I behov av egentid efter krävande projekt återvände man till lite spontant skapande som artade sig till en slags räddning av ett misslyckat alster

Ett tidigare inlägg, ”Varde Ljus”, som kom till när jag fick möjlighet att använda ljusbord som redskap, kontrasterade de nya möjligheter som öppnades upp med de gamla, mer felbenägna, sätten. Som illustration togs en tidigare misslyckad teckning upp (andra från vänster nedan) och kontrasterades med ett nytt försök med det nya ljusbordet som hjälpmedel – och resultatet som var ett tydligt fall framåt. Allt gott så, kunde man säkert tycka, och blicka mot framtiden.

Om man inte är undertecknad, vill säga.

För den där första misslyckade övningen (ursprungligen för att testa bläck på mangapapper)… den gnagde i mig. Visst fanns element där, från linjearbete till proportioner, som kunde ha varit del av ett fungerande helt. Men inte nu, när det som misslyckats var att fånga Katis liknelse i ansikte och kroppshållning, det som gör henne till henne. Varje gång jag såg den blev det mer svåruthärdligt, och jag lade någon form av räddningsaktion för den högt upp i att-göra-listan, efter det som är till för andra. Dagen dök så småningom upp efter en lyckad period av jobb och andra projekt då jag gav mig själv lov att, om än snabbt, återvända till henne och göra rätt det jag felat, med mina egna händer – det har varit ett tag där digital målning stått i fokus och jag inte tecknat för hand. Och för att gottgöra henne än mer, bestämde jag mig för att göra bilden till en riktig ink-and-wash-illustration med bakgrund, landskap och den färg hon förtjänar.

Så. Först lades vitt över hennes anlete och sedan, med darrhänta fingrar drog jag om hennes drag med de smalaste pennorna i arsenalen, hårstunna 0,03 mm fineliners. Less is more var ledord vad gällde linjerna, och det gav försiktigt resultat. För plötsligt.. var hon åter, och med den hennes anda. Vattenbaserad målning på 250g Manga Paper skulle bli något helt nytt och otestat. Akvarellerna halades fram, och efter att ha kikat på landskapsbilder av kulliga hedar som passade scenen och gjort lite markeringar var det bara att låta penslar och färger flöda.

Scenen är Kati på väg till sin dagliga träning med stav, med kullar i bakgrunden av hedar och ängar inramade av skogsdungar. Bakom henne smyger några barn som vill titta på…

Och så blev det. Mangapapperet visade sig fungera förvånansvärt väl även för den höga vätskehalt som vattenfärger innebär, och fungerar närapå lika väl som dedikerat akvarellpapper. Det hela gick på två sittningar, en för Kati och en för bakgrunden. Penn -och penselföring, nyanser och detaljer, allt kan och måste förstås förbättras. Men målet, att rädda och återupprätta den tuschbild som startade som ett rent misslyckande, kan försiktigtvis sägas ha uppnåtts. Det är Kati där igen, med den hållning och åtbörder som hör henne till, och teckningen har växt till en stillsam ögonblicksbild av en viktig period i hennes liv, då hon anträdde vägen att bli en fullvärdig stridare som ingen kunde motstå.