestet visa, så jag bestämde mig för att köra på det.
Nästa fas, en riktig skiss i blyerts, flödade på väl trevligt nog, då den var avgörande för att avbilda de många element av blomster och blad som hörde till. Ansiktsdragen med dess regionala särprägel kom på plats utan vånda, och det kunde läggas lite energi på sådant som ljuskällan från ovan, att få håret att se glansigt vått och fuktigt ut och annat som måste vara någorlunda tydligt för färgfasen.
Därefter var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.
Färgarbetets faser hade redan planerats, och jag skred därför till verket med en bra idé om stegen.
Först ut var alla blå delar, lagda i nyansen Helioblue Reddish. Lager på lager, plus utsuddare och förtunningsmedel fick alla blå skiftningar på plats. Därefter kom den lila färgen, och sedan alla övriga. Ett problem framkom under vägen: att bara lämna partier omålade visade sig inte riktigt funka med blandningen av vatten, alkohol och suddbara medier, och ett behov att att kunna stärka upp vita partier blev påtagligt.
Här blev jag tvungen att i en mening frångå kravet på 6 pennor i sökandet efter ett medium för att göra vita partier jämnt och kontrollerat. Skrapande med konstkniv, Tippex, vita akrylmedier med mera prövades med blandat resultat. Det här var ju synd, men andra lärdomar från målningsfasens tänjande av 6-pennsregeln var mer positiva. Inte minst att använda pennors pigment och färg och blanda med vatten eller lösningsmedel för att applicera med t.ex. pensel gav en bra effekt för både skuggor och mörkare partier och vissa ljusare där mjuka övergångar var önskvärda. Det var förstås inte så bra för pennorna, och de led svårare än någonsin med två som fick kasseras under vägen.
Efterarbetet av bilden i inscannat skick fick här anta formen av en lätt redigering för att få bukt med de ojämnt tillkomna vita partierna liksom också kanterna där papperet skadades av tejpen som höll fast den.
Resultatet uppfyller de flesta av de uppsatta målen. Bakgrunden, med molnen som skruvar sig i en stiliserad form med rötter i äldre målning blev inte dumma alls, ganska snyggt faktiskt, och blommor och annan dekoration som trädet som hade kunnat bli ett riktigt sorgebarn i sammanhanget gav här få problem. Ifråga om själva porträttet är intrycket blandat. Dragen är faktiskt lyckade, det ser ut som Hon skulle te sig i Prayika Varsha, och idén i sig med den blå färgen är i stora drag framgångsrik: det är ganska snyggt och för tanken till en slags gudinna. Det som stör är att nyanserna, de mjuka övergångar som jag hade velat ha över hennes ansikte är så pass grova och oborstade. Begränsningen av material avslöjar verkligen min brist på handlag vid hanteringen av medier för att skapa skuggor, högdagrar och övergångar med de två färger man hade tillhands.
Men den är gjord. Den blev gjord och ser allt sammantaget nära ut det som man kunde begära. Ännu ett fall framåt i alla fall, och kvar är nu bara dess tvillingsyster och spegelbild, den sista av de 6: Torrperiodens gestalt, som blir slutpunkten för de sex årstiderna i sina sex regioner gjorda med sex pennor.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Nur Besm-i Alam (insp. Mallika Sherawat)
En övning i bläckpenna för framtida porträtt-och figurteckning, föreställande Nur Besm-i Alam, en karaktär från en fantasyberättelse.
Mellan andra projekt har regelbundna övningar i vissa tekniker genomförts, i förhoppningen att de ska kunna tas till nästa nivå och på ett mer rättvisande sätt kunna avbilda scener och karaktärer som gror i ens inre. Bland de mest talrika har varit övningar i fineline tuschpennor, en teknik med vilken man förstås haft bekantskap. Utmaningen ligger i att bli bättre på den crosshatch-teknik som möjliggör att visa på skuggor och nyanser med linjers hjälp.
Det har länge varit ett visst underskott på karaktärer från motsvarigheten till den indiska världssfären i mitt ritande och målande. Jag bestämde mig därför att försöka mig på en karaktär inspirerad av en av mina musor, den sensuellt vackra skådespelarskan Mallika Sherawat,
Mallikas skönhet framstår för mig som passande för motiv som gudinnor, furstinnor och andra upphöjda personligheter. Sålunda blev hon snabbt förebilden för Nur Besm-i Alam, hjältinna och framtida härskarinna för Bejnar-sultanatet, delvis baserad på den historiska kvinnliga gestalten Raziya Sultan, vilken (1236-1240) lyckades bli härskare det historiska Delhi-sultanatet (1206-1526) som etablerade islams inbrytning i Indien och tidvis behärskade stora delar av subkontinenten.
Jag började som så ofta med en lätt, lätt, blyerstskiss som bas, med en sidoblick på Mallika, med fokus på ett försöka framställa det upphöjt lugna uttryck som jag föreställde mig. Besm-i Alam kommer att bejaka sitt blandade ursprung och klä sig i en slags hybrid av klassiskt hinduiska och mer persiskt inspirerade plagg, smycken mm, vilket återgavs så historiskt korrekt som man förmådde.
Mån om att inte fastna i blyertstecknandet gick jag snabbt över till bläckpennorna. Utrustad med Sakuras Pigma Micron-pennor av olika fin spets (0,05-0,5 mm) lade jag på både skuggning och detaljer direkt utifrån den lätta skissen. Just skuggningen, speciellt i ansiktet, är det som tilldrog sig mest uppmärksamhet, i syfte att skapa så mjuka övergångar som möjligt och behålla det porträttlika draget. Här blev det klart att jag i den impulsiva strävan att komma igång snabbt för femtioelfte gången gjort skissen på ett för litet papper (21×15 cm). Detaljer såväl som möjligheten till skiftningar blev förstås lidande. Men men.
En av fördelarna med vanliga bläckpennor är att det trots allt går ganska snabbt. Det enda jag gjorde efter den enda sittning bilden krävde var att rita några linjer med vitpenna (Sakura Bright White). Den blev ändå kiiinda’ OK den där, jag är försiktigt nöjd med att den trots allt fångade karaktärens uttryck och inte avvek för mycket från den sköna Mallikas anblick. Det som kräver mer övning är förstås linjearbetet på hud och dess mjuka buktningar och släta natur. Men ett slags fall framåt, och inte pladask med fejset ner i marken, får den nog ändå räknas som. Och det blir fler bilder av Besm-i Alam, det är ett som är säkert, med eller utan bläckpenna.
En sak som störde mig lite under bildens tillkomst var att jag delvis glömt bort basen för Nur Besm-i Alams namn. Nur är klart nog och går tillbaka på arabiskans ”ljus”, ett vanligt unisex-namn med gudomliga konnotationer i islam. Men språket som ”Besm-i Alam” vilar på verkar helt ha försvunnit ur hjärnan. Enligt nu decenniegamla anteckningar ska det betyda ”Världens (alam) Smycke”. Men på vad? Medeltidspersiska verkar nära till hands, kanske urdu – men sökningar på tjogtals sajter på nätet gav inte upplyftande besked. Jag kanske fått det om bakfoten. Jag hoppas inte det, för det är ett vackert och passande namn för min hjältinna.
An Indian detour (1)
Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.
De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.
Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)
I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).
Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.
Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….
Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.
Indomitus.blog 