Kategoriarkiv: Böcker & Litteratur /Books & Literature

En helt (?) Ny Värld del 1 – Om Kartor i Fantasyvärldar


En serie på temat kartor, deras användning, utformning och design, för att avsluta i några egna alster. Först en kritisk utblick på kartor i litteraturen, närmare bestämt inom fantasy-genren.

Jag gillar kartor. En bra karta ger information som kan hjälpa en att orientera sig i en oklar situation eller reda ut motstridiga intryck, och kan väcka nyfikenhet på det som ligger utanför det som är känt för en redan. Kartor har också en relation till makt: dels genom att visa och välja mellan viktiga företeelser och bena ut gränser för inflytande; men de har också medvetet brukats som instrument för att hävda anspråk och mana till krig och konflikter. De kan samtidigt vara väldigt snygga – kartors estetiska värde skall inte underskattas, och många är sannskyldiga konstverk, lika mycket gjorda för att pryda palats och offentliga rum som för att upplysa.

Det finns alltså goda skäl för berättelser, och i förlängningen litteratur i allmänhet, att göra bruk av kartor. Kartor kan ge ökad konkretion till en litterär framställning, något som blir särskilt värdefullt om handlingen utspelar i en obekant verklighet, uppdiktad eller inte, med många geografiska markörer i texten. Då kan en karta förankra handlingen och karaktärerna i en sammansatt och sammanhängande miljö som därmed får fastare konturer, och som tillåter läsaren att vidga perspektiven och förstå de mer vida implikationerna av storskaliga skeenden som t.ex. krig eller konflikter i handlingen. Och så vidare.

Det är dock bara i vissa genrer som ovanstående argument fått brett genomslag. Ett exempel på en litteraturkategori med acceptans för kartor är ungdomslitteratur. Det ”pedagogiska” draget får där ostört matcha de unga läsarnas tänkta behov av att ”kolla upp” var saker är och därmed sätta dem i kontext, och antas ge en uppmuntran att läsa vidare.

Neverland Peter Pan JM Barrie Map karta

Karta till JM Barries ”Landet Ingenstans”, miljön till berättelserna om Peter Pan (utvecklad mellan ca 1904-1928)

Barn- och ungdomsböcker har dessutom generellt tillåtits behålla en mer öppen attityd till att lyfta fram visuella inslag som komplement till en text – och en karta är ju en form av illustration. Detta framhävs också av att kartor i ungdomsböcker ofta är utsmyckade med diverse miniatyrbilder och andra dekorativa drag, samt inte sällan vackert och tydligt färglagda.

Map of Oz karta trollkarlen från Oz Frank L Baum

Karta för Landet Oz för Frank Baums ”Trollkarlen från Oz” (1900)

Treasure island Skattkammarön map karta Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevensons egen karta till ”Skattkammarön” (1883)

En annan men ofta överlappande genre där kartor varit vanligt förekommande är historiska romaner, där den har gamla anor ända från 1800-talets framväxande marknad av äventyrslitteratur för såväl vuxna som barn och ungdomar. Förekomsten av kartor inom den historiska genren utgör ett erkännande av att dessa är ett hjälpmedel för att orientera sig i en miljö som antingen kan vara en uppdiktad del av berättelsen, alternativt behandlar många orter som är viktiga för var berättelsen utspelar sig eller var aktuella under dess period, men som idag kan kännas obekanta för moderna läsare, antingen för att de är främmande och ”exotiska”, alternativt fallit i glömska och obemärkthet.

Conn Iggulden Map gengis Khan Bones of the Hills Bergens Väktare

Karta till ”Bergens Väktare” av Conn Iggulden (2008) från bokserien ”Erövraren”om Djingis Khan och mongolernas välde på 1200-talet

Exemplet ovan är för övrigt demonstrativt för att de här kartornas syfte är mer av en snäv referens jämfört med barnlitteraturens: ju mer vuxentillvända böckerna är, desto mer mer avskalade och instrumentella tenderar deras kartor att vara, med det utsmyckande dragen och färgerna mestadels frånvarande.

De två ovanstående exemplen ger en ingång till varför den genre där kartor kanske fått sitt allra största genomslag varit den framväxande fantasy-litteraturen, eller närmare bestämt i de subgenrer av fantasy som utspelar sig i helt uppdiktade miljöer. I än större grad än i historiska romaner utgör sådana världar miljöer annorlunda än de vi känner, där de orter eller geografiska enheter som vi annars kunde använda som hållpunkter ofta helt saknas. Många gånger intar just den uppdiktade världen en förgrundsplats i berättelsen – och för sådana mer utbyggda fantasivärldar är kartan närmast ett måste för att orientera sig bland vad som annars kan bli en ogenomtränglig massa av namn och platser.

Utifrån författarens perspektiv är kartornas huvudsakliga syfte alltså att orientera läsaren i den fiktiva verkligheten, och genom att bidra med en sålunda förklarad miljö hjälpa en följa författarens historia, avsikten med dennes berättelse. Men en bild sägs ju säga mer än tusen ord, och i den information som inryms i kartornas design och omfattning finns också andra mindre avsiktliga omständigheter som kartorna lägger i dagen. Det kan därför vara på sin plats att närmare skåda själva kartornas utformning, för att peka på vissa särdrag som förekommer hos många fantasykartor, enskilt eller ibland överlappande.

Shannara world Map Terry Brooks

karta för Terry Brooks ”Shannara”-trilogi från 1977 och framåt

En av de vanligaste kännetecknen för fantasykartors estetik är deras avsteg från moderna topografiska konventioner och mer abstrakta framställningsformer till förmån för avbildande symboler för geografiska och topografiska företeelser, som grupper av små berg för att föreställa bergskedjor, grupper av träd för skog osv. Det här greppet har tydliga arkaiserande avsikter – det skall skänka betraktaren känslan av något ”ålderdomligt”. I själva verket såg förmoderna kartor inte ut så – det är ett nästan helt och hållet modernt grepp med rötter mer i barnboksillustrationer och dito kartor än befintliga medeltida eller antika kartor.

Det är inte alla fantasykartor som följer den här mallen – se exempelvis kartan till Robert Jordans ”The Wheel of Time”-böcker (På svenska ”Sagan om Drakens Återkomst”, 1990-2013), som är påtagligt ”topografisk” och modern i sitt utförande. En annan avstickare är kartorna till Robert E Howards ”Conan”-serie (se längre ned).

The Wheel of Time Map robert Jordan karta

Många fantasykartor är tämligen begränsade i sin omfattning, främst för att handlingen i de gestaltade berättelserna likaledes är förlagd till en begränsad region, inte sällan bara ett enda ”land” eller rike. Det här är mest påtagligt för fantasyriken med barn & ungdomar som målgrupp, men är vanligt även för ”vuxenfantasy”. Ett exempel ur högen är Stephen Donaldsons ”Krönikorna om Thomas Covenant” från 1977 och framåt: i sin grundform utgör den ett typiskt exempel på en kompakt och ”lokal” ram för handlingen och den för läsaren presenterade världens beskaffenhet.

"Landet" i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

”Landet” i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia (1949-1954) med omgivningar

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia med omgivningar

Ett drag som ofta åtföljer mer geografiskt begränsade fantasylandskap på karta är en ”enkelriktad” geografi, vänd helt och hållet i en enda riktning. I sådana miljöer är fantasylandet ofta omgivet av amorfa, diffusa trakter avgränsade av någon bergskedja eller ödemark, inte sällan en stor öken i söder eller isbelagt trakt i norr. Inom dessa ramar för utbreder sig då det beskrivna landet eller länderna ut sig, inte sällan med en kuststräcka som återstående geografisk avgränsare. Att det här är förekommer inte bara hos småskaliga kartor framgår t.ex. av grunddragen till kartan som illustrerar C.S. Lewis Landet Narnia-värld (1949-1954) .

Även mer storskaliga fantasyvärldar framstår ofta som påtagligt kompakta och kontinentala i sin grunddesign, i meningen att den mängd stora och medelstora öar, bukter och vikar, innanhav och sund som sätter sin prägel på vår världs geografi inte sällan till stora delar är frånvarande. Man kan fråga sig om detta beror på kartritarens brist på intresse för geografi eller en begränsad utblick av andra orsaker. Men tendensen är tydlig: fantasyvärldars omfång och kustlandskap är ofta mycket mindre varierade än den verkliga världens geografi, och det här draget är förekommande över ett brett spektrum av fantasyvärldar, även sådana som direkt knyter an till vår verklighet. Kartan över Robert E Howard till böckerna om Conan Barbaren (från 1932 och framåt) kan tjäna som exempel: den bygger på skisser av författaren själv och avbildar den ”Hyboriska världen”, vars länder och riken alla förhåller sig direkt till motsvarigheter i den verkliga världen. En väldigt… hoptryckt och utslätad sådan.

Conan Hyborian age map Robert E Howard marvel karta

Robert E Howards ”Hyboriska Värld”

(Notera att denna karta avviker från den ”avbildade” stilen – den består enbart av gränslinjer och text med rikena färglagda för att skilja dem åt: dess slagsida stark åt det politiska, med fokus på städer och stater.)

Den kompakta världsnormen verkar ha gett upphov till en motreaktion bland vissa författare, speciellt sådana som också bryter mot andra normer på fantasyns område. Ett exempel är Michael Moorcocks värld till böckerna om Elric av Melniboné nedan).

The Young kingdoms elric of melnibone Michael Moorcock map karta

The Young Kingdoms – skådeplats Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné

Ett ännu mer påtagligt exempel bland tongivande fantasyverk utgörs av Ursula K LeGuins kartor till hennes ”Övärlden”-trilogi (från 1968 och framåt). Ursula K LeGuin skall själv ha ritat de första utkasten – och hon utformade sin Övärld som en dramatiskt annorlunda miljö, starkt avvikande från den kompakta och kontinentala normen. Hennes berättelser utspelas istället i en värld utformad som en arkipelag av många små öar.

Övärlden Ursula K LeGuin earthsea_map karta

Ursula K LeGuins Övärld

Det kan noteras att den här skillnaden i geografi motsvaras av en skillnad av mer allmänt slag: nämligen att LeGuin på flera punkter avviker från den rådande normen att basera sin fantasyvärlds kulturella och etniska miljö på europeiska förbilder – snarare tycks invånarna i hennes värld ha mer paralleller med en slags avancerade polynesier eller indonesier.

Ingen diskussion om fantasygenrens världsbyggen bottnar ordentligt utan att ta upp den monumentala betydelse som J.R.R. Tolkiens mäktiga verk haft, och detta gäller även kartor. Framväxandet av Arda, Tolkiens värld, skedde under en mycket lång tidsrymd från redan innan den första publicerade berättelsen ”The Hobbit” (”Bilbo, en Hobbits äventyr” på svenska) 1936 och var därefter stadd i ständig utveckling fram till dennes död 1971 – och bortom i själva verket, då mycket av hans ofullgångna material redigerades och sammanställdes av hans son fram till 1996.

Tolkiens Midgård middle-earth-thrors-map Bilbo KartaRedan från början visade Tolkien att han insåg kartors möjligheter. Hans första bok, ”Bilbo – En Hobbits Äventyr” inte bara har kartor till berättelsen utan också i den: i klassisk skattsökarstil börjar det hela med att dvärgarna företer en karta som visar vägen till Ensamma Berget – och som läsaren också kan se, således bildande en bro mellan narrativet och läsarens egna intryck.

Tolkiens Midgård wilderland mörkmården BilboNär Tolkien sedermera gick vidare och utökade sin fantasivärld anlitade han utbildade militära kartografer för att färdigställa småskaliga såväl som storskaliga kartor till sin ringtrilogi.

Ifråga om design kan man konstatera att många av de troper som redan tagits upp är närvarande i böckerna, som bruket av föreställande element för att markera sådant som berg, skogar med mera. Tolkiens värld är vidare en tämligen ”kompakt” värld: även fast kusterna inte saknar variation är frånvaron av viktiga öar och halvöar påfallande, och landmassan är samlad i en två stora och kompakta jättekontinenter, med undantag för det tämligen kortlivade Numenor under andra Åldern.

Tolkiens Midgård LotRmap

Något som borde framgå av exemplen hittills och som skiljer ut fantasykartor från mer realistiska dito är att de tenderar att blanda kategorier av element som skall förevisas på kartan. Miljömässiga företeelser som berg, skogar och öknar, samt hydrologiska sådana som floder och sjöar, blandas ofta friskt med mänskliga kulturella objekt som städer, fästningar och ruiner, politiska indelningar av riken och territorier, samt inte sällan etnografiska, som folkslag allt på samma ställe. Den här bristen på systematik bottnar främst i utrymmesbrist förstås – samt att kartan ju ska vila på vad som är relevant i berättelsen – att det då blir lite blandade kort gör ofta inte så mycket.

Man kan se en viss utveckling av många av de här troperna över tid. Ett exempel kan ses på kartan över David Eddings ”Belgariad”-värld från 1989 och framåt. Den faller in i kategorin av väldigt jord-lika världar kulturellt sett. Dess geografi består inte av en utan två kompakta kontinentrektanglar som står sida vid sida åtföljda av ett hav. Det här visar ändå på en viss utveckling rent geografiskt – trots den kompakta grundstrukturen finns det betydande öar och inbuktningar på båda kontinenterna. Designen är också baserad på topografi och undviker avbildande fantasytroper som små ritade världskedjor – något som verkar bli populärt på senare tid.

David Eddings Belgariad Map karta

Map the_south_a_clash_of_kings George R Martin A Song of Ice and Fire kartaAnvändningen av fantasykartor fortsätter att utvecklas in i våra dagar. Dagens fantasynestor George R Martin har en mängd kartor till sin romansvit A Song of Ice and Fire. Utformningen av hans romanvärld,  det västliga Westeros och Sommarhavet i sydöst där merdelen av handlingen utspelar sig, erbjuder en välkommen variation från de stora klonkiga kuber till länder och kontinenter som fantasykartor annars haft att avbilda. George R Martin har i själva verket gjort en sak av att lyfta fram inte bara geografins roll, utan andra materiella förhållanden som klimat, resvägar och farbarhet vilka spelar framträdande roller i hur handlingen i böckerna utvecklas. Och sällan har väl behovet av just kartor varit så stark som i dennes böcker med sina många parallella handlingstrådar åtskilda åt av stora avstånd.

The World of A Song of Ice and Fire map George R Martin karta

Exemplet ovan utgörs av postern till A Song of Ice and Fire, och utgör en väldigt snygg variant av ”topografiskt” inriktad karta – själva böckerna är försedda med mer klassiska svartvita kartor med små träd och annan fantasybuskis.

En intressant utveckling på fantasykartans område utgör för övrigt av TV-serien baserad på böckerna. Där görs det en sak av kartan på ett för undertecknad väldigt tilltalande sätt genom introt till varje avsnitt. Det här utgör ett nytt sätt att greppa kartans syfte, ett som också lyfter fram de estetiska möjligheterna med en snygg karta som kompanjon till själva läsar- eller i det här fallet, tittarupplevelsen.

Redigerad kompilation av intron för avsnitt i säsong 1-4

Ovan har främst anledningarna till att alls ha med kartor och hur dessa då utformats berörts. Men det bör noteras att det också finns författare och läsare som menar att kartor i någon mening står i motsatsställning till läsupplevelsen i och med att bläddrandet i kartor avbryter flödet i -och tar en ur det pågående föreställandet av skeenden baserade på själva läsandet. Detta är en legitim invändning, men synes också begränsad till en tämligen snäv läsart, och bygger på en underskattning av läsarens förmåga att ”stanna kvar” i handlingen även fast man avbryter för att kolla in kartan. Man kan lika gärna vända på det och påtala att för den som vill och kanske har ett större behov av ett makroperspektiv – ett som författern för övrigt inbjuder till genom att alls ha geografiska markörer – så är frånvaron av en karta för att orientera sig svårt irriterande och att det tar en ur handlingen och gör det svårt att läsa vidare obehindrat.

En sak som kartorna kanske oavsiktligt bidrar till att klargöra är hur mycket fantasyförfattarna arbetar utifrån sin syn på vår egen verklighet och dess fysiska -och kulturgeografi – något som dock också lyfter fram vissa problematiska tendenser. En av de tydligaste är en partiskhet för västerlandet i fantasybyggena, en form av insmugglad orientalism om man så vill. Att den fantasy som får spridning i den övervägande västerländska målgruppen har ett västligt, eurocentriskt fokus är förstås inte förvånande, och till det kommer att många fantasyförfattare, även de som skissar upp en värld med viss detaljgrad för sina berättelser, vill begränsa sig, och inte öda tid på platser långt bortom där handlingen utspelar sig. Men det brukar tyvärr inte ända där. I en mycket stor mängd fantasyberättelser där en vidare värld förekommer utgör andra regioner snarast en slags kringströdd kuriosa som omger de (västliga) länder som verkligen spelar roll, mer för att skapa kontrast än inympade med egenvärde. Mer ofta än inte är västerns länder de enda som är välordnade, och också teknologiskt och socialt överlägsna – vilket brukar synas på kartorna vars namn blir mer godtyckliga, förskjuts i sina kategorier, förses med en vag eller mindre avancerad geografi osv. ju längre öst- och söderut man kommer.

Efter denna genomgång av kartritandets fundamenta inom fantasy tas i nästa inlägg serien greppet på relationen mellan kartor och rollspel.

——————————————————–

Om Kartor i Fantasy-genren gnerellt se Bookriot – On Maps in fantasy

Om kartors betydelse i litteratur se artikel i the New Yorker The New Yorker – The Allure of the Map

Om kartor i ungdomslitteratur , se Maps in Literature for youth

Den utmärkta bloggartikeln ”Here Be Cartographers: Reading the Fantasy Map” av Nicholas Tam riktar också ett kritiskt ljus på kartritande.

Se Wikipedia-artikel om mer om Den Hyboriska Världen i vilken berättelserna om Conan Barbaren utspelar sig – en viktig instans av de avvägningar när man skapar en litterär geografi starkt inspirerad av verkliga förhållanden men ändå…annorlunfa

En mängd artiklar på Wikipedia tar upp Tolkiens världsbygge – för geografin och även kartritande kan man med fördel börja på artikeln ”Middle-earth

 

 

Slutet på början: Omslag till Almas Bok ”Hjärtespjutet”


Sista veckan i Augusti, precis i tid för den underbaras födelsedag, blev den äntligen klar för ett tryckt testexemplar. Den första boken tillägnad Alma, ”Hjärtespjutet” är färdig efter års meckande och ritande. Sist ut före avslut var, passande nog, omslaget.

Dagen D närmade sig med stormfart, kulmen på flera månader (föregått av års skissande och mer sporadiskt illustrerande) där varje natt ägnats åt färdigställandet av bokens text och illustrationer, när det till sist var dags att bestämma sig för bokens omslagsbild.

Det kan i sammanhanget vara värt att påtala att min syn på bokomslag, ja omslag för medier av alla de slag, även på skivor (ni vet, sådana som man brukade spela, på apparater), sneglar på film – och teateraffischens estetik. Jag ville således med omslagsillustrationen ge en slags komprimerad, visuell ide av bokens tema och handling, helst med en eller flera av de bärande karaktärerna.
utkast julia, draken & hjärtespjutet

Det här hade förstås ägnats en del tanke redan, och flera kandidater hade övervägts och förkastats. Den idé som jag alltmer kommit att fastna för var att framhäva det magiska (?) Hjärtespjutets centrala roll i första delen – spjutet som talar till Julia, och utmanar henne, men också hjälper henne att överkomma svårigheter, och också står fram som en symbol för hennes påtagna roll som den som skrider till handling.

Den här idén hade konkretiserats längs två utkastidéer. Den första vilade på två närbilder på bokens viktigaste protagonister, Prinsessan Julia och Draken Pelle, med spjutet mellan dem (se ovan).

Prinsessan & Hjärtespjutet framsida resize

Skiss Prinsessan & Hjärtespjutet halvvägs

Den andra utgick från en scen i boken, där Julia kliver fram till spjutet som verkar tala till, kalla på henne (ett senare moment i den scenen har förevisats i inlägget ”Hjärtespjutet talar till Prinsessan”). I den står spjutet i sitt städ bakgrunden och Julia ses bakifrån i fågelperspektiv på ett sätt som ska förmedla en riktning, ett viktigt skeende eller val med spjutet i fokus.

Så småningom kom jag fram till att de här två inte uteslöt varandra, utan snarare stärkte sig sinsemellan. Sålunda skissade jag upp bilden med scenen som grund, med sikte på att infoga ansiktena på Julia och Pelle, spjutets blad och dess text, som en slags överlagd ”spökbild” hängande över bakgrunden som framgår av skissen under processens gång (se ovan till höger).

Den färdiga teckningen, utförd i mjuk grafit på A3, blev som synes nedan.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag teckning resize

Belyst Julia & Hjärtespjut

Belyst Julia & Hjärtespjut

Jag lät medvetet bli att rita in spjutspetsen mellan de två ansiktena, helt enkelt för att den redan ritats och fått en passande form för en tidigare bild på Julia (se till vänster), ursprungligen övervägd som ett möjligt bokomslag men sedermera vald som den sista stora illustrationen i boken. För det syftet passade dock närbilden av spjutspetsen inte in – men den kom istället väl till pass för omslaget. Den lyftes således helt sonika över med sin text på gaeliska skrivet med grekiska bokstäver och alla sina färger och lades in mellan Julia och Pelle i en passande skala.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag teckning monterad resize

Den monterade bilden blev som framgår till höger.

Sålunda färdig i sina beståndsdelar var det dags för målning. Med tanke på den stundande deadline och tillgången till min scanner begränsades möjligheterna mellan olika former av målning i dator.

Här kom valet av metod att bli en ny stöttesten. Skulle jag välja min traditionella ”flera-lager-under-teckning”-teknik (se t.ex. Joel den Unge & Lung-draken)? Den kan bli snygg, men har en inbyggd tendens att producera starka färger under starka konturlinjer som drar bilderna  åt det serietidnings-aktiga hållet. Alternativt kunde man jobba med samma metod som den ovan nämnda ”Hjärtespjutet talar till Julia” eller bilden ”En Prinsessa Rustad för Strid”, där många överlagda transparenta lager skapar mer gradvisa övergångar mellan färg och monokrom grundbild, med mjukare nyanser. Resultatet blir mer fotolikt, men kräver mer arbete för att inte bli blekt och lite livlöst.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag färglagd v1 resize

Precis som vid tidigare vägval beslöt jag mig för att inte välja, utan tillämpa vad jag lärt mig av båda metoderna, med slagsida åt överläggningsmetoden. Ovan en grundmålning av olika gråa toner lades således överliggande färger. Utan att ha tänkt igenom det lade jag först på kulörer som utgick från de normalt belysta färgerna för figurerna (se till vänster). Men det slog mig att det inte var riktigt… rätt.

Kanske påverkad av det stämningsfokuserade draget hos vissa filmaffischer valde jag att lägga starkare pregnans för mitt sökta intryck av bilden redan vid färgläggningens tidiga fas. Den färgskala jag således valde att tillämpa, speciellt för de överliggande ansiktena i bakgrunden, var mörk, åt det nattligt blåtonade med konnotationer av mystik och kanske kuslighet (se nedan).

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag färglagd v2 färgskala resizeMed den grunden kom den avslutande fasens vägval, som framför allt centrerade kring behandlingen och påläggandet av skuggor och ljuseffekter, naturligt. I huvudsak handlade det om att öka fokus på det väsentliga i bilden och stryka under den sökta stämningen.  Skuggor lades in i bildens utkant och krypande in mot mitten, samtidigt som flera lager av glödande ljus utgående från spjutet kastades ut  och målades in som reflexer och belysta områden i bildens centrum. Det gav bilden ett dominerande ljus vars kalla, lätt fluorescerande sken ytterligare skall öka känslan av mystik, och antyda något utomvärldsligt, kanske magiskt eller heligt… något sådant.

Detta att ha en klar riktning och tydlig ambition för hur den färdiga bilden skulle komma att te sig gav utrymme för fler och fler element och detaljer, som också fortsatte även efter det första ivägsända testtrycket. Således lades sådant på som en kastad skugga bakom Julias skepnad, och en slags ådring som jag tagit fram för fjällen och ger draken ett mer reptilaktigt utseende.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag färglagd v2+utan text resize

Det sista elementet i bilden var att lägga på titel och författarnamn.  Jag valde bort alltför tillkrånglade eller extravaganta fonter till förmån för det tydliga och läsbara, påbättrad med lite kringarbete runt kanter och en lätt struktur. Det färdiga (nåja, än så länge iaf) resultatet kan ses nedan.

Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text

Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text

Jag var nöjd med bilden: den fångar in det mesta som jag strävade efter, relaterar som önskat med bokens innehåll och är inte anskrämligt ful eller skränig, förhoppningsvis. Det var en passande avslutning, och tålde att presenteras för sin musa och mottagare, den oförlikneliga Alma.

Nedan kan processens delar ses i sammanfattning.

För dig, Alma.

————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Tänk Om… (2) Kontrafaktisk Historia som Litterär Genre


OK, så ett nazidominerat Europa blev aldrig av. För den vars grämelse är outhärdlig kan som vi sett i tidigare inlägg historien inte skänka mycket lindring, endast upplysning. Men kanske… kan man fördjupa sig i fantasins värld, och Tänk Om…

American Nazi_PosterI första inlägget gavs en introduktion till Kontrafaktisk Historia i relation till historia som en vetenskaplig disciplin. Som synes, och trots att kontrafaktiska grepp fått ökad popularitet på sistone, är användbarheten av dess perspektiv begränsat om vi söker lära oss mer om den befintliga historien. Men det finns en annan arena där den kontrafaktiska historien spelat en större roll – nämligen som ett litterärt stilgrepp, en som växt upp till en hel genre inom både litteratur, bildkonst och nyare medier som film och dataspel.

En gråskala av Alternativ – Några definitioner och gränsdragningar

Som vi sett kännetecknas ett kontrafaktiskt scenario av att den utgår från kända händelser fram till skiljepunkten,  The Departure Point. Efter den skiljande punkten tänker man sig nya händelser eller faktorer, som är definitivt icke faktiska, icke sanna. Varefter skildringen löper vidare med de påhittade förutsättningarna, vilka fortsätter göra den tänkta påföljande historien annorlunda, på allt mer påtagliga sätt.

Förutom i begränsade subgenrer (se nedan) är dock sådana fullt ut kontrafaktiska historier relativt ovanliga. Mycket vanligare är en modifierad, begränsat ”alternativ” historieskrivning, där man t.ex. låter en fiktiv person ta plats tillsammans med kända historiska aktörer och låter denne spela en viktig roll i kända skeenden, alternativt att man låter rollerna skifta ifråga om drivande händelser i historien. Men historiens bredare förlopp, själva de utfall som sedan ligger till grund för framtiden, ändras inte.

Ivanhoe Sir Walter ScottDen här sortens modifierad-men-inte-helt-omstöpt historia har anor som är äldre än både den moderna litteraturen och historievetenskapen – det var normen för äldre tiders historieskrivning, som hade moralistiska och uppbyggliga ideal högre upp på agendan än historismens strävan efter att veta vad som verkligen hände. Alexandre Dumas - The three musketeersNär den moderna historiska romanen tog form på 1800-talet via författare som t.ex. Walter Scott eller Alexandre Dumas fortsatte de i den narrativa anda som premierar en bra intrig snarare än historisk korrekthet för en fiktiv berättelse. Och så har det fortsatt.

Jan Guillou - Arn-böcker -Vägen till Jerusalem - Tempelriddaren - Riket vid Vägens Slut - Arvet efter Arn200 år senare ser vi i Jan Guillous böcker på svenska om Arn Tempelriddaren en mycket snarlik behandling av historiska förhållanden som Walter Scotts böcker ”Talismanen” och ”Ivanhoe”. Liksom i dessa stoppas en påhittad karaktär (Arn) in i slutet av 1100-talet, ett formativt skede i den svenska medeltida historien, och får spela en avgörande roll för att vissa historiska och storpolitiska skeenden blev som de blev. Guillou referar också till just ”Ivanhoe” i sin bok ”Tempelriddaren” i ett slags erkännande att man skriver inom samma tradition.

Den här sortens alternativ-historia-light  behöver dock inte alltid motiveras av att man vill leka med storpolitikens styrande förändringar av historien. En annan användning av kontrafaktiska eller alternativa skeenden som bas för en berättelse ges av Hans Alfredsson - den-befjadrade-ormenHans Alfredsson i dennes roman Den Befjädrade Ormen. Han skildrar en slags omvänd atlantresa under 1000-talet, där en grupp indianer från den högtstående Toltekiska civilisationen i Centralamerika korsar haven österut till ett outvecklat och våldsridet Europa, och föreställer sig möte mellan civilisationerna före renässansen och de stora upptäcktsfärderna. Berättelsen är mer en studie i hur historien kan betraktas ur annorlunda perspektiv än en fullödig alternativ historieskrivning.

Dan Brown - Da Vinci KodenI sin iver att berätta en god historia eller lyfta fram vissa personer tar sig dock romaner, och ännu mer filmer, inte sällan så stora friheter med historieskrivningen att de driver iväg, ut över den rena historieförfalskningens kant. Detta är speciellt påtagligt i romaner som behandlar historiska händelser vilka ”förklaras” med hjälp av vittförgrenade intriger, i vilka historiska händelser regelmässigt omtolkas och förses med fiktiva och ockulta bakgrunder och inslag som ger dem annorlunda innebörd  då de sker samt lägger grund till sentida konspirationer för att bevara hemligheterna. Detta grepp har växt så lavinartat att man skulle kunna tala om en egen subgenre, den ”Historiska Konspirationsromanen”.

Michael Baigent, Richard Leigh & Henry Lincoln - The Holy Blood and the Holy Grail

The Holy Blood and the Holy Grail”, en föregivet ”faktuell” bok som spekulerade om Jesus avkomma, låg troligen till grund för Browns ”Da Vinci-koden”.

Det kanske mest (ö)kända exemplet utgörs av Dan Browns bokproduktion, där genombrottsromanen ”Da Vinci-koden” är speciellt grov eftersom dess författare, som till råga på allt anklagats för att plagiera den bärande delen av sin berättelses alternativa kärna, påstod att den skildrade den ”sanna” historien om Jesus och Maria Magdalena, till olycka för envar som vill lära sig något om kristendomens ursprung och tidiga utveckling. .

Just detta att den ”sanna” historien i dessa böcker alltid är fördold, och vad den vidare världen tror har hänt är verklighetens historia gör att dessa alster snarare kan benämnas en ”hemlig historia” (Secret History) än en kontrafaktisk eller alternativ sådan. Beklagligtvis har detta angreppssätt på historien fått ökad spridning, och som synes visar riskerna med denna att man precis som i fallet med historieforskning bör uppmärksamma risken för ren historieförfalskning.

"Jud Süd" (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede - här i antisemitiskt syfte.

”Jud Süd” (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede – här i antisemitiskt syfte.

Återigen kan man anföra nazisternas behandling av historien som exempel. Nazistisk ideologi, baserad som den är på den helt ovetenskapliga idén om biologiska ”människoraser” och verkan av denna ”ras” för olika folkgruppers utveckling, närmast kräver en kraftig omredigering av historien, en där folks etniska påbrå är helt styrande för deras beteende och utvecklingen av stater och civilisationer.

Detta gav talrika avtryck inte bara i en förvriden form av ”historieforskning” (redovisad i bl.a. ”Härskarplanen”, se tidigare inlägg) utan i den propaganda och populärkultur som skapades under nazistisk hägn. En av flera nazistiska propagandafilmer tillkomna för att underblåsa antisemitism genom att skriva om historien så att problem och kriser i det förgångna kan skyllas på ”judarna” utgörs av filmen ”Jud Süß” från 1940.

En mer eller mindre grov remake av historien har alltså blivit stapelbara i den fiktiva historiska berättelsen. Det ligger delvis i romanens natur, där handling och händelseutveckling måste fogas in i en narrativ i vilken personliga perspektiv, inte rena fakta, ligger i centrum. Just det här spänningsfältet har i sig gett upphov till ett speciellt stilgrepp som inbegriper en form av kontrafaktisk historia.

Kontrafaktiskt som en Metahistoria

Ett finurligt, men också svårt sätt att närma sig kontrafaktiska idéer utan att helt ta steget ut i en annan värld är att beskriva den påhittade historien parallellt med den verkliga, som en ”historia-i-historien”. Med det menas att man tar in den som en fiktiv föreställning i en roman vars handling i övrigt utspelas i den ”verkliga” världen. Eller – gör den det? Den kontrafaktiska delen av narrativet sätter fingret på frågeställningen om hur historieskrivningen i sig blir till. Vad är det förflutna vi tror oss veta om… egentligen? Vad är sanning och vad är hjärnspöken? Brukad på det här sättet blir det kontrafaktiska inslaget ett sätt att skriva en slags metaberättelse om historien själv.

Umberto Eco - begravningsplatsen i PragNågon som flera gånger utforskat  det här gränslandet är Umberto Eco. Flera av hans böcker, senast ”Kyrkogården i Prag”, men i än högre grad ”Foucaults Pendel” har en uttryckligen påhittad, konspiratorisk alternativ historia som inslag i sina berättelser. Denna kontrafaktiska historia ihopvävd av berättelsens protagonister börjar under loppet av böckerna slita sig loss och att påverka aktörerna i den ”verkliga” världen. Umberto Eco - foucaults pendelTill slut blir det mer och mer osäkert vad det var som faktiskt hände. Trots vissa litterära brister är ”Foucaults Pendel” bitvis mycket intressant om historierevisionismens  och konspirationsteoriernas psykologi. Ett av dess citat förtjänar att upprepas – den utgör en varning för att okritiskt läsa in konspirationer och favoritkäpphästar i synen på det förgångna, och sammanfattar väl vad som utmärker en Stolle ifråga om världs- och historiesyn.

”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.

Jose Saramago - Historien om Lissabons BelägringJose Saramagos Historien om Lissabons belägring är ett annat exempel på kontrafaktiskt inspirerad metahistoria. En översättare får en dag för sig att ändra i en viktig historisk händelse när han översätter en historiebok om Portugals historia: nämligen om hur det gick till när staden Lissabon erövrades från morerna år 1147. Men snart börjar han gå in sig i och betrakta sin hemstad Lissabon mer och mer utifrån egen berättelse snarare än verkligheten.

Metahistoriska berättelser med kontrafaktiskt inslag utgör en slags utflykter i ”Tänk Om”-land, men går inte riktigt hela vägen till att tänka sig en annorlunda verklighet. De kan kanske betraktas som en slags idéromaner, där var författarna vill trycka på är det undflyende draget i vad vi tror oss veta om sambandet till dåtiden.

Vissa Alternativ är mer Alternativa än andra

Kontrafaktiska berättelsen som litterär genre är på många sätt en kusin till Science Fiction-litteraturens framtidsvärldar. Båda delar arvet från ett avgörande ”Tänk Om…”, fast i det kontrafaktiska fallet projicerad på det förflutna, inte framtiden. Det här kan dock leda till en inte obetydlig grad av sammanblandning dem emellan. Genom att författare till kontrafaktiska scenarier arbetar utifrån ett perspektiv som explicit mynnar ut i en radikalt annorlunda historisk utveckling på många nivåer, och således en annorlunda värld, en alternativ verklighet, verkar det vara förhållandevis lättare att stoppa in fantastiska inslag som källan till den annorlunda tidslinjen, alternativt som ett sätt att få den annorlunda verkligheten att samverka med eller påverka vår verklighet.

Sc-Fi-Steampunk supertrainEtt exempel utgörs av hela den s.k. Steampunk-genren som bygger på en slags retro-futurism, en alternativ teknisk utveckling utgående från 1800-talets tidiga industrialisering, dess teknik och framtidsvisioner, vilka projiceras framåt. Steampunk skulle kunna sägas vara en slags kontrafaktiska historier, men eftersom de också tänker sig fantastiska, inte sällan omöjliga teknologier med utgångspunkt från den viktorianska tidsåldern, bör man hellre betrakta dem som en form av science-fiction med tidig utgångspunkt, en fortsättning på Jules Vernes tänkta teknologiska landvinningar snarare än en form av kontrafaktiskt berättande.

En annan ofta förekommande Sf-trop i berättelser som kör med en förändrad historisk utveckling inbegriper tidsresor till och från vår samtid eller en nära framtid.

Harry Turtledove - Guns of the southEn författare som gjort sig ett namn på alternativ historia är Harry Turtledove. En av hans mest kända böcker, ”Guns of The South” (1992) illustrerar en kontrafaktisk historia med Sci-Fi-inslag då den vilar på premissen av just tidsresor som gör det möjligt för Sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget att få tillgång till moderna handeldvapen – och därmed segra.

Harry Harrison-  A Rebel In TimeEtt närmast identiskt scenario med tidsresor som ger Sydsidan i inbördeskriget tillgång till modern krigsutrustning hade för övrigt tidigare publicerats (1984) av Harry Harrison, med titeln ”A Rebel In Time

Stephen King 22-11-1963Mer nyligen har den outtröttlige Stephen King, som ju tidigare inte aktat för att korsa genregränser, utforskat just tidsresor och följderna av att ändra på historien för att skapa en ny kontrafaktisk verklighet, i romanen ”22/11 1963” där huvudpersonen skall försöka förhindra mordet på president John F Kennedy.

Vad de här fåtaliga exemplen syftar till är att visa på att kontrafaktiska scenarier rör sig i ett gränsland där övergången till Sci-Fi och allmänna fantasmagorier aldrig är långt borta. I det följande skall dock exempel tas upp på kontrafaktiska romaner utan inslag av vare sig Science Fiction, en radikalt annorlunda teknologisk utveckling, fantasy och andra sådana fantastiska företeelser.

Ett Axplock ur Litteraturens & Filmens kontrafaktiska historier

Den måhända långa presentationen ovan har delvis syftat till att skala av  vad som utgör det centrala i kontrafaktiska historieberättelser. Man kan därvid konstatera att den renodlade kontrafaktiska romanen är en ännu så länge rätt smal genre. Vad som härnäst omedelbart faller i ögonen är att precis som i fallet med sina fackbokskusiner är genren klart överrepresenterad vad gäller scenarier som utgår från Andra Världskriget och Nazisterna. Denna historiens mest destruktiva konflikt, liksom den nästan osannolikt illvilliga nazistiska ideologin som tvunget måste nedkämpas, är förstås ett tacksamt ämne för kontrafaktisk historia, och har gett upphov till en kraftig slagsida till förmån för spekulationer om en annan utgång av kriget. Sammanställningen av exempel nedan är verkligen inte uttömmande utan utgör endast ett axplock, med prioritet åt böcker tillgängliga på svenska.

Hans Alfredsson - Attentatet i Pålsjö Skog 3bFörst ut är således en svensk kontrafaktisk roman med Andra Världskrigsfond, skriven av tidigare nämnde Hans Alfredsson. I Attentatet i Pålsjö Skog föreställer han sig ett Sverige som blev indraget i Andra Världskriget och invaderas av Tyskland. Boken inbjuder till att fundera på hur ett invaderat Sverige svarat på en sådan kris, inte minst hur den konflikt mellan kollaboratörer och motståndsmän som ju realiserades i våra grannländer Danmark och Norge skulle ha kunnat te sig hos oss.

Tony Samuelsson - Jag var en arierUnder senare år har Tony Samuelsson skrivit ett par kritikerrosade böcker med uttalat kontrafaktiskt anslag: ”Jag var en Arier” och uppföljaren ”Kafkapaviljongen”. Båda tar sin utgångspunkt i ett Sverige som infogats i ett segerrikt Nazityskland och blivit en gynnad del av det nya ”Germanien”. Tony Samuelsson - KafkapaviljongenBåda framställer hur ett Sverige sett ut iklädd en totalitär tvångströja, inte nödvändigtvis brutalt påtagen genom blodig invasion, men inte mindre tvingande för det. Stora delar av handlingen tilldrar sig 1976, då Sverige alltså under 40 år varit nazifierat. Framför allt är det kulturlivets villkor i en ideologiskt likriktande diktatur som ligger i fokus – hur författare fängslas, debatten stryps, undervisning och medier anpassats till en världsbild enligt nazismens kategorier.

Philip K Dick Mannen i det Höga SlottetPhilip K Dick – Mannen i det Höga Slottet räknas som en kontrafaktisk klassiker. Den skildrar ett USA som ockuperats av Nazityskland och Japan vilka segrat i andra världskriget. Men precis som i verklighetens Kalla Krig blir segrarmakterna snart mer och mer antagonistiska gentemot varandra, och risken för en ny storskalig konflikt dem emellan ökar allt mer… Mitt i detta får protagonisterna nys om en mystisk författare som börjat röra upp vågor genom en fiktiv berättelse där de Allierade vann. Dick skruvar till det hela och har med ett alternativt verklighetslager till som det kontrafaktiska i sin fiktiva verklighet. Och lustigast av allt är att den alternativa verkligheten inte är vår verklighet heller.

Philip Roth - Konspirationen mot AmerikaKonspirationen mot Amerika av Philip Roth är en kontrafaktisk historia mot bakgrund av Nazismens framväxt under 30-och 40-talet. Den utgår från ett isolationistiskt Amerika som inte tar del i Andra Världskriget förrän långt senare än i verkligheten, och där antisemitismen stegras kraftigt under mellantiden. I denna historieskrivning tar en administration med flygarhjälten Charles Lindbergh som frontfigur, vars övergripande mål är att hålla Amerika utanför kriget, makten år 1940. Konspirationen mot Amerika utgör en mer sociologisk, kulturhistorisk kontrafaktisk berättelse, som genom att visa på att det trots allt fanns potential för en annorlunda utveckling sätter fingret på sådant som den hemvävda amerikanska antisemitismen – en högst reell företeelse.

Robert Harris FatherlandRobert Harris – Faderland utgår från att Tyskland vann andra världskriget på såväl öst- som västfronten och kunde föra den Slutliga Lösningen till sin slutpunkt. 20 år senare utgörs det Kalla Kriget av konflikten mellan USA och Nazityskland, och i samband med att en amerikansk journalist besöker Berlin får en SS-kommissarie ledtrådar till vad som egentligen hände med Europas miljoner judar, en historia som helt nedtystats av regimen och är okänd för befolkningen och världen. Fatherland movie DVD caseBakgrunden till Faderland utgörs av visionerna om det framtida Tyskland som inte minst SS gav uttryck för, men lånar också erfarenheter från framför allt Sovjetunionens utveckling för att måla upp den kusliga visionen av hur nazisternas omstöpning av Europa kunnat gå hela vägen. ”Faderland” filmades med Rutger Hauer i huvudrollen som SS-översten Xavier.

Allen Steele - V-S DayEn företrädare för ett mer teknologicentrerat kontrafaktiskt perspektiv utgörs av ”V-S Day” av Allen Steele där det tyska raketprogrammet i ett tidigt skede omorienteras från missiler till bemannade raketer, vilket via diverse omständigheter leder till att en rymdkapplöpning sådan som skedde mellan USA och Sovjetunionen på 60-talet istället sker mellan USA och Nazityskland på 40-talet. Att rymdprogrammet var och har alltid varit en bisak till just utvecklingen av missilteknologi, och att en omställning dessutom skulle kräva en helt annan mentalitet hos naziledningen är detaljer som romanen lallar förbi…

iron_sky_poster_01En lite kul twist dock: just idén med nazister-i-rymden togs upp i filmen ”Iron Sky”. I vad som mest är en humoristisk drift med en kontrafaktisk historieskrivning har nazisterna här levt kvar i en koloni på.. månen. I filmen är för övrigt en figur starkt inspirerad av den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin president i USA… En kontrafaktisk dystopi om något ( En recension av ”Iron Sky” kan läsas här på bloggen).

Inglorious Basterds 2009För att runda av nazi-temat: en annan nutida film som kanske kan nämnas apropå uttalat alternativa scenarier är Quentin Tarantinos ”Inglorious Basterds”, som i en mening är en slags Kontrafaktisk Historia eftersom dess plot, att Hitler och Nazistledningen mördas av ett allierat kommando, ju lyckas.

Kim Stanley - The Years of Rice and SaltEtt helt annat fokus har den alternativa historien i Kim Stanley Robinsons ”The Years of Rice and Salt”. Bokens berättelser bygger på premissen att Digerdöden 1348 var speciellt dödlig för just Européer (lite som vissa eurasiska sjukdomar visade sig extra dödliga för de amerikanska urinvånarna) vilket leder till att Europa närmast töms på folk under högmedeltiden och inte kan spela den alltmer ledande roll världsdelen kom att inneha från renässansen och framåt. Istället tas den ledande rollen i världen över av Kina, Indien och den muslimska världen. Kina blir den stormakt som genomför motsvarigheten till de stora världsseglatserna och upptäcker Amerika, med den muslimska världen hack i häl…

Bryce Zabel - Surrounded by EnemiesHur historien skulle ha artat sig om president John F. Kennedy inte mördats är en fråga som sysselsätter många 60-talsnostalgiska amerikaner: vi har redan sett hur Stephen King i sin ”22/11 1963” medelst tidsresor spekulerar i räddandet av Kennedy. I romanen ”Surrounded by Enemies” spekulerar författaren Bryce Zabel i hur ett misslyckat attentat skulle ha påverkat politiken och nationen USA 1963, med det underliggande budskapet att chocken och konspirationstänket som hörde eran till skulle varit annorlunda, men inte mindre än i verkligheten…

Harry Turtledove - How Few Remain two flagsDen redan nämnde Harry Turtledove har förutom ”Guns of the South” skrivit flera  romaner med en förändrad historia som huvudinnehåll. Längst tar han greppet med sin Southern Victory-serie, som bygger på premissen att sydsidan segrar i inbördeskriget och att konfederationen lever vidare, varefter historien får spinna vidare ända till 1940-talet. Harry Turtledove - Ruled Britannia_(cover)Förutom denna har han spottat ur sig en mängd böcker med kontrafaktiskt innehåll, som t.ex. ”Ruled Britannia” (där den spanska Armadan 1580 lyckas invadera England), liksom också en rad fantasyromaner starkt baserade på verkliga historiska förhållanden.

The Best Alternate History Stories of the 20th Century - Ed Harry TurtledoveHarry Turtledove har också varit redaktör och medförfattare till flera antologier av kontrafaktiska noveller på engelska, senast ambitiöst benämnda ”the best Alternate History Stories of the 20th Century”. Dess blandning av möjliga scenarier med realistiskt anslag och sci-fi-inspirerade tidsreseberättelser spretar betänkligt, men ger en introduktion till genren och dess olika grepp och teman.

Att Spela mot Historien

Det kontrafaktiska anslaget på historien är alltså en rätt speciell, men på sistone växande genre. En bidragande anledning till detta är att greppet, kanske mer än inom ren bokutgivning, fått fäste inom spelvärlden – både inom klassiska brädspel och dataspel.

Risk Parker Brothers brädspel svenska_1Ett översiktligt fågelperspektiv på historiska konflikter, alltid med en juste karta som underlag där pjäser kan flyttas runt och inta olika områden, passar för ett brädspels paradigm. Redan 1957 kom det ursprungligen franska spelet ”Risk”, där världen, indelad i olika sektorer, låg öppen för erövring för de spelsugna.

Axis And Allies BoxEtt liknande anslag, med världen indelad i territorier som skulle erövras hade  ”Axis and Allies”  från 1981. Här lockade spelet med ett uttalat kontrafaktiskt lockbete: att leva om ”spelet om Europa” och se om man kunde vinna Andra Världskriget på nytt, eller kanske ta Axelmakterna till seger?

Svea Rike 1 SpelplanAtt vi i det mindre konfliktridna Sverige också kan ha smak för den här sortens spel där man kan erövra världen i alternativ historisk anda framgår att av framgångarna för  ”Svea Rike” – ett spel där olika adelsätter konkurrerar om att etablera sig som dominanter över ett Norden under svensk dominans under stormaktstiden på 1600- och 1700-talet. Spelet har sedermera tagit steget över och blivit dataspel.

Civilization 3 uk box tower of babelJust dataspelsvärlden kom att fördjupa kopplingen till kontrafaktisk historia i samband med att den tog upp tråden och vidareutvecklade de strategiska brädspelen, för att skapa några av de första klassiska s.k. strategispelen. Ett av de mer välkända tidiga spelen av denna typ var ”Civilization”, som tog upp och utvecklade strategi-brädspelens tidigare drag men gjorde spelet mer flexibelt och med större utrymme för spelarens handlingsutrymme. Därmed ökade det tidigare nämnda kontrafaktiska draget, i och med att man förstärkte möjligheten för en spelare att påverka händelseutvecklingen  genom att leda en nation eller folk och därmed bli en aktör vid tillblivelsen av en annorlunda historia. Detta var något som utvecklarna snabbt insåg och gjorde till dragplåster för senare versioner av spelen.

Europa UniversalisMånga liknande spel med möjligheten att spela ut och påverka världshistoriska skeenden i kärnan av sin spelidé har därefter följt, som det svenskproducerade  ”Europa Universalis”, vilka utvecklade konceptet och tillåtit alltmer förfinade politiska relationer, handlingssätt och aspekter av styrning att komma med.

Shogun Total War boxFler och fler faktorer har lagts till och lagt grunden för nya framgångsrika spel, som ”Total War”-franchisen som lade till en slagfältssimulator vid sidan av strategiaspekten som möjliggjorde förstapersonsperspektiv på slagfält där man alltså kunde anföra sina trupper under realistiska förhållanden för en ännu mer påtaglig alternativ historisk utveckling.

Wolfenstein_The_New_Order_coverDet är en händelse som ser ut som en tanke att ju mer förfinade spelen blivit, desto starkare har kopplingen till just möjligheten att spela med olika länders och civilisationers historia och förändra den. Numera har även spel från helt andra genrer än strategispelen hakat på trenden – ett illustrativt exempel utgörs av senaste versionen av det kultförklarade ”Castle Wolfenstein”. I senaste varianten, ”Wolfenstein: The New Order” är utgångspunkten att nazisterna segrat i andra världskriget – det klassiska kontrafaktiska scenariot, som vi sett ovan.

Olikt i fallet med riktiga  historieböcker som tar upp denna ansats verkar således kontrafaktisk historia inte utsättas för någon bred kritik när den används som litterär anordning för att berätta en historia.  Tvärtom – med tanke på dess popularitet även i nyare medier som dataspel kan man nog förvänta sig att detta grepp fortsätter att vinna insteg i olika former av populära framställningar som använder sig av historien på olika sätt. I fallet med fiktion säger själva det kontrafaktiska i sig väldigt lite om alstrens kvalitét. Som synes lånar sig greppet för spekulationer och rätt ytligt effektsökeri, som riskerar att inte bara bli banalt utan också sprida en felaktig syn på historien. Samtidigt kan man inte förneka att det i händerna på goda berättare som Philip Roth, eller närmare oss Hasse Alfredsson eller Tony Samuelsson, kan bli en fruktbar mekanism för att visa på företeelser med historiska implikationer på ett nytt sätt. Det är kanske just som ansats för att visa på mörkare sidor av våra samhällen, såsom de tre ovan nämnda författarna använder den, som den kontrafaktiska historien har sin största behållning. På det sättet ger kanske denna genomgång den i föregående inlägg omtalade historikern Richard J Evans rätt, fast i ett mer positivt ljus än han avser: kontrafaktiska historier kan, just genom att de tar in ett element av hur det inte är eller har blivit, visa oss på hur något faktiskt är i vår verklighet – något som vi annars inte skulle vilja kännas vid eller se.

*****************************************

Altered Pasts - Richard J Evans←Se föregående inlägget ”Tänk Om…(1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia

Samt ett tidigare Inlägg där eget bruk gjorts av ett Kontrafaktiskt Tema:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2014/07/01/alla-drabbningars-moder-del-1-en-bilds-tillblivelse-fran-historiens-dimmor/

—————————————————————

Några Källor till Kontrafaktisk Historia

Granskade Böcker i detta inlägg:

Granskade Bräd- och Dataspel

Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:

Fora & Websajter om Kontrafaktisk Historia i litteraturen

Tänk Om… (1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia


Tänk om Hitler dött under attentatet i Wolfsschanze 1944? Tänk om Muhammed snubblat och spetsats på sin egen kroksabel i slaget vid Badr år 624? Tänk om Paulus förlist och dött på resa år 45 innan han hann styra upp den nya sekten kristendom? Tänk om… Är man intresserad av historia kommer man förr eller senare att grunna eller stöta på den där sortens frågor. De flesta gånger avfärdas det med en snabb förklaring av varför det skedde som det skedde. Men ibland vill vissa fortsätta gräva i den konstiga frågan: Tänk om… saker utvecklat sig annorlunda än vad som skedde? De som vill besvara den där undran sysslar med s.k. kontrafaktisk eller alternativ Historia (ibland också kallad Ukronier). En kontrafaktisk utforskning av historien tar sikte på vad som skulle ha kunnat bli följden om en känd händelse eller företeelse inte inträffat, och något annat istället hade hänt. Att fundera över t.ex. vad följderna blivit av någon av ingressens frågor och försöka utforska, så gott det går, vad som skulle ha kunnat vara i så fall, är det som utmärker det kontrafaktiska resonemanget.

Soviet invasion of UK article-1104459-02EF4148000005DC-445_468x384

Från en kontrafaktisk artikel i engelska Daily Mail 20090103: ”What if Russians HAD invaded us?”

Kontrafaktisk historia är sålunda ett slags tankeexperiment. Som sådan lånar den sig gärna för berättandet av historier som just genom avvikelsen från kända historiska förlopp vill visa på hur en annan, tänkbar verklighet faktiskt skulle kunnat ligga för handen, eller kanske belysa den befintliga samhällsutvecklingen ur ett annat perspektiv. Som vi skall se framöver har därför Alternativ Historia etablerat sig som en litterär genre inom framför allt den engelsktalande världen (där känd som Alternate History). Här skall vi dock börja med att betrakta kontrafaktisk historia i relation till professionell akademisk historieforskning.

Kontrafaktiskt vs den Vetenskapliga Historieforskningen

Även när ett skeende är fördolt i historiens dimmor utgörs historien som sådan av det som redan tilldragit sig, vilket i sig ger i alla fall potentiellt ett slags facit – ett före och efter, där vi kan undersöka och försöka ta reda på vad som hände och postulera orsakssamband med utfallet som grund. Den kontrafaktiska historien har dock definitionsmässigt inte hänt. För de som sysslar med historien som ett yrke, dvs professionella historiker verksamma i akademiska miljöer, utgör därför den kontrafaktiska historien en huvudvärk – ja många skulle säga att det är inte historia alls, utan bara fria fantasier. Jim bresnahan-refighting-pacific-warÄnda sedan historien växte fram som en vetenskaplig disciplin har dess fokus legat på att ta reda på vad som faktiskt har hänt eller för att citera Historismens fader Ranke wie es eigentlich gewesen”. Det som därefter markerat utvecklingen är en balansakt av allt bredare omfång och bibehållen stringens i undersökningen av de historiska spåren, sådana som de kommer till oss i dokument, arkeologiska lämningar och kulturen i stort: sådant som redovisandet av källor; statistiska data och modeller; förekomsten av arkeologiska och andra materiella studieobjekt; öppen granskning och debatt från andra sakkunniga, m.m. Dessa syftar till att minska risken för misstag och att göra historien mer stabil som studieobjekt. Peter Tsouras - Cold War HotMycket, för att inte säga det mesta, av detta måste den kontrafaktiska ansatsen kasta överbord. Även den mest disciplinerade och strikta kontrafaktiska historien kommer till en punkt då man lämnar det faktiska förloppet (den s.k. Departure Point), varefter källorna upphör. Då återstår möjligen vissa sannolikhetsmodeller som stöd för vad som i övrigt är mer eller mindre nogräknade spekulationer. Det är troligen ursprunget till motviljan att ta in kontrafaktuella perspektiv i den seriösa historieforskningen. Det finns tillräckligt mycket osäkerhet om motiv och trätor om vad som lett till vad, utan att man dessutom drar in idéer om vad som inte hände.

Deborah Lipstadt - Denying the holocaust

Förintelseförnekelse, en ökänd form av historieförfalskning, se ”Denying the Holocaust

Det kan verka inskränkt, men man bör ge akt på de vidare implikationerna. Även seriös, väl underbyggd historieforskning kan vara kontroversiell, och det är en del av historikerns uppgift, genom att utkräva ansvar för källor, redovisandet av fakta och resonemang, att hålla undan för avarterna av historieskrivning. Vi vet att under inflytande från olika former av ideologier kan tendentiösa och dåligt underbyggda föreställningar om vad som har hänt, vilka de relevanta aktörerna och vad orsaken till senare utveckling varit, bli helt felaktig, ja ren historieförfalskning, med svåra konsekvenser för samhället.

Om Nazisternas uppbyggande av en fiktiv historia med ras och arisk överlägsenhet som grund - se bl.a.  "Härskarplanen"

Om Nazisternas uppbyggande av en fiktiv historia med ras och arisk överlägsenhet som grund – se bl.a. ”Härskarplanen”

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att sådan för politiska manipulationer eller indoktrinering framtagen ”historia”, inpyrd av idéer som t.ex. rasism, nationalism, religiösa hänseenden eller klasskampsideologi, ofta tar sin början i framställningar som spekulerar om vad som kunde ha hänt. MEN de som tillskyndar eller åtminstone tolererar kontrafaktiska historiescenarior saknar inte helt poänger. De kan påpeka: att analysera vad som faktiskt hänt utan att ens fundera på vad som kunde ha varit begränsar förmågan att värdera möjligheter och tillmäta vikt åt historiska processer. The Cold War revisited - Magazine of HistoryKontrafaktiska resonemang kan hjälpa en att urskilja vad som var avgörande drivkrafter i ett skeende: genom att t.ex. tänka bort en faktor eller aktör kan man argumentera för hur viktig en enskild person varit, eller en enskild händelse (se, t.ex. Dick Harrisons fundering om Skotten i Sarajevo 1914, en klassisk ”Tänk Om”-kandidat). Rätt använt kan ett kontrafaktiskt anslag bli fruktbart även på det mer abstrakta planet genom att det kan bidra till att tolka ifrågasatta eller osäkra historiska fakta på ett icke-konventionellt sätt, och hjälpa till att belysa händelser ur ett bredare perspektiv. Det finns också ett värde i att peka på att historien inte är förutbestämd, utan faktiskt rymde samma sorts valmöjligheter som vi utan svårighet kan skönja i vår nutid. Tänk Om - Nio Kontrafaktiska Essäer - Lars M Andersson & Ulf ZanderMånga av dessa positiva aspekter på att tillåta sig visst kontrafaktiskt utrymme när man studerar den verkliga historien finns redovisade i boken ”Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” som tar upp ett antal intressanta kontrafaktiska scenarier, som: Tänk om Alexander den Store inte dött 323 fKr och fortsatt sina erövringar? Tänk om Sverige förlorat slaget vid Lund 1676? Tänk om Araberna inte förlorat slaget vid Poitiers 732? Tänk om amiral Zheng He etablerat Kinesiska kolonier i Asien & Afrika vid sina stora flottexpeditioner 1405-1433 på ett manér liknande det européerna gjorde ett par generationer senare? osv. Norman Longmate - If Britain had FallenDet kanske mest vederhäftiga sättet att kliva in i de kontrafaktiska tassemarkernas gränszon är att spekulera om väl beskrivna förlopp där det fanns dokumenterade planer på alternativa handlingssätt och framtidsvisioner redan då det begav sig – som av någon anledning inte blev av. Ett exempel på detta rör t.ex. krigsplaner som inte förverkligades, som när Norman Longmate undersöker de verkliga, befintliga planerna på hur Nazityskland tänkte sig att besegra och invadera Storbritannien efter det s.k. ”Slaget om Storbritannien” under 1940. Genom att studera hur planerna gick snett och vad som behövts för att de skulle haft framgång och peka på möjliga svårigheter längre fram beträder Longmate definitivt det kontrafaktiska gränslandet, samtidigt som han utgår från de verkliga förhållandena och kontrasterar det med de misslyckade planerna.

speer berlin grosse halle

Albert Speers Grosse Halle i tänk framtida Berlin

Sådana dokumenterade planer och framtidsvisioner i samtiden har förstås också inspirerat författare av rent fiktiva kontrafaktiska framställningar. Hitler och hans chefsarkitekt Albert Speers planer för ombyggnaden av Berlin och SS tanke på en nyordning av ett etniskt rensat Östeuropa bildar t.ex. bakgrundsmiljön för Thomas Harris ”Faderland”. Philip K Dicks ”Mannen i det Höga Slottet” drog inspiration från de olika scenarier av hur axelmakterna kunde tänkas invadera USA som spreds vid tiden för USAs inträde i kriget. Mer om dessa böcker i ett annat inlägg.

LIFE mag 1942 - Pearl Harbor revisited - plan for Japanese Invasion of America

LIFE mag 1942 – Pearl Harbor revisited – plan for Japanese Invasion of America (publicerad i Daily Mail)

Peter Tsouras - Gettysburg An Alternate HistoryVad även de mer positiva betraktarna vidgår är att den som vill ta med det kontrafaktiska som ett verktyg i sin låda måste ge akt på många svåra gränsdragningsproblem. Även när de avvikelser man postulerar kan motiveras och göras trovärdiga, och inskränker sig till sådant som KUNDE ha hänt under förutsättningarna, kan den s.k. ”fjärilseffekten” göra att de avvikelserna snabbt kan växa sig stora. Så hur långt skall man låta dem gå, och därmed sätta den efterföljande utvecklingen på en helt oöverblickbar väg?

Timothy Venning har skrivit en serie böcker om avgörande skeenden i den engelska historien där han också behandlar alternativa utvecklingar, förutom en mer vidhängande kontrafaktisk studie om romarrikets fall

Peter Englund - Förflutenhetens LandskapEn viktig aspekt att ha med sig när man betraktar mer fria historiska betraktelser är vilken historiesynen som scenariot bygger på. Som den alltid närvarande spänningen mellan strukturella vs aktörscentrerade perspektiv. Numera strävar de flesta seriösa historiker att lägga en solid strukturell grund för sina slutsatser även när de tar en individs historia under beaktande, men frågan om aktörernas roll för storskaliga samhällsförändringar förblir kontroversiell. Historikern Peter Englund som beträtt båda dessa synsätt i sitt skrivande har därvid påpekat att även den mest geniale fältherren verkar inom logistikens och de materiella förutsättningarnas trånga bur av järn. Englund har också själv örfilat kontrafaktiskt harvande i gamla fältslag genom att påpeka hur lite koll och översyn fältherrar och ledare hade, i ”Myten om Fältherren” (från den läsvärda essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap”). Det är dock ett faktum att Kontrafaktisk historia ofta tar sin utgångspunkt i klassisk politisk historia med ett ganska snävt perspektiv – fokus ligger på statsbildningarna, den militära politiken och de ledande politiska aktörernas göranden. Inte sällan är det en påtagligt individcentrerad historia, kretsande kring enskilda makthavare och snillen, eller ibland enstaka tekniska landvinningar och detaljer, från vilka stora förändringar för historien härleds. Mer kulturantropologiska och idéhistoriska perspektiv tenderar därvid att falla vid vägkanten, helt enkelt för att de är mindre överskådliga och därmed lånar sig sämre för en alternativ berättelse som bygger på händelser (även om det finns undantag – se t.ex. Philip Roths ”Konspirationen mot Amerika”).

Några av militärhistorikern  Peter G. Tsouras många böcker med kontrafaktiskt tema, de flesta runt 2:a världskriget. Jämförelser även mellan de olika böckerna visar på problemet med att avlägsna sig för mycket från enskilda händelser och deras Departure Point – Vissa, som behandlar ett visst slag, kan hålla sig hyfsat vederhäftiga, medan varianterna som tar ett mer heltäckande alternativt perspektiv på hela konflikten är mycket mer spekulativa.

Altered Pasts - Richard J EvansDen här formen av historieskrivning, som gärna vill bortse från mer övergripande historiska processer och strukturer, bär med sig en tendens till ideologisk kantring när det gäller många alternativa scenarier. En av historikern Richard J Evans främsta argument när han kritiserar kontrafaktisk historia i sin bok ”Altered Pasts: Counterfactuals in History”(2014) är just att många av scenarierna har en tydlig tendens, företrädesvis av politiska sympatier till höger, vilket färgar av sig på deras tänkta scenarier. Det här sätter fingret på vad som är en mer subtil variant på den ovan nämnda tendensen att det kontrafaktiska historieperspektivet är sårbart för olika former av ideologisk snedvridning. Evans är hård mot det kontrafaktiska anslaget, och inte utan rätt – i den anglosaxiska världen kan man kring många, om inte flertalet scenarier,  tydligt skönja antingen en form av önsketänkande eller lusten att berätta en underhållande ”skräck-historia” som grund för spekulationerna. Som han påpekar är Fransmän eller Ryssar inte speciellt begivna på ”Tänk om Nazityskland vunnit och invaderat…”-genren, eftersom de mycket väl vet hur det tedde sig. Och det var ingen lustig historia. Men kanske är han alltför kategorisk när han också frånkänner rent fiktiva framställningar med kontrafaktiskt anslag deras möjliga värde, speciellt med tanke på att som han själv påpekar, ”kontrafaktisk historia säger oss mer om vår egen värld än om de som den försöker skildra”. Det borde föranleda insikten att en roman har andra syften än bara att berätta en korrekt historia, även när de gör ymnigt bruk av historiska detaljer för sin miljö. Hur den kontrafaktiska historien har brukats som just litterär genre blir föremålet för nästa blogginlägg på detta tema.

***********************************

Hans Alfredsson - Attentatet i Pålsjö Skog 3bSe nästa inlägg på temat Kontrafaktisk Historia: ”Tänk Om (2)… Kontrafaktisk Historia som litterär genre”→

Se tidigare också  Inlägg med Kontrafaktiskt Tema:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2014/07/01/alla-drabbningars-moder-del-1-en-bilds-tillblivelse-fran-historiens-dimmor/

——————————————–

Några Källor om Kontrafaktisk Historia

Behandlade böcker och deras författare

  • Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” var den första seriösa genomgången av kontrafaktiska scenarier som jag tog del av, given av en omtänksam vän som känner till mina knasigheter. Den finns även i en speciell version enkom för medlemmar av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, försedd med ett ytterligare scenario – undertiteln på denna utgåva är således ”Tio kontrafaktiska essäer”.
  • Peter Englund är ingen vän av kontrafaktiska spekulationer, men tar i sina böcker ofta upp både valmöjligheterna och trycker på det faktum att många avgöranden i historien skett under röriga och oöverblickbara förhållanden med extremt dåligt faktaunderlag från alla inblandade, något som indirekt slår mot kontrafaktiska anslag som vilar på att de ledande aktörerna vetat om vad de gör och kunnat styra utvecklingen. Se t.ex. essäsamlingarna  ”Förflutenhetens Landskap” och ”Brev från Nollpunkten” och böcker som ”Ofredsår” och ”Den Oövervinnerlige”.
  • Deborah LipstadtDenying the Holocaust” (1993) är en dräpande vidräkning med förintelseförnekande inom främst pro-nazistisk och högerextrem historieskrivning. Lipstadt stämdes av förintelseförnekaren och Hitlerapologeten David Irving för att han omnämndes som just historieförnekare och pro-nazist, en stämning som sistnämnde förlorade. Lipstadt bistods i rättegången av bl.a. Richard J. Evans, se nedan.
  • Richard J Evans ”Altered Pasts: Counterfactuals in History” gav upphov till en intressant debatt i Storbritannien, där den kontrafaktiska historieskrivningen är mycket mer populär än hos oss. Se t.ex. anmälan i The Telegraph 20140416 (http://www.telegraph.co.uk/culture/books/bookreviews/10767153/Altered-Pasts-by-Richard-J-Evans-review.html) och The Guardian 20140417 (http://www.theguardian.com/books/2014/apr/17/altered-pasts-counterfactuals-in-history-review). I samma tidning skrev Evans en egen dräpande krönika mot kontrafaktisk historia, http://www.theguardian.com/books/2014/mar/13/counterfactual-history-what-if-waste-of-time. Det kan noteras att Richard J. Evans var en av dem som drog till storms och påvisade den ökände ”historikern” David Irvings nazivänligt revisionistiska och historieförfalskande tendenser, vilket redovisades i boken ”Lying About Hitler” från 2001.
  • Norman Longmate inspirerades till sin bok”If Britain had fallen” (2004) av en brittisk TV-serie från 1972 med samma namn. Bokens första del beskriver tyskarnas planer för hur Storbritannien skulle besegras och underkuvas i början av andra världskriget, men går sedan vidare och i tämligen dramatiserad stil beskriver i flera essäer hur livet i ett nazi-ockuperat Storbritannien kunde ha tett sig.
  • Jim BresnahanRefighting the Pacific War” (2011) består av en serie studier av olika stridshandlingar under andra världskrigets Stilla Havs-teater. Fokus ligger på enskilda slag, och om under omständigheterna möjliga annorlunda med diskussioner om hur detta skulle ha kunnat påverka efterföljande skeenden. Anslaget är begränsat, och Bresnahan undviker att spekulera i stora, vidhängande scenarier som t.ex. att Japanerna kunde ha vunnit.
  • Timothy Venning, med doktorat i historia från Kings College, London, har efter framgång med boken ”If Rome hadn’t Fallen” där han reflekterar över hur världen sett ut om Romarriket inte fallit som den gjorde, producerat en hel serie böcker ”An Alternative History of Britain”. I dem undersöker han period för period avgörande skeenden i den engelska historien med konsekvent bruk av kontrafaktiska scenarier för att visa på vilka alternativ som kunde legat för handen.
    • ”If Rome hadn’t fallen” (2011)
    • ”An Alternative History of Britain: The Anglo Saxon Age” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: Normans and Early Plantagenets” (2014)
    • ”An Alternative History of Britain: The Hundred Years War” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: The War of the Roses” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: The Tudors” (2014)
  • Peter G Tsouras har skrivit och varit redaktör för ett antal böcker med kontrafaktiskt anslag, de flesta med fokus på andra världskriget, men även andra viktiga historiska konflikter som ”Dixie Victorious” och ”Cold War Hot om kalla kriget. Några tar upp fullskaliga scenarier som t.ex. om Japan segrat i Stillahavskriget (”Rising Sun Victorious”), medan andra koncentrerat sig på enskilda händelser, framför allt fältslag, som ”Disaster at Stalingrad”, ”Gettysburg – An Alternate History” mfl. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_G._Tsouras för en mer komplett bibliografi.
    • ”Gettysburg – An Alternate History” (1997)
    • ”Dixie Victorious” (2006)
    • ”Third Reich Victorious” (2012)
    • ”Rising Sun Victorious” (2012)
    • ”Disaster at Stalingrad” (2013)
    • ”Disaster at D-Day”(1994)
    • ”Battle of the Bulge – Hitlers Alternate Scenarios” (2004)
    • ”Cold War Hot” (2003
  • Heather Pringle ”Härskarplanen: Himmlers jakt på det Ariska ursprunget” (2007) redogör för den medvetna strävan från Himmlers SS-organisation att förvanska historien i enlighet med sin ideologiska övertygelse om den ”ariska rasens” överlägsenhet och det förmodat ”ariska” ursprunget till snart sagt varje form av högre kultur runt om i världen.

Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:

Det finns flera forum på nätet där folk diskuterar kontrafaktiska scenarier – ett urval:

Tacksamhet


Det har varit länge sedan, fem månader drygt, sedan man publicerade något. Förnyade hälsoproblem i familjen tog lust och energi ur mig, för en tid. Men med anledning av mitt fyrtionde års fyllnad och dess firande, antyddes det att jag skulle skriva några ord.

Det slank ur mig, sittande omgiven av goda vänner och med värmande dryck i blodet, att jag yxar lite på ord för att uttrycka hur man känna även om saker och ting kan pressa en svårt, och man får ingen vila, och måste leva i ständig oro. Men ändå, men ändå… I slutet av en lång levnadsbana, tänkte jag mig, kunde en av min berättelses protagonister säga något om det. Det är bara en nedrafsad tanke, inget färdigt ännu, och ser ut något så här…

Trots allt som har hänt, och allt som komma skall… är jag Tacksam

För alla de som rört mig och allt som skett, för varje ny dag

Tacksam att leva ännu en stund, tacksam för mitt hjärtas slag.

Tacksam för ljuset i mina ögon, för andan i mitt bröst,

Tacksam för den hörsel som hör ljudet av din röst

Tacksam för mina händers grepp, och min tungas tal

För gången i mitt steg, den som fört mig över hav och berg och dal,

genom gator och gårdar, och som lät mig finna det underbara…

Tacksam för den tanke som bor i mig, för allt det jag vet,

för de drömmar som fötts och kanske blir till verklighet.

för den vilja som leder mig framåt, som låtit mig bryta ut

för syftet som liksom i ett dis jag kan skönja vid resans slut

Och inte till en överherre, som kräver såsom av en slav

Att för det han givit vi kryper under omänskliga krav

Utan över allt tacksam för de som kom till mig, som jag fått hålla kär

som fyllt mitt hjärta, gjort mig till mer än den jag är

mer än någonsin jag ensam kunde vara

– Till vänner och familj, och alla de som skänkt en vänlig tanke någon gång.Solnegång Sunset

Paulo Coelho – Once Minutos (Elva Minuter)


Recension av Paulo Coelhos ”Elva Minuter” (Once Minutos), om en brasiliansk flicka som blir prostituerad i Schweiz. En bok om erotik, om kärlekens väsen och mötet mellan män och kvinnor.

”Once Minutos” (”Elva Minuter”) Paulo Coelho 2003, Editorial Planeta SA, Barcelona, Spansk uppl. (2004), 259 s.Paulo Coelho - Once Minutos

Maria är en lätt luttrad och cynisk ung kvinna från Brasiliens norra inland, som ända från sin späda barndom upplever att hennes liv verkar förutbestämd att bli frustrerat på kärlekens område. Som ung kvinna far hon så på sin första resa till Rio de Janeiro, där hon oväntat får kontakt med en utländsk affärsman som erbjuder henne arbete som dansare i det fjärran Geneve, i Schweiz.

Maria åker full av förhoppningar om framgång. Men arbetet visar sig inte vara det hon tror, och efter diverse turer och oförutsedda beslut går hon i säng med en man… och får betalt för det. Maria börjar utöva den prostituerades värv på exklusiva nattklubben Copacabana. Det blir ingången till ett år av oväntade möten och vändpunkter då  hon får nya insikter och lärdomar och mycket av det som hon trott om sig själv ställs på ända. Och just som hon finner att hon tjänat nog, att hon kan avsluta ett kapitel i sitt liv, gör flera omtumlande möten att allt åter blir osäkert igen…

Elva minuter är den tid som Maria, bokens huvudperson, bestämmer sig för är vad allt snurrar kring: de elva minuter som hon som prostituerad observerar att själva samlagshandlingen i snitt tar att genomföra. Trots den lakoniska titeln är den här bokens genomgående tema kärlekens väsen och relationen till smärta, till lycka och frustration, och om möjligheten att äga varandra eller i slutändan även sig själv.

Paulo Coelho halfportraitSom man kan vänta sig av Paulo Coelho är det här en bok med existentiella pretentioner, och mer eller mindre djupsinniga funderingar kring livets och slumpens mening, av varandet i nuet och det förgångna med mera tar upp mycket plats. Det är inte alltid så subtilt – som i alla Coelhos böcker finns det något lätt magisteraktigt över en del av reflektionerna. Men mycket av dessa tankar om relationer mellan kropp och själ, vilka är svåra att gestalta, är väl företrädda i boken. Handlaget är också avgjort lättare och mer elegant än i Coelhos genombrottsbok ”Alkemisten”.

En viktig orsak är att bokens Maria är en helgjuten och intressant protagonist. Hon är nyfiken, hon bildar sig och vidgar sina vyer under sin märkliga resa, ända dithän att hon får en något intellektuell air.  Trots sin något desillusionerade, ibland krassa och allt mer härdade person är hon också någon som söker kärleken och de djupaste uttrycken för den. Lika intressant är dock också hur hon ändrar sig, och utvecklas, ibland genom rätt snäva kast, ibland på rena infall och hur hon tvekar, undrar, bestämmer sig, tar tillbaka…

Paulo Coelho - Elva MinuterDet reflekterande i Marias person framträder klart i den dagbok av det mer poetiska och intellektuella slaget i vilken läsaren kan följa hennes tankebanor. Det här är en potentiellt klonkig bärattarmekanism som Paulo Coelho tar till, men det är någorlunda väl genomfört, och känns intimt och avslöjande utan att bli tradigt eller kladdigt.

Det finns några läsvärda erotiska scener också – liksom bokens relationer har de en nerv, de utvecklas och blir något annat än vad de inleds som. Intressant är den vikt som Paulo Coelho trots allt verkar tillmäta den fysiska njutning som ofta reduceras till ett slags bihang till en romantik som i de flesta skildringar står frikopplad från kroppsliga uttryck. Nej, verkar Coelho mena – kropp och själ är en, ett och samma, och kärlekens uttryck är mångskiftande men hör ändå ihop, om än inte alltid på rätlinjiga sätt. Som skildring av erotikens och den sinnliga kärlekens plats är ”Elva Minuter” vida överlägsen t.ex. den nu så omtalade ”femtio nyanser”-serien.

Det är en tankvärd och också läsvärd bok, som genom att ställa vissa frågor på sin spets låter läsaren tänka själv kring frågor som är eviga, utan att göra dem blytunga.

En not om språk – ”11 minuter” lästes i en utgåva på spanska, och reciterades också för högläsning i sin helhet. Det här gör upplevelsen lite speciell, något skild från att tyst ta in en text. Erotik och romantik får en annan nerv när man måste gestalta den med sin egen röst, och inte bara från texten. Man kan vidare misstänka att en översättning från originalspråket portugisiska till den näraliggande spanskan bevarar mer av den ursprungliga känslan och rytmen i språket än den svenska utgåvan, vilkens språkbehandling därför  inte tas upp ovan.

11 minuter rekommenderas definitivt.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

Med tack till morbror Daniel för lån av boken för högläsning.

Denna och andra bokrecensioner återfinns samlade i samlingssidan

Indomitum Librorum

——————————————————————————

Svenska förlagets Webbplats för ”Elva Minuter”: http://www.bazarforlag.se/titel/elva-minuter/5607

E.L. JAMES – FEMTIO NYANSER AV HONOM, FEMTIO NYANSER AV MÖRKER, FEMTIO NYANSER AV FRIHET (FIFTY SHADES FREED)


Det kan verka passande, att från sjukhusmörkret i Karolinskas infektionsavdelning kommer en recension av de nyligen lästa ”Femtio-nyanser”-böckerna, vilka tagit speciellt den kvinnliga läsekretsen med storm och sägs ha gjort pisksex och läderhuvor salongsfähiga…

”50 nyanser av Honom” E L James, 2011, Norstedts Förlag, Stockholm , 554 s.

”50 nyanser av Mörker” E L James, 2012, Norstedts Förlag, Stockholm, 538 s. 

”Fifty Shades Freed” E L James 2011, Arrow Books, London. 580 s.

Sedan 2012 har ”Femtio nyanser”-böckerna gått från en snackis till ett fenomen som får publicister att dregla (Och gett tillfälle med braskande budskap som ”har sålt mer än Harry Potter!” över 60 miljoner sålda!” osv). Vissa talar om ett genombrott för den erotiska skildringen och litteraturen, att E.L. James lyft en hel genre ur skuggorna och gjort den salongsfähig och chick, och naturligtvis har det lett till att en mängd efterföljare numera trängs på hyllorna.

50 shades trilogi EL James

Vad är det då för fantastisk historia som tagit världen med storm?

Anastasia, en ung naiv flicka råkar oförhappandes intervjua den vrålsnygge miljardären Christan Grey, som av oklar anledning dras till henne, arrangerar att de stöter ihop fler gånger och till slut söker få till stånd en slags relation. Det visar sig dock att denna relation är den hos dominant-undergiven, då Christian Grey är inne på sadomasochism. Den unga Anastasia både skräms och kittlas av det där, men hjälten är så snygg att hon rätt snabbt går med på att smiskas och köras med i och utanför sängen. Såsom obotlig romantiker med ett hjärta av guld ser hon också den trasiga själen under sadistens hårda yta, och så småningom och efter några förvecklingar faller denne till föga för hennes ömhet och omsorger och inleder en kärleksrelation, de gifter sig och blir till slut en enda stor lycklig familj.

Slut.

E L James - Femtio nyanser av honom

Ovanstående dras genom ständiga referenser till vad som redan sagts i någon av de oändliga, närmast i realtid återgivna samtalen mellan den kvinnliga protagonisten och den ”mystiske” Christian Grey, lite tamt gnissel påkallat av den sistnämndes förtryckarattityd, samt amatörpsykologiserande, ut till att fylla de över 1600 (!) sidor som böckernas berättelse slingrar sig genom. Och förstås, ett antal sexscener av mer eller mindre fantastiskt slag.

Om någon till äventyrs känner epitetet ”Harlequin-roman” kittla tungan så finns det goda skäl till det. För det här är en sådan, i utdragen och endast mycket tunt förklädd form. Alla genrens troper och stereotyper finns där. Som det här med prinstemat. ”Prinsen” Christian Grey, föremålet för hjältinnans åtrå och i princip alla tankar, är den totale alfahannen:  sanslöst snygg, sportig, allmänt världsvan och så förstås – multimiljardär. Han är en den intressante och agerande, trots sin rikedom försedd med en fruktansvärd barndom som gjort honom ärrad för livet, vilket får utgöra en slags silverkant av trasighet som appellerar till läsarens sympati. Vilket behövs, för han är en auktoritär, självsvåldig och dominerande skithög.

Flickan, å andra sidan, är en total ingenue, i detta fall till och med oskuld. Hon är attraktiv men vet förstås inte om det. I själva verket har hon så hysteriskt dålig självkänsla att man själv vill piska henne redan efter de inledande säg, hundra sidorna – och hon blir tyvärr aldrig bättre. Ständigt ängslig, ständigt funderande på vad andra tänker och tycker och ständigt lika förvånad över att hon har egna önskningar och synpunkter – som dessutom ofta serveras henne av andra. Nej, någon intressant eller speciellt beundransvärd person är hon inte.

Det som dock skall locka i den här berättelsen är dock sexet. Och inte vilket sex som helst. Piskor (trots att de inte kommer till användning), smisk, handbojor och avancerad petting. Ni vet, kinky stuff.

E L James - Femtio Nyanser av Mörker

Men tyvärr lyfter aldrig det stygga sexet. Beskrivningen av BDSM-kulturen (Bondage-Dominance-Sado-Masochism) slits mellan att både vara extremt renskrubbad och banal å ena sidan, å den andra att förses med patologiska förtecken, som något sjuka eller  skadade människor ägnar sig åt på allvar. Vad som blir kvar är ganska tama övningar, varianter på reguljärt mansdominerat ”hårt” sex.  I själva verket framstår det mest kinky vara att hjältinnan har någon sexualitet alls. Trots sin ansats att vara ”vågade” blir därför böckerna mer än något annat bekräftelser på en väldigt traditionell syn på framför allt könsroller och sexualitet.

Det är synd. Även om man som undertecknad betraktar BDSM mer som fånig, skrattretande och ängslig än kittlande eller befriande, kunde kanske temat med BDSM eller en komplex sexualitet som både kan upplevas som eggande men också har sina mörka stråk vara potentiellt intressant. Men allt handlar förstås om hur man gestaltar det. Om man gör det alls. Femtio-nyanser –böckerna gör det tyvärr inte. Ansatsen inför BDSM verkar vara att ett försök att exploatera ett tabu som man både tonar ner så mycket det går samtidigt som man vill fortsätta förfasa sig över det.

Fifty Shades Freed - E L James

Inte heller språkligt sett står ”femtio nyanser”-böckerna på någon hög nivå, med mängder av upprepningar av otroligt enfaldiga ordvändningar och evighetslånga dialoger som ältar exakt samma sak om och om igen. Handlingen är extremt rakt och övertydligt berättad utan att bli vare sig vara rapp eller spännande, och det konstanta bruset av huvudpersonens tankar och samtal närmast i realtid, tillsammans med övertydlig och extremt ytlig psykologisering av karaktärernas handlande, tar effektivt bort allt mystiskt eller spännande i de känslomässiga eller sexuella turerna. Det gör också att det föregivet spännande sexet i böckerna snabbt blir ganska trist – när man för femtioelfte gången fått det beskrivet hur hjältinnan ”hjälplöst kommer runt honom” och andra klichéer som upprepas in absurdum, slutar man att bry sig.

Trots att vi får höra hennes tankar på allt som händer är den inre dialogen tyvärr svårartat barnslig, och huvudpersonen förblir ett blankt blad böckerna igenom. Snarare reducerar den dess bärare till en bimbo vars ständiga tryckande på hur jävla snygg den gudomlige Grey är känns mer än lovligt gumsjukt. I själva verket beskrivs alla personer i böckerna lövtunt, och utifrån sitt utseende. Det ytliga anslaget är också något som  också det ständiga varumärkesdroppandet och ohöljda materialism som vidlåder böckerna förstärker.

el_james_ fifty shades of grey

EL James har anledning att le hela vägen till banken…

De roller som den kvinnliga protagonisten intar, och den manlige dominante som handlingen kretsar kring, är lika stenåldersmässiga som karaktärerna själva, tyvärr. Han är den starke dominanten med pengar makt och handlingskraft, hon det omedvetna kuttersmycket vars enda riktiga resurs är hennes kääärlek som öppnar hans ögon, och i någon mån tämjer honom till att bli en mer ”normal” familjeman.

Det kan ju vara fördomar då undertecknad kanske inte tillhör den främsta målgruppen för den här sortens berättelser, vilka nästan övertydligt riktar sig till kvinnor som en stereotyp spegelbild av porrens tillvändning åt det manliga (därav genrenamnet Chick-lit…)I den jämförelsen drar förstås en bok det längsta strået. Men det hindrar inte att det, även kvalitetsbrister åsido, finns rätt mycket att irritera sig över i de här böckerna.

En sak måste man dock ge dem – ”femtio-nyanser”-böckerna är lättlästa, inte bara i meningen att språket och historien är enkla, men det är lätt att bläddra vidare. E.L. James lyckas trots sitt språkliga snubblande få en åtminstone lite intresserad av om hjältinnan till slut kommer att låta sig piskas. Eller så kanske det är undertecknads egna variant av sadomasochism att man inte kan lägga ner även en sådan av kommersiell hype uppblåst ballong, sannerligen inte bärare av några andra kvalitéer än att man kryddat utslitna klyschor ur romantikgenren med ytliga referenser till den föregivet kittlande BDSM-världen. Undertecknad  läste sista boken på engelska för att se hur språket tedde sig i original. Men tyvärr var nivån i stort sett inte högre där. Betyget måste bli underkänt.

Tummen ner

Tummen ner

Denna och andra bokrecensioner finns samlade på boksidan

Indomitum Librorum

Med tack till kusin Linda som lånade ut de första 2 böckerna.

För några böcker som lyckas vara lättillgängliga och roa, men som har mer intressant att säga om en ung kvinnlig protagonist som utforskar sexualitet och det avvikande, se t.ex. Paulo Coelhos ”Elva Minuter” och den anonymt skrivna ”Den Avklädda Bruden”.

Johanna den Vansinniga – ”Den Förfördas Hemlighet / El Pergamino de la Seduccíon” av Gioconda Belli


”El Pergamino de la Seducción” Gioconda Belli 2005, Editorial Seix Barral, Barcelona, 331 s. /”Den Förfördas Hemlighet” Gioconda Belli, Norstedts Förlag (Svensk utgåva 2007), 348 s.

Den föräldralösa tonårsflickan Lucia utmanas av den mystiska historieläraren Manuel som lockar henne till en märklig övning –  att gestalta själen och tankarna hos den spanska 1500-talsdrottningen Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien. Vad som från början framstår som en kittlande lek sätter igång nya tankar hos Lucia, som lär känna sig själv, sina egna känslor och sina passioner, samtidigt som en mer hotfull och mörk sida i historien alltmer klarnar för henne. Trådar till det förgångna uppdagas, och  det visar sig att den oskyldiga leken döljer ett sökande efter den påstått vansinniga drottningens hemligheter ,som kan få ödesdigra konsekvenser i nutiden.

Gioconda Belli -  El Pergamino de la Seduccion Gioconda Belli har med ”Den förfördas hemlighet” på ett plan valt att gestalta det som ibland kallas ”empatisk läsning” bland historiker – förmågan att skåda en urkund utifrån sin tids kunskap och föreställningar, och så få syn på den tankevärld som ligger bakom det skildrade, och skildringen i sig. På vägen kan den mer filosofiskt lagde få insikter både i den mänskliga naturen och de olika krafter och föreställningar som formar en människa och en viss tidsepok. Av detta görs mycket i ”de förfördas hemlighet”, när den mognande Lucia jämför sitt eget öde med den spanska 1500-talsdrottningens.

Gioconda Belli - Den Förfördas HemlighetDen senares levnadsöde bjöd därtill på starka intryck: hon var ovanligt bildad för sin tid och korresponderade med sin tids intellektuella; en hel radda av henens syskon dog och hon blev mycket otippat arvinge till den spanska (kastilianska) kronan; hon erfor ovanligt nog en häftig romans med den man med vilken hon ingick ett tidstypiskt arrangerat äktenskap, och denne var ingen mindre än Filip av Flandern, huset Habsburgs arvprins: hennes förhållande var icke desto mindre stormigt, då hennes man satte sig före att usurpera hennes rätt till den kastilianska tronen; han dog ung, varvid Johanna istället låstes in av sin egen far; förhållandet till barnen var också problematiskt, och som om det inte vore nog satt hon decennier inspärrad och det fanns starka tvivel på hennes mentala hälsa.

Juana la Loca Felipe el Hermoso Johanna av Kastilien Filip den SköneSom man kunde vänta sig är elementet av historieboksroman starkt. Men i det här fallet sker det medvetet och utgör i själva verket en del av handlingen. Det är en av dess poänger att huvudkaraktären Lucia, och med henne läsaren, skall lära känna historien för att så kunna avslöja glimtar av något som Lucias ciceron genom seklernas dimmor söker efter. Metoden för att uppnå detta är en som alla som spelat rollspel lätt kan identifiera sig med. De reflektioner som Lucia gör av sammanträffandena i sitt eget och den renässansdrottningens liv framstår därvid som rimliga och intressanta på så sätt att det säger något om både det specifika för människans tillstånd och vad omständigheterna medger, samtidigt som det allmänmänskliga också står fram, något som historieundervisningen ofta missar – att forntidens människor var personer lika oss, om än i en annan tid och formade av andra förhållanden. Det där gör Gioconda Belli bra.

juana la loca de castilla som hertiginna av FlandernPå det viset blir ”den Förfördas Hemlighet” en tribut till fantasins och föreställningsförmågans kraft. För visst är det så, att vi med empatins hjälp och genom att tänka oss in i dåtidens människor, kan få en skymt av förgångna eror, tider och platser andra än våra. Det är i själva verket det kraftigaste som står oss till buds. Skrifter och arkeologiska fynd kan hjälpa oss. Men till sist och syvende är det bara genom att betrakta forntidens folk som riktiga, helgjutna människor som vi kan överbrygga gränserna och skåda bortom det som är här och nu

Juana the Mad Johanna den vansinniga Juana la locaBoken har ett påtagligt feministiskt anslag, i och med att den belyser hur snedvriden historieskrivningen blir när de svårt misogyna krönikörer och skriftställare som dominerar den nerskrivna historien måste ta upp en kvinna. Farao Kleopatra, Kejsarinnan Theodora av Östrom, Drottning Elizabeth I, Katarina den Stora… listan över mäktiga kvinnor som icke desto mindre förtalas av historien på ett eller annat sätt kunde göras lång. Det här är något som gällt  även för Sverige, där ju vår egen drottning Kristina under långa perioder omgärdats av svårartat dålig press. Johanna ”den vansinniga” är just en sådan där figur som lånar sig för förtal och illvillig porträttering – trots, eller kanske just för sin avgörande roll som bärare av två dynastiers förhoppningar och ambitioner regerade hon aldrig i egen rätt, utan blev redan under sin livstid berövad sina rättigheter som Kastiliens drottning och fick se andra, först sin make, sin fader och sedan sin son, regera i hennes namn medan hon låstes in och skuffades undan i Tordesillas.

Johanna porträtterad av Pilar López de Ayala

”Den Förfördas Hemlighet” är en intressant bok och variant på historisk roman med handling som pågår både i nutid och det förgångna på ett sätt som ger mängder av historisk information utan att det känns tradigt – tvärtom står historien fram som just så spännande och fantasieggande som den ju faktiskt kan vara. Kanske framstår bokens huvudperson som lite väl snabbt mognande av sin fantasiutflykt – men en viss komprimering av hennes mentala process får man kanske räkna med. Möjligen är upplösningen lite väl abrupt och känns inte så integrerad i den historiska framställningen – det skulle ha varit kul om Gioconda Belli kunnat bygga en starkare direkt länk mellan slutet och bokens båda tidstrådar. Det känns som något av en antiklimax, men mer skall inte sägas här. ”Den Förfördas Hemlighet” rekommenderas för läsare av historiska romaner, speciellt för den som gärna ser ett högintressant kvinnoöde problematiseras och ägnas eftertanke.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

Se fler bokrecensioner på sidan

INDOMITUM LIBRORUM

******************************

En reflektion om språk: ”Den Förfördas Hemlighet/El Pergamino de la Seduccíon” är ännu en bok läst på både svenska och spanska, dessutom högläst i sin helhet på sistnämnda spårk. Spanska känns definitivt mer rätt – det handlar trots allt om en spansk drottning. Och det finns också där, de avlägsna spåren efter en språklig gemenskap.  För de med möjlighet är detta en övning som rekommenderas – bra böcker kan defintivt bära en sådan omläsning, och det ger en djupare inblick i både boken i språkens egenart att sålunda se en bok ur två språkliga perspektiv. Med tack till min far, vars svenska upplaga jag först läste, min morbror, som lånade mig den spanska upplagan, och min mor, som lärt mig läsa och att bibehålla mitt första språk, och för vilken jag nu får äran att läsa, när hennes ögon sviker henne.

————————————————–

KSG153808Se mer om Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien, en intressant historisk figur, även om undertecknad första gången fick nys om henne i en buskisartad komedi på spanska från 1983, tror jag. I Spanien är Johanna en ännu levande och omdebatterad figur, och filmer, dokumentärer och böcker ges ut om henne. Som det spanska Habsburgshusets stammoder och den som födde en fantastisk ättelägg av kejsare, drottningar, kungar och prinsessor (Hennes två söner Karl och Ferdinand blev Tysk-romerska kejsare, , under vilka Spanien upplevde sin tid som en världsmakt som inleddes under Karl V av Habsburg, ”i vars välde solen aldrig gick ner.”) kom hon att spela en avgörande historisk roll, om än inte som regerande drottning i egen rätt.

Introduktioner för Johanna av Kastilien finns förstås på Wikipedia: se

För den som vill fördjupa sig är en av de senaste biografierna boken “Juana la loca, la cautiva de Tordesillas” av Manuel Fernández Álvarez,(Förlag: Editorial Espasa-Calpe, S.A. upplaga juni 2010 ISBN: 9788467034578)

Michal Glowinski – En Svart Tid


”En Svart Tid” av Michal Glowinski – historien om ett barn på flykt undan Nazisterna i det ockuperade Polen

”En Svart Tid” Michal Glowinski 1998, J & Z Publikationer, Stockholm (2002), 156 s. – Roman

Michal Glowinski - En Svart Tid

Mycket av det som skrivs och framför allt framställs visullet om Förintelsen, i TV och film, fokuserar på det mest groteska, det som av goda anledningar blivit emblematiskt för Förintelsen: koncentrationslägren, framför allt dödslägren med sina gaskamrar och sorteringsköer.

Michal Glowinski visar i sin bok ”En Svart Tid” dock på situationen för den som ”slapp undan” i meningen att de inte kom iväg till utrotningslägren. Hans familj, som först forslats till svälten och den långsamma döden i Warsawas Ghetto, samlas upp för avresa till Treblinka, men lyckas under en tågförsening smita iväg. Den unge Michal göms ensam undan och förlorar därefter kontakten med sin familj. Sedan tar en flerårig tillvaro vid som gömd och familjelös pojke på drift i krigstidens Polen.  Hur den märkliga existensen under hot om omedelbar utrotning i ett ockuperat och sedan krigsridet land tedde sig för ett ensamt barn är huvudspåret i boken.

Jewish children bearing the yellow star of David”En Svart Tid” är en annorlunda ögonvittnesskildring. Den består av skärvor av intryck, enskilda ögonblick och händelser uppträdda efter varandra i den ordning de skedde.  Michal Glowinski undviker medvetet att sammanfoga bitarna med tänkta övergångar och annan utfyllnad. Autenticiteten är enormt viktig för honom, och han vill verkligen inte säga mer än vad han verkligen tycker sig minnas, och har mängder av förbehåll även till det. Det är den unge Michals perspektiv och den period under vilket de utspelar sig som får utgöra en samlande tråd.

Omsorgen om att inte säga mer än vad han faktiskt minns skänker tyngd till de enskilda episoderna. Metoden aktualiserar dock frågan – kunde inte Michal skrivit mer av en roman genom att fylla ut luckorna fiktivt?

Glowinski tar själv tag i frågan och svarar på den medan han går från det ena minnet till nästa. På så sätt utvecklar sig boken till en slags skriven dialog med läsaren. Och snart nog blir det lite som att ha en numera åldrad man framför sig, som medan han berättar sinna minnen kliar sig på huvudet och återkommande beklagar vad han inte kommer ihåg, samtidigt som han ibland tillåter sig att tala om sådant som han fått veta i efterhand. För sådant är ju också minnet, uppbyggt av ögonblick, inte en sömlös kontinuerlig ström, snyggt förpackad med passande början, mitt och slut.

warsaw ghetto wall mur förintelsenAnsatsen har alltså klara förtjänster. Genom att bara redovisa det han själv såg, att vara försiktig med att anta sådant som han inte kunde veta då det begav sig, sjunker mycket in omärkligt, som detaljer i periferin i ett brokigt foto. Sedan kan läsaren själv dra slutsatser av de många skilda intrycken och notera vissa företeelser.

En, kanske den viktigaste av dessa förhållanden, är den totala utsatthet och maktlöshet som den unge Michal lever under, gödd av den ständiga och fundamentala skräcken för att bli angiven av det omgivande polska samhället. Här bildar Michal Glowinskis bok en länk i en ny del av kedjan av hågkomster om Förintelsen.

Warsaw ghetto, January 1942 Pedestrian bridge gångbro Chlodna Street_1I det kommuniststyrda Polen var man mycket noga med att undvika att tala om det polska samhällets delaktighet i Förintelsen och de företeelser i samhället som möjliggjorde den närmast totala utrotningen. Den egna antisemitismen, kollaborationen, det faktum att de jagade judarna så sällan kunde påräkna sig skydd och hjälp från omgivningen. Narrativet låg helt på att man själva var offer, och den judiska folkgruppens särart utplånades till förmån för den allmänna och intetsägande etiketten ”mördade polacker” i alla sammanhang.

warsaw GHETTO holocaust Förintelsen_1Efter kommunistregimens fall har diskussionen om polackernas medverkan till Förintelsen tagit fart, speciellt efter publicerandet av genomlysningar av massakrer där så gott som inga tyska trupper deltog såsom pogromerna i Jedbawne (1941) och Kielce (1946). Nya platsundersökningar med modern teknik, nogrannare katalogisering och undersökning av kvarblivna och ibland undangömda skrifter och dokument med mera, samt en i sammanhanget lovvärd ansträngning av polska myndigheter att efter den debatt som bröt ut på 2000-talet få fram en mer heltäckande, om inte alltid så smickrande bild av Förintelsens realiteter, har gjort att bilden av denna oerhörda period i Polens historia klarnat betydligt.

”En Svart Tid” är på sitt sätt den totala antiheroiska redogörelsen. Förutom att trycka på det vardagliga och småskaliga i allt som skedde, är Michal Glowinski ärlig med att inte framställa sig själv i någon positiv dager, ens som särskilt klipsk eller insiktsfull (annars ett stående problem med autobiografiska skildringar) varken som barn eller därefter. Den unge Michal rör sig runt som en slags automat, dag för dag släpar han sig fram utan någon överblick eller vidlyftigare tankar. Hans öde låg helt i andras händer, men nyfikenhet på den vidare världen, på kunskap allmänt, låg i träda. Han var som stumnad.

Warsaw Ghetto Children barn Förintelsen

Beskrivningen av sinnet som försänkt i ett slags totalt tunnelseende liksom förstås det historiska skeende som beskrivs kunde leda tankarna till böcker som ”Mannen utan Öde” av Imre Kertesz. Likheterna inskränker sig dock till temat. ”En Svart Tid” är en annan sorts bok, mycket mer av en öppet splittrad redogörelse med plågsamma minnen, utan de litterära kvalitéer som vidlåder t.ex. Kertesz. Den är drabbande på ett annat sätt med sitt kompromisslösa vidgående av minnets tillkortakommanden och brist på dramatisering av den ytterst vardagliga sidan i vad som, om man bara lyfter perspektivet ett pinnhål, var ofattbart grymma år av terror.

För den som vill läsa en annorlunda bok om dessa skeenden som tidvis kan tyckas söndertjatade, en minutiöst ärlig, utlämnande och trots sitt lågmälda anslag fascinerande bit historia, rekommenderas Michal Glowinskis, ”En Svart Tid”.

Tummen upp

Tummen upp

Med tack till professor Kazimiera Ingdahl på Slaviska Institutionen, Stockholms Universitet

Fler Bokrecensioner kan läsas på samlingssidan

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

——————————————————————

”En Svart Tid” utkom 2001 och är f.n. ute ur tryck. Den kan dock fås tag i på Bokbörsen (http://www.bokborsen.se/Glowinski-Michal/En-Svart-Tid/133017)

För några vidgade eller fördjupade perspektiv på Förintelsen och judeförföljelserna i Polen se t.ex:

För en introduktion om Warsawas judiska ghetto, där mer än 400 000 människor trängdes ihop på en yta av knappt 3 kvadratkm åren 1940-1943, se

Om förintelselägret Treblinka, där över 800 000 judar (254 000 från Warsawaghettot) mördades och vars spöke hänger över delar av boken, se

En ”Svart Tid” anmäldes i Svd: http://www.svd.se/kultur/litteratur/minnen-fran-en-svart-tid-i-gettot_26451.svd

Plan Treblinka Bundesarchiv_Bild_183-F0918-0201-001,_KZ_Treblinka,_Lageplan_(Zeichnung)_II

Stephen King – ”Signal”


”Signal” Stephen King, Bra Böcker, Malmö  2006, Sv. Uppl 350 s. – Roman. (Engelsk titel ”Cell”)

stephen king - signalEn mystisk Signal som kommer till folk via samtal på deras mobiltelefoner förvandlar i ett slagvar och varannan till en dreglande, människoätande och klösande människobest. Panik och kaos uppstår, i vidsträckt, snart nog inser man, global skala. Det dröjer inte länge förrän bokens huvudpersoner finner sig omgärdade av sinneslöa men mordiska zombiehorder som tills synes planlöst vandrar fram och tillbaka i städer som blir livsfarliga jaktområden där de få friska människor som finns kvar är bytet. Snart nog måste man bestämma sig för att försöka dra ut på landsbygden, där man stöter på andra grupper av överlevande och också får insyn i att zombierna kanske inte är så planlöst befriade från alla avsikter och organisation som man trott…

the walking dead -article NYT”Signal” var något av en återkomst av King, en av hans bättre moderna skräckhistorier efter några års kringirrande i andra genrer. King kan sägas falla in i en 2000-talstrend av återupptäckt, vissa skulle kanske säga återutnyttjande av klassiska skräckromansfigurer som vampyrer och zombies. Stephen King var dock redan på 70-och tidigt 80-tal redo att gjuta nytt liv i de klassiska gestalterna ( se t.ex romanen Salems Lott (1975)), när dessa troper syntes lika döda som, tja döden. Så han kan knappast anklagas på att hel oförhappandes ha klivit på det nya zombietåget.

i-am-legend-subway-pumps-fail-1

Troligen är dock hans kombination av zombietemat med postapokalyptik  mer ett tidens tecken.

the Walking dead city zombiesInte minst i filmer har det närmast blivit standard att Zombies, oavsett om deras ursprung är mystiskt (tv-serien The Walking Dead) eller en smitta (I am Legend) eller resultatet av makabra experiment (28 dagar senare) orsakar hela den civiliserade världens undergång. Men även här har King varit en av de som befruktat en mystisk efter-katastrofal mark långt dessförinnan, med inte minst i ”Pestens Tid” (1978), där det totala ödeläggandet som på senare tid blivit legio beskrevs mycket effektivt.

28 days later desolate London 1

Det här är spänning av klassiskt King-snitt, där vi följer en påtagligt oheroisk  everyman-person på markplanet och låter denne se, konkret, återverkningarna av de fasor som King släpper loss.

Cell phone radiation mobiltelefoner strålning 537089-3076-40King tar rädslor och skräckscenarier som är allmänt spridda: en bit rädsla för mobilstrålning, en bit samhällets sammanbrott, en bit odöda människoätare, och kokar det i en vardagssuggestiv beskrivning på markplanet låter läsaren identifiera sig med hjältarna, deras situation och beslut. King behärskar det här skrivsättet som få andra, och här undviker han också att bli så långrandig som i sina mer tegelstensartade romaner som ”Det”. Handlingen flyter på, språket är rappt och intrycken och de hemska insikterna slag i slag, och insatserna höjs med ett ständigt och för läsaren behagligt oroande sätt.

Visst har ”Signal” sin andel av logiska krumsprång, och naturligtvis bara råkar man springa in i några som har järnkoll och potential att lösa hela grejen. Det får man dock närmast ta, det hör till genren. I en sådan bok är framkallandet av en ruggig möjlighet, skapandet av en känsla av utsatthet och att något vardagligt får fasaväckande innebörd den verkliga valutan.

Mer irriterande är Kings oförmåga att låta bli inslag av parapsykologi, och när telefonzombierna börjar levitera och telepati blir ordningen för dagen känns nödbromsen inte långt borta. Vid det laget har han skrivit in sig i ett hörn, där zombierna för att kunna göra mer än bara gå runt och slita sönder saker måste få lite psykiska förmågor. Synd, för det luckrar upp trovärdigheten i historien och tar defintivt ner den ett snäpp.

Signal the cell Harvard professor by Darek Kocurek

Ett ord också om själva scenariot. Stephen King sätter på klassiskt amerikanskt manér likhetstecken mellan USA och hela världen. 28 Weeks after Horde of InfectedVisst har mobilnäten byggts ut och når en stor del av världens befolkningar – men det är bara i några få platser, främst i Nordeuropa, Korea och Japan som de är verkligt heltäckande. Sannerligen inte i författarens hemland, där täckningen ofta är sporadiskt. Miljarder människor, även i I-länderna, befinner sig bortom mobilnätens räckvidd. Så det totala sammanbrott som King antyder skulle inte inträffa, även med accepterande av bokens logik. Även om USAs och några andra staters krigsmakters och samhällsfunktioner skulle krackelera av en mobilburen galenskap, är det långt ifrån säkert att detsamma skulle gälla Kinas, Rysslands eller tja, Brasiliens krigsmakt. Visst, världen skulle svikta, men knappast rasa samman så totalt

Stephen King

Stephen King

”Signal” var en slags återkomst för ”den gamle” King i gammal god form, tillbaka från sina utflykter i Fantasygenren, återupptagande det som de flesta skulle se som hans huvudgebit – moderna skräckromaner med vardaglig och samtidigt suggestiv känsla. Denna uppsnofsade Zombieeroman á la King är inte någon av hans bästa alster, men en återuppryckning som underhåller och levererar allt vad en presumtiv Stephen King-läsare kunde önska.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

För denna och fler bokrecensioner se samlingssidan

INDOMITUM LIBRORUM

———————————

PS. I min recension har jag använt en bred definition av vad en zombie är, och som utgår från en f.d. normal, levande människa som helt eller huvudsakligen förlorat förmågan till medvetande, är aggressiv och innebär en omedelbar och dödlig fara för protagonisterna i en berättelse, och på något sätt förändrats fysiskt så att de också är svåra att döda som man skulle döda en vanlig person. Zombies som en litterär figur alltså, inte som en hård eller bokstavlig definition av mystiska människovarelser mellan liv och död, ofta odöda eller magiska på något annat sätt, som en purist skulle insistera på. Zombieberättelser utmärks under min läsart av vissa berättelsemässiga egenheter såsom faktum att fienden består av en massa snarare än en enskild farlig varelse: att faran i sig saknar komplicerade motiv och planer, att de är svårdödade på ett ytligt plan och försätter protagonisterna i ett defensivt tillstånd, samt slutligen att den trots allt har igenkännliga mänskliga drag, vilket borgar för funderingar över människans natur, medvetandets skörhet och annat existensiellt mellan splattret av döda köttbitar och ruttnande tänder.

Diskussioner av vad som kan betraktas som Zombies, vilka subtexter de kan bära på och vad som kännetecknar filmer med zombiestruktur finns t.ex i

Joe Abercrombie’s ”FÖRSTA LAGEN”: ”Det Lockande Stålet”-”Man Bör Förlåta”-”Det Yttersta Argumentet”


En längre recension som tar itu med en hel bokserie, Joe Abercrombies trilogi ”First Law”, på svenska ”Första Lagen”.

”Första Lagen” är en trilogi av Joe Abercrombie, bestående av de tre böckerna ”Det Lockande Stålet” (2006), ”Man Bör Förlåta” (2007) och ”Det Yttersta Argumentet”(2008). Den har rönt framgång i Storbritannien och USA och är ett mer gediget menat försök att beskriva en parallell värld, med delvis realistiskt anslag och en intressant genomsyrande moral under en mer ordinär Fantasy-story.

Abercrombie har en lång ”introducerande” inledning där karaktärerna och historien växer fram gradvist. Persongalleriet är typiskt. Den store lunsen Logen Niofingrar, krigare från norra ödemarkerna, Bayaz den mystiske magikern , den kvinnliga tjuv/mördartypen Ferro , argsint f.d. slav och dödlig krigare, riddaren Jezal van Luthar, och några mer tänkande karaktärer. Det görs klart att figurerna, som i en twist som känns igen från thriller/polisgenren inte alls gillar varandra inledningsvis, dragits samman av en mer avancerad vilja för ett högre syfte.

Den inre dialog som åtföljer varje figur är dock lite för enkelt skriven på läsarens näsa, och inte konsekvent genomförd. Ibland får man väldigt mycket inblick i protagonisternas tankar och karaktär så att det känns som om dessa satt på analyssoffan med en. Men viktiga bitar smugglas ändå framåt och sparas för senare, ett rätt sökt litterärt grepp och stapelvara från deckargenren.

Liksom hos Robert E Howards ”Conan”-böcker har Abercrombie en värld vars indelningar delvis svarar mot den befintliga historiens. ”Unionen” är det västerländska stora riket i mitten, bestående av många länder. Det finns orientaler i öst med klar anstrykning av det ottomanska riket, och mer råbarkade och barbariska trakter med tydligt keltisk/nordliga drag i norr. Intressant är att dock ”Unionen” mer överlappar med det Tysk-romerska riket än de vanliga anglosaxiska förebilderna. Det högsta organet i riket är riksförsamlingen och monarkins makt svag och i händerna på höga ämbetshållare. Det är en välkommen variation och känns mer passande för ett så stort men icke centraliserat rike i en förmodern tid. Överhuvudtaget ger sig Abercrombie delvis på att beskriva ett senmedeltida samhälle, även de politiska turerna.

Realism i en fantasyvärld är en skör blomma, eftersom avvikelserna från vad som är logiskt eller rimligt då skorrar än mer. Som frånvaron av en stark kyrka i ”Första Lagen”, blivet ännu knasigare av att den i storyn viktiga inkvisitionen här är en icke-religiös, anakronistisk analogi till moderna säkerhetstjänster. Det undergräver trovärdigheten för en realistisk medeltida värld, som är totalt inkonsekvent utan den kyrka som var den ojämförligt starkaste institutionen och vars lära präglade varje facett av livet. Och den i Fantasy närmast obligatoriska Magin, dvs. förekomsten av väldiga ockulta krafter tillsammans med ofantligt gamla varelser ställer som så ofta till det. Abercrombie försöker, tar till det vanliga plåstret att magin och dess roll har försvagats, spinner några varv kring gudarna men kan i slutändan ändå inte undgå att framställa magin och dess utövare som ett gäng godtyckligt käbblande gubbstruttar och en trots försök till nyanser väldigt typisk manicheisk onda-goda-kosmologi.

Det särskiljande i böckerna framgår mer ju längre de fortskrider. Trots att grundstoryn är av typiskt slag med en viktig resa och deltagande i diverse stridshandlingar sker det med en ton som är ovanligt desillusionerad, renons på skönmålning. Den vanställde protagonisten och Inkvisitorn Glokta är fanbäraren för den desillusionerade tonen som kommer att lägga sig över handlingen. Hans nihilism och inte sällan ondsinta och sadistiska handlande känns först som en anomali, men snart anar man att Abercrombie tänkt tanken – ”Vore det inte kul om… man tog en stapelfantasy och lät den utspela sig i en moraliskt tvivelaktig värld med desillusionerade, trasiga eller rent amoraliska karaktärer på plats för de bärande typiska hjälterollerna?”

Det är dock störande att även Abercrombies moraliska ambivalens fläckas  av en rasanstruken historiesyn. Barbarerna längst upp i norr är inte kloka, de onda österlänningarna, det stora hotet mot världens bestånd, är grymma och tyranniska och drabbade av en falsk religion. Hoppet står till den västerländska civilisationen i centrum. Man kan verkligen höra marschmusiken till Huntingtons ”Clash of Civilizations” som underliggande paradigm.

Men trots allt är grundtanken faktiskt lite kul, och ”Första Lagen” fungerar därför och känns ändå fräsch ur det perspektivet. Slutet har faktiskt en rolig knorr, i all sin frustrerande lätt nihilistiska poäng, fjärran från ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar och fred och frid rådde i kungariket”. Mer skall inte sägas här, annat än att Abercrombie måste ha skrockat för sig själv när han till slut knöt ihop säcken.

För fantasydiggaren är ”första Lagen” en av de bättre High-Fantasy-serierna och kan trots förbehållen ovan rekommenderas. Enligt ett ofog som är vanlig i svensk fantasyutgivning är varje del uppdelad i två böcker – så det blir 6 böcker. De lämnar kanske inte ett outplånligt intryck men är läsvärda, speciellt om man har en nostalgisk svaghet för Fantasy som undertecknad, och saknar inte spänning och vissa intressanta överraskningar, speciellt vad gäller att bryta mot vissa förväntningar som annars plågar genren.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Med Tack till Robert för tipset

PS: En liten not om översättning. Läsupplevelsen av ”Första Lagen” fläckas delvis av alltför moderna ord och uttryck som gör att känslan av förmodern era titt som tätt skingras. Ta bara namnet  ”Unionen”. Vadå union? Samvälde, Förbund, det finns många uttryck som också brukades under historisk tid. Men Union? Det leder ofelbart tankarna till moderna politiska konstellationer som USA eller EU. Och det kan väl inte vara meningen. Eller? Det där är bara ett exempel, tillsammans med hänvisningar till Kilometer, Uniformer, Flaggor och annat tidigmodernt som inte hör hemma i en feodal miljö.

******************************************

Denna och Andra bokrecensioner återfinns samlade i

Indomitum Librorum

———————————————————-

Joe Abercrombies egen blogg http://www.joeabercrombie.com/

CARLOS RUIZ ZAFÓN – EL PRISIONERO DEL CIELO (HIMLENS FÅNGE) 2011


En recension av ”El Prisionero del Cielo”, Carlos Ruiz Zafons senaste bok, och vars utgivning på svenska under titeln ”Himlens Fånge” är i antågande.

”El Prisionero del Cielo” Carlos Ruiz Zafón 2011, Editorial Planeta, Barcelona, 379 s. – Roman

 Himlens Fånge” är den tredje delen av Carlos Ruiz Zafons svit av böcker som utspelas  i det skuggornas Barcelona som han först presenterade i ”Vindens Skugga” och sedan uppföljaren ”Ängelns Lek”. Detta Barcelona som i sig utgör en slags huvudperson, fördömd, mörk, full av brott och blodiga minnen. Inbördeskrigets fasor har här aldrig helat, de utgör ett varande sår i en stad där Noir-stämningen skruvats till så att varje skugga döljer ett mord, varje gotisk portik en hemlighet, kryddat med en tvetydigt ockult atmosfär. Ett stående inslag i de  tidigare böckerna och navet för många mystiska händelser utgörs av De Borglömda Böckernas Gravkammare, den mystiska labyrint där fördömda böcker trotsar tid, rum och försök att utplåna dem och kommer att bilda ett slags Barcelonas och Francospaniens undermedvetna.

I ”Vindens Skugga” är Zafon mer uttalat politisk än tidigare. Vi ges en insyn i Francoregimens blodiga etablering vid makten, vilket blevspeciellt bittert i ett Barcelona som var känt som ett fäste för republiken, en stad var brokiga mångfald och dekadenta modernitet stod i kontrast mot falangisternas proklamerade Spanien. Detta Spanien som inte minst många spanjorer själva helst vill glömma, ett som mentalt blickade bakåt in i en självproklamerad storhetstid av katolskt och storvulet patriotiskt 1500-tal i nutida fascistisk tappning.

Jämfört med de närmast osannolikt täta och ganska svåruppnystade tidigare böckerna är  Zafons stil här enklare och berättelsen rakare. Boken är mindre fantasybetonad än sin föregångares ockultspäckade prosa – en mörkare saga om Spaniens glömda nära historia, med mindre behov av änglar och mystik. Att den utspelar sig med två parallella kronologier, en under andra världskriget, en drygt 20 år senare, känns i sammanhanget som ingen komplikation att tala om – jämfört med de tusen trådarna och uppslagen i hans två tidigare böcker.

”Himlens Fånge” skiljer sig från de tidigare böckerna i att den är en tydlig uppföljare. Med undantag från några nya bifigurer kretsar berättelsen främst kring de personer som redan presenterats i de två tidigare böckerna, vars bakgrunder fördjupas och förtätas. Zafon tycks vilja visa oss nya sidor och uppslag kring deras historier, vilka ytterligare knyts ihop, snarare än att presentera något nytt. Samtidigt har boken inte ett riktigt eget slut, vilken ger en frustrerande känsla av transportsträcka.

”Himlens Fånge” är spännande och välskriven förstås, med luguber ton och sedvanligt mustigt och suggestivt språk skildrande tortyrhålornas, massavrättningarnas och repressionens tid då Francoregimen etablerade sig i relation till historien i de tidigare böckerna. Men man lägger ifrån sig den med den lätt otillfredsställda känslan av att ha läst en ofärdig berättelse. Man misstänker att utgivningen stressats fram för att krama mer pengar ur Zafóns bästsäljande författarskap. Förhoppningsvis kan han återta något av sitt mer ymniga och mindre rätlinjiga berättande i nästa bok, som enligt vad som sägs skall bli den avslutande delen av hans cykel om Barcelona, de Fördömdas Stad. 

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Carlos Ruiz Zafóns tidigare böcker ”Vindens Skugga” och ”Ängelns Lek” rekommenderas varmt

Denna och fler bokrecensioner finns samlade i bokbloggen

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

PS. Denna recension bygger på den spanska originalupplagan – boken har ännu inte kommit ut på svenska. Det var sagt att den engelska upplagan skulle komma i Juni 2012 – då kan den svenska inte heller vara långt borta. Carlos Ruiz Zafón är förstås allra bäst på originalspråket – både engelska och svenska har ett litet olyckligt sätt att både förgrova och släta ut hans måleriska prosa och rappa repliker – inte fatalt, men förstås lite beklagligt.

PPS. Med varmt tack till Jenny B. vars tips en gång ledde mig till ”Vindens Skugga”

”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner


En roman om en medeltida Ordensriddare som far på korståg, en väntande kärlek med förvecklingar hemma, trassliga privata förhållanden och ond bråd död och olycka i det Heliga Landet… Neeej det är inte Arn de Gothia, utan Francisco de Montcada, Katalansk riddare på 1200-talet, i Michael Alexander Eisner

”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman

Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags  anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.

Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.

En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja  så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet  mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.

Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.

Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.

Indomitus Betyg 

Medelbetyg för gott försök

Denna och Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus samlingssida för Bokrecensioner:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

Recension av Patrick Süskinds”Parfymen, Berättelsen om en Mördare”


En lustmördare som i infam genialitet och särart får Hannibal Lecter att framstå som en trist dussinmördare, en mustig skröna och en ovanlig inblick i 1700-talets värld passerar revy i recensionen av Patrick Süskinds ”Parfymen, Historien om en Mördare”.

Ett utdrag:

Süskind skildrar en varelse som lever i fullständig och evig isolering, berövad alla de känsloyttringar och sinnesrörelser som har samröre med mötet med andra människor. Endast de mest fysiska, grundläggande känslorna finns hos honom – han känner äckel, avsmak, åtrå, rädsla. Men hela hans inre liv, hans attraktioner och aversioner rör dofter och är formade efter dem. Han ger inget för språket, för människors gester, för mänsklig interaktion som inte sker genom näsan.

Se den fullständiga recensionen i

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

PS. En liten avvikning från själva recensionen av boken var att den ledde mina tankar till en dialog i filmen ”Matrix” där Agent Smith, matrisens personligfierade skyddsprogram, talar om vad som är det mest avskyvärda med den fysiska existensen – dofterna.

”I can taste your stink”

Recension av Strindbergs Stjärna av Jan Wallentin


En bokrecension av Jan Wallentins ”Strindbergs Stjärna” artar sig till en bokläsares förteckning över några förlorade timmar som inte kommer tillbaka.

Ett utdrag:

”Jag tvekade att ge den här boken betyget ”usel” rakt av. Den är nämligen snäppet bättre, om det är rätt ord, än den genomgående totalusla ”Den Försvunna Symbolen” från Dan Brown som redan recenserats. Men sedan mindes jag att den potentiellt intressanta bakgrunden med Andrée-expeditionen och första världskriget helt och hållet kastas i soporna av en absurd och ospännande blandning av UFO-uppslag, spiritism och pseudovetenskap. Liksom att Wallentin nästan helt saknar förmågan att ta de bärande trådarna bakom intrigen och avtäcka dem litterärt integrerat i handlingen istället för att ta till det Brownska greppet med träaktiga ”förklaringsseanser” där allt uppenbaras som om vi satt på en skolbänk. Det ungefär lika spännande som att läsa en manual…”

Se den fullständiga recensionen i

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

INDOMITUM LIBRORUM


Paulus Indomitus lanserar en samlingssida för bokrecensioner, Indomitum Librorum, där främst lästa romaner,  men ibland också en och annan faktabok kommer att tas upp till närmare behandling.

Det kan verka lite bakvänt, eftersom undertecknad läser facklitteratur till 2/3. Men det bygger på den egna erfarenheten att andras tyckande eller analyser har ett större värde vid läsningen av skönlitteratur. Man förlitar sig på ett annat sätt på omdömen och tips där, säkerligen för att folks smak är viktigare för oss vid de tillfällena. Jag har själv haft stor glädje av andras tips om böcker, läser ofta de stora dagstidningarnas bokrecensioner och besöker gärna vissa hemsidor sidor som tar upp böcker, som bokhora.se. Sedan årets början för jag en slags notering med bild och länk till de böcker som jag läser på min fria tid på bloggen. Dags sålunda att ta steget till ett eget bidrag, i form av en slags bokblogg anknuten till huvudbloggen.

En del av de där romanerna eller övriga böckerna kommer att komma upp på huvudbloggen också (Se t.ex Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” och Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth”): dessa har någon form av speciellt anknytning till andra ämnen som annars tas upp här, och kommer då att markeras på Indomitum Librorum med ett kort utdrag från den längre recensionen och en länk till den fulla recensionen på huvudsidan.

För närvarande ligger recensioner av en handfull böcker från Stephen King, Albert Camus, Simon Scarrow, H.P. Lovecraft, Tom Rob Smith, Richard Dawkins, Dan Brown och Ildefonso Falcones uppe på sidan, men det kommer snabbt att växa…

Förutom ett omdöme av mer eller mindre långradigt slag delas också betyg ut, i Indomitus egen lilla skala upp, från Usel till Utmärkt.

Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt

Om bokbloggen har ett syfte utöver att utjämna en tacksamhetsskuld av sorts, är det för mer läsande, om det kan hjälpa till med det. Tiden är begränsad och det finns mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Därför tas också en del böcker upp, som verkligen inte är att rekommendera. Undertecknad är en allätare, och inte sällan slinker riktigt usla böcker med – till skillnad från wannabee-konnässsören läses dessa trots allt till slutet. På boksidan kommer det att varnas för dylika stolpskott, alltid med förbehållet att smaken är olika, och att olika sortets böcker har olika bruk, för olika tillfällen.

Den som läser är aldrig ensam, eller inlåst. Utnyttja det privilegium det innebär att leva i en era och i ett land där böcker är allmänt tillgängliga. För bildning och vidgade vyer, läs. För inkännande med det osedda, de man aldrig mött, läs. Känn dig själv, genom att läsa och utsätta dig för det orörda, det nya, det spänningsfyllda eller inåtblickande. Kanske skall vi mötas där, bland bladen som för bort, och öppnar portarna till det väsentliga, det som gör människan till allt hon är.

Läs.

Bokbloggen direkta adress är

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

Sidan har en länk  från huvudsidan via en flik högst upp bland kategorierna och undersidorna.

Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet


Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…

“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman

I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.

Dramatiserad Historiebok

Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.

Karta Medeltida Barcelona

Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.

Santa Maria del Mar, bokens ”Katedral vid Havet”

Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.

När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem

Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.

Stora Rådets Sal, där Arnau också får säte i boken

Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens  vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.

Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.

Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen

”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt  pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.

1300-talsbild, synagogan i Barcelona

Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.

Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.

Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.

Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?

”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.

Indomitus Betyg 

Medelbetyg för gott försök

Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

**************************************

Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”

Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?

Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan.  Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.

Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…

Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker

%d bloggare gillar detta: