Category Archives: Gudar & Mytologi /Gods and Mythos

Ett Emblem för Alma


Sent omsider blev jag nyligen klar med en vapensköld eller emblem till den lovvärdiga och oförlikneliga Alma.

Redan i samband med att lillebror Julian och jag spånade tillsammans för en vapensköld åt honom (sedermera färdigställd och presenterad i inlägget ”En Vapensköld för Julian”) gjorde Alma oss sällskap runt vattenfärgerna och kom med input för sitt eget märke.

almas-symbol-forsta-utkast-m-vattenfargerVi kladdade redan då fram ett slags första utkast som innehöll några av hennes idéer. Grunddesignen, med ett ”A” i mitten av ett hjärta var hennes. En kul detalj, helt och hållet hennes påfund, var idén med ett leopardmönster som bärande inslag. Från det slöt vi oss också till färgskalan – varma toner gående från gult över till rött.

Senare kom hon också med ändringar, som att själva hjärtat skulle ha leopardmönstret.

Nordanlandets flagga grundfärg

prinsessan-julia-hjartespjutet-bokomslag-inzoomSom en liten avstickare kan påpekas att Hjärtat som en design för Alma är något som förekommit tidigare: det är en av de bärande symbolerna i ”Hjärtespjutet”, den bok jag skapade åt Alma. Där är hjärtat dels en central komponent i vapenskölden för  prinsessan Julias hem, kungariket Nordenlandet, och kanske än viktigare, är hjärtat är karaktäristiskt för det magiska Hjärtespjutet självt.

Med sådan gedigen input från sin musa och tilltänkta ägare fick det fortsatta arbetet med design och utformning en speciell tyngd och angelägenhet. Men det medförde också vissa rent, ska vi säga ”tekniska” stötestenar jämfört med Julians vapensköld. Denna låg nära utformningen för traditionella vapensköldar ifråga om sådant som tinkturer och inneslutning av huvudelementen i en sköld. Men redan Almas val av mönster och grundformer gjorde en sådan lösning mindre tilltalande för hennes emblem.

almas-vapen-skissJag ville dessutom göra emblemet mer intrikat och förse den med ytterligare element – vilket än mer skulle föra den slutliga utformningen bort från reglerna för en historisk vapensköld. I slutändan blev önskan att hålla emblemet nära Almas egna önskemål och inspiration viktigare än heraldisk formalia.

Det tillägg till grunddesignen som jag fastnade för var att omge själva hjärtat i emblemet med ringlande, taggförsedda rosenbuskar.

almas-vapen-tusch-2Jag skissade fram dem och hjärtat som ena halvan av en design som senare skulle spegelvändas för att ge en likformig och symmetrisk helhet. A-bokstavens stil och utformning kom till på samma papper – den måste göras så att den utan att vara likformig skulle ha någon form av balans och passa i mitten av det hela hjärtat med sin rosinneslutning. Jag tog fram en grundläggande ros-template för mångfaldigande, och målade den liksom buskens grenar, blad och taggar med tuschpensel.

Därefter kopierades och spegelvändes stommen i rosrankorna, ”A”:et fixerades och rosorna lades till, utspridda över hela den vindlande massan av grenar, taggar och blad. Slutligen målade jag ett mönster liknande en leopards fläckar, bände och vred den lite för att anpassa den till hjärtats form, och lade den bakom ”A”:et. Det sammansatta resultatet kan ses nedan.

almas-vapen-tusch-2-monteradDet såg lovande ut, men det som slog mig var om inte ros-designen riskerade att göra helheten lite för plottrig – något som också påpekades av andra på det här stadiet. För att prova om det kunde bli så, gjorde jag ett slags test för färgläggningen, och lade på ett slags färgutkast på emblemet med hjälp av mangapennor.almas-vapen-hjarta-m-ros-farglagd-tuschpennorDet där färgtestet förelades för Alma själv, och hon var positiv men fick också en del nya idéer vilka framgår av anteckningarna på utkastbladet. Som svar på det uppehöll jag mig därför vid en mängd varianter, av vilka flera inte var oävna. En av dem, det avskalade hjärtat med rosorna inritade i själva A:et, var till exempel en kul variant, och jag jobbade också med lite olika mer enhetliga färgskalor. Den och några andra exempel kan ses nedan.

I slutändan föredrog dock Alma själv det fullständiga emblemet. Allt som allt verkade det totala intrycket hålla måttet och vara tillräckligt tydligt och distinkt i sina skilda element, inte minst tack vare att Almas angivna färgskala som kontrasterade väl med det gröna för växtligheten. Med Almas anvisningar ifråga om A:et i bakhuvudet gjordes denna mer distinkt från bakgrunden med hjälp av ljusare kanter och färgövergångar åt det rosa hållet. Det slutliga resultatet blev som nedan.

almas-vapen-tusch-2-monterad-fargDet var passande att Alma fick fatta beslut om design och färgval ända in i slutet. På samma sätt som Julians sköld var det här ett samarbete, där man fick hedern att vara en slags barnmorska för att föda fram något som är mer än vad jag själv hade kunnat åstadkomma. Almas emblem bär på många symboler som kan tolkas på olika sätt och sättas i samband med hennes enastående person. A för hennes namn, står också för begynnelsen, för det första och främsta i tillvaron; kärlek och hjärta i alla dess innebörder frambärs av hjärtat självt, och rosorna. Sistnämna har dock också med sig sina taggar, vittnesbörd om att Alma inte bara är en sötnos utan kan sticka till, med ord såväl som handling. Det mönster hon valde är likaledes inte bara vackert och elegant, men syftar också till något otämjt, och ofjättrat. Och så vidare.

Min hyllning är den hursomhelst, att den må bringa behag för dina ögon

För dig Alma.

 


⇐ Se också ”En Vapensköld för Julianjulians-emblem-farglagd-vapenskold-blixtar-lejon-resize

En Vapensköld för Julian


En ung furste förtjänar förstås ett emblem för att göra sin närvaro och person känd – och den prins som är mig närmast, Julian, är numera inget undantag.

Häromåret satt jag, Julian & Alma och ritade under trevligt småpratande, och som samtalet utvecklade sig kom vi in på de vapensköldar som ända sedan medeltiden stått fram som tecken för furstar och riddare. Redan tidigare hade idén om att skapa egna vapensköldar för de två sötnosarna kommit på tal, men där och då tog vi tag i det.

zeus-jupiter_smyrna_louvre_ma13Temat för Julians vapensköld, bestämdes det, skulle utgå från hans namn. Jag berättade för vår unge prins att Julian betyder”av/från Julius”. Julius (Iulius) i sin tur var ett romerskt ättenamn, vars etymology går tillbaka till Jove eller Jupiter, romarnas namn på gudarnas ledare vilken kom att likställas med grekernas Zeus. Julierna eller Gens Iulii, ”Juliernas Folk” ansågs vara komna från Jupiter – Jupiters söner m.a.o.

Julian är således kommen av Chefsguden själv!

julians-vapenskold-vattenfarg-kladd

Julians vapensköld – första gemensamt utkast

Upplyst om dessa förhållanden bestämde sig Julian, som minsann sett filmen Herkules och visste vad Zeus/Jupiter var för någon, sig för sitt vapenskölds blazon, eller beskrivna motiv. Det viktigaste sköldemärket skulle förstås  vara blixten. Tre blixtar till och med. På blått. Med svarta moln över för att visa att de kom från himlen. Med vattenfärgerna till hands kom ett första utkast eller kladd till som vi båda verkade tycka hade poänger.

Tiden gick och annat upptog våra sinnen, men under Kulturdagarna 2016, då vi båda satt bland aktivitetstälten framför riksdagshuset och provade allsköns roliga saker, lyfte jag blicken och såg en skulptur av Sveriges vapensköld, flankerad med lejon. Efter påpekan till Julian själv bestämdes det att jag skulle göra klart skölden med två gyllene lejon.

julians-emblem-vapenskold-lejon-blixtar

Sagt och gjort. Med bläckpenna i hand fick Julians vapensköld form. Tre blixtar från moln på sköldens topp, med stegrande heraldiska lejon på ömse sidor. Ovanför skölden satte jag ett band för att sätta den unge furstens namn. Med designen klar återstod därefter färgläggning.

julians-emblem-farglagd-vapenskold-blixtar-lejon-resize

Jag utgick från Julians bestämda färgschema och kompletterade den bara med lätta ljusskiftningar och skuggningar för att framhäva färger och figurernas form, i övrigt återhållna för att inte bryta med vapensköldens grafiska utförande. Julians namn sattes i guld på banderollen ovan själva skölden.

Allt sammantaget hoppas jag att den färdiga designen gör Julians input rättvisa – det var extra roligt att så mycket av designen kom från honom själv. Vi har pratat om att sätta den där på en T-shirt för honom – och sålunda har jag sett till att skaffa två sådana i vår unge herres storlek, för att se hur det ter sig…

Intill dess: För Dig, Julian.

 

Face-off för en plågad själ…en nostalgisk återblick på en blodig idé


Eller… skadeglädje är den enda sanna glädjen (?) Pinad av sjukdom/infektion för första gången på lååång tid är det en händelse som ser ut som tanke att man tog upp en gammal teckning och bestämde sig för att färglägga den. En teckning som föreställer en man i svåra plågor medan han får sitt ansikte… avslitet.

Kashar

Kashar

Jaja, det kan låta sadistiskt. Sammanhanget var dock inte helt godtyckligt. Det här var en tuschteckning som skildrade en händelse från den gamla rollspelstiden, där figuren Yakane (som förevisats här i andra sammanhang) råkade falla i händerna på den demoniske Kashar (vilken omtalats här). Denne konstaterade apropå ingenting att Yakane vid tillfället hade två vackra kvinnor under sitt beskydd, med omkvädet att det knappast var hans snygga nuna han hade att tacka för det. Troligen inspirerat av filmen Face/Off (1997) med Nicholas Cage och John Travolta kulminerade en utdragen och fruktansvärd tortyr som följde med att Kashar grävde in sina kloförsedda händer i Yakanes anlete och helt sonika slet av stora delar av ansiktet.

"ÅTERVÄND TILL HELVETET DÄR DU HÖR HEMMA! I IANNAIS NAMN BEFALLER JAG DIG!"

Kati vs Kashar

Kashars sinnesjuka infall kom att få vissa långtgående följder – i förstone kom den gudliga Kati till Yakanes undsättning och utplånade Kashar (se detta inlägg för det). Men när hon senare ville hela Yakanes ansikte drog hon på sig ett högt pris, nämligen att själv utsättas för alla plågor som Yakane genomlidit.

Well, nog om backstoryn. Själva teckningen var inget speciellt, en snabbt ritad tuschbild i min normala stil, utan några speciella studier eller förlagor. Det var själva visionen av rycket, som stod väldigt tydligt fram för mitt inre öga, som skulle fångas.

Yakanes Face-off tusch

Den skulle ha tjänat på lite närmare studier av hur huden skulle ha veckats och dragits ut, den där, men då, när den gjordes för ett dussin år sedan, var man inte lika benägen på sådant. Efter en tid bestämde jag mig för att tillämpa lite Photoshop-effekter, som en del av mina dåtida stapplanden på bildbehandlingens område. Lite omordnande av figurerna, och framför allt en massa rök (med hjälp av flera lager moln-effekter) förde bilden till stadiet som syns härunder.

Yakanes Face-off copy

Kashar - nydesign m fyrdelat gap och demoniskt ögonhuvud, andetrumma & avslitet ansikte

Kashar – nydesign m  avslitet ansikte

Efter detta blev det just inget mer av den där under flera år.

Men så någon gång runt 2012, började jag göra vissa omarbetningar av Kashar-figuren, eftersom någon tyckt att denne inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Nähä men dåså. Som redovisats i posten ”The Monster Within 2” gjordes en ny design på den förskräcklige där omkvädet var ett enormt gap som öppnades i två led, och ett huvud som täcktes av… ögon.

Det här skapade dock problemet att dittillsvarande teckningar med Kashar, och de var flera, måste göras om. Efter visst suckande tog jag tag i det, och för den aktuella teckningen ifråga blev den nya designens effekt som nedan. Även Kashars händer är här täckta av ögon – en idé som kom till mig via en Stephen King-novell där en demonisk besittning som drabbar en astronaut gestaltas som just ögon som börjar täcka huvudpersonens händer och får honom att utföra monstruösa dåd.

Yakanes Face-off w Kashar eye design_1

Och nu har varvet fullbordats. Som en del av lite experimenterande med bildbehandlingsprogrammet GIMP lade jag på färg på den bilden. Mest krut lades på Yakanes blottade kött under huden, och de blodsprängda ögonen. Resultatet blev en riktigt motbjudande åsyn.

Yakanes Face-off w Kashar eye design färg

”Den var ju jätte-jätte-läskig” sa en vän om den nygamla bilden. Det var meningen – det där var som sagt en riktigt otrevlig episod i vår käre Yakanes liv. I själva verket skulle den, om jag ritade den idag, varit ännu mycket mer motbjudande, med mer realistiska toningar och skiftningar, mer detaljer och större smärta och ångest i uttrycket. Men nu är den som den är, en trots allt tämligen ruskig gestaltning av en våldsam och smärtfylld fantasi.

Den skönsta nymf som mot dig ler, inunder armen tag…


Tycker du att graven är för djup, nåväl an så ta dig då en sup…

Eller ja. Som för att följa Bellmans råd (tyvärr utan sup) och något skingra den gravlika stämningen under månader av sjukhusvistelse, var en i högen av alster som tillkom i alla fall en skiss av en greko-romersk nymf.

Nymfer var som vi vet övernaturliga undersköna kvinnor som gillade att dansa och sjunga, kopplade till naturfenomen som vatten, skogar och speciella platser. De utgjorde en del av den utvidgade grekisk-romerska gudacirkeln, antingen som gudarnas avkomma, men lika ofta som älskarinnor till diverse vällustiga gudar. Den sexuella kopplingen var tydlig, redan av det faktum att nymferna var obundna av den stränga sexualmoral och instängning som karaktäriserade framför allt det grekiska stadssamhället. Kanske var det just kontrasten mellan ungdomlig frihet och vällust och sitsen man befann sig i som gav det sin tjuskraft även för mig.

Kvinnlig torso m stola, del av kolossalstaty uppgrävd i Iponuba, Spanien. Museo Arqueológico Nacional de España, Madrid.

Kvinnlig torso m stola, del av kolossalstaty från Iponuba, Spanien. Museo Arqueológico Nacional de España, Madrid.

Man hade inte direkt tillgång till den vanliga databasen av förlagor ute på sjukhuset, men jag försökte iaf vara lite historisk korrekt… Således dansade min nymf in klädd i traditionell romersk klädnad från sen republikansk/tidig kejserlig tid: en stola, den typiska romerska klädnaden, försedd med två bälten eller band – den övre nerflyttad till midjan (den bars annars oftare direkt under bysten). Som för att understryka dansens rörelse lade jag på en lång version av en palla runt kroppen. En sådan bars av romerska kvinnor som dok eller sjal över huvud och överkropp. En lagerkrans runt den typiskt intrikata romerska frisyren fick accentuera kopplingen till natur och gudomlighet.

Romersk nymf dansande skiss nymph

Det fanns inget utrymme eller praktisk möjlighet att hålla på med många papper där man satt i korridorerna, så hela teckningen växte fram på ett enda A4-papper. Från en enkel konturskiss för att etablera posen lades mjuk grafit direkt på för skuggor och klädveck, med utsmetningat med stoffer för uppmjukning.

Den blev faktiskt inte så dum den där. Det var iaf ett trevligt divertissemang, som om inte annat hjälpte till att visa att man inte glömt bort allt man lärt sig genom åren av studier av antiken. Jag noterar också att det på sitt sätt är en sorts åkallan.

Så dansa min sköna, ta min själ från Huddingesjukhusets lysrör i kylig vår till medelhavets mytologiska lundar och vatten.

————————————————————————-

En av mina favorithistorier med nymfer var från Illiaden, och rördes Thetis, Achilles mor öde. Skön och vis framstod hon för mig, beskyddande gentemot sin son och också givaren denne av dennes kraft och makt. Detta är som jag förstod det, innebörden av det öde given henne av en profetia, som var det enda som lyckades kyla ner kåtbocken Zeus, chefsguden som först åtrådde henne: ”Din son skall bliva större än sin fader”. Zeus förbjöd henne prompt att umgås med andra än dödliga män. Jag har alltid funnit det där väldigt talande för relationen mellan män, kvinnor och barn.

All vår början bliver svår… med Döden i akvarell


Under en olycklig senvinter med sjukdom i familjen avleddes tankarna genom att man vågade sig på akvareller. Första försöket inspirerades av en idé given mig av den fina Felicia: det är vår gamla vän Döden, iklädd en kvinnlig gestalt.

Arbetet med ett bokprojekt för den kära Alma har sporrat mig att en efter en ta mig an en mängd stilgrepp och tekniker som jag undvikit i alla år: allt för att förbättra mig och komma till ett sätt att färglägga och färdigställa hennes bok på ett sätt som är värdigt henne.

Winsor & Newton 12 halvfärgerAkvarellfärger tillhör en av dessa tidigare tabun eftersom jag är darrhänt och min penselteknik och hantering av blöta förger ungefär är lika känslig som hanteringen av en lie. Tiden har dock kommit att greppa de trilskande stråna med sina rinniga kulörer och sadla dem i vår tjänst. Beväpnad med ett juste set från Winsor & Newton (12 halvkakor), plus några bra mårdhårspenslar, skreds det till verket.

Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.

Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.

Det är passande att jag för mitt första försök för en större bild i akvarell drog från en idé som en annan framstående musa till många av mina alster sedan flera år, den påhittiga Felicia, kommit på, och som berör Döden.

Jag hade tidigare avbildat Döden i en bild tillägnad vännen Johan (se inlägget ”Jag är Döden, och jag har länge vandrat vid din sida…”). Den gången var det på traditionellt, medeltidsinspirerat manér som en ridande lieman, det grinande skelettet i kåpa med sitt redskap lien i högsta hugg.

 

Hel by Giovanni Caselli, 1978 for Nordisk MytologiFelicias take på döden som hon delgav mig för ett par år sedan, var att dock att hon hade tänkt sig en Död där hälften var levande och tydligt identifierbar som en flicka eller ung kvinna. Den andra hälften var mer, tja död, och endast skelettet kvarstod på klassiskt liemannamanér.

(Eller skall man i detta fall säga… Liekvinna? Liefru? Liedam?)

Döden för Felicias fantasiJaja. Jag tyckte i alla fall att det var en intressant idé, en variation som dessutom minde mig något om vissa representationer av gudinnan Hel i den nordiska mytologin, härskarinnan över den nedrigare delen av dödsriket, som i Æddan nämns som till hälften förvriden och liksom… förgjord på ena sidan. Den andra var en ung gudinnas – hon var ju guden Lokes dotter.

Jag gjorde en liten minneskladd som anteckning för Felicias fabulerande. Den låg sedan bidande bland mina många andra utkast och lösa idéer… till nu, då den togs fram och lades till grund för min akvarellutmaning.

Poängen med min självpåtagna uppgift var att jag faktiskt skulle börja tillämpa akvarellen så tidigt som möjligt. Utifrån mitt utkast gjorde jag därför en ytterst översiktlig skiss, där endast de mest grundläggande kant- och huvudlinjerna fick vara kvar – jag fick bita mig i handen för att inte fylla i några detaljer med blyerts. Istället markerade jag huvudlinjerna med vattenfasta bläckpigment och fortsatte därefter med akvarellpennor (tidigare nämnda i inlägg om bild till Julian) för att märka ut skuggor och olika skiftande partier. Grejen med dem är att de skulle komma att integreras i den målade bilden när de väl blöttes ner. Sedan var det dags att doppa penseln och börja måla. Resultatet kan ses nedan.

Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell

Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell

Efteråt pustade man ut, det skall erkännas. Det blev ju inte så illa, faktiskt, för första gången. Några partier, som delar av himlen och Dödens luggslitna mantel blev faktiskt nästan OK. Framför allt gick det oväntat snabbt, själva grejen med riktiga färger är att det tvingar en att ta beslut och bestämma sig för den ena eller andra detaljen eller färgen. Det sporrar ens beslutsamhet, låt vara att min förmåga ligger lååångt under min vision för den här bilden. Eller vilken annan som helst bild, för den delen.

En annan fördel med att själv ordna målningen-i-sig är, att förutom att det är tusan så mycket smidigare än att färglägga i bildbehandlingsprogram, så gör det att kan man använda sistnämnda till det som det faktiskt är till för: att behandla en mer färdig bild. Min lilla jungfruresa på akvarellens vatten förlöpte förvisso oväntat väl, men det hindrade inte att det fanns mycket man kunde förbättra. Som den blev ser den t.ex inte speciellt skrämmande ut -framför allt blev målningen för bleksiktig, den saknade den svärta och starka kontrast som vore mer passande för motivet.

Death Döden m lie scythe enl Felicia behandlad

Den halvlevande Döden enl. Felicia – Efterbehandlad

 

Sålunda körda jag i en dag bilden genom GIMPs olika filter, och passade för sakens skull på att lära mig en del även där, framför allt om användningen av s.k. lagermask för att få fram rätt toner för den blixtrande himlen respektive den mörka döden. Lagom diskret också – för jag ville att bildens handmålade kvalitet skulle bestå. Till slut landande jag på en rimlig punkt för efterbehandlingen av denna min första akvarelliska resa.

För dig Felicia – undrar just vad du säger om din lilla fantasi så här ett par år efteråt?

——————————————————————-

Se mer om gudinnan Hel i t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel_(gudinna) eller http://en.wikipedia.org/wiki/Hel_(being)

Se mer bilder av den utmärkte illustratören Giovanni Caselli i http://www.giovannicaselli.com/

Dumskallarnas konspiration – en ljusglimt i Juletider från… Saudiarabien ?


I ett dystert Sverige av idag där politiskt käbbel, xenofober och fjantar av alla kulörer förmörkar ett redan mulet klimat kommer helt otippat en glimt av ljus från av alla ställen… Saudiarabien.

Det skall först påtalas att sådan är den schizofrena verkligheten i Saudiarabien att en trendkänslig befolkning använder den senaste tekniken för att fråga ”experter” om tolkningen av medeltida religiösa bestämmelser. Experter som de miljoner frågande förväntar sig skall vara lika medeltida som sina bestämmelser.

Historien börjar med ett f.d. befäl för den religiösa polisen i Saudiarabien, en del av vilken utgörs av de tidigare här på bloggen hudflängda mutaween, sedlighetspolisen som skall upprätthålla landets absurda lagar avseende t.ex. kvinnors klädsel. Det är värt att trycka på före detta, för herrn ifråga, en viss Ahmad Aziz Al Ghamdi, har gått vidare och är numera en rättslärd med rätt att utge fatwas, religiöst auktoritativa utslag och tolkningar av religiös lag, hos oss känt som sharia. Som sådan konsulteras han av de rättroende, numera allt oftare via moderna tjänster som Twitter.

sheikh ahmed aziz al ghamdi

shejk Ahmad Aziz al Ghamdi

 

För några veckor sedan gav den rättslärde svar på en fråga från en kvinnlig troende via just Twitter. Den löd:

Är det tillåtligt att ha bilder av sig själv på sociala medier (t.ex. Facebook) utan niqab, dvs heltäckande ansiktsslöja?

Jomenvisst! Svarade Shejk al Ghamdi. Det hör till saken att han sedan flera år stått fram som en av de mer liberala rättslärda i denna fråga, kontroversiell för sitt motstånd mot inskränkningar av kvinnors rättigheter. Nu avgav han det som en officiell tolkning ämnad för en bredare allmänhet att Niqab, den heltäckande slöjan som är obligatorisk i offentligheten för kvinnor i Saudiarabien faktiskt inte har något riktigt stöd i religiös lag. Den omnämns ingenstans i koranen eller hadith-litteraturen. Tvånget att bära sådan skulle alltså i själva verket vara en lokal bestämmelse och sedvana, och inte religiöst försvarbar på samma sätt som en mer ”normal” slöja för enbart håret.

Då tog det hus i helvete. Shejk al Ghamdis utslag spreds entusiastiskt och han fick massvis med stöd, men också mothugg från det knarriga strata som bebor det saudiska kungadömet.  Istället för att ta sikte på hans korantolkning, eftersom denna är… korrekt, försökte sig hans motståndare på klassisk hedersmobbning (dessvärre oftast ytterst verksamt i en hederskultur som Saudiarabien), där omkvädet  verkade vara att ”Al Ghamdi försöker vara modern, men sådär skulle han inte säga om det gällde hans dotter… eller fru”. Såsom f.d. Sedlighetspolis och kommen från konservativ stock kunde han förstås inte på riktigt stå för sådana hädiska tankar.

Eller?

Döm om moralknastrarnas fasa när Herr al Ghamdi den 13e december plötsligt dyker upp på den mest populära pratshowen i kungariket, där han leende låter sig intervjuas om kontroversen, öppet vidtalar sin underliggande syn på saken, och  bredvid honom sitter… hans… hans maka (ve och fasa!). Utan slöja (skam på torra land!). Med smink! (vik hädan, Satan!). Som för att riktigt gnugga in det hela presenterade herr al Ghamdi och tog sedan bestämt bakstätet till sin uppenbarligen vältaliga och smarta fru, som själv fick berätta om familjens situation och hur deras söner redan fått svårigheter på grund av sin faders mer balanserade åsikter.

Herr al Ghamdi har redan fått stöd från det allra högsta håll i den muslimska rättslärda världen: ledande män från universitetet Al-Azhar i Kairo har i ovanligt skarpa ordalag riktat sig mot hans kritiker och öppet vidtalat de som ”riktar anklagelser mot ledande rättslärda” (dvs Al Ghamdi) som ”okunniga” och den f.d. högste imamen bet t.om. av med att säga till belackarna, apropå bärandet av niqab: ”välj ni vad ni vill [bära], men håll sedan truten”. Från hans eget hemland är dock de religiösa auktoriteterna mycket mer fördömande, och han riskerar att bli avsatt och belagd med munkavle – eller värre.

Den här kontroversen visar att verkligheten kan vara svårt förtörnande för den som vill måla världen i svart och vitt, oavsett vilken sida man kommer ifrån. Shejk Al Ghamdi är ingen liberal frifräsare med våra mått, och lär inte dyka upp i en pride-parad nära Riyadh. Han är en konservativ man, med fötterna djupt i den islamiska rättsvetenskapens mylla. Men det finns antagligen många likasinnade rättslärda som vill men inte vågar säga som det är: att man med en ganska enkel exeges kan komma fram till att mycket av den skriftliga tolkning som trumpetas ut från överspänt och fundamentalistiskt håll i mellanöstern står på mycket lös sand. En bredare insikt om detta skulle svepa iväg sådant som saudiernas niqabtvång, kör-och rörelseförbud för kvinnor, och otaliga andra inskränkningar som drabbar inte bara kvinnor utan alla som måste se sina liv kringskurna av den förstelnade wahhabism som är det saudiska religiösa etablissemangets credo.

De mer tillåtandes arv är i själva verket ett starkare, rikare sådant – de första århundradena efter Koranens nedtecknande och framväxten av den islamiska jurisprudensen, det som idag bildar madhab, de ortodoxa rättsskolorna, och den övriga korpus som underligger sharia, var en tid av debatt, och av allt starkare krav på stringens och urskiljning vid studiet av religionen. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det var när denna pluralistiska och rationalistiska prägel stäcktes efter 1000-talet som Islam började sin gradvisa glidning ner i förtorkad, bakåtsträvande och vetenskapsfientlig grinighet som man ännu inte hämtat sig ifrån.

isis-flag & supporters

Det är också värt att se att den här affären sker mot bakgrund av de alltmer oroväckande händelserna norr om arabiska halvön, där barbarerna i ISIS bidragit till att ge Islam en nattsvart image inte bara externt, utan även i den muslimska världens kärnländer. Talibanerna i Afghanistan, som trots allt är ett randland i den islamiska världen, kunde inte riktigt röra om på samma sätt som halshuggarnas framfart i Syrien och Irak. Sistnämna har gett folk i mellanöstern en fruktansvärd glimt av hur en radikalt reaktionär samhällsordning byggd på islamisk grund skulle kunna bli verklighet nära dem.

10 variations of the hijab in Syria

Slöjor i Syrien före inbördeskriget – notera variationen jmf med Saudiarabiens niqab (”ninjan”)

Niqab-kontroversen blottar en spricka mitt i sunni-islams religiösa hjärtland Saudiarabien som måste vara välkommen och visar att det finns, förvisso ortodoxa men ändå sansade, röster som inte är beredda att låta religionen användas som argument för vilken godtycklig idioti som helst. De inser att de stockkonservativa lallarna i Saudiarabiens etablissemang genom att hålla fast vid sina solkiga och ingalunda självklara tolkningar riskerar att störta hela regionen i fördärvet. Det är i det ljuset som man kan bli uppmuntrad av en sådan som Abdul Aziz al Ghamdi, som vågar ta risken att sticka ut i denna fråga och stå för det.

Om till och med en gammal islamisk moralpolis som herr al Ghamdi kan drabbas av någon slags blixtnedslag av sans på mognare dar, öppet dissa det mäktiga religiösa etablissemang som han själv tillhör och bana vägen för en mer sansad hållning ifråga om klädsel, och i  förlängningen kvinnors och privatpersoners rättigheter, då finns det kanske hopp.

*****************************************

Se ett tidigare inlägg om ”muslimsk” slöja:

En bild säger mer än 1000 ord… om slöja i mellanöstern

—————————————————

Läs mer om Niqab-affären på:

Alla Drabbningars Moder del 3… om en krävande Flagga


Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…

I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.

Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).

Tyvärr var de inte analfabeter

1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker

1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker

Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.

Bukhara-sultanatets banér

Bukhara-sultanatets banér

För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.

Alla Drabbningars Moder -första utkast flaggdesign

Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.

Alla Drabbningars Moder - flaggskiss

Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak

Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.

Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen  ظل الله في العالمzill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:

Shadow of God on Earth

ظلالله على الأرض

tugra parts calligraphy Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.

Jag kan inte arabiska.

Araber, araber, araber…

Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket?  Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.

Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.

arabic-calligraphyJaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.

Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.

”All pris och lov hör Gud till,  Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”

All praise be to Allah

The compassionate, the merciful

ruler of the World, master of the day of Judgement.

Thee do we worship, and thee do we ask for guidance.

Lead us on the righteous path

ولله الحمد لله رب العالمين،

والرحمن الرحيم

. حاكم العالم، والماجستير من يوم القيامة

 .إياك نعبد وإياك نسأل للاسترشاد بها

تقودنا على درب الصالحين

Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:

Kiralatets Sandjak - tungor för flaggan m variant av Fatiha

Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha

Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.

Sword of Iman,Defender of the Faith,

Ruler of lower and upper Kime,

Overlord of Aram,

Guardian of the Holy Cities,

King of the continents

السيف إيمان

ملك القارات

حاكم السفلي والعلوي عمرو

أفرلوردآرام

الوصي على المدن المقدسة

المدافع عن الإيمان

Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:

Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen

Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen

islamic_calligraphy_lionAlright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?

calligraphy_emblem_mughal Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.

En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.

Åh nej. Inte igen.

…och så blandar sig turkarna i leken

Ii-Murad hatt-i-humayun osmanli

Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli

Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.

We are the Hunters Biz Mergelar

بيز ميرگلار

Masters of the way of death Ölüm yolu ustalari

ولوميولووستالاري

Slayers of Armies Ordularin Katiler

وردولارينخاتيلير

Eaters of the Weak Zayif yiyenler

ظاييفيييينلير

So only the strong may survive Güçlü hayatta böylece

عوچلوهاياتتابويليجي

As decreed by Tarafindan karar gibi

طارافيندانكارارگيبي

The lord of hosts Ordularin Bayisi

وردولارينباييسي

Ruler of the World Mare alamnin

ماريالامنين

Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan

Quli-inskriptionen på kiralatets sandjak

Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:

Alla Drabbningars Moder - Örnkalligrafi ottoman turkish eagle calligraphy

Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…

Less is more – för en gångs skull

Alla Drabbningars Moder - FärgskissMed de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.

islamic flag sunsetEfter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…

Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.

Alla Drabbningars Moder - flagga monterad arabisk kalligrafi & örn arab calligraphy & Eagle design

 

Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…

—————————————————————

Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder

föregående:                                                             nästa:

Yakane & Kiralatets Sandjak skiss

Alla Drabbningars Moder - Monterade vattenfärglager←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte

”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→

 

¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx

 

Glad Midsommar


En fest som alltid legat högst upp på mitt hjärtas rangskala, Sveriges sanna märkesdag, att fira i Roslagens famn på den blommande ö, omgiven av kära vänner… I år delvis fördunklad av häsloproblem i familjen och en omänsklig arbetsbörda som följd- men sådant är livet, och det är å andra sidan värmande att så många vill unna en att få ta ledig just denna dag av dagar.

Den roande bloggkollegan Tannhauser publicerade nyligen några betraktelser (se 1 och 2)över midsommaren med tidvis ursinniga försök att tvätta denna uppenbart förkristna fest fri från de kristnas kladdiga händer. Gott så, han går förstås andra ärenden, asatroende som han är, men man kan väl sympatisera med delar av hans ansats, även om man, som undertecknad, är en sekulär person och lämnat diverse gudar och trosföreställningar av slikt slag under och bakom sig. Men det, och faktum att det in i det sista såg ut som om mitt eget midsommarfirande skulle förloras i år som följd av ett utmattande och sorgligt utnyttjande av undertecknads omsorger om en kär anhörig, inspirerade mig att fästa i ord vad som är mig kärt med denna högtid.

midsommarstångEtt firande är ändå ett firande, aldrig bättre än den anda som vidlåder den, något som Midsommar understryker extra väl. Undertecknad föraktar flaggviftning och chauvinism av alla de slag, vare sig den är sportslig, nationell, religiös eller i annan form. Därför är Midsommar på många sätt ett välkommet undantag från de flesta andra bemärkelsedagar och helger, som kapats och halats för antingen den ena eller andra ”saken”. Midsommar är från början, och i tacksamt nog även fortfarande på de flesta sätt, samma som ett firande av sommarsolståndet. Årets längsta dag, med mest livgivande ljus åt oss , i denna vår kalla och mörka del av världen. Och som biologin ser ut är det också en bra dag att ha som riktpunkt för diverse sådant som odlande och mycket annat.

Midsommar är således ett astronomiskt faktum och finns allt utanpåverk förutan. Det har en kärna av realitet som är oomkullrenkelig i sig.  I hägnet av detta tämligen religionsfria firande av ett verkligt förhållande, behöver ingen  fjantig frälsare eller gudar göra sig besvär, och ingen snävt definierad nationalism eller subkultur eller partikulär rörelse kan äga firandets form och innebörd, vad de småaktiga än må säga. Detta gör midsommar befriande som en allmänmänsklig tidpunkt då man firar något som till sin kärna står över skiljelinjer, och alltså kan omfattas av ett flertal, det utesluter endast några få extrema randexistenser som nykterister eller paniskt dansfobiska människor, liksom förstås religiösa fundamentalister.

Midsommar FOLKDANSVisst, den omges av ett visst nationalistiskt, eller skulle man kanske säga, fosterländskt romantiskt, skimmer, men denna är mild och inbjudande och framför allt spontan, olikt så mycket annat som kidnappas för vad som oftast är ensidiga och oftast inte speciellt inspirerande manifestationer av närheten till det mångsidiga fenomen som är ett land, en nation i vår tid.

Men viktigare än färger och yttre åtbörder, och de riter som vi väljer för vår samhörighet, det som verkligen är dyrbart, ja heligt även för den mest ideologiskt och religiöst likgiltiga person är sambandet mellan människor, här i vårt land och , och dess kultur, sådan som den är i denna historiska tidpunkt. För undertecknad, som likt få andra här haft förmånen att välja vilken kultur, vilket land som verkligen mest vinner mest genklang med hjärtat, är det dessa inre värden som står i fokus på midsommarafton och dess grannar bland dagar.

Midsommarstång MalmköpingPersonligen kom för länge sedan, när jag gjorde transitionen till att bli förbunden med detta vårt fina land, midsommar att fylla en alldeles särskild plats. Det var i goda vänners sällskap, helt otvunget men med djupa rötter i tradition och kultur av sång, mat och sällskap, som mina egna rottrådar fick fäste i vår mylla. Midsommar är för mig min helg över alla helger och en födelsestund som inte står min födelsedag efter. För det var där, mellan sill och nubbe och sena recitationer av Evert Taube, som kärleken till mina vänner växte, transcenderade det individuella, och blev kärlek till Landet Sverige, det land som nu också blev mitt, vars portar storslaget öppnats upp för mig.

Så är denna dag en hamn för själen, ett ständigt återvändande till det bästa som människa och natur kan uppbåda, av vänskap, tillit och omtanke, av att bli välkomnad och uppskattad som medmänniska, en kort stund glädjande sig över det förbiilande ljusets högtid i det oändliga mörkret.

Alma med blomsterkrans

Vacker och ljus, med värme, kärlek och löftet om en framtid att glädjas åt. Det kan synas långsökt, men jag finner ingen bättre illustration av denna dag är dess motsvarighet bland människor, Alma, min själ och bärare av din förmoders gåvor och det främsta av allt som är förbundet med min varelse.

Till Björn, Ola och ni andra – jag har startat min färd, snart möts vi igen i Roslagen, under blomsterprytt tak! Och till alla önskar jag en Glad midsommar!

——————————————————

Om midsommar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Midsummer, se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar_i_Sverige,

The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 2


Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. Efter de studier av mer förvriden och monsterlik närvaro som presneterades i inlägget ”The Monster Within […] del 1” är det dags för en återtitt och delvis ny design för den demoniske Kashar.

Kashar är ett rätt kort, men ändå viktig bekantskap i min berättelse, och presenterades först i inlägget ”[…] Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”. Protagonisterna har korsat gränsen in i ett märkligt land, hädanefter oftast kallad av dem ”Landet Bortom”, där den motsvarande keltiska världen har fortlevt och dess lagar gäller.

Mongol Warrior rustning exhibitDe är inte ensamma där. Från överallt snubblar människor från A’ratauma, min tämligen realistiska ”tvillingvärld” in över de dolda gränserna till Landet Bortom. Märkligast är en strövkår på flera tusen tudjuter (motsv. mongoler) som snubblar in över världens gräns. Där märker Kashar, deras böge eller shaman, att främmande makter verkar… Vad som sker blir aldrig riktigt kartlagt, men den stackars shamanen kallar fram anden hos Kaela, ”Den-som-Är”, dödens och blodets Gud i Landet Bortom, och blir… tja förändrad av mötet.

Kashar

Kashar

Kashar, efter att ha besatts av Kaela, tar över styret av den tudjutiska tumenen (häravdelning på nominellt 10 000 man) och börjar vända dem för sina egna märkliga ändamål. Han böjer  deras övriga andebesvärjare till sig, men hans slutgiltiga mål är inget mindre än att bruka hela tumenen som ett slags jättelikt blodoffer för att Kaela mer fullständigt skall kunna träda ut i världen. Jag designade honom först med utgångspunkt i en stor, fullt rustad mongolisk krigare. Han såg ganska elak och tung ut och så, men designen som redovisats saknar det förvridna och vämjliga, det monstruösa som Mordets och Slaktens Guds omfamning innebär.

En annan sak är att förutom rustningen så saknade han i stort sett drag för att han var en shaman, en andens man och inte bara, eller ens främst, en krigare. Det var, insåg jag med tiden, ett misstag. Böges ser ganska skumma och passande ut på sitt sätt, för en monstruös besatthet. De är utrustade för riter av typen andeframkallning och ser också sådana ut. Se nedan ett galleri av olika Böge:

Om min första redesign gällde således sådant som tryckte på Kashars forna shaman-skap: de många banden och flätorna, snoddarna, talismanerna burna utanpå kläderna med mera – och en andetrumma. Sistnämnda används av Kashar för att mana fram andar och har solid basis hos Inre Asiens stäppfolk.

Jag passade på att göra om Kashars huvudbonad. Redan då hade jag en idé, snarlik den hos ”Odjuret”, monsterstridsmannen som redovisats i det föregående inlägget, att det fanns något så pass monstruöst och oroväckande hos Kashar att hans huvudbonad samtidigt borde vara en mask, täckande det alltför fasaväckande för den egna sidans skull. Den hjälm av ett boskapshuvud som Kashar utrustats med från början utökades därför till en hel skalle som täckte hela huvudet och ansiktet.

Kashar nya designs

Kashar nya designs

nejonöga lamprey mouthMen då uppkom frågan: vad var det som var så monstruöst så att man inte kunde se det? Tänder och käftar är, som visats i föregående inlägg, en ganska självgiven väg till det monstruösa. Inspirerad av ett nejonöga och oroande käftar utgick jag från ett stort gap, och kladdade som synes ovan på ett fyrdelat sådant för ytterligare effekt.Det har tidigare omtalats att karaktärerna ”The Dark Judges” i serien ”Judge Dredd” från min skära barndom verkar ha satt sig i huvudet på mig. Tidigare har här visats hur tidigare Judge Fire, en av de onda ”domarna” i serien inspirerade till en vision för vad som sker när väl den gudomliga Kati (tillägnad en egen tråd här) konfronteras med Kashar. Notera hur Judge Mortis huvud, en boskapsskalle, också passar in det.  Judge Fear, den vars ansikte man inte ser här, har ett ansikte ”av ren fruktan” som, framgår det i serien, består av en massa med… ögon.

The Four Dark Judges
Det här med ögonen kom att stanna som en idé om hur man kunde visualisera en ovälkommen, ondsint besättning på något annat sätt än i den uttjatade kristna ”exorcism”-traditionen. Ytterligare push kom från en kort novell av Stephen Kings om rymdögon (”Främmande Hyresgäster” i novellsamlingen ”Dödsbädden” [1978), på eng. I am the Doorway,  1971) som jag påminde mig, där en ond närvaro som yttrar sig som ögon som växer på kroppen besätter en astronaut och får denne att utföra bestialiska dåd.

Sagt och gjort, ögon alltså. Den onde Kaelas närvaro uttryckt som ögon som växer fram överallt på kashar och ger honom en anblick som inte ens en mor kunde älska…

Kashar ögonhuvud eyes resize

Tester på några stackars kvinnliga bekanta gav mig förtroende att här hade vi en tämligen gastkramande uppsyn. I sista momangen bestämde jag mig också för att tänka till lite mer kring Kashars huvudbonad. Det jag läst om mongolisk andetro pekade bort från boskap, som jag först tyckte mig kunde passa för boskapskötare. Det visar sig att det mest tabu djuret för mongolerna var…. Björnen. Björnen var det största rovdjuret på stäppen och tundran. Dess vildsinthet och allätande var fruktat, och det stod i förbindelse med döden rent bokstavligt, eftersom den ofta åt upp mongolernas lik. Björnen fick inte ens nämnas vid namn. Så varför inte… Jag gjorde några skallstudier i blyerts.

Studier björnskallar bear skulls Kashar_resize

Kashar design mongol böge shaman m trumma & jättebjörnskalle resizeSålunda gick min nydesign av Kashar in i sin sista fas. Jag designade om hans mask/hjälm till en björnskalle, och försedd med sitt monstruösa gap och otaliga ögon tyckte jag nu att han var en mer passande förvriden representation av den onde Kaela, ”den-som-är”, blodögd gud för slakt, mord och krig. Jag tecknade till, med tuschpenna och pensel, en talande bild direkt från scenen i min berättelse som jag kommer att återkomma till, då Kashar sliter ansiktet av den stackars Yakane, och svingar den likt en blodig trasa som han dunkar på sin andetrumma med.

Kashar Nydesign m Mongol andetrumma & ansikte på benknota tusch resize

Djak-chigins odjursgap←Se tidigare inlägget ”The Monster Within: Utflykter i Monstrigt utseende del 1

Andra anknutna inlägg på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/09/projekt-storyboards-kati-kashar-i-serier-highlander-demoner-mongoler-i-en-salig-rora/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/11/projekt-storyboards-kati-kashar-2-anglar-guds-ljus-vackra-ryttare-men-vad-gor-judge-fire-har/s

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

————————————————–

För lite kring mongolisk shamanism och tro i relation till tiden runt Djingis Khan (tidigt 1200-tal) kan med fördel läsas det historiska verket ”Mongolernas hemliga historia”, på engelska ”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike. Denna rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. En av de bättre översättingarna är av Urgunge Onon, och finns på amazon (http://www.amazon.com/The-Secret-History-Mongols-Institute/dp/0700713352).

Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.

The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1


Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. 

Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.

Hund gap käftarJag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.

lion-yawn-lejongapTill detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.

Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.

Faces of Yakane 2010 arg lookYakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.

Raging EyeJag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.

Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.

Då vill man vara långt borta.

kladdar koncept Yakanes odjursgap

kladdar koncept Yakanes odjursgap

Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

 Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.

Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask

 Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.

predator head jaws

Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…

Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…

Djak-chigin "odjuret" från "normal" till... tja mindre normal

Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal

En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.

Kashar Nydesign m Mongol andetrumma & ansikte på benknota tusch resizeSe nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

Sverige: De Otrognas Rike?


Flera diskussioner på nätet och annorstädes har fäst uppmärksamheten på en högintressant men retsamt undflyende fråga: hur religiöst eller icke religiöst är egentligen vårt kära Svedala, detta nya 2013?

Det där är förstås en sådan där bedrägligt enkel fråga som egentligen inte går att svara helt och hållet på, eftersom man kan ha olika definitioner av de olika svaren, och dessutom varierar det ju så mycket mellan olika platser, samhällsgrupper och sammanslutningar.

Just därför kan det vara fruktbart att bena ut några distinktioner.

Kyrkoanslutning vs Ateister?

Den första, som drabbar en direkt när man rör sig bland de enklaste siffrorna, är att om man räknar anslutning till en viss kyrkorganisation som tecken på religiositet, ja då är Sverige ett tämligen religiöst, kristet land. En majoritet av befolkningen, 2/3, är ju anknuten till den Evangeliska Lutherska Kyrkan, dvs Svenska Kyrkan. Detta är den sortens siffror som återfinns på t.ex. Wikipedias artikel ”Religion in Sweden”, eller de sammanfattningar som redovisas av det internationella opinionsundersökningsinstitutet PEW (tabellen ”Gobal Religions”)

Även en detaljerad karta kan mest visa vilken religion som dominerar

Men som envar kan förstå, så är mängden människor som är anslutna till en tills nyligen Statlig kyrkoorganisation, något som i princip skedde automatiskt vid födseln, inte nödvändigtvis synonymt med att dessa verkligen är Kristna. Betraktar sig verkligen de kyrkoanslutna personerna som troende på Jesus Kristus, Jahwe, arvssynden, frälsning och den övriga kristna parafernalian? Knappast, som andra undersökningar visar. Modellen att räkna anslutna fungerar bara i länder som USA, där anslutning är frivillig eller i alla fall inte påbjuden av staten. I länder med statskyrkor som fått statlig tvångsmakt och kollektivanslutning under århundraden blir dock detta sätt att räkna starkt missvisande för hur religiöst präglat landet är, eller hur viktig religionen är i människors liv – om den betyder något alls.

World of Religion National Post 2012

En annan sak som också blir märklig av att räkna kyrkoanslutningar är de otroendes skara. När man räknat ihop alla anslutna till kyrkor så uppstår en restpost. Tillsammans med folk som öppet tar avstånd från religionen, dvs proklamerade ateister, så får man det som kallas ”oanslutna/unaffiliated” i undersökningar. Ofta är det dessa man räknar när man skall få fram de som inte tror,som t.ex. ateismens siffror och statistik i wikipedia.

De icke-troende i Världen

De icke-troende i Världen

Men ovanstånde poäng om de anslutna har effekt även här. Det är uppenbart att många av de kollektivanslutna medlemmarna till kyrkan inte alls tror på dess religiösa budskap. Mängden ateister som dväljs inom dessa skaror kan vara mycket stor.  Den trots sitt namn utmärkta publikationen Christian Science Monitor anför just detta, apropå ett antal undersökningar som visar att mängden proklamerade icke-troende växer. De verkliga siffrorna är med all sannolikhet mycket större ändå eftersom mängden ateister alltid har ett stort mörkertal, inte minst för att begreppet är missförstått och många drar sig för att ange det som sin syn på religion (se diagrammet om ”självidentifikation” av ateister från PEW, liksom  http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf och http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf).

PEW atheists in america identification

Samhällets Värderingar och Sekulära prägel

Svårt som det redan är att få tag på mängden troende finns också andra parametrar för att få fatt på religionens roll och styrka i samhället. Frågan är hur mycket religionen tillåts prägla samhällslivet, och hur stark dess närvaro är i statens normer och organisation.

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

World Values Survey, ett internationell organisation som följer just värderingar, har ett anslag som tar sikte inte på religiositeten direkt, men följer hur traditionella, och gruppbetonade värderingar står sig gentemot rationella, sekulära och av individualism och självförverkligande präglade värderingar. Den starka sekulära tendensen i det svenska samhället framstår tydligt i deras undersökningar. Sverige står i själva verket ut som närmast som ett ytterlighetsland i detta hänsende. som framgår av World Values Surveys värderingsdiagram ovan (2006). 

Eurobarometer View of Religion 2005

Liknande resultat får man av Eurobarometerns återkommande opinionsundersökning , en europeisk studie där man också ställer direkta frågor om religionens roll, och där Sverige också ligger vid eller nära toppe ifråga om icke-religiositet (se http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf, sidan 9). Det här resultatet om den allmänna synen på religionen framgår även av andra undersökningar. Tämligen samstämmigt framstår Sverige som anmärkningsvärt skeptisk och avståndstagande till religion. Se t.ex IPSOS- studien om inställning till religion som togs upp i Humanistbloggen på frågan: har religion en God eller Negativ inverkan generellt? 80% av svenskarna angav av de främst såg religion som ett problem, inte en välsignelse.

IPSOS survey is religion_good_bad_2010

En studie som tar upp de religiösa inslagen som trots allt finns kvar i den sekulära svenska staten, ifråga om lagar och andra institutionella anordningar är ”Religion and the Secular State in Sweden” av Maarit Jänterä-Jareborg. Den visar, exempel för exempel, att trots att befolkningen är mycket litet religiös, i detta fall kristen, så har förhållandet att Sverige haft en egens statskyrka och att religionen tillåtits prägla vissa politikområden gjort att ett antal rester av religiöst inflytande hänger kvar i lagar och regelverk, angående familjelagstiftning, död, begravning osv, trots att befolkningen och samhället lämnat den teologiska och värderingsmässiga grunden för dessa långt bakom sig.

Denna genomgripande tendens i Sverige, vilken kan verka paradoxal med tanke på just vår f.d. statskyrkas medlemstal och de många traditioner med kristen prägel som lever vidare i sekulariserad form är vid det här laget välkänd utomlands. Den omtalas till och med när Sverige presenteras utåt som land, se t.ex. artikel på webbsajten Sweden.se som öppet omnämnder att religionen i Sverige blivit sekulerariserad, och främst lever inte vidare som traditioner men spelar liten roll som världsåskådning och tro.

Antalet troende i NordEuropa

Antalet troende i NordEuropa

I USA har den starka folkliga förankringen för sekulära värden och den allmänna viljan att hålla nere religionens roll uppmärksammats. USA är formellt sett ett mer sekulärt land, med starkare konstitutionella spärrar för hopblandning av stat och kyrka (våra skolavslutningar i kyrkan skulle t.ex vara helt olagliga där, vilket förvånar många), samtidigt som USA på folkplanet är det troligen mest religiösa i-landet i världen. Många sekulära tillskyndare har börjat uppmärksamma det där – se t.ex. ateistportalen Atheistnexus artikel. Den amerikanske sociologen Phil Zuckerman studerade Danmark och Sverige specifikt som länder med en mycket låg religiositet men en levnadsstandard och välbefinnande väl över hans eget USA, något som för amerikaner framstår som en paradox. Hans studie (publicerad i ) mynnade också ut i boken ”Society Without God”, anmäld i bl.a. http://www.nytimes.com/2009/02/28/us/28beliefs.html?pagewanted=all&_r=0 . Se också intervju nedan.

Så vilka slutsatser kan vi dra för Sverige? Det är trots allt ganska uppmuntrande. Siffrorna och statistiken ger en rätt samstämmig bild av ett land vars sekularisering är långt gången, och att trots att 2/3 är medlemmar i den f.d. statliga kyrkan, så är andelen som faktiskt inte har någon religiös tillhörighet eller är uttalade ateister ungefär lika stor, dvs en kvalificerad majoritet. Mindre än en fjärdedel av befolkningen verkar ta religionen på allvar och tror på dess grundläggande dogmer, ungefär lika många som är uttalat Gudlösa och inte tror på något övernaturligt överhuvudtaget. Ännu bättre är att religionen och dess roll tryckts tillbaka starkt, och spelar liten roll för folks värderingar och beslutsfattande, vilket av allt av döma sammanfaller med det välstånd och den rationella tendensen i samhällen som mentalt befriat sig från religionens ok och kan söka lösa problem på ett praktiskt sätt.

4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

Den Svenska Successionsordningen (1810:926, 4§) från Lagen.nu

Det återstår ännu vissa traditionella och institutionella ankungar (se t.ex den svenska successionsordningen, som gör en viss religion tvingande för statschefen), vilket är att vänta av ett land där staten och religioner var sammantvinnade. Paradoxalt nog är således staten formellt något mindre sekulär än t.ex det starkt troende USA. Det där är något för den icke-troende, sekulära majoriteten att ta tag i – och det sker också, om än med små steg, som det senaste årens debatter om skolavslutningar osv. givit vid handen.

top 50 most non-religious nations

Icke desto mindre är det uppenbart av underlaget att den som vill sätta likhetstecken mellan t.ex. de sjunkande men ännu höga medlemstalen i Svenska Kyrkan, och att majoriteten av sveriges befolkning skulle vara ”kristen” i något meningsfullt hänseende, far med osanning.Vi kan tvärtom hävda att vi har den minst traditionsbundna, mest sekulära och icke-religiösa, självförverkligande  befolkningen av alla uppmätta länder i världen.

Är det en källa till stolthet? För en tillskyndare av sekularism som undertecknad, definitivt. Men även den mer religiöst böjde borde betänka vad det där säger. För vad det antyder är att även icke-sekulära värderingar, som sådana baserade på religion, verkar i en starkt antiauktoritär kultur, och inte finner sitt uttryck främst genom tvång och klantraditioner, utan att inslaget av ärligt övertygade, autonoma människor som antar sådana värderingar är högt. Sådan är det sekulära samhällets dubbla fördel – den skyddar inte bara från religion utan ger också alla möjligheter att själva välja sin tro, i avsaknad av en specifik religions teokratiska förtryck.

 Se andra inlägg på temat religion i Sverige

Se kommentar till frågan om skolavslutning i kyrkor och SvDs proteokratiska debattinlägg: ”Om Sekularisering och Tro i Skolan

Om SD och religiösa inslag vid riksdagens öppnande

Om Religiöst grundad tro på Häxeri och Svartkonst i Sverige, historiskt och idag, ”Om tron på häxor, böner och Andeutdrivning som dödar” del 1, respektive del 2  och  ”Mer om häxeri och religiöst grundad tortyr av barn

Många exempel på religiösa övertramp och klavertramp finns under tråden ”Dumskallarnas Konspiration

————————————————–

Gud finns nog inte 090610 Swedish Atheist Bus Campaign Humanisterna

En liten film på julafton…


…i och för sig för året-om-bruk, men kanske extra passande under dessa tider.

En av mina favoriter på sista åren – komikern och den politiske kommentatorn Bill Mahers
Religulous”, en av de bästa filmerna i genren. Några små faktafel i uppräkningen av Jesus-paralleller och en litet för okritisk intervju med den vedervärdige Geert Wilders tar inte bort det allmänna budskapet och faktum att anslaget är helt…rätt. Bibelns evangelier är numera bara 4, men dumhetens många evangelier är oräkneliga. Skratt är det bästa botemedlet

Och kom ihåg, som Umberto Ecco påminner oss om i ”Rosens Namn” – löje och hån är det de gravallvarliga, livrädda trosskallarna fruktar mest.

Så ta några glöggar och skratta åt trosskallarnas konspiration!

God Jul på Alla!

(Ehrm, nej vänta, en jävligt Dålig Jul på, låt mig se, Joseph Ratzinger, Kim Jong-Un, Vladimir Putin, Alexander Lukaschenka, Bashar al-Assad… äsch strunt, i det)

Monica Bellucci w christmas bling

Trosskallarnas konspiration – Om sekularisering & Tro i Skolan


Frågan om skolavslutningar och andra samlingar som inom ramen för den svenska skolans verksamheter sker i kyrkor har under 2012 seglat upp som en något märkligt återkommande käpphäst.

Man kan naturligtvis fråga sig varför detta känns så angeläget nu. Med tanke på hur ljumt, för att inte säga obefintligt kristna de flesta som gnäller är, framstår det som rätt tydligt att den kyrkliga kopplingen är mer en slags symbol än en troshandling. För vissa (men absolut inte alla) representerar avslutningar i kyrkor eller närvaror av präster ett slags band till en tänkt tradition, som man av någon anledning vill slå vakt om. Denna oro för en tradition som man förut knappast sett som så viktig kan i sin tur utnyttjas av de som vill nyttja frågans symbolvärde som en täckelse för att föra fram en agenda. Det kan vara främlingsfientlighet (”det är muslimernas fel att vi inte får fira i kyrkan”), det kan vara snöda egenintressen (prästen: ”uh, mitt jobb är i fara”), det kan faktiskt vara religiös tro (”klart man skall samla menigheten i Guds hus med välsignelse och allt, det är ju SANNINGEN”) eller en slags allmän konservativ vurm, en nostalgi efter något som representerar forna tiders skick och sed. Eller en kombination. Många av de som tagit till orda representerar en eller flera av ovanstående, inte sällan insvept i dunkelt tal och tryfferat med logiska felslut eller halvkvädna visor, som framgår av P1s ”Människor och Tro – Skall skolan gå i Kyrkan”.

Adventsfirande i Kyrkan

För denna blogg blev sammanblandningen av motiv klarast i ett annat medium. SvDs Maria Ludvigsson i en ledare och Antje Jackelén biskop i Lund på tidningens debattplats Brännpunkt kom den 2:a december att bilda en märklig  apologetisk duo. Märkligt för att man inte väntar sig sådant i Sverige. Det har mer en reminiscens av bananrepublik, där någon tidningsmakthavare och biskopen sitter och snackar ihop sig över hur man skall fortsätta förtrycka den fruktplockande plebsen. Och likt dessa kom de fram till en fiende, orsaken till vissa svårigheter som vidlåder de stapplande och på dekis stadda institutioner som dessa båda representerar, vilken i Sveriges fall skulle vara… sekulariseringen. Eller ”sekularismen” som de säger. Från det utgångsläget firade sedan de båda av en bokstavlig kanonad av vilseledande snack och nödtorftigt insvept vurm för en teokratiskt präglad fostran och oförståelse för de principer som bär upp en sekulär, demokratisk och inkluderande  samhällsordning.

Som det här med ”sekularism”. Genom att behänga strävan efter ett samhälle där staten inte springer en viss kyrkas eller sekts ärenden , exempelvis genom att staten låter bli att indoktrinera ungdomen i en viss sekts världsbild och dogmer, med ett ”ism”, skapar de illusionen att sekulariseringen är en slags genomgripande ideologi med dolda ärenden på sitt imaginära partiprogram. Eller det uppenbara och genomtuggade  bedrägeriet att ”sekularism” i sig utgör en slags trosföreställning. Det kunde knappast bli mer  idiotiskt och vilseledande.

Sekularisering är inte en tro, lika lite som skallighet är en hårfärg. Det en process, inte en självständig världsbild eller politisk ideologi. Processens enda effekt och verkande princip, det enda som kunde kallas dess mål eller syfte är att skilja religionens makt från den allmänna, offentliga makten. Det är dess enda ärende. Allt annat är snömos som Maria Ludvigson och de som motsätter sig ett sådant åtskiljande vill blanda bort korten med. Om det beror på intill enfald gränsande okunnighet eller medvetet val, är inte lätt att avgöra.

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du...

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du…

Många tillskyndare av en sekulär samhällsordning  är nämligen religiösa. Självaste ärkebiskopen Anders Wejryd framstår t.ex som ett under av sekulärt sinnelag jämfört med Jackélen och Ludvigsson när han entydigt slår fast att skolan och kyrkan är separata institutioner vars ärenden förvisso kan kombineras, men inte blandas ihop. Inga troshandlingar skall därför riktas gentemot barn som har skolplikt. Han passar också i sammanhanget på att upplysa de historielöäsa ”traditions”-vurmarna att avslutningar och sådant i kyrkan ingalunda är en särskilt urgammal sed, utan ett ganska nytt påfund.

americans_united for the separation of church and state_1Ännu tydligare är detta i det mest religiösa av alla moderna länder, USA, ett land som dock ifråga om lagstiftning är mer sekulärt än Sverige. Där har dock organisationer som Americans United for the separation of Church and State fullt sjå med att slå tillbaka just det slags smygande indoktrinering i statens regi som Abrahamson och Jackelén förordar, och försvara statens sekulära karaktär. Den organisationens ordförande Barry Lynn är dock… en pastor, framstående ledare i The United Church of Christ. Den som skulle berätta för honom att han tyr sig till en annan ”tro” än kristendomen, får nog bereda sig på en verbal bitchslap som heter duga.

Barry Lynn executive director americans united for the separation of church and state

Barry Lynn

Hans argument för sekulära värden, ett som Maria Abrahamsson och biskopen skulle fatta om de verkligen menade något med sitt tal om ”andlighet” och religionens roll, är att endast ett sekulärt organiserat samhälle kan skydda allas lika rätt till religionsutövning.

Det är kanske där skon klämmer. Ludvigsson försvarar i sin ledare att samma institution, i närvaro av samma lärare som lär barnen plus och minus, rättsstavning och vad som är verklighetens beskaffenhet skall ha som stående inslag till att dra iväg barnen till en religiös kultplats, och uppmuntra att de leds att delta i en viss sekts religiösa riter. För vad som präglar den verksamhet som åsyftas. dvs skolan. är att den är offentlig verksamhet, till råga belagd med tvång för barnen att deltaga.

Maria Ludvigson och biskopen vill inte ha lika rätt till religiönsutövning. De propagerar för en EN sekts, en viss trosriktnings primat och att denna skall skyddas och främjas av det allmänna, av staten, gentemot Barn vilka under skolpliktens insegel skall inympas vissa i dogmer inpyrda traditioner.

Det skulle väl kunna vara komiskt, om det inte präglades av ett så frånstötande hyckleri. Varenda ett av Ludvigssons och Jackeléns argument och grundlösa beskyllningar lätt kan  kännas igen för den som är lite insatt, som hämtade från USAs debatt om religionens roll. Där brukar många av dem dock anföras mot Ateister – och som även de också då är mestadels felaktiga, sitter ännu sämre mot de som verkar för ett sekulärt samhälle och inte alls originellt.

Maria_Ludvigsson_ledarbild_1Som det klassiska grepp att kalla sekularister ”ängsliga”, ”fobiker” och med en egen ”sekularismens bekännelse”. Tala om projektion. Som om det inte vore religionens kohorter som är ängsliga, rädda för att deras länge icke ifrågasätta privilegium att få sig religiöst präglade ceremonier serverade som vore de helt naturligt och en omistlig del av kulturen skall naggas i kanten. Denna närmast desperata nervositet framgår med all tydlighet när Ludvigsson råkar avslöja att hon är motståndare till att alls ifrågasätta religionens roll i samhället

Församlingarna utgör en viktig del av civilsamhället och att ifrågasätta deras roll är också att ifrågasätta en oumbärlig samhällssfär

Maria Ludvigsson, Svd Ledare 2/12 2012

Ooook. Religionens roll får alltså inte ifrågasättas. Den skall vara helt skyddad från kritik. Det här framhävdes för övrigt av att något genmäle till hennes ”debatt”-artikel inte var möjlig. Svagheten i argumentationen var väl för uppenbar för att utsättas för kritik, kanhända. Var det Iran vi var i, eller står hon verkligen för det där? Ledsen Ludvigsson. Så länge vi lever i ett fritt samhälle, är det av avgörande vikt att ifrågasätta just sådant som religionens roll, och inga kryptoauktoritäa fasoner i världen kommer att hindra det.

Det är ironiskt, att Maria Ludvigsson verkar i en publikation som annars brukar slå sig för bröstet som valfrihetens och individens banerförare. Man inte ifråga om att religiösa kulthandlingar skall innympas i våra barn med offentliga medel och under skoltvångets hägn. Nej då är det Love it or Leave it som gäller. Vilket blir ännu mer verklighetsfrämmande när man ser, som nedan, att de flesta faktiskt inte firar avslutning i kyrkan redan.

Sveriges Radio Enkät julavslutning skolan

Delvis borde vi vara tacksamma över Ludvigssons och Jackeléns utsagor. Det är sällan vargtassen skymtar fram så tydligt under fårfällen hos trons försvarare i våra samhällen, olikt deras kollegor i mindre lyckosamma stater som säg, Polen eller Ryssland, där dessa fortfarande tycker sig ha rätt att kräva att staten skall vara hörsam på deras speciella religiösa agendor vid utövandet av offentlig makt.

En gång var religionen inympad med vårt utövande av medicinen.  Med all undervisning i historia och samhällsämnen, ja all utbildning överhuvudtaget, även sådan som gällde vad vi skulle kalla i naturämnen. Själva den politiska diskursen var präglad av hänvisningar till ”Guds ordning”, tämligen ensidigt riktat mot progressiva eller nya tankar. När biskoparna dikterade samhällsordningen var även andra former av kristendom för mycket för dem att tåla, och förföljdes. Så ser ett samhälle ut, där Allt är inbäddat i en ”kristen kontext”.

Mänsklighetens expansion ifråga om vetande, empati, i utökade rättigheter och frihet och rättvisa för alla. vårt moderna tänkande om religionsfrihet, om könen och kvinnans frigörelse, om barns rättigheter, dödsstraff och rättsväsendet överhuvudtaget, har utvecklats i direkt trots mot en förhärskande religions bud, och av skiljandet från de offentliga, gemensamma institutionerna från religiösa organisationers och dessas doktriners grepp.

Det är det som är innebörden av begreppet Sekularisering.

Att detta är en process där man tvingas ge upp något, det är förstås klart. Och måhända är priset för högt att betala för den som ser sin egen maktställning hotad, eller är beroende av nostalgiska tillbakablickar till en svunnen era av endräktigt sjungande av samma psalmer på en mässa för sin sinnesfrids skull. 

Men för samhället i stort kan det vi till äventyrs har mist i monolitiskt, enhetligt tänkande och på religiös dogm baserade normer, inte mäta sig med vad som vunnits av att vi dragit vetande, politik, rättvisa och sexualmoral från den organiserade, med staten sammangifta religionens grepp. En personlig reflektion skulle också vara att den trygghet som en sådan anordning kunde skänka inte är värd att ha, nej utgör en förolämpning för en fritänkande individ. Och ovärdigt ett samhälle där människor umgås som jämlikar, utan behov av att från barndomen, dolt i statens verksamhet och med traditionens försåtliga argument pådyvla varandra sina egna trosföreställningar, kulthandlingar och riter.

Se också inlägget om religiöst motiverad undervisning i den svenska skolan

Dumskallarnas Konspiration: Kreationism i Sverige

—————————————————-

P1’s ”Människor & Tro” har bäst tagit upp debatten om tro i skolan

Maria Ludvigssons ledare i SvD:

Antje Jackelén utgör ett paradexempel på att även den mest liberalt tänkande person kan förvridas av sin religion, eftersom den ändå måste försvara sin sekts sanning och hur angeläget det är att man åtminstone tror på någonting, helst dennes egna religion. Eftersom det är grunden för hennes egen verksamhet. Hennes syn på sekularism har hon tidigare gett uttryck för http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sverige-har-ett-samtalsklimat-om-religion-som-inte-gagnar-tillvaxt/. Det där är en försåtlig figur – för i ett samhälle som det svenska är staten, som mycket riktigt inte är liktydig med samhället, inbegripet i alla aktiviteter, men vad Antje et consortes vill är att skapa en frizon, där man kan säga – HÄR skall staten inte vara sekulär, utan aktivt stödja en viss form av organiserad kult. Det är intressant att namnet på hennes artikel i pappersversionen var ”Staten ligger i krig med sig själv”, vilket skippades för det mer offermentalitetsbetonade http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-far-signalen-att-kyrkan-kan-vara-farlig_7718446.svd

Tannhauser på bloggen ”Hedniska Tankar” bidrar med det intressanta perspektivet av vad en ännu äldre tros företrädare har att säga om kristna och deras totalitärt anstuckna vurm för just sina ceremonier. Se t.ex

Camilla Grepe har i sin blogg en intressant sammanfattning av vissa av principfrågorna i denna debatt i http://camillagrepe.blogspot.se/

Om att kritisera religiös fanatism & försvara yttrandefrihet


Hur kan en seriös kritik av religiöst våld, censur och agitation se ut, en som inte backar för att trycka på t.ex. den specifika utmaning som Islamistiska fundamentalister reser , samtidigt som man går till botten med problemet med religiös findamentalism generellt?

(Uppdaterad 2012-11-04)

Debaclet med den s.k. Muhammed-filmen (”The Innocense of Muslims”) och dess fullständigt ofruktbara och i grunden falska föresats att kritisera Islam, kan få en att fundera på hur saklig, korrekt men ändå bitande kritik mot religiösa fenomen och hur de påverkar offentligheten även i sekulära samhällen kan se ut. Och det finns förstås, redan en snabb titt på nätet ger några intressanta exempel, som visar att man kraftfullt ,verkningsfullt och utan kompromisser kan dissa islamisk fundamentalism och varna för självcensur i denna och angränsande frågor utan att tappa hjärnan på vägen och dricka av xenofobins, de maskerade fördomarnas och de hatiska gesternas kväljande dryck.

Det går till exempel mycket väl att som Paul Marshall vid Hudson institute, helt enkelt lista de många och svåra inskränkningar av yttrande- och åsiktsfrihet som är vardagsmat i många muslimska länder, många av dem auktoritära, och vilka av dessas regimer åtminstone legitimeras av religionen. Det här visar ger en panoramisk inblick i det problematiska spänningsfält, för att inte säga öppna konflikt, som råder mellan grundläggande yttrandefrihet och vissa uttryck för islamistiska reflexer.

Sean Faircloth, som kompromisslöst attackerat religiös fundamentalism såväl utomlands som i hans hemland USA som företrädare för Richard Dawkins Foundation for Reson and Science slår an den balans som denna blogg stödjer. Här är hans direkta gensvar på efterspelet till den ökända Muhammed-filmen, vilkens muslimska belackare han attackerar skoningslöst, samtidigt som han inte missar att faran för amerikaner är i en mening mer direkt och ingripande från det starka kristna inslaget i USAs offentliga liv och de effekter detta har på debattklimatet i USA:

Det kan också vara nyttigt att hålla några av de mer tankvärd av motsidans argument i huvudet för den som vill försvara det fira ordet och rätten att kritisera religiösa föreställningar och praktiker. Ett bra exempel på båda sidors argument kan ses i t.ex denna debatt om det fria ordet genomförd av Australian Broadcasting Corporation och sänd av det numera inte fullt lika tillgänlgiga men ändå högkvalitativa ForaTV.

(Klicka ovan eller länken http://fora.tv/2009/04/03/Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend#./Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend?&_suid=135084117215604552734118004419)

En intressant video på detta tema är en panel från Indien, inspelad 1994, såtillvida att den dels speglar debatten i en region och situation, där både muslimer och Hinduer har gjort sig skyldiga till nedtystande och hot mot författare och journalister på religiös grund.Den har också med den kände muslimske apologeten Zakir Naik som argumenterar, eller snarare slingrar sig runt, frågan om man inte borde ha dödstraff för t.ex hädelse och/eller avfall från tron (något som är svårt att undvika är en rimlig tolkning utifrn koranen och också lag i många muslimska länder). Han är en ynklig posör av den mer paragrafciterande typen, men trots allt ganska representativ för en ”moderat fundamentalistisk” typ av muslimska ledare som är bundna att tolka koranens och traditionens bokstav sådan som den är. Så fort han får konkreta frågor om t.ex Salman Rushdie elelr Taslima Nasrin, två författare som hotats för sina verk, blir han dock vag och mumlande.

(Del 1 av 15 – varje del är ca 10 minuter. En mindre del av frågorna och svaren är på Hindi – men det är bara att spola förbi eller gå till näst del)

För den mer legalistiskt lagde kan nedanstående debatt, som tar tar sikte på den konflikt som uppstår mellan FNs Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, Artikel 18 (åsikts-och religionsfrihet) och Artikel 19 (yttrandefrihet) som uppstår när religiösa organisationer och stater vill ha till stånd en särskild resolution om ”Skydd för Religionen” (flera icke-bindande resolutioner har gått igenom senaste åren) vara intressant. Den här tolkningen är mycket problematisk eftersom ett antal länder har uttryckliga hädelseparagrafer och lagar som skyddar religionen, ofta på ett mycket godtyckligt sätt. Man kan dra sig till minnes den gummiparagraf som ligger till grund för denkända Pussy Riot-rättskandalen i Ryssland för att se vad sådan lagstiftning kan leda till, och det är mycket olyckligt att FN-resolutioner numera kan användas som tillhygge inte för att avskaffa utan för att rättfärdiga sådana lagar. Tariq Ramadan, en av de mest kända västliga muslimska apologeterna, är med som sakkunnig om situationen i världens största muslimska land, Indonesien.

Tariq Ramadan har oturen att befinna sig på motsatta sidan av den store, nu sorgligen avlidne Christopher Hitchens, en religionsätare om det någonsin fanns någon. Men notera hur i denna diskussion, där Hitchens som f.ö. stödde dumheter som Irak-kriget förutom sina mer berömvärda prestationer för den sekulära saken, de två kan mötas på ett intelligent plan trots sina starkt skilda perspektiv, och trots att Hitchens avsky och aktivitet mot islamiska regimer var starkare än någon av de korkade ”counter-jihad”-snubbarna någonsin kan hoppas göra anspråk på.

Slutligen, och för att återvända för en synpunkt på dessa frågor som ligger nära denna bloggs, en presentation av den framstående juristen Geoffrey Robertson. Denne ärbland annat känd för att ha satt samman en av de bästa legala argumenten för varför Vatikanen inte borde betraktas som en suverän stat, och talade på World Atheist Alliance och just relationen mellan yttrandefrihet och starka religiösa intressen och aktivister.

 

Freja Kärlekens och Skönhetens Gudinna – ansatser till målning


En av de första bilderna som publicerades här var en teckning på Freja, kärlekens och skönhetens, återväxtens Gudinna för förfäderna… Den där har legat och jäst i år, men i somras började jag kika på den åter för att måhända sätta lite färg på den sköna…

Freja med sitt magiska hår

Det är bara hugskott och inte alls färdigt, men kanske värt att  göra ett nedslag i. Som redogörs i ursprungsinlägget där den publicerades (”Nordiska Gudar -Freja”) så kom den teckningen, gjord i fin BIC-tuschpenna till för att visa för den fina unga Felicia, för vilken jag berättat om myter och sagor från hela vår värld, om gudarna och just Freja kunde ha tett sig….

Jag gillade alltid den bildens ansats, den inbjudande och uppmuntrande, ja hjärtliga gest som kom att prägla den. Jag ville inte bara frammana en vision av Freja endast som en allmän pudding, utan glad och glädjegivande, inbjudande att ta hennes hand i en gest som också kunde tänkas ange vägen, som om den bjöd till livsglädje…

Långt efteråt satt jag en eftermiddag och skalade om  bilden till olika format och putsade och fejade lite på den Photoshops hjälp, och kom att fundera på en passande färgskala. Jag bestämde mig för en ljus färgpalett, och lade på enhetliga grundfärger. Skulle man avse att göra en serieteckning skulle man kunnat nöja sig med det.

Att nöja sig är dock inte riktigt min ansats vad gäller mina egna alster, och så kom det sig att i somras började jag tillämpa lite av det jag lärt mig under senare tid vad gälller lager av färg, nyanser osv. på bilden…

Det ser lite lovande ut, man undrar så smått om man inte skulle lägga en passande bakgrund och lite mer specialeffekter på den där. Kanske lite gudomlig glöd och agiska effekter på Frejas Brisingssmycke och hennes magiska hår? Vi får väl se…

Lite undrar jag också på vad min webbkollega Tannhäuser, som av hednisk tro driven är mer mångkunnig om och investerad i Frejas gestalt (och också skrivit om saken i sin egen blogg Hedniska Tankar) anser, hmm?

Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää


Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.

Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?

ELLER bygger  vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.

I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i  kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.

Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.

Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.

befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1

Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).

De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)

Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.

PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk  form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.

Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”

——————————————————–

Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.

Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:

Övriga Källor:

Livets Soundtrack – musik till Baba Yaga & häxor av Mussorgsky


Efter det delvis musikaliska debaclet med justitiemordet på Pussy Riot i Ryssland, som händelsevis sammanföll med förfärdigandet av en teckning på den ryska superhäxan baba Yaga (som man önskar borde besöka Putin och patriark Kyrill, två gubbjävlar som förtjänar att stekas på spett av denna människoätande hagga) drabbades jag av behovet att lyfta fram mer positiva saker med kopplingen Moder Ryssland-musik.

Det kom till mig som en märklig konflux av teman som antyddes i föregående inlägg med ryska teman (Dels om häxan Baba Yagas teckning och apropå den genomruttna ryska rättvisan och kyrkan som uppdagades av Pussy Riots oförvägna aktivister).

Häxor + Ryssland + Musik?

Vänta, det där har en behaglig doft av…Mussorgsky.

En av mina tidigaste favoritkompositörer var den ryske romantikern Modest Mussorgsky, som gav upphov till sådana härliga stycken som ”Natten på blåkulla” som bl.a. förekommer i filmen ”Fantasia” och tände mitt barnasinne.

I  sitt stora samlingsverk ”Tavlor på en utställning” infogade Mussorgsky en bit som handlar just om Baba Yaga och hennes Hus på Hönsfötter. ”Tavlor på en Utställning” orkestrerades från Mussorgskys noter för piano av ingen mindre än Maurice Ravel. Det är en av mina favoritstycken sedan mer än 25 år, och låg i skivspelaren på repeat när jag läste bland annat ”Sagan om ringen”, för vilket den passar utmärkt, liksom för att skissa och rita på ryska motiv och sagor…

Hör nedan, ”The Hut on Hens Legs (Baba Yaga)” som låg i skvalpade i mitt bakhuvud som det dova och hotande omkvädet till häxan över alla häxor.

Mussorgskys romantiscism blandade häftiga infall och lätt dissonanta partier och fungerar utmärkt dels för att, som i modern filmmusik, bibringa en känsla, men håller en också i spänning och tvingar en att lystra till. Det är fantasieggande.

Hela ”tavlor på en utställning” kan höras nedan – den är ett fantastiskt plockepinn av teman, företrädesvis inspirerade av rysk historia och mytologi, med häxor, gnomer och segerrika tsarer i det gyllene Kiev…

”Natten på Blåkulla” (egentligen ”Natt på det Kala Berget”) är en annan av Mussorgskys utmärkta verk, och berör i högsta grad häxtemat. Se den något stympade och modifierade varianten som det sattes härliga bilder till i Disneys ”Fantasia”, med demoner som spexar under själve hin håles överinseende i en lustiger dans…

Olustigt nog mynnar i Disneys inledande festliga tappning av über-häxnatten ut i en kristen propaganda med en rätt trött visualisering av Schuberts i övrigt vackra Ave Maria – jag vet minst en hedning som det där måste orsaka hårresning på, och jag tror att jag håller med…

Mussorgsky rycktes bort för tidigt, men han gjorde mycket annat hörvärt som ”Khovanshina” med ”De Persiska Slavarnas Dans” och ”Boris Gudunov” med flera. Nastrovje till honom. Han skulle för övrigt troligtvis ha lett i njugg åt Pussy Riots tilltag mot en maktfullkomlig tsar Putin – som den kanske mest geniale och excentriske av de stora ryska kompositörerna var han ansedd som en tsarfientlig ”extremist” (han var t.ex. för avskaffandet av de ryska böndernas livegenskap), och hans stora opera ”Boris Gudonov” förbjöds i Tsarryssland.

Baba Yaga, en rysk superhäxa del 2


Den ryska häxan Baba Yaga jagar vidare i den ryska urskogen. En av många bilder som legat i träda under lång tid men som under sommaren monterats, kompletterats och behandlats för att bli lite klarare.

Det var i April som första utkastet till mina funderingar kring den rysliga Baba Yaga presenterades i en post här på bloggen. Det där mest en konceptskiss för den leda själv. Men som påpekas i mitt förra inlägg finns det en del parafernalia runt den otäcka, odödliga häxan.

Den mest karaktäristiska kringprylen till Baba Yaga är hennes magiska Hus på Hönsfötter. Djupt inne i skogen går den runt, rör  på sig så att man aldrig kan finna den. Flera hjältar och hjältinnor har ibland somnat intill den eller inte sett den för att fötterna liknar träd och först efteråt insett att det sitter ett hus där upp…Den där erbjöd dock en del problem. Jag har sett lite bilder på den där stugan, och tyckte att en bokstavlig tolkning av att huset verkligen kliver runt på hönsfötter kändes lite… fånig (se exempel).

Nå, det fina med sagor är att man kan omtolka dem. Just detta att hönsbenen ibland misstogs för träd gav mig en idé. Tänk om… alltså husets ben ”på hönsfötter” tolkades som att dess ben var lika hönsfötter, eller som hönsfötter. Men lite mer, tja, träiga. Som ett ryskt korsvirkeshus skulle vara. Jag tänker mig att Baba Yagas hus som oerhört gistet och ganska vint, mossbeklätt och nästan som en levande varelse, som en urgammal ek. Då skulle de ”hönsaktiga” benen kunna vara något i samma stil, som en fortsättning på husets väsen…

Jag fick lite ytterligare inspiration av framställningen av Den Trojanska Hästen i filmen ”Troy” (med bl.a. Brad Pitt, Eric Bana med flera). I filmens bakgrundsmaterial berättar regissören om hur de tänkte sig att hästen, istället för att vara en perfekt, blankpolerad staty som det ofta framställts (när skulle grekerna haft tid för att göra en sådan?), kände att det borde synas att den var gjord av delar från skepp, av virke, tåg och tampar…

Da, min babushka!

Jag ritade några konceptskisser på ett hus som klev runt med stora ben med stora ”tår”, gjorda av virke och linor, surrad och knarrande… Det är inte bara huset som kliver runt tänkte jag, utan själva marken som den kliver runt på. Under sticker fötterna fram, och lite inspirarad av en slags stor dinosaurie av typen Tyrannosaurus Rex tänkte jag mig dess märkliga steg… Den första blev lite stor och rejäl, även om den rent designmässigt funkar för det tidigmoderna Ryssland.

Nästa försök var mer rätt. En mindre, gisten, vind och ranglig stuga, komplett med bodar och stegar, med ett slags stöttor som rötter som via jorden den står på övergår till de märkliga, krökta brädor som bildar dess magiska ben. Man skall inte vilja bli trampad på av den där. I farten kladdade jag snabbt till en slags mörk skog försänkt i  skugga runt om.

Ooook. Nu var det bara att montera, men det var tyvärr inte så bara. Eftersom det hela låg på hafsiga blyerts-och kolskisser såg de där numera för djävliga ut avdamm och utsmetat kol – jag måste köpa fixeringsspray. Det blev mycket meck med  Photoshop för att rensa och tvätta bilden ren, men också för  att dra, klona och se till att bakgrund och Baba Yaga i förgrunden passade  ihop hjälpligt.

Men med lite push från besök på medeltidsveckan i Visby kom det hela slutligen på plats, och de råa skisserna kunde i alla fall ses ihopfogade. Den där ropade på visst efterarbete dock, för att bättre få fram poängerna i bilden.

Efterbehandlingen rörde framför allt valet av skuggor och svarta kurvor, men också en viss ”vattnighet ” som lades på för att få bilden att se mindre tecknat linjebaserad ut och mer, tja ”målad”.

Jag är ändå lite nöjd. Man kanske skulle måla den där.

Här ser man förhoppningsvis en glimt av Baba Yaga-figurens idehistoriska rötter – ett förkroppsligande av den oändliga mörka ryska skogen, dess faror och trolska djup, och framför allt, en sjujävlars käring till trollpacka, som äter fåniga riddare till frukost och skrämmer slag på kungariket.

PS. En liten spin-off på arbetet med Baba Yaga kom av att min första kontakt med den vårtiga och slemma skedde för många år sedan lyssnande på Mussorkskys musikstycke ”Hyddan på Hönsfötter”. I det kommande skall här skrivas lite om Mussorgskys musik, som passar utmärkt till trollpackor, skogar och hjältesagor.

←Se första inlägget om ”Baba Yaga – rysk superhäxa

———————————————————————-

Se mer om Baba Yaga på nätet.

För en introduktion till de ryska sagorna, vilka är rika på hamnbytare och magiska väsen, prinsar och prinsessor, rekommenderas boken ”Hjältar, Odjur och Främmande Världar ur Rysk Mytologi” av Elisabeth Warner – den är också mycket vackert illustrerad av den ryske målaren Alexander Koshin. Tyvärr är den inte lätt att få tag på ny – den kan dock mycket väl finnas på välsorterade bibliotek.

En liten återblick på några bilders tillblivelse – Hallå Firren, Ormen Vera med mera.


Så här i sommarstiltjen som lagt sig även på denna blogg kan man ibland gå igenom sina papper och uppslag, lite slött kika på foton och annat som inte kommit och kanske frestas att…ge det en chans?

Ja, varför inte? Man är ju en sucker för nostalgi som alla andra, och min metod är i princip just det – ett ständigt ältande av det gamla, med övertygelsen att det säkerligen kan göras bättre. Som en av de som dök upp i upprensningen, ett i och för sig uselt foto taget med en gammal mobil, på den fiskfromade Ryggsäck som låg som förlaga till teckningen på ”Firren och Sjöhästen”-teckningen som jag gjorde åt Alma (behandlad i inlägget ”En liten Firre till Alma”).

Fisk från ryggsäck, med sjöhäst, färglagd

En annan liten bild som föll vid sidan av var mina provskisser för att få fram en söt Orm för den bedårande Alma, en händelse vilken beskrevs i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/06/en-liten-fredagsbild-ormen-vera-med-och-av-alma/

Ett intermezzo förstås, men det är intressant att se hur urvalet och ansatserna såg ut med tanke på att Alma själv fick välja vilken jag skulle gå vidare på. Min lilla dam hade skarpa åsikter om vilken av ormarna som var kille eller tjej också… De lite ”Knasigare” varianterna uppe i övre högra hörnet var killar och kunde kanske passa för ormen Olle. Men Veras anblick skulle vara från de mera eleganta och mjukt strömlinjeformade men ändå storögda försöken.

Så det så!

En genusintresserad person som undertecknad kunde spinna mycket på det där, men då, och även för ögonblicket, ville jag låta det vara… Rent estetisk hade Alma förstås rätt, och valde också från de varianter som tillåter det vidaste uttrycket och både är söta men också har möjlighet att göras lite läskiga. Och Vera, som är ”stor som basilisken i Harry Potter!” som den gode Jakob, en klok ung man påpekade när han fick se henne, kan inte bara vara Enbart söt och Gullig, som nedanstående lilla ”Behind-the-scenes”-snutt antyder…

Det slog mig förresten att Ormen Vera skulle bli ”Vera the Viper” på engelska. Apropå ingenting.

Nåväl, Sagan om Gudaormen Vera slingrar sig vidare…

Till sist en bild, inte av egen fatabur, som blev över från ett inlägg om Kristen fundementalistisk bildframställning (Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosurier) där Dinosaurerna vävs in i bibelberättelserna. Det är en parodi förstås, men en rätt rolig sådan, och definitivt båderoligare och mer trovärdig än bibelstoryn i sig, speciellt tolkad som s.k. young-earth creationists, det vill säga Kreationister som tror att jorden bara är under 10 000 år och som måste passa in allt vi vet och kan påvisa inom ramen för det…

Yahwe kunde förstås ordna med en haubits till Noa…varför inte? 🙂

Mera porträttstudier för Aracanea – Photios i bläck


Utseendestudierna på lite löst och blandat folk för Städernas Drottning, Aracanea, fortsätter med en tuschstudie, den första i mitt slag, av den åldrade och bistre kyrkomannen Photios.

Som säkert framgår var det roligaste med de många studierna av folk och fä blandningen på åldrar och utseendetyper. Efter lite ämbetsmän i bistra poser, kriminella i likaledes hotfullt bläng, vilket något lättades upp av den insmickrande Saida, är det dags för ännu en karl som har lång till skrattet: den skriftlärde Photios.

Photios har hängt med sedan evärderliga tider som Protoasekretis (högste notarie) och Mystikos, privatsekreterare till olika kejsare, dragit sig undan till munkväsendet i typisk bysantinsk stil, återkommit, och så vidare… Hans långa liv har gjort honom till en slags föraktare av det världsliga, i den typiska bysantinska ortodoxa monastiska stil vars världssyn givits röst av sådana som kyrkofadern Johannes Chrysostomos

Städse, de var såsom natten, och en dröm

de försvann med dagens ankomst

de var vårens blomster

med sommarens ankomst blev allt vissnat

det var skugga, och det förflyktigades

det var en rök, och det skingrades

det var en bubbla, och det spräcktes

det var en spindels väv, vilken rivits itu

Därför sjunger vi dessa Andens ord

sägandes om och om igen

Fåfängligheters fåfänglighet!  Allt är fåfänglighet!

 -Johannes Chrysostomos skrift om den fallne kejserlige övereunuchen Eutropius makt och privilegier

Photios, Aracaneas Mystikos och Protoasekretis

Man måste gripa chansen att växa och slå in på nya stigar i det har gamet. Efter att ha producerat dussintals porträtt med vanliga blyerts- och kolpennor, slog jag in på en att göra en helt och hållet med bläck och marker-penna.

Den här gången tog jag tillfället i akt och skapade tämligen fritt, med endast en antydd förlaga från en bild av amerikanska vetenskapsakademien som jag såg för ett tag sedan. En av ledamöterna hade ett sådant där skägg som inte innehåller någon mustasch och som skänker åldrade män en min av svår intolerans om det vill sig illa…

Jag gillar det där porträttet. Det andas rätt stämning, och tekniken med fina linjer kombinerade med djupa svarta fält gav önskad effekt. Handföringen av tuschpenseln blir allt bättre, och tack vare det behöde inte lika mycket offras ifråga om detaljer i ansiktet – det viktiga i det stränga uttrycket går fram, snarast förstärkt av linjernas kompromisslösa svart-vitt.

Det var ännu ett test, men ett som blev bra, av den mycket gamle  Photios som mot sin natur blev en föregångsman för nya vägar.

————————————————

Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (347-407), en av de främsta tidiga predikarna, var ärkebiskop av  Konstantinopel från 397 . Han skrev sin berömda skrift om Eutropius, som var Eunuch och privatsekreterare och den mäktigaste mannen (den förste eunucken med konsuls rang) vid hovet i Konstantinopel och faktiskt den som först gav Johannes hans position men som avsattes och förlorade  sin makt år 399. I skriften tar Johannes upp några av sina favoritteman, om att vända sig bort från världens bländverk, inspirerat av bl.a. Predikarens (1:2) ord om maktens och alltings förgänglighet. Hela Eutropius-skriften, som finns tillgänglig i http://www.newadvent.org/fathers/1914.htm är väl värd läsning.

Johannes Chrystosmos lämnade dock ett mycket mer destruktivt arv till eftervärlden – han var en av de första ledande teorikerna bakom teorin om judarnas kollektiva skuld till Jesu död (bl.a. i den ökända Adversus Judaeos) som förfäktats av t.ex Katolska kyrkan till mycket nyligen, och som är en starkt bidragande orsak till över 1600 års pogromer, förföljelser och diskriminering som kulminerade i Förintelsen.

Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan


Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.

Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill

  • tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
  • tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
  • Verka för  prästvigning av kvinnor
  • förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man

Scary stuff, eller hur?

Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i

Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.

I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.

I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.

Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)

Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.

Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.

Farliga Radikaler på marsch

Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).

Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism.  Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).

Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson

DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.

Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.

I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:

”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”

Albert Camus, La Peste (1947)

************************************

Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

———————————————————

Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:

Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i  

För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se

En Passionerad Påskpiskning?


På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.

Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.

Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.

Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.

Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.

Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.

nutida flagellanter

Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.

Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.

”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.

  • Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
  • Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
    Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar.
  • Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
  • Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.

Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.

Det här är en film som gör mig djupt kluven.

Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.

Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.

Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.

Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.

På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.

Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)

Några fler bilder från filmen

 

Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism

 

Medelbetyg för gott försök

 

——————————————————

För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_ChristFilmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html 

Mer om Häxeri och religiöst grundad tortyr av barn


Här har tidigare redovisats denna bloggs åsikt i frågor som rör övergrepp som sker i hägnet av en tro på häxeri exorcism och annan sådan vidskepelse.

(Se tidigare inläggen ”Om tro på häxeri, böner och andeutdrivning som dödar” del 1 respektive del 2.)

Ett inlägg av bloggkollegan Tannhauser, http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/12/haxrattegangen-i-boras-fortsatter-med-manga-egendomliga-expertvittnen/tar upp det faktum att det varit märkligt få som vågar påpeka det uppenbara, att en form av häxtro i samband med kristan dogmer är det som underligger den senaste tidens beryktade övergrepp.

Financial Times skriver om häxritualrelaterade mord i UK - klicka bild för att komma till artikel

Denna blogg kan inte se annat än att det är mediernas svårigheter med att ta tag i sådana ämnen som potentiellt skulle vara kontroversiella eller ”splittrande” som kickar in här. Kanske tycker media att de kristna ändå är en grupp på dekis i samhället och vill inte sparka på en som ligger… men det borde inte avleda ett fullständigt redovisande av fakta och de implikationer som personers bisarra världsåskådning oundvikligen för med sig.

Gör tankeexperimentet bara att de övergrepp som talas om skulle skett under hägnet av en satanistisk eller asatroende världsbild. Då hade tidningarna hoppat högt jämfota och rubriker som SATANISTER TORTERAR FLICKOR eller ASATROENDE OFFRAR BARN eller något annat lika stört tapetserat löpsedlarna och fingrarna skulle peka på hur dessa fruk-tans-värda och okristliga missdådare förfar…

Dock vill jag peka på en lite tendentiös glidning, som min värderade bloggkollega tyvärr också inlåter sig till i sitt rättmätiga fördömande av dessa absurda och klandervärda handlingar och de som inte vågar ta bladet från munnen och kalla det för vad det är i det här fallet – exempel på religiöst motiverad idioti och barntortyr.

Ibland påpekas det lite svepande att tron på häxor och fördömande av sådanas praktik, med förföljelse och olika former av exorcism är något universellt – se t.ex. http://societies-religion-culture.factoidz.com/witches-and-their-craft-a-crosscultural-perspective/ och http://www.comparativereligion.com/evil.html.

Men när man talar om exorcism, kan man mena ett ganska brett spektrum av  företeelser. Notera att wikipedias definition (i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism) går tillbaka på Oxford-ordboken, ett rättesnöre för korrekt engelska om det någonsin fanns någon, och denoterar

the religious practice of evicting demons or other spiritual entities from a person or place which they are believed to have possessed.[1]

Exorcism är alltså andefördrivning från besatta personer och platser. Och håller man sig till den definitionen kan man säga att ja, jo, då är nog tron på häxeri, andebesatthet och den åtföljande exorcismen ett universellt fenomen, så vitt denna blogg kan utröna .

Här skall inte tas upp exempel från varje upptänklig tro och världsåskådning, utan vi skall hålla oss till det vi känner något så när väl.

I västerlandet kan man tyvärr se att rätt drastiska fall av andefördrivning och straffande av de som anvädner sig av andar inte är något som kristna funnit på. I katolska kyrkans fall kan man till och med argumentera för att en impuls bakom de mer drakoniska straffen mot häxeri var just den äldre romerska, hedniska lagen.

Den som liksom undertecknad är bekant med Ius Duodecim Tabularum (de tolv tavlornas lag) som utgjorde den gamla basen för romersk rätt innan det som senare blev den praetoriska rättskipningen kan följande lagrum i tavla VIII 1a och 1b, (exempel på engelska finns i t.ex. http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp) på att häxeri och förbannelsen straffades med DÖDEN (genom bränning eller korsfästelse, androm till varnagel) vara illustrativ. Notera att staten var en religiös institution med egna gudar och vars handlingar hade en religiös innebörd. Det är i den kontexten sådant som triumftåg, kejsarkult, gladiatorspel och mycket annat måste förstås – liksom att den romerske kejsaren var pontifex maximus, Roms överstepräst (En titel som nu övertagits av – gissavem? Jo Påven).

Romarnas häxfördrivnignar och brännande skall alltså förstås som en form av exorcism. Och då är vi nästan 500 år före kristendomen: tavlorna sammanställdes på 450-talet före vår tideräkning. Vi vet också att de germanska barbarer som invaderade Romarriket från 400-talet och framåt delade romarnas syn på häxeri och trolldom.

Redan de gamla grekerna... häxan Circe från Odysséen

På basis av endast ovanstående exempel blir det genast mycket svårt att tro, att t.ex. de asatroende inte också fördrev andar och/eller avrättade häxor från gång till gång. Kan man bevisa det? nej på grund av bristen på skrivna källor (och denna brist är tyvärr svår för våra dåtida mer, ska vi säga, råbarkade breddgrader). Men det verkar logiskt att man skulle betrakta viss form av häxeri som skadlig och straffvärd – om man tror att den alls är möjlig, så måste den ju följaktligen behandlas som andra handlingar, vilka kan vara skadliga och eller välbringande allt efter deras art och omständigheter. Grundbulten var antagligen samma som i den romerska lagen som tar sikte på trolleri som skadar andra: som orsakar skada i form av injuria (intrång i andras rättigheter, inklusive ekonomiska) eller infamia (förtal ellerhedersförlust), täckande vad vi idag skulle benämna ekonomisk skada och en form av ideell skada. Men notera att straffet efter fördrivning ändå var döden.

Det finns således ingen anledning att måla hedendomen i rosenrött vad gäller häxfördrivning. Lika lite osm någon anann ideologi.

(En liten avvikelse här: notera att i t.ex Hinduismen förekommer omnämnandet av häxor, i sällan i positiva ordalag, både Rig-veda och Bhagavad-gita. Undertecknad plågar sig ibland med den senare, en blodigare traktat än några andra, och kan notera att guden Krishna utför en exorcism och samtidigt dödar häxan Putana i en av de uppbyggliga små historierna – se http://krsnabook.com/ch6.html)

Hinduister gör det -exorcism från Bali...

Hedningar avrättade häxor och fördrev onda andar sedan urminnes tid. Judendomen hade det som en stånde del av sin mythos när deras gud Elohim var en av många, och de kristna tog över det, så det var inte tillfällighet att man inkorporerade en fortsatt tro på häx- och andefördrivning. Vem som än tyckte det var det klandervärt, och man måste se upp så att en essentialsitisk eller partisk syn på dessa saker förmörkar en syn. Förfäderna avrättade folk, höll sig med slavar och betraktade kvinnor som egendom också. Däri hade de fel, och man måste kunna säga det.

...liksom muslimer. Klicka på bild för att komma till artikel med video.

Det ändrar ingenting i rättsfallet ifråga. Anledningen till att det alls dyker upp i domstol nu, med ibland tämligen tveksamma ”expertvittnen” som Tannhauser tar upp, är antagligen en något märklig tanke om att man därmed kan utröna uppsåt. Om föräldrarna och pastorn osv trodde att vad de gjorde inte var skadligt, om de trodde att de försökta ”hjälpa”, kan möjligen straffet bli annorlunda eftersom det blir en annan brottsrubricering om argumentet godtages – mer mot vållande än uppsåtlighetsdelikt. Den argumentationen haltar, eftersom de anklagades oaktsamhet och snabbhet i att tillgripa drastiska medel för att driva ut de häxor de trodde på visar att de var likgiltiga för det lidande som orsakades den verkliga, existerande lilla människa som var där framför dem. Deras tro är inte rimlig, inte ett försvar för sådana handlingar. Oavsett i hur många tusen år man trott på sådant strunt. Vi lever varken i en hednisk eller teokratiskt kristen stat – vår är en sekulär rättsordning, som skall ta hänsyn till påvisbara fakta. Det är det som är frågan här, inte vilka olika sorters villfarelser som är av äldst datum eller var de kommer ifrån. Kom ihåg att om man misshandlade barnet för att främja dess ”Moraliska fostran” eller något annat skitsnack av den typen skulle omdömet bli detsamma.

1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).

Föräldrabalken (1949:381), 6 kap, 1 §

Och för att återvända till mitt stöd för Tannhausers tes att tidningarna fegar – kolumner och debattsidor borde fyllas av tyckare som tryckte på det här, och pekar på att ingen tro, INGEN RELIGIÖS ELLER IDEOLOGISK ÖVERTYGELSE ÄR URSKULDANDE FÖR TORTYR AV BARN.

———————————

Se http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Witch-hunt

Se uppsats som tar upp synen på häxor ur just ett straffrättsligt perspektiv i västerlandet http://www.aquinas.edu/history/pdf/dearing_eberle_paper.pdf

Ett informativt blogginlägg om kopplingen mellan tron på demonisk besatthet och vad vi idag vet är olika psykologiska diagnoser och tillstånd som finns hos http://samuelvargthunberg.se/2012/03/11/exorcism-i-en-kort-historik/

Se introduktion till de Tolv Tavlornas Lag i http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_the_Twelve_Tables.  För en historisk genomgång av förhållandet till häxor i västerlandet inklusive De tolv tavlornas lag se http://www.1902encyclopedia.com/W/WIT/witchcraft.html. Hela lagsamlingen finns översatt inom ramen för the Avalon project, bedrivet av Yale-universitetet http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp

Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 1


Under en diskussion förra veckan kom ett lite diffust ihågkommet fall med med några barn som dött för att deras föräldrar bett istället för att söka läkarstöd upp, i samband med en kommentar om det aktuella åtalet för andeutdrivning.

En fruktansvärd stund trodde jag att även ”bön-inte-vård-fallet” skett här i Sverige. Det visade sig dock att det var i Sydkorea (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/tre-barn-dog–fick-bon-ej-medicin/).

Åtalet för andeutdrivning är dock hos oss, och i högsta grad aktuellt. I kort sammanfattning. Några tokkristna lallare bestämde sig för att deras barn var besatta av andar, och genomförde exorcism med hjälp av en präst. Sammanlagt sex personer deltog i vad som trots allt ändå är en ganska, tja konventionell exorcism, sådan som katolska kyrkan inte tagit avstånd från för övrigt.

Uppdatering – Hör Sveriges Radio om åtalet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4998432

Detta med häxförföljelser och kristna vanföreställningar stannade kvar i minnet, och en inspiration kom påpassligt från bloggkollegan och den i forna seder mångkunnige Tannhauser (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/). Såsom varande en uttalad hedning och försvuren de äldre gudarna i det förkristna Sverige har Tannhauser en bitvis något antikristen udd, oftast på goda skäl kan det dock påpekas.

Den avgörande punkten, som jag helhjärtat instämmer i, är att det i dagens värld är en olycka att vidskepelser och förtryckande praktiker så lätt låter sig fogas in i en kristen världsföreställning, som därmed också antar mer skadliga former. Man kunde t.ex. tycka att de mer söndermissionerade delarna av stackars Afrika skulle vara mest fjärran av alla från tron på andar och magi, det är ju endast ”den Ende Guden”, a.k.a. Jahve, som har sådan makt… eller? 

saving africas witch children http://www.youtube.com/watch?v=nxKf0EH1NsI

Så klart inte. Det är snarare tvärtom. För genom att kristendom anpassar sig och knådas in med andra företeelser där som överallt annars, så förvärras den här sortens föreställningar, och görs svårare att utrota eftersom de ses som liktydiga med den dominerande religionens bud eller världsbild.

Hos många, speciellt kristet anstuckna, är tron på religiös healing, dvs magiska ingripanden från den föregivet ende Guden, en självklar del av doktrinen. Nästa led är förstås att tro att man hellre bör ty sig till övernaturliga snarare än vetenskapliga lösningar på hälsoproblem. Idémässigt är det här samma sak som tron på häxeri och exorcismer, fast åt andra hållet. Resultatet bär syn för sägen. Det kvittar vilken religion det sker inom, och kristna är som sagt inte på något sätt undantagna från detta. Såsom i Afrika, så ock i Indien och ett otal andra ställen.

häxjakter i Indien – http://www.youtube.com/watch?v=bguzelQJWNM

Och den rasistiskt eller xenofobt anstuckne, som görna skulle vilja ha häxjakter fast på grundval av folks ursprungsland, kan först få förklara varför även rika och västerländska samhällen kan ha liknande problem. I USA, för att ta det mest religiösa moderna samhället, är det som vanligt värst: där dör varje år barn till följd av vanvård från idiotföräldrar som hellre ber än tar sina barn till läkare. Bland evangeliska kretsar är det ett vitt spritt fenomen – vilket inte är konstigt, eftersom idén om helig healing gör en sådan tro tämligen rimlig. Vissa kristna sekter, som  t.ex Christian Scientists har det som en grundläggande dogm att bön är det allena saliggörande botemedlet (se kort lista på dödsfall i http://www.religioustolerance.org/medical2.htm och ett typiskt fall i http://www.cbsnews.com/8301-504083_162-6162918-504083.html) .

Parallellen mellan dessa idéer och andeutdrivning i t.ex. Afrika är inte ett sammanträffande utan direkt: notera exempelvis att Sarah Palin, som stod i begepp att väljas till USAs vicepresident under valet 2008 uttalat tror på andeutdrivning och har som en av sina bekännare och viktigaste förebilder just en Nigeriansk pastor som – just det, sysslar med exorcism av häxor. Det här är standard inom en gren av kristendomen som kallas ”Den Heliga Andens Tredje Våg” påfunnen av missionären och påskyndaren av Andlig Krigföring C. Peter Wagner.

Sarah Palins pastor http://www.youtube.com/watch?v=JNHk2nZ8kiE

Sådan ser vidskeplighetens, den icke ifrågasättande och irrationella trons ansikte ut, över religiösa -och nationsgränser. När tron och förlitandet på andar ges vikt och legitimitet i samhället kommer övergreppen som följer som ett brev på posten, och vi finner oss slungade tillbaka hundratals år oavsett hur uppkopplat eller mobiltelefonbärande samhället i övrigt är.

En liten avstickare. I USA har det under senaste åren bedrivits ett antal mycket kvalificerade experiment och undersökningar angående möjligheten att bön skulle hjälpa mot medicinska problem och svår sjukdom. Resultaten i dessa studier är tämligen entydigt – bön uppvisar inga som helst positiva effekter och kan i själva verket bidra till fler komplikationer hos patienter. Se http://www.ahjonline.com/article/PIIS0002870305006496/abstract och http://www.templeton.org/pdfs/press_releases/060407STEP_paper.pdf. Lägg märke till att den sistnämna studien genomfördes av The John Templeton Foundation, som är en stiftelse som är uttryckligen positivt inställd till religion.

En faktor som är avgörande för att vidskepelse och trosföreställningar kommer att utgöra en fara för andra är hur utvecklad synen på skydd för svaga eller utsatta grupper är i ett land. Att andeutdrivning och häxeritro drabbat och drabbar kvinnor och barn är således inte en tillfällighet. Det återspeglar en syn på dessa grupper som underlägsna eller inte fullt ut skyddsvärda medborgare, med begränsad rätt till det offentligas hjälp och eller skydd. En syn på familjen som en hierarki med husfadern i toppen t.ex, lånar sig till den här formen av övergrepp. Det kan vara värt att minnas, när krokodiltårar från t.ex. kristna reaktionärer och/eller xenofober begråter övergrepp som skett inom ramen för andra trosföreställningar eller etniciteter.

Tron på häxor är förvisso numera ett randfenomen i Sverige och de flesta moderna samhällen. Det hör tack och lov till undantagen att sådana som den mördande barnflickan i Knutby och hennes anstiftande pastor Helge Fossmo utövar tron på direkkommunikation med den Helige Ande via SMS, profetior och utdrivning av onda andar medelst ljuddämpad pistol. Exorcism praktiseras dock även här, och om man får tro en uppsats från Örebro Missionsskola av Daniek Back, pågor i utkanten av bl.a. katolska församlingar (se http://www.orebromissionsskola.se/bilder/nya_uppsatser/Daniel%20Back%20Exorcism.pdf). Vad gäller healing är förekomsten av sådant mer vanligt än – inte bara tokdårar som Livets ord utan fastmer pingstförsamlingar lite varstans i Svedala ägnar sig åt att trigga varandra till att tro på magiska under… det är för sorgligt.

http://www.youtube.com/watch?v=hx5cyR_gbYk&feature=player_embedded

Den minskade förekomsten av dylika stollerier är inte något som religionen kan ta äran åt sig för. Tvärtom. Religionen drogs skrikande och sparkande motvilligt in i moderniteten, och har dämpat sitt uttalade stöd för tokerier på grund av tryck utifrån – från vetenskap, rationalitet och det demokratiska öppna samtalet och dess inneboende progressiva impulser. Det som kan sammanfattas med två ord – modern sekularism.

Och händelsevis kan man anföra ett intressant exempel från vår egen historia, från när religionen i armkrok med staten stärkte sitt grepp om samhället och påverkade lagstiftning och styrelseskick. Då exploderade häxförföljelserna även här i Sverige. Det där är en historia som är värd att påminna sig, och som blir ämnet för nästa inlägg på det här temat.

***************************

Se fortsättning ”Dumskallarnas Konspiration – Om tron på Häxor, böner och Andeutdrivning som dödar del 2

 

Se inlägg om en angränsande och ofta överlappande fråga, om vissa kristnas tro på kreationism och förnekande av vetenskapliga rön, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

————————————–

Exorcism är ett bruk som funnits i den kristna kyrkan i över tusen år, och bildar än i dag delar av den kristna doktrinen. Se introduktioner i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism_in_the_Catholic_Church

För katolska kyrkan är tron på demonisk besatthet och andeutdrivning ännu en central del av dogmen, och ingår i den Katolska Katekesen, sammanfattningen på den katolska kyrkans doktrin som envar troende skall rätta sig efter. Bestämmelserna om katolska kyrkans exorcistiska kraft infördes 1551 efter Konciliet i Trent, och finns kvar intill denna dag – se http://www.scborromeo.org/ccc/p2s2c4a1.htm och http://overkott.dyndns.org/ccc-search.htm. I Norge finns en öppet anställd exorcist (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=154393).

Evangeliskas tro på bön som bot för allt är ymnigt företrädd bland många sekter som finns även i Sverige. Förutom Kristen Vetenskap /Christian Science (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristen_vetenskap, http://en.wikipedia.org/wiki/Christian_Science och http://www.alternativmedicin.se/sok/Beh-141.html) finns de för oss bekanta Jehovas Vittnen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen#Medicinska_st.C3.A4llningstaganden), vilka på religiösa skäl vägrar blodtransfutioner med hänvisning till sin magiska bok. Ett antal svåra ställningstaganden drabbar vårdpersonal som har att behandla Jehovas vittnen, och i minderårigas fall måste i sista hand tvångsvård enligt Lagen om Vård av Unga (1990:52) ske. Se uppsats av Lucille A. M’boge Fredriksson & Angelika Torbjörnsson vid Institutionen för Vårdvetenskap, Högskolan i Borås http://bada.hb.se/bitstream/2320/8333/1/K2011_15.pdf

Tor och hans (Jul) bockar?


Nyligen forsatte jag arbeta på en skiss, en påbörjad bild på åskguden, asarnas hunk, den hammarsvingande Tor.

Den i forna tiders tro och sed mycket insatte bloggkollegan Tannhauser påpekade nyligen den möjliga kopplingen mellan åskguden Tors bockar, Tanngrisnir och Tanngnjóstr, vilka drog hans vagn när han åkte runt och slog jättar, troll och annat ofog på huvudet med sin hammare, och Julbocken. Hans underhållande inlägg i bloggen Hedniska Tankar hade med en serie intressanta bilder, och de satte faktiskt min slumrande bildidé i rörelse.

Och slumrat har den verkligen gjort, länge. I själva verket gjorde jag en tuschskiss redan för mer än 3 år sedan, mest för att åskådliggöra för den fina Felicia, som ville att jag skulle berätta om nordiska gudar. Den där var tydligt påverkad av superhjältebilden av Thor, men jag lyckades iaf få den mer ”realistisk” i meningen tidstrogen ifråga om parafernalia. Men sedan låg den i träda.

Nyligen tog jag upp den, och började fundera på om man inte skulle göra en mer genomarbetad variant.

Min grundidé, extremt lös uttryckt, är den iofs mycket vanliga anblicken av åskguden med hammaren redo till kast, ena handen måttande för den stackars måltavlan, i tidsäkta krigarattiralj. 

Efter att ha skridit till verket med kol och grafit ser den för närvarande ser ut som nedan i mitt ritblock:

Kännare som Tannhauser kan ju ha synpunkter på klädedräken, men jag har försökt vara någorlunda tidsriktig. Rustningen ser spejsad ut, men den är faktiskt baserad på fjällpansarrustningar från tiden runt 1000 AD. Min lilla twist är att jag tänkte mig fjällen från något monster i stil med en drake, eller kanske ett fjälligt troll eller liknande. Jag jobbade lite på Mjölner, hammaren, utifrån en bild av ett smycke jag sett på nätet. Jag är inte helt nöjd än, det finns några snags där som man kanske kan rätta till med Photoshop…

En lite kul sak, som jag åter vill tacka Tannhauser för, är att få mig att uppmärksamma Torsstatyn i Torshälla. Som framgår står Tor där i en position som inte är helt olik den som jag valt för min teckning, även om perspektivet förstås är annorlunda. Det gav mig aptit för att fortsätta.

Tors bockar, skulptur av Allan Ebeling, i Eskilstunaån i Torshälla

Det som kommer nu, är att rita själva bockarna. Bakgrunden kommer att vara en storm, troligen någon form av snöstorm, men blixtar och annar skoj. Sist får vi se om det blir målning av.

******************************

Andra bilder på gudar och gudinnor i denna blogg, se under kategorifliken ”Gudar och Mytologi”, speciellt underflikarna

https://paulusindomitus.wordpress.com/2009/09/20/mera-guda-isis/

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/samhallen-da-nu/gudar-mytologi-gods-and-mythos/indiska-gudar-hindu-gods/

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/samhallen-da-nu/gudar-mytologi-gods-and-mythos/nordiska-gudar-norse-gods/

 

Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…


En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.

Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.

Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?

Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?

Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…

Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…

Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.

Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…

Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.

Arken dag 27: Matningen började bli ett problem

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Dumskallarnas Konspiration: Kreationister och deras Dinosaurier…


Det gick bara inte att motstå: när jag surfade nätet efter bilder på dinosaurier till en bild snubblade jag över kreationisternas blöta spår… och de ledde till en skrattfest som man måste sprida vidare.

Det är förstås mina favoritdumskallar kreationisterna som är på gång igen. I sin desperata kamp för att få fakta att gå ihop med deras skeva och frimärksstora världsbild stöter de ideligen på saker som de måste ”förklara”. Som dinosaurierna. För hundra år sedan eller så var taktiken att bara förneka att det var något annat än jätteexemplar av moderna djur som hittades lite här och var på jorden. Men när fler och fler skallar och delar, hela skelett, ungar osv dök up bland fossillagren blev de tvungna att hitta på mer och mer krystade ”förklaringar”.

Numera har den kreationistiska mytologin ett antal spännande fantasmagorier på plats för att ”förklara” närvaron av skräcködlor som helt dog ut på en jord som till punkt och pricka följer gamla testamentets kronologi, och således bara är strax över 6000 år gammal.

Vi får veta att före syndafallet var alla dinosaurer…vegetarianer! Varför vissa var utrustade med enorma köttätartänder och klor var bara ett utslag av Guds skämtlynne. Ett par av varje landlevande dinosaurie som någonsin fanns (i dagsläget minst 1000 arter) fick plats på Arken genom att det bara var…ungar som klev ombord! (vad som hände med de vattenlevande dinosaurerna förtäljer inte storyn). Inuti Arken matades alla de köttätande dinosaurerna med öh… sill!Och efter att ha fått komma ut från berget Ararat spred de ut sig över hela världen i märkliga mönster innand de mangrant dog ut därför att… att… Erh, det var den Gudomliga Försynen. Och numera ligger de alla, alla utan undantag, fossiliserade i miljontals år gamla bergarter genom ett rent kosmiskt practical joke!

Det finns en svårartad humor här. Och förstås, i en genomkommersialiserad kultur, den amerikanska, där de här haschrusen faktiskt räknar med miljontals benhårda anhängare, har en del bildmaterial kommit till för att illustrera den kreationistiska ”sanningen” om dinosaurerna…

De första bilderna är varianter på sagan om Noas ark. Med Dinosaurier.

En variant på det hela i Edens Lustgård…där dinosaurierna förstås rids av Adam och Eva… Sedna har vi Jesus som visar en märkligt liten triceratops för en flicka som ser lite sådär halvskeptisk ut…

Och min absoluta favorit: Jesus som älskar alla sina skapade varelser, även lilla dinosaurien!

tack för bilder till bl.a.

http://blog.jasonboyett.com/2010/02/dinosaurs-and-jesus.html

http://thewhitedsepulchre.blogspot.com/2010/12/kentucky-will-soon-have-creationist.html

http://undeception.com/jurassic-jesus/

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn


För inte så länge sedan rapporterades om några Ultraortodoxa judar som försöke sig på att slå något slags vidrighets- och feghetsrekord.

Scenen är följande. I en ortodox stadsdel med en skola i Jerusalem  bor numera en majoritet ultra-ortodoxa judar. De ortodoxa judarnas barn, i åldern 6 till 12, går till skolan med sina föräldrar varje dag i konservativa men någorlunda moderna och bekväma kläder. Nej vänta, jag tar tillbaka det. De går i apvarma kläder i ett land där temperaturer går regelmässigt uppåt 40 grader celcius. Stora långa tröjor. Långa kjolar. Alla småtjejerna har påfallande långt hår (vaaarmt!). Men de ser inte ut som UFOn.

Men när de närmar sig skolan möts de varje dag av en mobb av svartklädda skäggskallar i svarta hattar, hellånga rockar och korkskruvar kring tinningarna. De här vuxna främmande männen skriker

”SLYNA!”

”HORA!”

”LUDER!”

till de små flickorna som går där. Men det är inte allt.

Plötsligt kommer något farande, och träffar en liten tjej i ansiktet. Det är mjukt, äckligt och luktar…bajs.

Det är för att det är bajs. Svartrockarna bombarderar 10-åriga flickor med bl.a. extrementer för att de går till skolan. Utan hellånga klänningar och svart huckle. Det här är numera standard på flera ställen runt flickskolor i Israel.

Klicka bild för BBCs länk till filmklippet

Välkommen till Jerusalems förorter anno 2011.

Det här är sjukt på så många nivåer att det är svårt att börja någonstans.

De där skolbarnen är barn till Ortodoxa Judar. Svårt religiösa och sedessamma personer på gränsen till det neurotiska i sig. Men inte tillräckligt för korkskruvsbrigaden, som säger att flickorna är ”lättfärdigt” klädda. Ursäkta? Flickorna ser ut som tanter. Och so what? De är barn. Vilken sorts pervers syn på barns sexualitet och blygsel skall man ha för att ens haka upp sig på tioåringa barns helt normala klädsel? Och även om de vore äldre – vad är det för kvinnosyn som de här kräken tillåts försöka trycka på andra människor i samhället?

Hur sjuka är de här männen att sitta där och skrämma och förnedra små barn för en sådan sak? Jag menar, var är rättfärdigheten i det?

Och den djupare frågan, som min moster ställde direkt. Hur kan myndigheterna alls tillåta att de där snubbarna får stå där och skrika? Utan att skingra dem? Varför förbjuds inte deras ”protest” rakt av?

Svaret är förstås att de ultraortodoxa har tillåtits bli så många och starka att de nu betraktas som en maktgruppering i staten Israel. Deras partier har en vågmästarställning i parlamentet knesset, och de är högröstade. Israels egen kluvenhet ifråga om sin religiösa och etniska grundval har spelat dem i händerna. Så finns till exempel inte sekulär skillsmässa i staten Israel – du måste gå till en rabbi för att skilja dig (se http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=125673859). De olika religiösa grupperingarna har således fått en roll i staten Så de har fått behålla sin maktställning och växa.

Se Dateline på BBC från 2008 om Ultra-Ortodoxa i Israel, Del 1 & 2 respektive

Det  är viktigt att påminna om de här svartrockarna som pratar så vitt och brett om Herrens Heliga Land och har ”modet” att antasta barn inte bidrar en centimeter till försvaret och uppbyggnaden av det samhälle som omger dem och håller dem vid liv. Ultraortodoxa gör inte den för israeliska Män och Kvinnor obligatoriska militärtjänsen på två till tre år. De betalar i många fall inte ens skatt. Deras boende är ofta skattefinansierat. Många arbetar inte och lever till stor del på bidrag. De är parasiter på staten Israel, vars barn de tar sig rätten att kasta exkrementer på.

Om hur lite det behövs för att de tokortodoxa skall kalla andra judar för perverterade eller gå till angrepp mot dem, se Nedanstående exempel, som nota bene riktar sig enbart mot staten Israel och andra Judar. Vad de här tokdårarna gör mot palestinier eller andra goyim när de tror de kan komma undan med det skall vi inte ens tala om.

Upprinningen till debatten om flickskolan

Om de ultraortodoxas intåg och hävdande av sin lag i Jerusalem

Om ultraortodoxa judars kampanjer för att driva bort andra troende från städer – i det här fallet s.k. messianska judar (Judar som tror att Jesus faktiskt var Messias, men i övrigt behåller en judisk identitet)

Till inlägget i bloggen Skepchick (finns också på svenska, Skepchick.se) som först informerade mig om flickskolsincidenten (http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-men/) fanns en intressant men oroväckand följdinlägg. Den handlade om en stadsdel i New York, USA, där de ultraortodoxa tagit det på sig att segregera män och kvinnor enligt samma mall som i Jerusalem. Kvinnor och män skall inte mötas på trottoarerna. De får inte sitta tillsammans på bussen. Så börjas det. Se artikeln i http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-misogyny-redux/.

De här incidenterna pekar på vad som händer när man tillåter religionen att spela en roll för statens institutioner och policy även i ett demokratiskt samhälle. Snabbt befinner man sig i ett sluttande plan, där diverse intoleranter och sekterister infiltrerar staten och håller den gisslan, medan de mer högröstade och våldsamma kan flytta fram sina positioner på omgivningens bekostnad, och i tvärt motsättning till alla demokratiska och värden och idéer om mänskliga rättigheter och jämlikhet.

***********************************

UPPDATERING

Dagen efter det här inlägget sände P1:s ”Människor och Tro” ett utmärkt program betitlat ”Ortodoxa Judar har för stor makt” som tog upp många av de teman som drogs upp i inlägget ovan. Lyssning rekommenderas – klicka bilden eller direktlänken under

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

———————————————–

Svenska medier har skrivit om de Ultraortodoxas allt starkare närvaro i framför allt Jerusalem och sammanstötningar med andra grupper i det israeliska samhället, men inte speciellt mycket, och inte alls i den omfattning problemet förtjänar. Se 

Bloggaren Leffe 45 har också skrivit om flickskolsincidenten http://leffe45.wordpress.com/2011/10/11/ortodoxa-judar-utan-hjarna/

Bloggen ”Hedniska Tankar” tog apropå en tråd från en artikel av Nathan Shachar i DN, upp att Ultraortodoxa judar kallar andra, icke-extremistiska judar för hellenister och epikuréer. Det säger en del om deras syn på upplysning och humanism som det västerländska samhället vilar på. Se http://tannhauser3.wordpress.com/tag/jerusalem/ och http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar-grekernas-arvedel–och-var-egen

Mer initierat om utvecklingen med de ultraortodoxa kan läsas i t.ex bloggen Judaistik – http://www.judaistik.se/blog1.php/vems-jerusalem

Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige


Om Kreationism i Sverige. I första inlägget om temat kreationism, ”Kretiners, jag menar Kreationisters Undervisning” togs kreationismen i dess moderna högsäte USA upp. Här skall aspekter på kreationisters närvaro i Sverige lyftas fram.

Kreationismen i Sverige och Europa överhuvudtaget är tack och lov en mycket svagare och krokigare planta  än i USA, som i detta hänseende ju står ut vid alla former av seriösa internationella jämförelser som framgår av t.ex http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism.

Men att kreationister trots allt kryper runt undervegetationen även i Sverige blir tydligt så fort någon skriver om vetenskap speciellt om evolution. Se t.e.x några gensvar till Karin Boys krönika i DN Söndagen 11/09 (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vetenskap-vilar-pa-ordnade-data), som omedelbart drog på sig ett bloggsvar från troshuvudena på kreationistsajten Genesis.nu.

Kreationism i Sverige lider av den välförtjänta nackdelen av att inte ha den sociala acceptans den åtnjuter i staterna. I Sverige riskerar en kreationist med all rätt att stoppas i samma fack som den som tror att den bortrövats av rymdvarelser eller att jorden är platt och får inga gratispoäng för sin bullshit. Jämfört med andra rörelser som ifrågasätter den vetenskapliga koncesus, som de renodlade klimatskeptikerna, ser man att den är mycket svagare och mindre spridd. Att det är kopplingen till den i Sverige mycket svaga reliogiositeten som drar ner kreationisternas aktier ligger nära till hands: klimatskeptikerna är fler eftersom det är en position som även sekulära människor kan hysa. Men att den kreationistiska impulsen som strålar ut från religionen trots allt finns där och verkar i skuggorna måste var och en inse. Och då och då sticker de upp huvudet – se tex:

  • Kristdemokraternas förstanamn vid valet till Europaparlamentet Eva Bohlin. Såsom en f.d. medlem av Livets ord sitter hon idag i KD:s partistyrelse. Och är en uttalad kreationist, och vill i likhet med amerikanska fundamentalister att kreationism skall läras ut i skolan, parallelt med en vetenskapligt grundad förståelse av livets ursprung. På biologilektionen.  (http://www.newsmill.se/node/3561, http://sv.wikipedia.org/wiki/Ella_Bohlin).

http://www.youtube.com/watch?v=oENuSL7_c6U

Eva Bohlin vann Föreningeng Vetenskap och Folkbildnings skampris ”Årets Förvillare” 2009 (http://www.vof.se/visa-forvillare2005) som  tillfaller den som:

”[…] i Sverige under året, frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat. Särskild vikt ska fästas vid insatser för att främja auktoritetstro och en okritisk inställning till sådant som sägs i vetenskapens namn”

Från Vetenskap och Folkbildning ”Regler för föreningens utmärkelser”: http://www.vof.se/visa-regler

  • Sekter som Livets Ord, underminerar medvetet eller låter helt bli att lära ut kunskap i skolämnen som evolutionen, i total motsättning till Skolverkets läroplaner. Detta har dragit på dem kritik och åtgärder från skolverket vid ett antal tillfällen, som   Maria Gunther Axelsson, en ex-kreationist, berättar om i artikeln http://www.fritankesmedja.se/maria-gunther-axelsson-en-ex-kreationist-talar-ut. Hör nedan Livets Ords skolchef Maj-Kristin Svedlund pratar om evolutionteorin som ”en lögn som vänder barnen bort från Bibeln och Gud”. Tror någon på allvar att de här gynnarna kan genomföra en seriös och på fakta baserad undervisning i säg…biologi? Eller geologi? Eller fysik?

 http://www.youtube.com/watch?v=1Vp9uSSxXC8

En av många orsaker att vara vaksam är också att kreationismen, precis som andra intellektuella avarter som också har en politisk agenda, ligger och jäser och kan komma upp till ytan som en följd av samhällsförändringar som drivs av helt andra skäl. Mekanismer som verkar röra andra företeelser kan indirekt underlätta för vetenskapsförnekarna. Två exempel från undervisningsvärlden som kan nämnas är bristerna i undervisning i naturvetenskap i skolan och införandet av friskolor.

Undervisningen av naturvetenskap i skolan. Biologin hör till naturvetenskaperna, och om den svenska skolan  inte kan undervisa om dessa ämnen riskerar förstås en större mängd av befolkningen att växa upp utan en grundläggande förståelse för hur verkligheten, inklusive livets uppkomst och mångfald, fungerar. Det är knapapst bra om man vill hålla vidskepelser som kreationism stången. Om att svenska elevers skolresultat i naturvetenskap och matematik har sjunkit de senaste deccenniet har det diskuterats en hel del – att det är ett faktum tycks det råda koncensus om, och internationella undersökningar som PISA (se skolverkets sammanfattning och hela undersökningen i PDF) verkar bekräfta den allmänna bilden.  Se

Några, t.ex. Forskning och Framsteg sätter bristen på naturvetenskaplig bildning eller ens allmän förståelse med just möjligheten för hjärnspöken som kreationism att poppa fram igen. http://www.fof.se/blogg/hanna-enefalk/nar-folkhemskritik-blev-kreationism. Det finns en idé där, ibland uttryckt bland naturvetenskapligt skolade personer, att en textkritisk, ofta benämnd ”postmodern” tankesätt inom den högre undervisningen också indirekt bidrar till att underminera tilltron till naturvetenskapens metoder och resultat, och den resulterande världsbild som växer fram. Universitet och utbildningsanstalter drar ibland på sig kritik för att alltför lätt låta kreationister infiltrera dem och erbjuda vetenskapsförnekare ett prdum, se t.ex. http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/10/24/kreationister-nu-pa-svenska-universitet/.

Jag är inte så säker på hur vedehäftig den kritikbanan är, men det har hänt några gånger att humanister för avslöjat en förfärande brist på allmänbildning om just naturvetenskap (t.ex. att inte veta något om strålning, eller varför och hur vi har årstider – uhhhuh). Sådana människor står inte starkt rustade att se igenom mumbo-jumbo som kreationism eller tron på paranormala fenomen, till olycka inte bara för dem utan också deras elever. Se även kommentaren till författaren Björn Ranelids antiintellektuella och ignoranshyllande smörja i http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/12/14/ranelind-sagar-vetenskapen-och-kommer-ut-som-evolutionsfornekare/ som ett exempel på hur man tidvis kan göra okunnighet om naturvetenskap till dygd i vissa kretsar, som verkligen borde veta bättre och inte har någon ursäkt för sin enfald.

Införandet av friskolor i Sverige har från allra första början inneburit en risk för att religiöst anstucken mumbo-jumbo bibringas eleverna – se artikeln från skolledarna om kreationismens alltmer påtagliga närvaro bland svenska friskolor: http://www.skolledarna.se/skolledaren/artikelarkiv/internationellt/Sidor/Kreationism.aspx.

Vi kan se att i fallet med Storbrittanien har detta redan har haft effekten att många skolbarn utsätts för knappt maskerad religiös undervisning http://www.cbn.com/CBNnews/533353.aspx, och att även höga företrädare för undervisningsinstitutioner lockas att svaja för att tillfredsställa bräkandet från de religiöst anstuckna som vill likställa sina brinnande buskar med vetenskapliga fakta http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157785.

Den berömde biologen och bekämparen av vidskepelse Richard Dawkins om vilken skrivits här förut, gjorde ett program om engelska religiösa friskolor i sin serie ”The Age of Reason” som ger en isande inblick till hur det kan bli. Se första delen av fyra nedan. 

http://www.youtube.com/watch?v=8_fLPYSW1hg

Denna blog instämmer till fullo med de som vill avskaffa alla former av religiösa friskolor – all erfarenhet visar att hur mycket dessa än bedyrar motsatsen kommer deras religiösa orientering förr eller senare att spilla över på undervisningen och smyga ner i vad eleverna bibringas som fakta – inte religion. Religion har ingen plats i skolans undervisning utom som komparativa religionsstudier, där man undervisas om alla religioners doktriner, deras historia och bakgrund. Allt annat är inledningen till religiös indoktrinering och påverkan som inte kan vara annat än dogmatisk  http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/st-ng-de-religi-sa-friskolorna.

Det är en sak att tro på Gud, att vara deist eller till och med en uttalad kristen med förmågan att se till det centrala i sin tro och svagheten i beskrivningar av verkligheten som nedtecknades för tusentals år sedan av personer vars kunskaper om världen understeg en modern 10-årings. Sådana sansade kristna utgör flertalet av troende i vårt land. Tyvärr, och kanske beror det på att de också är i en minoritet och känner att de måste skydda sina mindre nogräknade troskamrater, är de dåliga på att påpeka dessas villfarelser. Ett ovanligt exempel är Björn Helgesson, en man som man måste respektera oavsett vad man tror om hans Jesus – han drar en lans för att vetenskapens kunskaper och metoder är en underbar gåva, medan fundamentalisters sterila tryckande på sin egen bokstavstolkning riskerar att dra löje över hela kristendomen  (se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237095).

Jag tror att han har rätt. Kreationismen är en försvarsmekanism som avslöjar en tro som inte tål ifrågasättande, för trång för att rymma en frågvis och lärande människas ande. Den som verkligen tror på en ofattbart mäktig Gud och en komplex och mångfacetterad värld tar med tacksamhet emot ny kunskap och behöver inte hålla sig fast vid döda stavelser författade av bronsåldersmänniskor som för länge sedan förlorat sin vederhäftighet. Flera framstående forskare som Kenneth Miller och Francis Collins, som berikat vår kunskap om världen, är övertygade troende. De bekämpar också kreationism och står upp för vetenskapens landvinningar. De vet att de utgör grundvalen för ett modernt samhälle, för välfärd och för vår förståelse av universum och oss själva.

I Sverige gäller det alltså för både bildade och sansade kristna såväl som sekulära människor av alla schatteringar, liksom de sekulära institutioner som har att se till det allmännas bäasta att vara ständigt vaksam mot Kreationismens röta i offentligheten i vilken skepnad den än kommer. Och att omedelbart framhålla för de som hyser sådana åsikter att de inte skiljer sig en tum från troende på Elvis återkomst.

************************

Tidigare Inlägg om Kreationism och Evolution på denna blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

———————————–

Länkar

Varken Imamer, rabbis ELLER präster bör officiera vid riksdagens öppnande


Jag började under dagen (15:e september) att skriva på ett litet inlägg apropå Sverigedemokraternas senaste stollerier vid riksdagens öppnande, men ack, den läsvärde blogkollegan Tannhauser och hans ”Hedniska Tankar” hann före…

http://tannhauser3.wordpress.com/2011/09/15/jimmy-akesson-och-domprost-bonnier-forsoker-kapa-riksdagens-oppnande-at-de-kristna/

Jag skall av respekt för Tannhauser försöka att inte upprepa hans helt korrekta poänger alltför mycket, även om viss överlappning kan te sig oundviklig.

Jimmy Åkesson och hans kohorter i SD protesterar (http://expo.se/2011/sd-kritiska-till-riksdagsceremoni-i-kyrka_4315.html och http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-protesterar-mot-imam-i-storkyrkan) över att det finns en Rabbi och en Imam närvarande vid Gudstjänsten vid riksdagens öppnande. I Svd Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-politisera-besoket-i-kyrkan_6469350.svd) skriver han:

”Kristendomen är en omistlig del av vårt arv och vårt sätt att leva – och det menar jag bestämt gäller även för oss som inte är religiöst troende i egentlig mening.”

Åkesson kan tala för sig själv. Den är ytterst mistlig för mig och för alla som vänt den institutionaliserade kristna religionen ryggen i vardsgsliv såväl som övertygelse – vi som är en majoritet av Sveriges befolkning. Därför gapar kyrkor tomma i vårt land på söndagar. Därför anger en minoritet av vårt folk sig tro på den kristne guden. Därför lever vi i en, om än tyvärr ännu inte fullständigt, så mer och mer sekulär statsbildning. Folket, det Sverige som SD med sitt partinamn orätt försöker lägga beslag på, har redan visat vad de tycker.

Exakt hur menar Åkesson et ales att man legitimerar att vissa kristna riter, från en viss sekt, skall ges en särställning i relation till den demokratiska sekulära staten? Åkessons brist på bildning verkar inte ta in att de spelar en viss roll vilken sekt av kristendomen man säger är en ”omistlig del av vårt sätt att leva”. Detta vårt land kristnades och sedan kom att präglas av den katolska kyrkans lära. Som tradition betraktat har det lika lång om inte längre påbrå än den protestantiska Svenska kyrkan – när Svearnas lokala hövdningar på 800-talet bad om ”kristen” undervisning och mission var det till påven de vände sig, och de erkände hans auktoritet i trosfrågor. Är det också en omistlig del av vårt arv?

Vad gäller judiska inbyggare har dessa funnits i vårt land minst lika länge som landet varit protestantiskt. Hur är deras tradition, intimt sammanflätad med majoritetsbefolkningens som den varit i 500 år, inte en omistlig del av vår kultur?

Genom att låtsas att det finns en självklar koppling med en viss religions ceremoniel och ett tänkt ”vi” bland sveriges medborgare avslöjar Åkesson sina auktoritära och folkföraktande ryggmärgsreflexer. Åkesson kan helt enkelt inte dölja sin önskan efter institutionaliserat sekteristiskt tyranni, det räcker inte att den kristna religionen i dess moderna protestantiska form -oaktat att majoriteten numera vänt den ryggen-  historiskt påverkat vårt land: han vill ge den dominerande religiösa sekten ett monopol på samröre med den svenska statens och folkstyrets institutioner. Som om Sverige vore en teokrati, ett annat Iran eller Saudiarabien. Det är ironiskt, och skrattretande om det inte vore så genomfalskt och inpyrt av ringaktning mot de som Åkesson väljer att se som avvikande från ”vårt arv och sätt att leva”. 

Det sättet att leva är tack vare dess brist på religiösa övertoner den mest moderna och sekulariserade livsstil som världen känner, oavsett Åkessons falska flaggning av det svenska folkets värden. Christer ­Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström formulerade det helt korrekt när de i 2010 uttryckte, även de i SvD Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myt-att-kristendomen-byggt-sverige_4344755.svd):

”Visst har religionen haft stor betydelse när det gäller svenska traditioner och kultur. Det gäller till exempel högtidsfirande, musik och litteratur. Det är det ingen som förnekar. Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den.

Utvecklingen av det moderna samhällets syn på medicinsk etik, jämställdhet, homosexualitet, äktenskap, vetenskap med mera har vi inte religionen att tacka för, utan den sekulära humanistiska etiken.”

Det är denna moderna syn som vi med rätta kan och skall vara stolta över, det är där som Sverige, tillsammans med våra bröder i t.ex Norge, utgör ett föredöme och ljus för världen i vår tid, något som en verklig patriot skulle inse. Åkessons obskurantiska gagg avslöjar att han önskar sig ett annat folk, en annan tid.

Och som vanligt med SD:are, kan de inte lägga grunden ens för en falsk syllogism, stackars snubbar, de verkar faktiskt aldrig kunna det. När de försöker göra kristendomen till sitt baner avslöjar de också sin totala brist på insikt i vad som trots allt gör det kristna budskapet det minsta tolerabelt i vårt sekulära tidsålder. Vad tror de att kristendomens grundare, Jesus den Smorde, skulle ha att säga om deras anhang? Han vars maning att hjälpa sin nästa var:

”Kom till mig, alla ni som dignar och är tyngda av bördor, jag skall ge er vila. Tag på er detta mitt ok, lär av mig” (Matt. 11:28)

Det låter verkligen som ord för ett parti som vill stänga ute från vår härd de som behöver en fristad. Som inte tvekar att skicka tillbaka barn till krigshärdar eller rabiat vägrar medge att människor som vistas i vårt land, ehuru i strid mot vissa av våra lagar och bestämmelser, får den vård och den assistans som avgör skillnaden mellan liv och död för en sjuk, och som borde vara varje människas arvedel.

När SD talar sig varm för religionen avser de att göra motsatsen till detta budskap – deras vurm för kristendomen är ett tomt babbel, en fäbless för riter och utanpåverk utan minsta koppling till de värden i kristendomen som trots mycket bagage innesluter mänskliga och humanistiska värden, och utan ett erkänna en sekund vad dessa värden skulle kräva av dem ifråga om solidaritet, tolerans och jämnmod. Kristna människor med ens ett uns samvete eller insikt i sin religions värden betackar sig för samröre med SD, som framhålls av Jonny Martinsson i hans blogg Alatheia (http://aletheia.se/2010/08/17/har-sverigedemokraterna-en-kristen-manniskosyn/).

Men vi skall kanske tacka Åkesson och hans desperata försök till konservativ populism. För vad hans oförmåga att låta bli att lufta sina fördomar mot de andra ”abrahamiska” religionernas representanter vid riksdagens öppnande trots allt bidrar till, är att sätta luppen på en fråga som borde vara självklar för sekulärt sinnade personer i en modern stat.

Varför närvarar folkets, utan hänsyn till tro, etnicitet eller andra sådana etiketter valda representanter vid en religiös högtid överhuvudtaget?

Vad har öppnandet av folkförsamlingen i ett sekulärt land, varur all offentlig makt i Riket utgår enligt regeringsformen, alls att göra med en kristen sekts ceremonier?

Jag vill sträcka mig så långt att ge Åkesson delvis rätt i en sak. Imamer och rabbis har inget att göra vid sammankallandet av våra valda politiska representanter. Jag går bara en gubbe längre och säger att det har inte en kristen sekts representanter heller.

Den Enda Institution som skall få ha relation med ett Folkvalt Parlament?