Andra försöket att prova och förbättra ens obefintliga kolteknik är en figurstudie med Arnold Schwarzenegger i klassisk bodybuilderpose

Det var i en mening ett av källsprången till mitt försök att lägga ritkol till arsenalen av möjliga uttryckssätt: det började som en slags beställning från en elev som undrade om jag kunde göra en teckning av Arnold, vars form han beundrar och skickade mig en bild för inspiration (se längre ned).

Jag accepterade med förbehållet att jag inte riktigt visste i vilken stil eller teknik det hela skulle bli av. Delvis under de funderingarna provade jag ett nytt skissblock där jag bland andra motiv gjorde en slags kladd eller testskiss med Arnold i bläck + vitpenna – se inlägget ”Fredagskludd (…)”. Jag kände mig dock inte övertygad om att bläck, iaf på mitt nuvarande stadium, var rätt teknik.

Utifrån den bild jag bifogats framstod två saker att försöka prioritera: dels de samtidigt mjuka men också tydliga övergångarna mellan skuggor och skarpa högdagrar som präglar den muskelstinna figuren och känslan av volym och rondör som kommer ur dessa. Dels kontrasten mot den mörka bakgrunden för figuren i sin helhet.

Under en paus i andra projekt återvände tankarna till Arnoldfiguren, och idén kom – ritkol hade just de egenskaper som jag eftersökte. Då kunskaper var och är mycket skrala på den fronten gjordes därför en slags testflygning med en duva i kol: se inlägg ”Coal-digging (…)” nyligen. Det där gav så pass mycket uppmuntran att idén inte verkade befängd. Och sålunda satte jag igång med min första riktiga figurstudie helt i kol, detta kladdighetens mesta medium.

Den starkaste lärdomen av duv-bilden var vikten av att gå långsamt och gradvist fram med ett tydligt lager-på-lager arbetssätt, motstående impulsen att ta genvägar och hoppa över steg. Först lade jag in siluetten och vinnlade mig om rätt proportioner och vinklar mot en bakgrund i mjuk kol, och provade mig fram bland metoder för utsmetning, från näsdukar till sudd, blenderpennor och pappersstompfer.

Därefter var det dags för tecknandet av figuren. Till min hjälp hade jag nu, förutom högen med osorterade och olikformade kolbitar, också 3 stycken pennformade stift i pressat ritkol, som är lättare att göra detaljer och fina linjer med. De kompletterade den grundläggande koltekniken, som vilar på att fylla motivfiguren i nyanser av kol som smetas ut och sedan suddas ner till de olika skepnader och detaljer som önskas.

Lager efter lager av tilltagande skärpa och finhet kom till, från övre vänster kant och neråt. Jag prövade mig fram med olika hårdhet av kol från extra mjuk till hård för att få fram nyanser av svärta och ökad kontrast. Samma sak för de ljusa partierna samma sak med olika former av suddning med fin suddpenna, knådbart gummi mm. Bakgrunden fick också tilltagande lager av kol för en mörkare svärta.

Slutklämmen blev att ta fram skalpell för några riktigt hårfina högdagrar. Varefter jag bestämde mig för att sätta någon slags slutpunkt. Som mitt 2:a försök att teckna med kol får det nog anses godkänt. Trots ett darrigt handlag och brist på fingertoppskänsla blev åtminstone linjer, proportioner och vissa av skepnadens kvaliteter utan större fel, och man kan antagligen tycka sig skönja vem det föreställer.

Allt återstår förstås att förbättra. Tre områden speciellt behöver ges extra uppmärksamhet framöver: konturerna mellan motivet och bakgrunden måste bli mer jämna och konsekvent skarpare; grynigheten måste reduceras än mer, mycket mer; och fler och bättre sätt att göra nyanserna mjukare och övergångarna sömlösa där så är påkallat, och med någon form av precision, måste prövas. Men för att vara i begynnelsen är det inte så illa – det finns i alla fall något där att bygga på. Jag hoppas att Caspar, som önskade den, skall gilla den.