Category Archives: Medeltid Europa /Medieval Europe

En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg


En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.

Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.

Fantomen nr 2 1975 Fången i VenedigRenata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.

Ava Fabian PB flag color bikini

Ava Fabian

Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en  driftig person inom ramen för sin miljö.

Ava Fabian vidcaps ww211ddSå som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.

Målning klänningar 1300-tal

Urkund klänningar 1300-tal

Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.

Renata poster tusch italiensk medeltid resize fr Ava Fabian

Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.

Casa de Mazatti & Renata de Mazatti vapensköld coat of arms

De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.

I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).

I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…Renata poster tusch italiensk medeltid color fr Ava Fabian

Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.

Se fler bilder från min fantasy-värld i:

Galleri för A’ratauma

De Spanska Härjarna – del 2


Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.

Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.

Almutamers – mina egna Almugávars

I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.

Almutamer helfigur AlmogavarsDen första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.

Almogavar gallerhjälm fence helmet pef_5612Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av  resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.

Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.

Almutamers Almogavars blyertsteckning resized

Almutamers blyertskisser

Coltell spanish shortsword spanska kortsvärd

Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.

Perpunt - stoppat läder för bål

Perpunt – stoppat läder för bål

Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.

Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.

Almutacen Almogavars Adalid

Almutacen

När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.

För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.

Bracamarte spansk falchionÖver en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.

Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.

Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.

Almutamers flaggaVid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.

Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.

Almutamers Montage m kant Almogavars resized

Almutamers Collage

Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.

———————————

Almutamer helfigur Almogavars← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1


För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,

Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:

Böcker om perioden rörande Almogavars:

  • J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
  • Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
  • Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
  • El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.

Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.

De Spanska Härjarna del 1.


Den som inte kommer iväg på semester får istället ägna sig åt utflykter i sinnet. Senaste tidens läsning har sålunda fokuserat på det medeltida medelhavet – och på det sätt som tvångsklottraren funkar också gett upphov till några teckningar och färgläggning av skisser.

Först av alla, en märklig spansk företeelse kallade… Almogávars.

Almogávars betecknade ursprungligen band av soldater rekryterade bland den härdade befolkningen från bergen i norra Iberiska halvön, inte olikt andra höglandskrigare som skottarna, gascognarna/baskerna och Bysans akritai. Såsom hemmahörande i en delvis laglös och krigisk ursprungsmiljö hade de rykte om sig att vara benägna på lokala småkrig, oro och våldshandlingar, vilket kan ha varit motivet för deras namn, vars rot tros vara arabiska المغاور al-mughāwir, vilket ungefär betyder ”Upploppsmakare, Orosstiftare”.

Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna

Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna

Som en avvikelse från den dittillsvarande utvecklingen i Västeuropa, som framemot 1200-talet dragit starkt åt att hävda rytteriets vikt på slagfältet och förband dessa med adeln, den högsta samhällsklassen, tog monarkerna i Kastilien-Leon och Aragon-Katalonien, och senare även Portugal, villigt chansen att binda Almogávars band av fotsoldater till sig och mönstra dem för sina krigståg. Från slutet av 1100-talet och framåt finner vi därför regelbundet almogavers i de iberiska kungarnas tjänst, först mot morerna i södra Spanien och sedan vidare.

Almogavars i krönika om majorcas erövring ca 1230

Almogavars i majorcas erövring ca 1230

Överallt visade sig almogávars trots sin lätta utrusning och blygsamma ursprung vara mycket effektiva mot en mängd olika motståndare, från fientligt infanteri till arabiskt rytteri, tunga feodala riddararméer, turkiska nomader och östeuropeiskt kavalleri. Under sina kampanjer blev de mer och mer organiserade, så att tids nog hela expeditionsstyrkor på tusentals almogavárs, understödda av egna beridna enheter, kunde sättas in i krig.

Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet

Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet

Fastän de verkade för alla de spanska monarkierna kom almogávars att få en speciellt viktig roll i den Aragonska kronans expansion österut i medelhavet, då almógavars kom att utgöra en viktig komponent i alla konflikter med koppling till inte bara kronan utan också katalanska kommersiella intressen. Deras slagkraft blev känd för det vidare Europa när Sicilien kom under aragonska kronans makt efter 1280, vilket ledde till de s.k. ”Sicilianska Aftonsångs-krigen” (1282-1302), då de starkt bidrog till att slå tillbaka den franska invasionen av Aragón 1284-1285, framgångsrikt försvarade Sicilien och så när erövrade södra Italien från de angevinska kungarna av Neapel.

Raggiga men hårda (?)Almogavar-lajvare

Tidskorrekt raggiga men glada Almogavar-lajvare

Det bör noteras att almogavars inte var någon homogen grupp. Flerdelen delade en viss gemensam kultur från sina högländer, men de kunde stamma från herdar, förrymda slavar, skogsmän, avdankade knektar, jordlösa bergsbönder med mera. Deras etnicitet var antagligen övervägande aragonskt, men där fanns också basker, katalaner, occitaner, andalusier mfl. En betydande andel var av muslimsk eller blandat ursprung, och de fortsatte att inkorporera folk där de for, så att italienare, greker, slaver och turkar kom att inlemmas i deras led. Deras identitet som självständiga krigare, inte underställda feodalherrar, var det som gav dem motivation och gruppsammanhållning, det och den legosoldatskultur som de bar med sig från sin rekryteringsregion i takt med att nya generationer av män kom iväg på krigståg.

Även om de alltid behöll vissa trohetsband till Aragonien började kompanier av almogavars framemot 1300-talet att bete sig allt mer självständigt, och snart nog hade de gjort sig bemärkta över hela medelhavet som skickliga och hänsynslösa legosoldater, vars göranden och deltagande i krig kom att inverka stort på flera staters utveckling. Speciellt allvarligt blev deras inblandning i det Östromerska/bysantinska rikets politik från 1303 och framåt.

Almogavars and the Byzantine Empire 14th Century

Almogavars krigståg i Bysans på 1300-talet

Almogavers kom österut efter de sicilianska krigens slut i jakt på ett krig att ägna sig åt, och det hårt pressade Bysans muslimska fiender erbjöd en from förevändning till det. Saker började först väl, med flera otippade segrar i Mindre Asien: men sedan kom de efter övergrepp mot den grekiska befolkningen på kant med sin uppdragsgivare. Efter ett ömsesidigt utbyte av massakrer och förräderier satte de av, besegrade några av småstaterna på grekiska halvön och upprättade helt sonika en slags rövarsstat i Thessalien och Aten (1311-1390).

Almogavars & Byzantine Emperor

Almogavarer och deras befälhavare Roger de Flor paraderar för den bysantinske kejsaren Andronikos II Palaiologos 1303

Almogávars härjningar i Bysans bidrog starkt till dess försvagning och sönderfall under 1300-talet, och förebådade det kaos som senare tiders legosoldater, de ”Fria Kompanierna”, skulle bringa till Frankrike och Italien under 100-årskriget ett par generationer senare. Det förebådade också det vanrykte som almogavars med rätta drog på sig, inte bara för att återkommande bete sig ovanligt hänsynslöst och brutalt mot såväl sina fiender och den civilbefolkning som kom i deras väg, utan också för deras ovilja att anpassa sig till mer stabila och civila förhållanden. I Spanien ägnade sig t.ex. band av almogavars regelmässigt åt kidnappningar av muslimska undersåtar även under fredstid.

Almugavar reenactor

Almogávar rollspelare m lätta kastspjut

Almogávars verkade först som lätta förband av spjutmän, även brukande kastspjut (azcona) och mindre svärd, ibland kompletterat med armborst. Till skydd bar de sköld och lätt rustning, ofta bara päls och läderskydd – endast undantagsvis ringbrynja. Men de var väl klädda för växlande väder, kunde jaga, spana och röra sig diskret, och Almogávars kom således speciellt till sin rätt i samverkande smågrupper utövande gerillaliknande krigföring sådan som var vanligt i den oregelbundna och bergiga spanska miljön men också passade på t.ex Sicilien, Grekland m.fl. platser.

Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga "ridderliga" vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.

Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga ”ridderliga” vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.

Med sin lätta beväpning och vana att snabbt ta sig fram över terrängen var de mycket rörliga och slog till snabbt och överraskande. Som legotrupper tog de också till sig utrustning och taktiska grepp från platser där de stred, och i de större grupper som opererade efter slutet av 1200-talet visade de sig kunna genomföra frontalattacker på öppna fält, brukande sådant som linjeformeringar, bildande häck, mm, och kunde därvid stå emot allt utom det tyngst rustade rytteri.

Almogavars shieldwall escudos

Almogavar sköldvägg

Almogavars fortsatte att strida i de spanska kungadömenas tjänst under 1400-talet, men stabiliseringen av gränsen mot det kvarvarande muslimska kungadömet Granada i söder, samt förändringen av krigföringen och den gradvisa återkomsten av effektiva infanterienheter i västerländska arméer under denna period gav mindre och mindre utrymme för deras särpräglade stridssätt och organisation.

Almutamer helfigur Almogavars

Almugavar

Man hör ännu om Almogavars deltagande i de portugisiska kungarnas attacker i nordafrika, och Spaniens krig i södra Italien t.o.m. sekelskiftet 1500, men därefter försvinner de ur källorna som ett samtida fenomen.

Läsningen om de här stökiga killarna, i vilka jag förkovrade mig eftersom deras motsvarigheter förekommer i en av mina berättelser, inspirerade till flera skisser under resans gång – så funkar hobbykluddarens hjärna. Den första av flera blyertsskisser kan ses här till höger. Övriga kommer att redovisas i ett eget inlägg:

De Spanska Härjarna -del 2” ⇒ Almutamers Montage m kant Almogavars resized


För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,

Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:

Böcker om perioden rörande Almogavars:

  • J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
  • Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
  • Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
  • El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.

Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.

En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia


Om kartor –  från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.

Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.

Kartan i Medvetandet

Kinesisk Karta ancient-chinese-anomalous-maps

Äldre Kinesisk Karta

Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?

Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.

13th C apocalypse map asia & africa

Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst

Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.

Mapa Mundi 1300 AD map karta

Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum

Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv  som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.

Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.

Romersk vägkarta peutinger-table-map-Rome to sicily

Romersk Vägkarta

Season of the witch medieval-maps

Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”

Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.

Game Of Thrones Map-Featured-050715

En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”

Studiet av  kartor  är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.

Redan de gamla Grekerna…

Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.

När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.

Grek kartor Homeros Hecateos Strabo Ptolemeus maps 900 BC-160 AD

Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr

Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi  – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.

Pompeianus Mela world map karta 60 AD

Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr

Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.

Muslimerna tar över Stafettpinnen

Byzantine Greek world map from Ptolemy's first (conic) projection -Codex Vaticanus Urbinas Graecus 82, Constantinople c 1300

Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion

Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.

Al_Masudi's_Map_of_the_World 871-957 CE karta

Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr

Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.

TabulaRogeriana 1154 based on al-Idrisi _upside-down textoriented

Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)

Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.

Ottoman World map miniature 1583AD

Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)

Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.

Piri Reis ottoman atlantic map 1513 piri_dunya

Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513

Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.

Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.

Det kosmiska Indien

Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.

Jain cosmic map

Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet

Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.

Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.

Mughal-riket i norra Indien 1732

Mughal-riket i norra Indien 1732

Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga  bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.

Indo-Islamic world map, Muhammad Sadiq Isfahani, Jaunpur 1646–47

Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646

Fjärran Östern

Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av  storskalig kartografi.

För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.

China and the Barbarian Countries. Engraved in stone in Fuchang in about 1136

Kinesisk karta, Fuchang 1136

Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.

Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390

Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.

Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.

Korean General Map Of Distances And Historic Capitals ca1470

Koreansk världskarta 1470

Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.

Japanese 17th C Map East Asia & India

Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien

Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.

Kinesisk karta Matteo_Ricci_Far_East_Map 1602

Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci

Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.

Tillbaka till Västerlandet

Medeltida Karta Map Tavola_di_Velletri 1430 AD

Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)

Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.

Ptolemy_cosmographia_1467_-_arabian_peninsula

Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö

Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Medeltida kartor utveckling Medieval world Maps_1

Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459

Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).

Nicolay de Caveri, circa 1505

Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter

Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.

Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.

Världskarta1507 AD world map

Världskarta ca 1507 EKr.

—————————————————————————–

Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.

  • Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
  • Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
  • Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
  • Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus

Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation

Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity

Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:

Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map

Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps

Om utveckling av en Islamisk Kartografi:

Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India

Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:

Ett Drakalfabet för Alma 2


Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.

Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.

De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.

När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.

Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.

Drakalfabetet färglagd behandlad resize

Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att  något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.

Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.

Drakalfabetet Anfanger m Ram resize

Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…

Som alltid, för dig

Alma m Drakalfabetet +ram

————————————————-

Drakalfabetet i färg

←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma

Olé på några 1300-talsriddare (2)


Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.

Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell,  dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.

Jaron del Liral m sköld grafit riddare

Skiss Jaron del Liral

Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).

Jaron del Liral m sköld akvarell riddare

Jaron del Liral Akvarellmålad

Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.

Leonel de Monteal grafit riddare

Leonel de Monteal Skiss

Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.

Leonel de Monteal akvarellmålad

Leonel de Monteal akvarellmålad

Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.

Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.

Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.

Jaron del Liral m sköld akvarell+grafit riddare behandlad

Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad

Leonel de Monteal Akvarellmålad

Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad

Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.

Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.

Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär.  Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två.  Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.

Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.

——————————————————————-

 ← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”

Olé på några 1300-talsriddare (1)


Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats  i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. Utkast Jaron för Gabriel Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. Utkast Leonel för Noel En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.

Helrustning utveckling Development Plate Armor 1300-1500

Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd

Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den  utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.

Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida

I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. Jaron del Liral m sköld grafit riddare När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor  framgår av nitarna. Leonel de Monteal grafit riddare Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. Jaron del Liral bön blyertsDen uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. Jaron del Liral bön AkvarellFörutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral –  Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. Jaron del Liral bön Akvarell+grafit Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.

———————————————————–

Leonel de Monteal Akvarellmålad

Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→

En Prinsessa Rustad för Strid


Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.

Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.

Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga  rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.

Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning  för min hjältinna.

Helrustning utveckling Development Plate Armor 1300-1500

Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”

Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.

Maximilienne-gothic slutet 1400-t plåtrusnting armor

Gotisk Rustning

Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.

Bröstformade Plåtharnesk Female breastformed plates errorAllt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.

Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.

Julia i helrustning & krona

Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.

Untitled Robin HoodApropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.

Svart 1400-talsrustning black 15th C armorJulia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.

Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).

Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland. 

Julia i helrustning & krona överliggande färg princess armor

Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.

Julia i helrustning & krona reliefOch oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.

Julia i helrustning & krona överliggande färg princess armor m relief

Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden

Som alltid, för Alma.

 *******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

——————————————————

För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)

Johanna den Vansinniga – ”Den Förfördas Hemlighet / El Pergamino de la Seduccíon” av Gioconda Belli


”El Pergamino de la Seducción” Gioconda Belli 2005, Editorial Seix Barral, Barcelona, 331 s. /”Den Förfördas Hemlighet” Gioconda Belli, Norstedts Förlag (Svensk utgåva 2007), 348 s.

Den föräldralösa tonårsflickan Lucia utmanas av den mystiska historieläraren Manuel som lockar henne till en märklig övning –  att gestalta själen och tankarna hos den spanska 1500-talsdrottningen Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien. Vad som från början framstår som en kittlande lek sätter igång nya tankar hos Lucia, som lär känna sig själv, sina egna känslor och sina passioner, samtidigt som en mer hotfull och mörk sida i historien alltmer klarnar för henne. Trådar till det förgångna uppdagas, och  det visar sig att den oskyldiga leken döljer ett sökande efter den påstått vansinniga drottningens hemligheter ,som kan få ödesdigra konsekvenser i nutiden.

Gioconda Belli -  El Pergamino de la Seduccion Gioconda Belli har med ”Den förfördas hemlighet” på ett plan valt att gestalta det som ibland kallas ”empatisk läsning” bland historiker – förmågan att skåda en urkund utifrån sin tids kunskap och föreställningar, och så få syn på den tankevärld som ligger bakom det skildrade, och skildringen i sig. På vägen kan den mer filosofiskt lagde få insikter både i den mänskliga naturen och de olika krafter och föreställningar som formar en människa och en viss tidsepok. Av detta görs mycket i ”de förfördas hemlighet”, när den mognande Lucia jämför sitt eget öde med den spanska 1500-talsdrottningens.

Gioconda Belli - Den Förfördas HemlighetDen senares levnadsöde bjöd därtill på starka intryck: hon var ovanligt bildad för sin tid och korresponderade med sin tids intellektuella; en hel radda av henens syskon dog och hon blev mycket otippat arvinge till den spanska (kastilianska) kronan; hon erfor ovanligt nog en häftig romans med den man med vilken hon ingick ett tidstypiskt arrangerat äktenskap, och denne var ingen mindre än Filip av Flandern, huset Habsburgs arvprins: hennes förhållande var icke desto mindre stormigt, då hennes man satte sig före att usurpera hennes rätt till den kastilianska tronen; han dog ung, varvid Johanna istället låstes in av sin egen far; förhållandet till barnen var också problematiskt, och som om det inte vore nog satt hon decennier inspärrad och det fanns starka tvivel på hennes mentala hälsa.

Juana la Loca Felipe el Hermoso Johanna av Kastilien Filip den SköneSom man kunde vänta sig är elementet av historieboksroman starkt. Men i det här fallet sker det medvetet och utgör i själva verket en del av handlingen. Det är en av dess poänger att huvudkaraktären Lucia, och med henne läsaren, skall lära känna historien för att så kunna avslöja glimtar av något som Lucias ciceron genom seklernas dimmor söker efter. Metoden för att uppnå detta är en som alla som spelat rollspel lätt kan identifiera sig med. De reflektioner som Lucia gör av sammanträffandena i sitt eget och den renässansdrottningens liv framstår därvid som rimliga och intressanta på så sätt att det säger något om både det specifika för människans tillstånd och vad omständigheterna medger, samtidigt som det allmänmänskliga också står fram, något som historieundervisningen ofta missar – att forntidens människor var personer lika oss, om än i en annan tid och formade av andra förhållanden. Det där gör Gioconda Belli bra.

juana la loca de castilla som hertiginna av FlandernPå det viset blir ”den Förfördas Hemlighet” en tribut till fantasins och föreställningsförmågans kraft. För visst är det så, att vi med empatins hjälp och genom att tänka oss in i dåtidens människor, kan få en skymt av förgångna eror, tider och platser andra än våra. Det är i själva verket det kraftigaste som står oss till buds. Skrifter och arkeologiska fynd kan hjälpa oss. Men till sist och syvende är det bara genom att betrakta forntidens folk som riktiga, helgjutna människor som vi kan överbrygga gränserna och skåda bortom det som är här och nu

Juana the Mad Johanna den vansinniga Juana la locaBoken har ett påtagligt feministiskt anslag, i och med att den belyser hur snedvriden historieskrivningen blir när de svårt misogyna krönikörer och skriftställare som dominerar den nerskrivna historien måste ta upp en kvinna. Farao Kleopatra, Kejsarinnan Theodora av Östrom, Drottning Elizabeth I, Katarina den Stora… listan över mäktiga kvinnor som icke desto mindre förtalas av historien på ett eller annat sätt kunde göras lång. Det här är något som gällt  även för Sverige, där ju vår egen drottning Kristina under långa perioder omgärdats av svårartat dålig press. Johanna ”den vansinniga” är just en sådan där figur som lånar sig för förtal och illvillig porträttering – trots, eller kanske just för sin avgörande roll som bärare av två dynastiers förhoppningar och ambitioner regerade hon aldrig i egen rätt, utan blev redan under sin livstid berövad sina rättigheter som Kastiliens drottning och fick se andra, först sin make, sin fader och sedan sin son, regera i hennes namn medan hon låstes in och skuffades undan i Tordesillas.

Johanna porträtterad av Pilar López de Ayala

”Den Förfördas Hemlighet” är en intressant bok och variant på historisk roman med handling som pågår både i nutid och det förgångna på ett sätt som ger mängder av historisk information utan att det känns tradigt – tvärtom står historien fram som just så spännande och fantasieggande som den ju faktiskt kan vara. Kanske framstår bokens huvudperson som lite väl snabbt mognande av sin fantasiutflykt – men en viss komprimering av hennes mentala process får man kanske räkna med. Möjligen är upplösningen lite väl abrupt och känns inte så integrerad i den historiska framställningen – det skulle ha varit kul om Gioconda Belli kunnat bygga en starkare direkt länk mellan slutet och bokens båda tidstrådar. Det känns som något av en antiklimax, men mer skall inte sägas här. ”Den Förfördas Hemlighet” rekommenderas för läsare av historiska romaner, speciellt för den som gärna ser ett högintressant kvinnoöde problematiseras och ägnas eftertanke.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

Se fler bokrecensioner på sidan

INDOMITUM LIBRORUM

******************************

En reflektion om språk: ”Den Förfördas Hemlighet/El Pergamino de la Seduccíon” är ännu en bok läst på både svenska och spanska, dessutom högläst i sin helhet på sistnämnda spårk. Spanska känns definitivt mer rätt – det handlar trots allt om en spansk drottning. Och det finns också där, de avlägsna spåren efter en språklig gemenskap.  För de med möjlighet är detta en övning som rekommenderas – bra böcker kan defintivt bära en sådan omläsning, och det ger en djupare inblick i både boken i språkens egenart att sålunda se en bok ur två språkliga perspektiv. Med tack till min far, vars svenska upplaga jag först läste, min morbror, som lånade mig den spanska upplagan, och min mor, som lärt mig läsa och att bibehålla mitt första språk, och för vilken jag nu får äran att läsa, när hennes ögon sviker henne.

————————————————–

KSG153808Se mer om Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien, en intressant historisk figur, även om undertecknad första gången fick nys om henne i en buskisartad komedi på spanska från 1983, tror jag. I Spanien är Johanna en ännu levande och omdebatterad figur, och filmer, dokumentärer och böcker ges ut om henne. Som det spanska Habsburgshusets stammoder och den som födde en fantastisk ättelägg av kejsare, drottningar, kungar och prinsessor (Hennes två söner Karl och Ferdinand blev Tysk-romerska kejsare, , under vilka Spanien upplevde sin tid som en världsmakt som inleddes under Karl V av Habsburg, ”i vars välde solen aldrig gick ner.”) kom hon att spela en avgörande historisk roll, om än inte som regerande drottning i egen rätt.

Introduktioner för Johanna av Kastilien finns förstås på Wikipedia: se

För den som vill fördjupa sig är en av de senaste biografierna boken “Juana la loca, la cautiva de Tordesillas” av Manuel Fernández Álvarez,(Förlag: Editorial Espasa-Calpe, S.A. upplaga juni 2010 ISBN: 9788467034578)

En präst, en munk och en rabbi… om religion och religiösa figurer i Fantasy


Mer än en veckas bloggträda avbryts med lite designstudier av några religiösa personager i min berättelse. Det låter lite som en Bellmanhistoria (en norsk, en dansk och Bellman…) , men i min pågående berättelse snubblar man återkommande över företrädare för de stora religionerna, vilka kommer att spela en avgörande roll i de skeenden som styr historien.

Redan under den ursprungliga tid då det som nu växer till en sammanhängande berättelsesvit ännu var en serie rollspelskampanjer funderade jag över framtoningen hos religiösa karaktärer. En av de viktigaste vägvalen på den tiden var att jag gradvis rörde mig bort från det polyteistiska kaleidoskop som vidlåder många fantasyvärldar och införde en alltmer enhetlig och omfattande organisation för religioner som vidare studier övertygade mig om måste vara lika verklighetens stora monoteistiska troskomplex.

Religionens organisation och inflytande är en svår och känslig fråga för fantasy. Det är uppenbart att många, för att inte säga de flesta, fantasyförfattare och kreatörer betraktat det strypgrepp som främst den katolska kristendomen (fantasy varande, även i våra dagar, främst ett västerländskt fenomen) utövade över tanken som en begränsande faktor för sina historier, vars sagokaraktär inte sällan måste komma i konflikt med den verkliga medeltida världens förhållanden och begränsningar. Lösningen för många har varit att helt enkelt låtsas att det går att ha en feodal, medeltidsinspirerad värld utan kristendomen, och inte låtsas om att grundvalen för en sådan konstruktion är ett gapande hål, alternativt ersätta det med religiösa föreställningar som mer liknar polyteistiska pantheoner som den Nordiska eller grekiska. Vilket är inkonsekvent, men inte stör den som inte har realism som ett rekvisit för sin fantasiberättelse.

Det har dock jag. Sålunda svarar min världs dominism, både dess västliga Numeniska (katolska) del och den östliga Ekumenen (ortodox), mellanösterns Iman (Islam) och hamerna (mina judar) och dessas religiösa etablissemang nära mot sina verkliga förebilder. Och all handling och alla vändningar måste förr eller senare komma i kontakt, inte sällan i konflikt, med dess företrädare. Med tanke på religionens genomgripande roll är många av dess viktiga protagonister i handlingen, och måste ges ett personligt uttryck.

En av de första sådana studierna var Damién de Montesilla, primas över kyrkan i riket Salamora, motsvarande det medeltida Aragonska kungariket på Iberiska halvön. Han är som sådan överhuvud för dess vicarier, ledarna över de kyrkliga provinserna. Jag funderade på hur en hög kyrkofurste som han kunde tänkas framstå, och gick till… ja kyrkan. Sneglande på en renässanspåve, Leo X (1513-1521) alias Giovanni di Medici vilkens porträtt målades av Rafael tog jag fram en förvisso välgödd men hårdare kyrkofurste.

Utkasterna till skisser från 1990-talets rollspelande är en vittnesbörd om just den rörelse som då var i full sving, där han från att ha kommit in i handlingen som en överstepräst i en typisk fantasy-polyteism kommer ut som en… tja en ärkebiskop.

En annan viktig personlighet var tidigt den sarnonske legaten, företrädaren för Sarnon, den västliga kyrkans högsta auktoritet, Yvaine de Créres. Denne mäktige inkvisitor har sedermera växt till att blir en avgörande kugge över all handling i västerlandet och vidare under decennier av utspelad tid i väst, med en ödesdiger inblandning i vad som kommer att bli avgörande skeenden för huvudpersonerna i min berättelse. 

Ursprungligen, för 18 år sedan eller så, var jag böjd att ge honom ett utseende inte olikt en korsning mellan romersk senator korsad med en riddare med en viss avlägsen porträttlikhet med Leon Trotsky, med vilken han hade vissa gemensamma karaktärsdrag. Så småningon har jag kommit att trycka mer på drag som hårdhet och fysisk närvaro, och en mer realistisk och tonsur näraliggande frisyr, som senare bilder visar.

De här tidiga försöken ger bakgrund till några av senare tiders övningar, av vilka ett par kan ses nedan. I ”Staden av Guld” som utspelas i den stora östliga staden Aracanea kommer en predikande munk Phileotes att spela en viktig bakgrundsroll. Phileotes tillhör en grupp av världsstormare och idealistiskt skolade predikande fattiga munkar som i parallel till den ortodoxa kristendomens hesychaster kommer att uttrycka opposition till den rådande ordningen i det östliga imperiet. Jag ville få fram dels hans oordnade, bohemiska persona som dock också rymmer den stridbare predikantens närvaro – Phileotes stora synd är som han själv medger, hans högmod, han ställer sig i främsta ledet för protesterna mot sin kyrkas närmande till väst och dess elits föga kristliga handhavande av rikets svåra ekonomiska sits.

Phileotes, predikande munk i Aracanea

En annan religiös figur med två ansikten, om man vill så, är rabbin Eliakim ben Solomon, som huvudpersonen i handlingen Yakane stiftar bekantskap med. Denne har under sin ärevördiga image av äldste för hamernas kommunitet i Aracanea också dunkla tendenser och utan att avslöja för mycket, ingriper på ett ytterst ovälkommet sätt i Yakanes förehavanden.

Eliakim ben Solomon

Alla de här studierna får som en intressant följdeffekt att man kommer de man avbildar närmare, lär känna deras uttryck och mimik, hurdana de framstår i sin omgivning, vilket är till stor hjälp för att beskriva dem och också leder en till att förstå deras sätt att agera och deras reaktioner. Vidare ger de upphov till studier av deras fysiska såväl som andliga miljö. Figuren Phileotes utformning t.ex, föranledde en djupare dykning ner i den bysantinska kyrkliga klädedräkten, om hesychismens teologiska spetsfundigheter och så vidare. Återigen, så befruktar det visuella det litterära, och fjärran från att utesluta eller ersätta varandra leder oss anblicken till det som man läser eller skriver om till en djupare förståelse för den inre värld dit man strävar.

”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner


En roman om en medeltida Ordensriddare som far på korståg, en väntande kärlek med förvecklingar hemma, trassliga privata förhållanden och ond bråd död och olycka i det Heliga Landet… Neeej det är inte Arn de Gothia, utan Francisco de Montcada, Katalansk riddare på 1200-talet, i Michael Alexander Eisner

”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman

Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags  anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.

Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.

En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja  så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet  mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.

Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.

Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.

Indomitus Betyg 

Medelbetyg för gott försök

Denna och Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus samlingssida för Bokrecensioner:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”


Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.

Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.

Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall  i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den  kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.

Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”

Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…

Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.

Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.

Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.

Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.

När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.

För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.

Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.

****************************

Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/

Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/

Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet


Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…

“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman

I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.

Dramatiserad Historiebok

Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.

Karta Medeltida Barcelona

Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.

Santa Maria del Mar, bokens ”Katedral vid Havet”

Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.

När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem

Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.

Stora Rådets Sal, där Arnau också får säte i boken

Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens  vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.

Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.

Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen

”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt  pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.

1300-talsbild, synagogan i Barcelona

Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.

Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.

Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.

Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?

”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.

Indomitus Betyg 

Medelbetyg för gott försök

Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

**************************************

Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”

Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?

Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan.  Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.

Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…

Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker

Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 2


Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.

(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)

Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.

Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra.  osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.

Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar

Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"

I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.

Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.

Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"

Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.

Franska kättarbål Languedoc ca 1400

Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga  i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.

Tempelriddarna bränns på bål 1315

Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.

Jeanne d'Arc bränns på bål 1431

Jan Hus bränns på bål 1415

Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag  (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.

Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz

The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz

Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:

  • Lagar om brott och straff kom generellt att brutaliseras. En klar inspiration från Gamla Testamentets ordning bröt in, och i princip antog Sverige en protestantisk version av mosaisk lag under 1600-talet.
  • Hårdheten i straffutmätningen kom att få en ideologisk grundbult i att man såg så negativt på jordelivet jämfört med paradiset och den gudomliga ordningen. Staten likställdes med ett försök att upprätthålla en gudomlig ordning. Att rubba på denna, antingen i dess världsliga eller andliga kostym, borde följaktligen bestraffas mycket hårt.
  • Ett nytt skyddsintresse inträdde, brott kom att hänföras ha skett mot Guds ordning, som förut varit pragmatiska. Nya handlingar brottsbelades i denna process, t.ex. självmord.
  • Sedlighets –och religionsbrott drogs in i den enade civila lagen, vars sekulära karaktär därmed undergrävdes till förmån för teokratiska element.

Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.

Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.

Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).

Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar

Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp. 

Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682

Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.

Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning. 

Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.

Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1


Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid  Stockholms Universitet under åren 2000-2005

Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:

Christian Häthén har skrivit  flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straffhttp://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1

Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/

Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046

R.I.MooresThe Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv

Jan GuillousHäxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.

För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet

En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas


Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…

Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.

Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen. 

Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.

Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.

Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.

Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.

Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.

Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.

Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.

—————————————–

För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/

————————————

För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.

Tung Metall – skyddar, men kanske inte så bra i strid? Om experimentell arkeologi


Om Historiska Experiment – att försöka återskapa äldre teknik, manövrar och hela expeditioner för att bättre förstå det förgånga och historiens förutsättningar på den mest grundläggande nivån.

Nyligen publicerade den mångkunnige Tannhauser en läsvärd redogörelse för marsch i såväl antik som modernare tid (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/01/07/immer-weiter-om-att-standigt-ga-vidare/), och det påminde mig om ett litet utkast till inlägg som jag suttit på ett tag, om att testa och pröva sådant som hör ihop med historiska erfarenheter och fenomen. För alla som strävar efter att illustrera historiskt inspirerade teman med realistiska ambitioner är det här ett viktigt ämne.

Arkeologi som sysslar med att testa saker för att se om det verkligen gick att utföra dem som man trott är inget nytt. Men det ansågs traditionellt vara ett slags lek, oseriöst och lite fnyst uppå av de förmodat ”seriösa” historikerna. Det här tidigare randfenomenet dock fått en ny och ökad spridning i och med den nya mediaverklighet där t.ex. kanaler som tar upp historia och populärvetenskap, som Discovery Channel eller National Geographic,  numera samsas om samma tittare. Till det kommer moderna tekniska landviningar för att mäta och eller simulera smått och blandat,och åskådliggöra det med datorgrafikens hjälp. Mycket är förstås ren underhållning. Men rätt använt kan tester och simuleringar ge värdefullt bidrag till historieforskningen och förståelsen av dåtiden ”wie es wirklich war”, för att citera historiografins fader Leopold von Ranke. Det har lett till att testning tas mer på allvar även av de profesionella historikerna och arkeologerna.

Inom historieforskning är empatisk läsning ett grundläggande begrepp. Vi måste försöka förstå urkunder och texter och söka oss till deras syfte och innehåll utifrån förutsättningarna i den tid de skapades. Detta är dock lika sant vad gäller de rent fysiska förutsättningarna, det som kommer till oss via arkeologin. Och det är här den här experimentella approchen blir fruktbar: man kan få syn på det komplexa och sammansatta i den historiska verkligheten på markplanet, och förhoppningsvis en respekt och inkännande för hur dåtidens människor uppförde sig när man förstår deras resurser, omständigheter och vad de kunde eller måste klara av.

Ett axplock av sådana exempel på testade situationer kan ge syn för sägen

Studier av Förmoderna Rustningar

Milanesisk 1400-talsrustning

För många startar intresset för förmodern historia med…riddarna. Dessa stålklädda gentlemän med svärd i ena handen och en fal dam i den andra utgör en evig lockelse främst för unga pojkar, och vem har inte lekt att vara den harneskklädde hjälten i en saga där draken dödas, prinsessan dånar och kungariket jublar? Men för den som läst ens en liten gnutta historia kommer förstås en mängd frågetecken upp. Jag kommer ihåg hur jag i min gymnasietid, när jag började granska  de här sakerna lite närmare, snubblade på Montgomery of Alamein och hans berömda ”Krigskonstens Historia”, där den gamle generalen ondgör sig över hur stel och artificiell den syn på krig och strid var som riddarna företrädde (s. 207ff). Speciellt de som själva i senare ålder dras till kampkonster undrar ofta…hmmm hur var det egentligen att springa runt klädd i stål och plåt och svinga svärdet? Alltså egentligen? 

För en tid sedan uppmärksammade Sveriges radio P1  (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&artikel=4610646) en studie om hur det verkligen måste ha varit att knata runt i rustningar av den typ som efter mitten av 1300-talet täckte hela ridddaren i skyddande (?) metall. Studien (”Limitations imposed by wearing armour on Medieval soldiers’ locomotor performance”) genomfördes vid Leeds universitet. (Klicka på bild eller länk nedan)


http://www.leeds.ac.uk/news/article/2259/heavy_metal_hardens_battle 

Studien (som också rapporterades i http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-14204717) ser rätt kul ut, med riddaren på löpband, men vad den visar är faktiskt en stridsfråga sedan mycket lång tid – hur mycket hindrade egentligen den fulla plåtrustningen krigaren som bar den, och hur kan det ha påverkat hans beteende? Studien visade på att rustningen påverkade krigarens kondition mycket starkt, och snabbt tröttade ut bäraren.

(Se läkar till alla rådata, studien själv och vissa metoddiskusioner i Proceedings of the Royals Society’s hemsida http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/07/15/rspb.2011.0816/suppl/DC1)

Ett annat, inte alls lika kontrollerat men ändå lite kul test som jag hittade på Youtube rör ett annat material i gamla rustningar, en som favoriseras av många s.k. lajvare (från levande rollspel, iscensättning av oftast förmoderna scener och berättelser) – läderlamell och härdad läderlamell.

http://www.youtube.com/watch?v=8jpuSzgkZN4&feature=related

Det som ändå gör det här testet intressant är att den ger den mer stridstänkande en omedelbar idé om hur strider kunde ha utvecklats mellan motståndare som bar läderrustning – vilket var majoriteten av de stridande nästan överallt i världen. Istället för de märkliga, av modern fäktning inspirerade långa duellerna med svingande svärdskämpar som är oss bekant från filmer, torde de flesta stridande cirklat runt varandra och försökt sticka sin motståndare. Mycket mer defensivt och liknande en modern brottningsmatch än de Errol Flynn-liknande krumbukter som dansar framför ögonen när vi ser en man med ett svärd.

Förmoderna Vapen: Svärd, Bågar och Trebucheter

Det andra sidan av myntet ifråga om förmodern vapenteknologi gäller just – vapnen. Det mest legendariska av vapen är svärdet. Där finns förstås mycket att testa. En favoritdiskussion bland intresserade av svärd rör vilket som var det ”bästa”. Ofta fokuseras de diskussionerna på skillnaden mellan västerländska svärd och de berömda japanska samurajernas svärd katanan. Ett otyg tyvärr (som om de otaliga krigarna i Mellanöstern och Indien inte också använde svärd av och på en hög nivå), men ett som delvis är förståeligt med tanke på just tyngdpunkten av medieframställningen av svärdsstrid.

Ett exempel är den här jämförelse mellan en Katana mot ett Långsvärd, båda från 1400-talet kan ses nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=EDkoj932YFo&feature=related

En lite kul grej är att programpresentatören är R. Lee Ermey, odödliggjord som vrålande och vidrig sergeant i Stanley Kubricks Vietnamskildring ”Full metal Jacket”.

Före handeldvapnens införande och dessas revolution av stridskonsterna, vilken ändade det förmoderna sättet att strida, fanns det förstås ett specialiserat och mycket vitt brukat avståndsvapen, bågen.

Mamluckkrigare

Slavsoldaterna i Mamluckernas sultanat i Egypten och Syrien, min favoritbesatthet när det gäller historia, var mer välutbildade än riddarna och slogs förutom med svärd, spjut, hammare osv även med  sammansatta bågar, vilken konst på hästryggen de tog till den troligen högsta nivån före eldvapnens ankomst. För några år sedan läste jag en artikel vars exakta hänvisning nu undslipper mig (den var antingen i BSOAS, the Bulletin of the School of Oriental and African Studies eller JSS, the Journal of Semitic Studies), där artikelförfattaren hade provat att jaga med en båge av mamlukisk typ. Effekterna var fruktansvärda – pilar hade gått rakt igenom rådjur och hjortar på över 40 meters håll, och ytterligare tester visade att de skulle ha penetrerat alla former av rustning som fanns på 1300-talet på 30 meters avstånd- inklusive en tunnhjälm, som tydligen penetrerades på båda sidor.

Mamluckernas stridssätt, som jag kommer att skriva mer om i ett dedikerat inlägg, togs upp av ottomanska arméns rytteri Sipahis (speciellt sultanens elit, de s.k Alti Bölük Halki), vilka upprepade gånger besegrade västerländska korstågsarméer. Hur det rent våldsmässigt kunde vara fallet blir i alla fall lite klarare av nedanstående test av den turkiska bågen.

http://www.youtube.com/watch?v=jCL4wj1y6t0

Den båge som användes av elitrytteriet bland stormogulernas mäktiga rike i Indien var av en liknande sammansatt typ – och i nedanstående test finns också en jämförelse med den västerländska långbågen, som ju bevisligen kunde skingra arméer av plåtklädda riddare (se slagen mellan engelska och franska arméer i t.ex Crecy 1346, Poitiers 1356 och Agincourt 1415)

http://www.youtube.com/watch?v=IGcYGwqb3So&feature=related

(För ytterligare mätningar med värden för asiatiska bågars räckvidd se bland annat testerna i http://www.atarn.org/islamic/Performance/Performance_of_Turkish_bows.htm)

Den största skalan av beväpning i förmodern tid var bestod av de olika belägringsmäskiner som användes för att inta städer eller borgar. En fråga som många grunnat på var hur effektiva de där maskinerna egentligen kunde vara – speciellt med tanke på att de flesta belägringar trots allt a) inte lyckades och b), när de lyckades främst gjorde det på grund av att de belägrade svältes ut. I många filmer har trots det katapulter och olika sorters kastmaskiner brukats en hel del på senare tid, och ibland tycks orsaken mer vara att det ser snyggt ut på duken.

Men frågan kvarstod dock – hur effektiva var verkligen de där monstren. en galen fransman skred till verket och byggde en fullskalig trebuchet som fick testas under flera dagar, och resultatet? Se själva…

 http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=L1EAA7pkEJ4

Om Logistik

Ett exempel som jag haft liggande i mina anteckningar och vars källa också tyvärr undslipper mig nu (äldre nummer av BSOAS, Bulletin of the School of Oriental and African Studies) handlar om mongolers och liknande stäppbaserade ryttararmeéers födokrav. Följande intressanta förhållanden gäller för framfarten av stora ryttararméer av stäpptyp.

Varje häst, av formatet liten häst eller stäpponny (mongolisk) behöver varje dag:

  • 9,33 pund eller 4,2 kg gräs (torr vikt)
  • 5 US gallons eller 18,5 liter vatten

vilket dagligen för en stor armé á 60 000 mongoler, vilken enligt källorna medförde mellan 4-6 hästar var (totalt ca 300 000) hästar ger ett foderbehov på

  • 2,8 milj. pund eller 840 ton gräs
  • 1,5 milj. gallons eller 5,5 milj. liter vatten

Eftersom stäpphästar betar fritt, så innebär detta att stora arealer bete måste till för att upprätthålla hären. Innerasiatiskt gräsland ger per yta 534 pund/240 kg gräsmängd per acre/2,5 hectar/2,5*100*100 meter

För en armé av den typ som ovan las ut innebär det att det krävs totalt ca 5243 acres/8 sq. Miles/12,8 kvadratkilometer. bete, med riklig tillgång till vatten, per dag. Och det här är alltså med de mycket tåliga och ekonomiska små stäpphästarna, baserat på observationer av det som idag kallas Przwalski-häst och som ligger nära vad mongolerna hade tillgång till på stäppen.

De här lätt observera fakta borde stämma till eftertanke när man i äldre historieskrivning återkommande läser om styrkor på hundratusentals mongoler som översvämmar landet hit eller dit. Det kan troligen inte vara sant – arméer av det slaget kunde bara samlas mycket korta perioder, och  inte stanna länge samlade. Det här går sedan snabbt att tillämpa på varje överdriven framställning av övermäktiga fiender.

Varför mäta och testa när man skriver historia?

Poängen med den här sortens tester är vad som går att göra, om något alls är möjligt. Det här har en tillnyktrande effekt på de historiska källornas ofta propagandistiska framställningar. Ta en sådan sak som när källorna ger den bisarra redogörelsen om att Xerses skulle kunna röra en armé på en miljon (1 000 000) man i antikens Grekland vid tiden för de persiska invasionerna. Redan en lätt räkning på logistiken visar på hur omöjligt det var – bara att hålla det mer troliga antalet på ca 10o 000 man, varav de flesta icke stridande, i fält borde ha ansträngt den tidens logistiska apparat till det yttersta, och man inser snabbt att det troligen var en huvudanledning till att perserna till slut förlorade. Det hindrade dock inte den djupt fördomsfulla, om än visuellt anslående, framställningen av slaget vid Thermopyle i filmen ”300” från att upprepa denna närmast genialt korkade historiförfalskning.

De här testerna av rustningar, av vapen och sådant, som kan verka väldigt hobby- och pojkleksbetonade och med en slagsida åt militärhistoria av ett slag som delvis kan betraktas som lite gammaldags kan alltså trots allt ge oss något, och fungera som viktiga korrektiv även när det gäller att bedöma textkällorna. Man inser att stora plåtrustningar verkligen inte var särskilt bekväma, och främst gjorda för ett väldigt speciellt sätt att slåss – till hästryggen – vilket borde stämma till eftertanke när man läser om den-eller-den hjälten som slogs i full stridsmundering en hel dag mot otaliga fiender.

Det här är inte begränsat till lokala små skeenden, utan kan gälla även långvariga historiska processer. En som medvetet använt fullskaliga experiment för att ifrågasätta vissa hädvvunna föreställningar om det förgångna är kungen av tokiga men slagkraftiga tester – Thor Heyerdahl som med sina Ra och Kon-tiki-expeditioner, där han för att visa att man minsann kunde ta sig långa avstånd med väldigt primitiva och till det yttre rangliga båtkonstruktioner kunde segla över stora avstånd.

Oavsett halten i hans egna teorier så gör en sådan sak som att visa att man verkligen kan ta sig över Atlanten i en vassbåt att man måste se upp med vad man svepande avfärdar. Och bidrar också till respekten för t.ex. de polynesier som i sina små båtar hoppade från ö till ö, ibland under veckor utan landkänning.

Närmare oss kan man dock dra mer begränsade, men icke desto mindre inte helt ovidkommande slutsatser (som bygger på mer än bara spekulation vill säga), av sådana experiment. Man inser t.ex. att en sammansatt båge av välgjord typ faktiskt rätt länge måste ha varit ett mycket bättre vapen än de första musköterna, vilket i sin tur i alla fall delvis förklarar varför t.ex. sådana stridbara folk som Mamlucker eller Mughalkrigarna så länge (och till slut dock för länge)  höll fast vid de vapen som de kände till och bemästrade till fullo. Inte för att de var korkade utan för att det fanns verkliga skäl.

Trebuchet-testet ger oss en ledtråd till varför det tog något i stil med 100 år från 1300-talets första hälft innan den nya kanonteknologin verkligen slog igenom – många förbättringar av de första kanonerna och nya sätt att bruka dem måste falla på plats innan den nya järnkrukan (de första kanonerna hette bokstavligen pot-de-fer) som mest lät än gjorde skada, kunde ersätta den bevisligen effektiva trebucheten.

Och så vidare. Så fram för mer experimenterande och mätande!

————————————

Bernard Montgomery, ”of Alamein” som han kom att kallas efter sin berömda seger över Rommel vid Alamein i Oktober-Nivember 1942, skrev ”Krigskonstens Historia” (på engelska A Concise History of Warfare med Bernard Law) 1972. I den tas krigskonstens utveckling från antiken till våra dagar upp, med fokus på olika stridsmetoder och sätt att organisera arméer. Mycket i boken är tämligen daterat, men den är lättläst och intressant trots sin eurocentrism: han tar iofs. upp utomeuropeiska folks sätt att slåss, men mer som en slags utfyllnad till de europeiska skeendena. Han undlåter inte att ha med jordnära detaljer, och har ofta besökt många av slagfälten. Han har ett öga för sådant som geografin, logistiken, på element som rörlighet, förmågan att manövrera och förflytta trupper, och en fäbless för krigsmålens och de stora dragens strategi och andra sådana detaljer samtidigt som han inte alls nonchalerar de fysiska förutsättningarna och vissa enskilda fältherrars betydelse för utvecklingen. Den svenska upplagan finns numera att få tag på endast via antikvariat och i andra hand (se t.ex http://www.antikvariat.net/LOP46304.cgi), men finns på engelska på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/History-Warfare-Field-Marshal-Viscount-Montgomery/dp/0688016456).

Barbara W Tuchman skrev 1978 ”A distans Mirror”, översatt till svenska som ”En Fjärran Spegel”, ett verk som kommit att bli något av en standard, och utgör en utmärkt introduktion för studier av 1300-talets västeuropa. En av hennes kännetecken är just omsorgen även om fysiska och jordnära kunskaper och detaljer, som vilken diet riddare och adelsmän var vana vid, vilka fysiska förhållanden som rådde osv osv (den finns ofta på bibliotek men även i Bokus http://www.bokus.com/bok/9789174862607/en-fjarran-spegel-det-stormiga-1300-talet/)

Det finns horder av mer tekniska framställningar som verkligen dyker ner i tester och beprövad kunskap om de fysiska förhållandena – några av många exempel är ”Das Kriegswesen der Ritterorden im Mittelalter”, sammanställd av Zenon Hubert Novak, som fokuserar på den materiella kulturen hos den Tyska Orden som erövrade hela baltikum och byggde upp den märkliga Ordensstaten, en statsbildning dominerad av en religiös militär orden.

Ifråga om mamlukernas och deras sätt att slåss gentemot viktiga fiender som mongolerna och ottomanerna kan två böcker rekommenderas som tar fasta på en annan form av mätbara fysiska förutsättningar och studier av förhållanden på marken. ”Struggle For domination In The Middle East : the Ottoman-Mamluk War 1485-91″ av Shai Har-el är en detaljerad studie som tar fasta på geografin, förmågan att underhålla trupper och hur stödjepunkter och vägar verkar bestämmande på stora skeenden som krig i kombination med militär teknologi och taktik (finsn på Amazon http://www.amazon.co.uk/Struggle-Domination-Middle-East-Ottoman-Mamluk/dp/9004101802). ”Mongols and Mamluks” av Reuven Amitai-Preiss tar fasta på skillnader mellan mamluckerna och mongolerna ifråga om utrustning och förmåga att bygga upp en här under de exakta fysiska förutsättningarna i Mellanöstern. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521522908/mongols-and-mamluks/).

Från svenska auktorer finns flera bra böcker av icke-teknisk karaktär som tar fasta på den mer jordnära dimensionen i stora skeenden som krig. Peter Englunds produktion, där ”Poltava”, ”Ofredsår” och ”den Oövervinnerlige” ingår gör alla bra bruk av kunskaper om de faktiska, fysiska förutsättningarna och informerar läsaren om sådant som beväpning, utrustning, logistik och byggteknik på ett sätt som ger en starkt förhöjd känsla för det vederhäftiga i deras beskrivningar. (se överallt där böcker finns, somhttp://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=Peter+Englund&title=Peter+Englund&fromproduct=False&gclid=CKGo1O2_1a0CFdAvmAod0Q0iDw, http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=peter+englund&language=&ac_used=no).  

Boken ”Svenska Slagfält” av Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius har likaså ett bra öga till det jordnära och materiellt testbara när de sveper över de svenska krigiska äventyren under renässansen och stormaktstiden och därefter (se t.ex bokus http://www.bokus.com/bok/9789173290173/svenska-slagfalt/)

I sammanhanget kan man också nämna serien med Osprey-förlagets illustrerade introduktioner till olika perioders och regioners militära aktörer. De är verkligen inte speciellt djupgående utan satsar på en specifik sak – att teckna ett slags proträtt av hur dåtida krigare såg ut. Men de har en enorm fördel på en viktig punkt där nästan alla historiska verk är svaga – de är fyllda med ofta mycket välgjorda illustrationer av utrustning och krigares munderingar, som bygger på urkunders framställningar av dåtidens militärväsende. För den som är intresserad av att visualiseringar eller illustrerande av dåtiden är de en mycket bra plats att börja på. Deras böcker finns tillgängliga på deras förlagssajt (http://www.ospreypublishing.com/) men också via Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?publisher=Osprey%20Publishing) och Amazon (http://www.amazon.com/gp/community-content-search/results?ie=UTF8&flatten=1&search-alias=rp-listmania&query=osprey%20men%20at%20arms)

 

Ett Drakalfabet för Alma


En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar

Exempel på historisk Anfang

Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.

I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…

Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.

(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)

Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.

Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!

———————————————————-

Drakalfabetet Anfanger m Ram

Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→

Återkomster – långa Boots del 1

Långa Boots – egen design av Stövlar för berättelse


Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.

Design för Corinnas kläder.

Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt,  stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.

Nicole Scherzingers…tålösa överdragsstövlar?

Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?

Medeltida Ridstövlar

Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:

– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns

– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.

– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.

Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.

Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar

Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.

Corinnas vildmarksboots, figurdesign

Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.

Corinna drar på sig höga stövlar inför Siglentir-träsken

Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.

Gamla Keltiska snörade boots

Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.

Katis ”keltiska” stövlar inför Siglentir

De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.

Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.

Jack m höga stövlar
Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.

Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.

Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.

←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”

Om teckningar och berättande – del 1: Storyboards, text och teckningar


En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.

I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.

Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.

En Storyboard är en storyboard är en…tablå?

Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.

Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.

Ridley Scott med några ”Ridleygrams” till ”Hannibal”

Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.

Moebius & Ridley Scott storyboard hjälmar i Alien

Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.

Ridleygram till "Kingdom of Heaven"

Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.



Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.

Berättelsen hittills och Storyboard-liknande teckningar

Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:

  1. Jag skriver en slags översiktliga utkast till berättelsens handling (motsvarande manus) som
  2. strax därpå, ibland samtidigt, pre-visuliseras, dvs förses med ritade bilder till de enskilda situationerna innan eller medan jag fixerar dem. Ofta har research redan gjorts och ett gäng bakgrundsbilder finns att ta tag i 
  3. De egna teckningarna ger mig spår till de exakta omständigheterna som jag sedan försöker beskriva så gott jag kan.
  4. Det ger i sin tur uppslag till nya teckningar, och ibland nya scener som läggs in i manus

…och så vidare.

Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.

Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine

Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.

Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.

I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret

En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.

Atreminarna Landstiger vid Arbine

Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.

Närbild på landstigningsgalär

Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.

Spökskeppen närmar sig?

På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.

"Troy" - grekernas flotta anländer

En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.

Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.

Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→

Read the rest of this entry

Återkomster: tokspetsiga skor


”Plus ça change, plus c’est la même chose”

Ju mer saker förändras, desto mer förblir de densamma. Ibland är det som historieintresserad intressant att se hur saker och ting återkommer och ges nya innebörder i vår tid. Redan före de senaste årens arbete med att rita och lära mig mer om den verkliga, fysiska medeltida världen har jag flera gånger slagits av hur fenomen i mode och vad som kallas ”apparel” har paraleller i flydda tider, speciellt min specialistperiod 1200-1400. I en återkommande serie inlägg skall fenomen med relation till kläder då och nu studeras.

Först ut är de väldigt spetsiga skorna.

Clarice de Gasconnes adelsfölje år 1468

De utstuderat spetsiga skorna har allt av döma sitt ursprung i 1300-talets Europa. Det hade tidigare funnits skor med en tydlig spets, framför allt i mellanöstern och via kulturell påverkan också i delar av östeuropa. Oavsett att man i väst trodde att de tydligt spetsade skorna härrörde från just östeuropa, närmare bestämt Polen vilket gav upphov till termen poulaines, var skor på den tiden även i väst ofta lite spetsiga som en följd av den tillgängliga sömnads -och skomakartekniken.

Poulaines-replikor

Med poulaines kom dock de spetsiga tårna att få ett eget liv. De sattes främst på skor av lägre typ, motsvarande våra dagars loafers och lågskor, men senare även på låga och höga stövlar, och till och med ridarrustningar (se nedan). Under senare 1300-tal och de närmaste hundra åren framåt kom dock, framför allt bland de högsta samhällsskikten, det vill säga adeln, spetsen på poulaines att bli allt längre och smalare, med en tilltagande

Engelska & Franska 1300-talspouleins

längd av från kanske ett par tum till senare 12 och ibland 24 tum (1 respektive 2 fot, dvs 30 till 60 cm) från tårnas ytterspets.  Sådana poulaines hade som man lätt inser rent galna proportioner, och spetsarna blev så långa att de fick skruvas in och ibland hållas på plats av band och till och med kedjor för att inte förstöras.

skruvad poulaine

Så varför skulle man ha sådana extrema och framför allt opraktiska skor? Antropologer och historiker som Barbara Tuchman gissar att just frikopplingen från det praktiska signalerade välstånd och klass hos bäraren, och som en följd också att man var en som inte gick så mycket utan red, och framför allt en som inte ägnade sig åt kroppsarbete eller andra fysiska aktiviteter där skospetsarna regelmässigt skulle vara i vägen.  Ju längre sko, desto finare och viktigare person helt enkelt.

Sandalpoulaine från pyreneerna

Detta antagande stöds av de många s.k. ”överflödsförordningar” som framför allt efter pesten (dvs efter 1350) försökte hejda ekonomiska och sociala förändringar genom detaljerade lagar och regler för vem som fick bära vad. Sålunda fick adelsmän bära 2 fot (60 cm) långa skor, medan välbärgade borgare fick nöja sig med en fot (30 cm). Ibland förbjöds alltför långa skor helt och hållet, eftersom de sågs som ett skadligt tecken på fåfänga och som sådana kritiserades av bland andra prästerskapet.

Soleret

Ett annat tecken på poulainens betydelse som statusmarkör och en av de prilligare uttrycken för dess attraktionskraft var att man satte deras spets som accessoar på riddarnas rustningar – japp, den plåtklädde stridsmannen på väg ut i krig kunde inte undvara denna avgörande lilla detalj, kallad soleret, som verkligen underströk att han var en riddare-och-adlig-och-minsann-ingen-fotsoldat. Detta oaktat att poulainen var så erkänt opraktisk i strid att det finns flera historier om att riddarna skar av spetsarna på dem när de satt av. Det får en att undra hur många offer solereten, som inte lika lätt kunde kortas av, hade på sitt samvete efter t.ex. sådana drabbningar som slagen vid Sempach (1386) eller Agincourt (1415), där riddarna tvangs sitta av och slåss till fots (och fick duktigt med stryk).

pling i dojan

Detta gjorde dock lite för att minska deras attraktion och verkan som statusmarkörer, och de återkom under resten av medeltiden tills klädedräkten genomgick en större förändring mot slutet av 1400-talet. Därefter ser vi inte till väldigt långa och spetsiga skor på 500 år. Långa skor fick tvärtom ett löjets skimmer över sig. Att den klassiske narren hade fått just de långa spetsiga skorna med en fånig bjällra som kännetecken visar att det hela tiden funnits ett fnissande över de märkliga poulaines i den mer folkliga kulturen. Det kan noteras att än idag bär clowner just långa skor som uttryck för något knasigt och skrattretande.

spetsig högklackad pumps

Spetsiga skor fick dock en kuriös återkomst på slutet av 1950 -och början av 1960-talet. 1950-talets USA gav överhuvudtaget upphov till en våg av förnyad extravagans och överflöd i formspråket, som alla som sett frisyrer, bilar, accessoarer (som glasögon av typen ”geting-modellen”) och mycket annat från epoken kan vittna om. Den klassiska damskon pumps hade redan under 40-talet blivit spetsigare och spetsigare, och herrskon kom att haka på, enligt en teori delvis inspirerat av de amerikanska cowboy-bootsens spetsiga form. Långa, blanka skor herrskor och pumps blev ett av de många kännetecknen för en tid som inte höll tillbaka ifråga om stora och (övertydliga) former som visade på den våghalsige bärarens känsla för stil och flärd. Eller panage, som riddarna skulle ha sagt. I Sverige kom spetsiga skor av denna typ att åtnjuta fortsatt popularitet bland raggare och andra som gillar rockabilly och annan amerikana från åren runt 50- och 60talsskiftet – sådana spetsiga herrskor kallas myggjagare i den subkulturen. De här skorna överlevde genom årtiondena som ett randfenomen, närvarande men inte del av mainstream-kulturen.

Lång herrsko 2006

Tills andra hälften av 1990-talet, då den alltmer bakåtblickande modeindustrin återintroducerade den långa skon och satte den på ett mycket bredare urval av skotyper, vilket gjorde den till ett mer allmänt fenomen. Men det tog inte lång tid förrän de trötta modeskaparna och deras uppdragsgivare inom konfentionsindustrin kände sig föranledda att plocka upp de mer extrema varianterna och damma av dem för en ny tid.

Herrskor anno 2007

moderna Myggjägare

Kännetecknen var alla där, speciellt för herrskor – först en koppling till stövlar, och sedan kom en avlång och smal, och fullkomligt opraktisk, skospets som ett brev på posten några år senare. Innan man kunde blinka var myggjagare på var mans fot, och spetsarna fortsatte att växa. Jag minns än att jag gick runt i Stockholm för några år sedan och tänkte: varför bär alla poulaines helt plötsligt? Och tråkade ut familj och vänner med den obskyra medeltida referensen.

Men kopplingen är inte så långsökt som den kan verka – notera t.ex. att det är ett påtagligt urbant mode – och i dagens Sverige är kontrasten stad-land även en tydlig social markör, i princip identisk med skillnaden mellan ”ute” och ”inne”. De är lika opraktiska för att springa och överhuvudtaget röra sig runt i som någonsin, och till råga på allt försedda med smala sulor och klackar av ett slag som gör längre promenader i dem icke rekommenderbara.

damsko-poulaine av idag

En annan sak är att nu, år 2010, när påtagligt avlånga skor slutat vara ett brett allmänt mode har varianter av elegantare snitt parkerat sig som populära bland en elit-orienterad grupp människor, folk i yrken som advokater, penningmäklare, samt allmänna stekare och andra med behov av att projicera status. Här ser vi en återspegling av modet som statusmarkör som inte är helt väsensskild från mitt 1300-tal.

Liksom andra detaljer som den långa stöveln eller höga klacken har den spetsiga skon nu funnit en stadig nisch i dagens mer fragmenterade trendvärld, som ett uttryck bland andra för personlig smak och känsla för stil. Som sådan har den dock förlorat de mest uppenbart särskiljande dragen och uppfattas inte som så extravagant längre, men de är fortfarande markörer för en viss flärd, kaxighet och vilja att visa upp sig – skuggan från den utåtriktade och självmedvetne adelsmännen från 1300-talet lever på så sätt kvar, även i våra mer demokratiska tidevarv med dess bredare konsumtionskultur. Kanske är det bara en tidsfråga innan de långa skobananerna åter förses med bjällra och försvinner in i den mer buleska underhållningens mörklagda rum. Tiderna förändras, men knappast människan.

En nutida puoulaine-bärare

—————————————————————–

Read the rest of this entry

Projekt Storyboards – Davilac/Parricida


På vingliga vägar via vampyrfilmer- och böcker, Frank Miller-serier, Hannibal Lecter, Bosnienkriget och Peter Englund avbildas en blodig slakt när den serbiska vampyren Davilac eller Parricida, ”fadermördaren” tecknas.

Förra året fylldes TV-skärmar och biosalonger av vampyrer, så pass att mättnad infunnit sig och producenterna börjat sträcka sig efter nästa skräckvarelse att exploatera och tömma på innehåll – troligen zombien. Denna mättnad har också slagit mot undertecknad som ett slags motstånd eller tröskel att befatta mig med ett inslag i min berättelse, den serbisk-bulgariske medeltidsvampyren Davilac. Vampyrmyten som den är känd i dag hämtar sina huvuddrag i just Balkan, där den onda ande som vampyren utgör måste äta själen, i form av blodet, från de levande för att upprätthålla sin egen existens.

"It takes the lotion out of the basket..."

Till skillnad från t.ex. Dracula som alla verkar veta är en skum aristokratisk existens i sina transylvanska berg, och moderna TV-serievampyrer (se ”Twilight”, ”True Blood”och annat strunt) som har fåniga kärleksaffärer med sin mat, liksom t.ex. Anne Rices melankoliska halvgudar som grubblar sig fram genom århundradena, tänkte jag mig vampyren i berättelsen som en slags seriemördare, med ett tvångsmässigt behov att döda och lemlästa. För honom är människor bara tingestar att äta, han ser dem som kött att slakta snarare än de romantiserade varianter som präglar modernare framställningar där vampyrer har en slags ”relation” till sina potentiella offer. Nej, den relation vampyren har med sina offer skulle på sin höjd vara lik den som t.ex. ”Buffalo Bill”, den transvestitiske mördaren i ”När lammen tystnar”, har med sina snart flådda objekt nere i gropen. Det här är dock inte helt lätt varken att avbilda eller skriva om.

Under en bildletarsession i annat syfte för en tid sedan fann jag dock en mycket skum bild inspirerad av motorsågsmassakern korsad med en styckad leksaksdocka (?).

En stackars docka råkar illa ut

OK, den var skum, den. Men den inspirerade min redan inslagna tankegång. Jag drog mig också till minnes ett fruktansvärt citat av Peter Englund (apropå första världskriget)

”Människorna är inte ens offer längre. De har genomlidit den yttersta förnedringen och förvandlats till avfall”

Jag drog fram pennorna och skissade en slags parafras till dockbilden. Här är alltså det stackars offret inte ett vackert lik med två små hål på halsen som i romantiska Dracula-inspirerade stories – nej den har bokstavligen styckats av vampyren som drar fram hjärtat. Perspektivet, som är ganska djupt, är intressant -precis som i dockbilden ovan ser man från snett grodperspektiv som lämnar offrets ansikte närmast i bild och får oss att se upp mot den i skuggor omvärvde vampyren. Kläderna är baserade på en albansk-serbisk dräkt från 1300-talet, och jag kikade lite på avhuggna lemmar och amputationer för styckningen.

Serbisk Hund i profil

I filmen och boken ”Hannibal”, ser karaktären Mason Verger till att träna stora grisar för att, som han planerar, dessa skall förtära hans antagonist Hannibal Lecter. Min vampyr måste också vilja göra sig av med kroppar för att undvika misstankar, och jag kom på att den kunde hålla sig med människoätande hundar, här avbildade som förvridna exemplar av ”serbian hound”, en karaktäristisk lokal ras.

skiss Parricida styckmord

De serbiska människoätande hundarna och Peter Englund kom att leda tankarna till det nyligen stillade Bosnienkriget och satte fart på mitt skrivande, som syftet varit. Här ser man hur arbetet med en bild och en text samtidigt kan leda tankarna på nya vägar.

Marv i Sin City

Jag ville dock göra teckningen mer färdig, och tog det som ett tillfälle att undersöka rittekniker. 

Min ständiga inspiration Frank Miller gav mig impulsen att rita bilden med mycket svärta, som i hans berömda ”Sin City” – mörkret passade det mörka temat. Likt i boken och filmen ”300”, likaledes med Miller, ville jag lyfta fram blodet, som jag gjorde klarrött och ymnigt som i ett slakteri snarare än rinnande ur små sticksår i en mysig boudoir. Svarta tuschpenslar och fin ZIG-penna skapade en stark kontrast, och med hjälp av lite Photoshopande för att ytterligare stärka mörker och linjer blev det hela till slut aningen intressant.

Styckmord Parricida färglagd & modifierad

En blandning av teckning, experiment och storyboard. Kanske inte vad jag skulle visa min söta systerdotter, men passande ändå. Det blir nog mera Miller-pastischer i framtiden.

————————————————————————————–

Read the rest of this entry

Jag är Döden, och jag har länge vandrat…öh, jag menar ridit…vid din sida


Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.

Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).

Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!

Plastinicerad häst & ryttare

I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.

Vore det inte kul om…

Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.

Liemannen på sin dödsspringare

Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much  information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…

Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal

Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.

En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman.  Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.

Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446

Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)

Dödsdans efter senmedeltida träsnitt

Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.

Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.

Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.

Pieter Brueghel "Dödens Triumf"

Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:

  • Döden på dödshäst -ett lager
  • Grupper av marscherande skelett mitt i bilden -ett lager
  • Skelett som reser sig från marken längst fram i bilden -ett lager
  • En gam smög sin in (?) -ett lager;
  • Markplan till bilden – ett lager
  • Rök och dimma – ett lager
  • Och sist att falla på plats blev ett utkast för bakgrunden – en dramatiskt sjuklig måne på en nattsvart himmel blev valet.

Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.

Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.

Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.

Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.

Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.

Storyboards – Snöstorm och oväder


Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?

Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.

Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.

Yakane & Co upp i Donnersheim-passet skiss

OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?

Snö i Sin City

Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.

Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär.  Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.

Yakane & co upp i Donnersheim-passet Monterad

Rekapitulation: Bilder till Kapitel 1


Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).

Födelsen

Födelsen

Kolpenna på blyertsskiss

Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”    

Musik: Hans Zimmer – Instinct alt  http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI

Yakane och Belägringen av Arbine

Yakane ovan Arbine

Blyertsskiss, tusch och kolstift

Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.      

Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0

Tal till Soldaterna – Sista Anfallet

Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss

Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine

Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.

”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”   

Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.   

Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond   

Sjöslaget och Beskjutningen av Arbine

Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine

Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad

Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.    

Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38

Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw

Claudio och Striden till Sjöss 

Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine

Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.

Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”. 

”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.  

Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg

Den Helige Faderns Sändebud

Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack

Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad

Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare.  Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.   

Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY

Fiendens Skepp närmar sig i Natten

I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret

Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.

[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?

Vem hade segrat?  Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell.  Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.

Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk

Atreminarna Landstiger

Atreminarna Landstiger vid Arbine

Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.

”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”

Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related

Reträtten

Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt

Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.

Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de. 

Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related

Storyboards: Landstigningen – eller ett medeltida dagen D?


Den sista av Storyboard-bilderna behandlar ett skeende som, genom ett lustigt sammanträffande, skildras snarlikt av den mediokra filmen ”Robin Hood” (2010), nämligen en avancerad marin landstigning på medeltiden. 

Det är en maffig scen, men den drog sin inspiration direkt från landstigningen av Normandie 1944, det är tydligt. Och helt fel förstås – den sortens farkoster och landstigning som sålunda visas upp, små och flatbottnade med lucka fram, såg aldrig dagens ljus i verkligheten. 

D-Day 1200 AD -Landstigningen vid Dover?

Men det fanns verkligen avancerad sjö/landkrigföring på medeltiden – framför allt bland medelhavets stora sjöfarande stadsstater. Och för den som vill lägga två strån i kors för lite faktaunderbyggnad finns ett lysande tillfälle i historien då den främsta sjöfararnationen av dem alla, Venedig, visade världen vad även en begränsad styrka kunde åstadkomma när de åtföljdes av en riktigt stark och genialt ledd flotta. Det var det fjärde korståget, som kom att skaka kristenheten i grunden: istället för att anfalla det heliga landet kom den nämligen att avledas mot kristenhetens främsta stad Konstantinopel, som plundrades år 1204 efter att ha motstått alla erövringsförsök sedan 300-talet. Detta inspirerade en scen i min berättelse, och låg till grund för min egen storyboard. 

Det fjärde korståget är speciellt såtillvida att det finns flera vittnesbörd om händelserna. Vi har vittnen från båda sidor: dels bysantinarna, dels involverade korstågare som beskriver den västerländska expeditionsstyrkan. De medföljande Robert av Claret och Geoffrey de Villehardouin, som skrev var sin krönika om korståget, beskriver ett sorts speciella hästtransporterande galärer, omväxlande kallade dromoner, chelandier, tarider och ussiers som anpassats från befintliga bysantinska galärtyper och förde hästar som kunde sättas iland direkt av redan uppsuttna riddare genom portar i för och akter. De bekräftas av den grekiska sidan, där bland andra den grekiske krönikören Niketas Koniates berättar:  

”Inom tre hela år byggdes ett hundra och tio hästfraktande dromoner och sextio långsskepp i Venedig, och mer än sjuttio rundskepp ihopbådades (en mycket större till omfånget än de övriga kallades Kosmos)”1 

Modell av landningsfarkost anno 1204

Men hur kunde de se ut? Jag fick hjälp från oväntat håll: en samling småtokiga fans försökte sätta ihop en film vid namn Blackernae (efter kejsarnas palats i Konstantinopel) om det fjärde korståget, och byggde därför en modell av ett sådant skepp, en galär med dubbla årrader och riktigt djup köl (se till vänster). Enligt fackliteraturen kunde de ta upp till 30 fullt uppsuttna riddare, plus den beväpnade besättningen (som dubblerade som marinsoldater) på över 100 man. 2

1600-talsgalären "Reale"

För övriga skeppstyper drog jag från den research som gjorts för hela serien av marina storyboards. Dock tog jag chansen att ta med en galär som i flera år legat och spökat i min fantasi: den stiliga franska sentida galären reale, som finns som modell och länge varit min mentala bild av en krigsgalär, även om den inte byggdes förrän på 1600-talet. Anakronism? Nej, skeppstypen var redan då hopplöst föråldrad, och den byggdes mer som en slags ålderdomlig lustjakt för den franske ”solkungen” Louis XIV -ungefär som odrägliga rika idag som håller sig med segelbåtar. Om man tar ner skalan och blinget lite fungerar den som förlaga för en stor medeltida galär.

Italienska 1300-talslivare vid Markusplatsen

Primitiv Barbutehjälm

Jag ville förutom åsynen av den stora flottan som kommer in i natten ha med soldaterna som stormar in på stranden. En ymnig mängd foton i mitt eget bibliotek och på nätet hjälpte till att klä och beväpna krigarna, som jag försåg med en variation av tidens utrustning. Härtill är nutidens live-entusiaster till stor hjälp – se tex de glada italianska dito från just Venedig ovan. Männen till fots bar inte så tung rustning- mest brynjor och enklare hjälmar och läderhuvor. En fick dock en tidig form av s.k. barbute, en typisk italiensk hjälmtyp som senare allt mer kom att väljas även av riddare och ersatte de stora heltäckande hjälmarna -men inte förrän på 1400-talet.  

Italiensk tidig Bascinet 1300-tal

Gauntlet 1300-tal

De beridna krigarna har lite mer avancerad utrustning: jag har utrustat den främste av riddarna med en tidiga bascinethjälm med visir av s.k. klapphügel-typ, med ett gångjärn för att dra upp ansiktsmasken. På händerna har han s.k. gauntlets, ledade stridshandskar av stål (ajajaj att få en smocka av dem). Medan de stormar ut täcks de av armborstskyttar uppe på bryggan. 

Jag ritade allt med enkel tuschpenna direkt på blyertskisserna – men det var det enda som var enkelt med bilden. Det var klart från början, med tanke på att bilden växte fram i takt med att jag lärde känna skeppstyperna, att denna liksom de övriga med sjöstridstema skulle komma att bestå av en enorm mängd komponenter som fick fogas ihop med Photoshops hjälp: fartygen; männen; horisonten; molnen; flottan i bakgrunden; roddbåtarna, t.o.m. seglen på båtarna längs fram fick ritas för sig och klistras samman. Jag vill aldrig mer se en båtjävel var mantrat på slutet. Aldrig mer (yeah right). Allt renderades med photoshops lightning effects-funktion för att ge rätt mörker och förhoppningsvis skapa känslan av en nattlig attack i fullmånens sken. 
Atreminarna Landstiger vid Arbine

Read the rest of this entry

Storyboards: Ett medeltida sjöslags kaos


Sjöslag är ett förbigånget motiv i avbildningar och iscensättningar från medeltiden. Detta till skillnad från slag till lands, där den karaktäristiska västerländska riddaranstormningen torde vara välbekant efter att ha satts upp i ett otal historiska filmer ¹ liksom i fantasyfilmer ². Även belägringar av medeltida slott är någorlunda väl skildrade ³. Men inte sjöslag. Mitt eget videtek  innehåller noga talat endast ett bra exempel, från den utmärkta TV-serien ”Marco Polo”, som passande nog har ett slag mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua som står som förebild för mitt eget.