Kategoriarkiv: Ortodox-Bysantinsk Arkitektur /Orthodox-Byzantine Architecture

2 storyboards i akvarell & bläck


Gotland gav chansen att svinga akvarellen inte bara för blommor och friluftsmålning. När solen gick ner var det dags att sätta övningarna i tjänst för det Inre landskapet, och förhoppningsvis få en bättre glimt av de berättelser som utspelas där...

Det är ju många år sedan jag började göra en slags storyboards liknande de som används för att förbereda filmscener, för mina berättelser. Valet att mer koncentrerat öva på olika medier och tekniker för målning är också starkt motiverat av önskan att snabbare kunna få fram de där små målade illustrationerna (se tex detta tidigare inlägg), speciellt för omgivningar och miljöer. Det var på den linjen jag fortsatte, och för att inte fastna i den första utkast-fasen utgick jag från några gamla (10 år+) små A5-kladdar eller skisser till storyboards, ritade om dem med bläck i några fall, och koncentrerade mig på själva målandet och färgerna.

Till exempel scenen där en av berättelsens protagonister ser ut från Aracaneas murar, på almutamers, de män som ansamlas där ute. Jag ritade helt enkelt om den med stålbläckpenna (dopp), och sedan var det pensel på…

På det här tidiga stadiet handlar mycket fortfarande om att öva upp precisionen i de darrhänta fingrarna, liksom att få fram olika nyanser från en begränsad palett (här bara 12 färger). Ett par lager färg gav i alla fall lite liv åt en vy som när allt kommer kring bara kunnat föreställas, men inte setts.

Yakane ser ut från Aracaneas stadsmur på Almutamers

Nästa bild, ännu en scen där protagonisterna är i förgrunden med en vy som sträcker sig långt runt omkring och bakom dem, började på ett tidigare stadium än den ovan: här fanns bara ett idéukast.

Jag hade dock försett utkastet för ”Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget” med anvisningar redan då det begav sig.

Nu följde jag tankarna bakom anvisningarna för en löslig blyertskiss av vad som i grunden är en slags panoramisk vy utifrån en av Aracaneas fattigare områden: de av enkla och något förfallna hus överhopade sluttningarna upp mot och kring den väldiga Apostlarnas kyrka.

Här kom fokus att ligga på ljuset och stämningen vid och efter målning. Den här scenen ska visa, i den realistiska stil som är berättelsernas signum, dels på stadens skiftande sidor och de slumartade förhållandena kring apostlaberget med en vy ut över staden mot prefektens palats som skymtar i bakgrunden. Dels på att protagonisterna träder in här som främlingar, iakttagna av omgivningar som är misstänksamma i bästa fall. Jag ansträngde mig att måla så matt och flytande som möjligt, och fattade stålpennan m tusch med så lätt hand som det någonsin gick.

Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget

En intressant sak hände vid digitaliseringen. Tidigare har här påtalats svårigheterna vid inscanning av akvarell p.g.a. färgernas transparanta natur, som gör att standardinställningar inte funkar väl och man måste testa sig fram med olika ljusstyrka, färg- och kontrastinställningar osv. Så även nu, där scanning gav tämligen olika färgval, med en av varianterna i en tydligt avmättad och gulnad version. Istället för att förbanna eländet valde jag denna gång att gå vidare och trycka plattan i botten s.a.s. och förstärka de särdragen. Effekten blev intressant, och passande för den atmosfär som var syftet med bilden.

Mina försök att måla vått-i-vått föll här inte väl ut utan bildade droppar på himlen och lite varstans. Ljuseffekten var vidare alldeles för antydd, och borde vara djärvare, tydligare på papperet. Det finns m.a.o. mycket som fattas, men som övning är det…OK. Det ger iaf. en idé av vad som sker, och visar också på tydliga vägar framåt.

Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash


Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.

Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.

Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.

Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.

I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.

En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.

Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.

Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.

Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.

All vår början bliver svår…bläck & akvarell


Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.

Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.

Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.

Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.

Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.

Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.

Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.

Corinna söder om Neakyrkan, akvarell på teckning

I nästa steg jobbade jag mig upp mer från grunden med endast en gammal idéskiss på ännu en gatuscen, denna gång med figurerna Yakane och Jack närmast i bild, som förarbete.

Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.

Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.

Yakane & Jack promenad i Extraion, bläckskiss m akvarell

För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.

Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.

Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.

Aracaneas yttre stadsdelar längs Gyllene Vägen, stålpenna & akvarell

Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.

Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:

  • Välj konsekvent tjockast möjliga papper
  • Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
  • Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
  • Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.

Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.

Projekt Storyboards – Akvedukten i Aracanea


Storyboardprojekten forskrider, den här gången är det en tuschteckning föreställande ett landskap med en akvedukt,  i en scen som utspelas i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.

Det är månbelyst natt på Apostlaberget i Aracanea. Yakane och Jack har varit ute och kidnappat ner en populär och stridbar predikant. Alldenstund denne har ett talrikt och ganska högröstat följe jagas Y & J över stock och sten och blir inringade vid den Stora Akvedukten. Där får Yakane en gaaalen idé…

Romersk akvedukt, Segovia, Spanien

Akvedukter är som vi vet en struktur som leder vatten i en täckt gång, över eller under jorden, från en högre liggande vattenkälla till sin destination. 

De mest berömda (och talrika) varianten av förmoderna akvedukter är den romerska varianten av överjordsakvdedukt vars stora valv, korsande dalar och sträckande sig över sänkor på väg till sina mål finns utspridda över det romerska riket och höll deras stora städer och inte minst Rom med en vattenförsörjning som inte skulle se sin like igen förrän på 1700-talet.  Stora, mäktiga och allmänt imponerande, speciellt med tanke på att de flesta byggdes för sisådär 1800 år sedan, är de ett tacksamt motiv för avbildning.

Valens Akvedukt, Istanbul

De flesta överjordsakvedukter gick genom landsbygden på väg till en stad. Väl innanför staden, eller ibland en bit före, leddes vattnet oftast ner i underjordisk akvedukt för sluttransport till fontäner och badhus. Men i dagens Istanbul, f.d. det kejserliga Konstantinopel, byggde man tvärtom en akvedukt, Valens akvedukt, som skar ovan jord rakt genom staden, korsande dess kulliga yttre delar för att ge färskvatten till det kejserliga palatsområde som låg längst ute på stadens halvö (se nedan i en rekonstruktion av stadens 10:e distrikt – som den såg ut för 1000 år sedan).

Valens akvedukt ger förstås en ursäkt för att ha en i mitt Aracanea (det är inte den enda, jag har förstås prackat på mit fantasy-Kairo Al-Kash en akvedukt också.) Impulsen att ha med den i en actionscen var förstås lika barnslig, och kom för mig när jag besökte ett sådant där sommarland med vattenfyllda gångar…

Vore det inte kul om… man kunde åka på en akvedukt som… som…en jättelik vattenrutschbana?

Idéer är till för att kladdas ner. En mycket mycket snabb blyertskludd gav den allmänna scenen. Men den antydde också något som kunde bli framtida problem – akveduktens utformning och vinkeln in i horisonten skulle behöva lite eftertanke, förutom det uppenbara mecket med att rita en miljon stenar… 

 

Den blev därför jäsande några månader. Men som sommaren kröp fram kliade den alltmer, och en dag skred jag till verket beväpnad med hård skisspenna och BIC tuschpennor tjocklek från 0,05 till 0,5 mm.

Först gjorde jag förgrunden och stödlinjerna för akvedukten lades ut och in i horisonten. Som vanligt är perspektivet lätt att få tag på i teorin, men när man sedan skall sätta lite sten och volym på den uppstår problem. Så jag scannade in den ofärdiga skissen ifall akvedukten skulle bli extremt kass.

Sedan började jag fylla i själva akvedukten med  tuschpenna. Man har ju fått en del övning på att rita stenar, genom dels konceptdesign och t.ex. Yakane & Jack vid Apostlakyrkan. I bakgrunden ritade jag in ytterst enkla konturer av hus, träd och gator på stadens kullar. På himlen några moln och en måne för att ursäkta att allt inte ligger i totalt beckmörker.

Som anat  blev det till att mecka och korrigera flera av de sneda och vinda bärande pelarna … För att lyfta fram fullmånens sken lades en liten photoshop-effekt i form av inre och yttre lyster (inner & outer glow) och med ljuseffekter en olikfärgad, tonad  himmel på.

Den tonade himlen fick dock bieffekten att resten av bilden såg  platt och enhetligt belyst ut. Suck. Jaja, med lite ytterligare efterarbete, genom att  göra förgrunden mörkare, kunde man få en önskad effekt genom att väldigt enkelt gå in på veck och utstående partier respektive skuggor med bränn/lys -verktyget, och skapa högdagrar och skuggade partier. Jag passade också på att lägga in ljuseffekter på facklor som visar på förföljarna som väntar vid foten av kullen, skymtande mellan trädgrenarna.

Nå. Det hela visade sig bli aningen mindre taffligt än man kunde frukta. Man blir förstås aldrig färdig när man jobbar så fragmenterat som undertecknad, t.ex. slog det mig att jag glömde stjärnor på himlen. Men det förstås, det kan varit molnigt högre upp… jaja det är inga konstverk det här, bara små kladdar för att visualisera en berättelse.

Mer av storyboards och koncept för en fantasyberättelse kan ses i fliken

Egna Bilder – Storyboards

Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea


En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.

Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.

Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.

Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.

Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika  utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande. 

Hagia Eirene

Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.

Ekklesia Sotiros, Frälsarens Kyrka i Aracanea, utkast västra & södra fasaden

Hagioi Pantes

Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.

I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.

De Heliga Apostlarna i Konstantinopel

Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.

Modell av St:Johannes-kyrkan i Efesus

Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.

Översiktlig fasadritning Apostlabergets Kyrka Östra & Södra sidan

Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…

…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…

Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka

Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar.  Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.

”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…

Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.

**************************

Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/07/storyboard-arkitekturdesign-narstudie-pa-aracaneas-gyllene-port/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/07/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-modifierad/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/26/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-framskrider/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/19/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

 

Storyboard & Arkitekturdesign – Närstudie på Aracaneas Gyllene Port


Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.

Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.

Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg

Det kan låta insnöat, men som konstintresserad  kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.

 Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten,  fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae  var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.

Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.

Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.

Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel

Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.

Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.

Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.

Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.

Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port

En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.

Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.

←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad” 

*********************************

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/07/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-modifierad/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/26/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-framskrider/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten Modifierad


Ibland är enda sättet att gå framåt att tjonga huvudet med all kraft rakt in i väggen. Aracanea & Den Gyllene Porten har varit ett sådant projekt. Från att ha varit en enkel tanke blev det en besatthet av detaljer, mardrömmar om murbruk och perspektiv som får plockepinn att likna…tja ingenting.

Det verkade först som en rätt enkel sak – att försöka åskådliggöra den fenomenala och imponerande stadsmuren runt det respektingivande Konstantinopel, säte för det Bysantinska riket. Denna stad står modell för mitt eget Aracanea, min Fantasy-Konstantinopel.

Från en enkel början har det närmast vuxit exponentiellt, och inbegripit många element av ritande, design och målande. Perfektionismen tar tag i en, och man börjar få svårt att avsluta det man börjat. Men varje sak har sin tid, och det här har tagit upp aaaaalldelles för länge av min.

En av de saker som jag ville få med kom från källorna. Under belägringar eller under krigstillstånd satte man upp katapulter, ballistor och andra krigsmaskiner på de största tornen. Jag är väl bekant med deras konstruktion , så jag designade en krigsmaskin av typen trebuchet för stadsmuren. En sådan är baserad på motviktsprincipen, och har en stor låda med stenar på upp till ett ton i ändan av en svängbar kastarm. Det gav en bra kick för eventuella projektiler, som kunde slungas ut hundratals meter. Ovan ses mina små designskisser för en passande maskin.

Efter den grundläggande designen ritade jag en maskin i rätt perspektiv, satte in den i rätt position och klonade den. Jag satte och in lite fler soldater och flaggor på samma sätt. Det som återstod var vissa detaljer, och rätta till vissa misstag, som färgsättning, skuggor som saknades och så vidare. Många detaljer måste fixas till – nedan kan man se vissa av de många elementen i bilden.

Jag rättade till skuggorna och vissa kanter, lade till lite mer blänk på statyer och högdagrar, och mixtrade en del med färgerna. Jag var inte inte helt nöjd med färgen på mitt första försök att få det att se ut som en solnedgång. Jag valde en starkare orange ton utan så mycket avmattning. Det ger bilden en varm ton som svarar bättre mot  beskrivningen i min berättelse.

Jag är inte hundraprocentigt nöjd. Perspektivet gentemot figurerna i förgrundan ser lite…skum ut när jag nu ser på bilden. Vattnet är inte bra. Men huvudintrycket är rätt. Det ser ut som vad jag var ute efter, den mäktiga ingången till en stor civilisations centrum. Jag kommer nog att leka mer med den i framtiden, men den nuvarande versionen får nog betraktas som i praktiken avslutad.

←Klicka för förra ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider”

 Klicka för nästa, ”Närstudie på Aracaneas Gyllene Port”→

****************************

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/19/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/26/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-framskrider/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

——————————————-

Läs mer om Konstantinopels försvarsverk, med en introduktion i Wikipedia: ”Constantinople” och ”Walls of Constantinople”, http://en.wikipedia.org/wiki/Constantinople och http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople

Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten framskrider


Bilden med Aracaneas, mitt fantasy-Konstantinopels, murar och dess Gyllene Port har tuffat vidare. Efter att perspektiv, skala och de viktigaste strukturella mönstren och detaljerna kom på plats var det dags att måla vidare och lägga på färg på alla element i bilden.

Tack vare vare importerade penselfunktioner till Photoshop (adonihs respektive grass pencils) gick flera detaljer relativt smärtfritt att skapa, och tämligen likt att måla med riktiga penslar fast med möjlighet att sudda och korrigera. Mycket tacksamt.

En viss klurighet infann sig när jag skulle beräkna längden och vinkeln på alla skuggor. Det finns säkert färdiga actions eller applikationer som gör det där i senare versioner av Photoshop, men jag jobbar ju mer primitivt, så det krävde lite meck, eftersom det inte är helt okomplicerat att sidoskugga ett tvåpunktsperspektiv där det centrala objektet sträcker sig både över och under perspektivpunkt och horisontlinje. Men det hela fungerade till slut och gav en OK känsla. Lite synd var det att skuggan faller så mycket över den gyllene porten, men realism är vad det är.

Arbetet med skuggor gav målningens mer eller mindre ”rena” utseende, oaktat att många tillägg och korrigeringar förstås kan göras. Jag hade sedan tidigare tänkt mig en mer dämpad färgpalett, och nu var det bara att leka på. Flera utkast med olika former av renderingar och filtereffekter har därefter tillkommit.

Huvudspåret för mina eftermanipulationer var att få fram att scenen utspelar sig på kvällen. Jag använde ett fotofilter som används för att göra ljuset lite varmare, och renderade det hela med en omni-ljuseffekt för att få fram ett mer skiktat och riktat ljus och mjuka övergångar. Det här gav rätt färgkänsla. Ett varmt, men lite matt ljus ligger över himlen och färgar den kalla stenen. En överläggning med en effekt som påminner om en pensel med hårda borst gjorde att bilden ser lite mer målad ut, även om den fortfarande behåller vissa av grundteckningens detaljer och linjer.

Det är OK, men inte helt färdig än. Vattnet i vallgraven måste förbättras – jag är inte nöjd med min målning där. Portens relief och andra detaljer kan behöva förbättras, även om Porten också redan är ämne för en egen bild, där man ser figurerna och hantverket lite mer seriöst avbildade.

Enligt flera källor fanns det katapulter och ballistor uppe på murkrönen. Frågan är om man inte skall lägga till sådana.  Dessutom måste murarna bemannas mer, de ser lite spöklikt ut däruppe. Några spjutspetsar osv som sticker upp ovan kreneleringen borde räcka. Och slutligen måste man nog skita ner hela bilden lite – det ser alldelles för rent och färgglatt ut. Och som vanligt kan man alltid justera och städa upp småmissar in absurdum – jag ser att munken i förgrunden liksom ena porten saknar skugga t.ex. Ooops. Tur att man har Photoshop.

←Klicka för föregående Inlägg om denna bild

Klicka för nästa inlägg om denna Bild→

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/19/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

——————————————-

Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten


En storyboard som växte, via arkitektur -och konceptdesign till en illustration av den Gyllene Porten i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.

Aracanea, ”Staden av Guld”, huvudstaden i aracanska riket, fordom ett mäktigt imperium, nu reducerat till ännu ett kungarike. Men än står huvudstaden som den största staden i den doministiska (motsvarande kristna) världen, full av rikedomar (4:e korståget har inte slagit till…än) och hjärtpunkten för den östliga kyrkan, säte för Basileus, den helige kejsaren.

Konstantinopel var, speciellt före 1204 då de västliga kristna högg det i ryggen, ett sannskyldigt underverk att skåda. Jag har haft en tjugoårig crush på staden som den var då varför hela första delen av min berättelse ägnas åt dess imaginära motsvarighet Aracanea – staden är närmast den verkliga huvudrollsinnehavarinnan. Redan när jag bestämde mig för att fästa min vision av ett imaginärt förflutet i ord och bilder bestämde jag mig för att ge staden Aracanea en särskild behandling. Tillsammans med sina yngre systrar Al-Kash (Kairo), Amirah/Agrabah (Bagdad), Lacunia (Venedig) med några till skulle staden få en speciell, genomarbetad behandling, med design, arkitekturkoncept och miljöbeskrivningar av extra noggrant slag.

Först ut är dock Aracanea. Grundkonceptet var enkelt nog. Några av huvudkaraktärerna närmar sig  staden. Redan här skall man få en aning av dess makt och majestät. I verklighetens Konstantinopel reste sig de enorma Theodosiska murarna (http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople) tredubbla och motstod varje attack från landsidan före de ottomanska kanonernas 1453. Jag kladdade en enkel konceptskiss för bilden för något år sedan, med muren och en ortodox munk i förgrunden (se ovan).

För att skänka en extra lyster bestämde jag mig för att inträdet i staden skulle ske genom den berömda ”Gyllene Porten” genom vilka kejsare återvände från kampanjer. Men den gyllene porten står inte kvar som förut – ottomanerna byggde på den till ett ännu större komplex, det berömda Yedikule, citadellet med de sju tornen, men dessa revs när stadsmurar slutgiltigt spelade ut sin roll som försvarsanläggningar på 1800-talet. Endast delar av de stora fyrkantiga tornen av ljus sten står kvar, men den ingick i en jättestor struktur vars schematiska grunddrag kan betraktas i bilden till ovan. Notera den tredubbla portanläggningen med en stor monumentalportal i mitten.

Dörrrarna till baptisteriet i Florens

Den här porten kallades ”Den Gyllene Porten” eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae  var utsmyckad, och klädd eller kanske målad med guldfärg, ofta behängd med stora dekorativa gobelänger och tyger.

Relief av den palaiologiska dubbelörnen

Mina tankar gick dock till den bysantinskt inspirerade men också framåtsyftande och fantastiska ”Paradisporten” i baptisteriet (dopkapellet) till El Duomo i Florens, som jag haft förmånen att se och utforska på plats. Den är täckt av paneler med bronsreliefer som föreställer scener ur Jesus-historierna, gjorda i en underbar teknik med gradvis relief av  Lorenzo Ghiberti (mellan 1401-1422). En annan grej som jag väldigt gärna ville trycka in var en väldig gyllene dubbelörn, symbolen för det Palaiologiska kejsarhuset som behärskade verklighetens bysantinska rike från 1259 till rikets erövring 1453. I min berättelse är den där dubbelörnen symbolen för hela kejsardömet.

Alla de här idéerna fördes ner till en väldigt översiktlig skiss koncentrerad på området runt porten, där jag lade fast några av de element som skulle vara med. Jag satte örnen på fyra elefanter, vilka också finns beskrivna i källorna.  Här skulle de symbolisera de fyra väderstrecken, över vilken örnen sträcker sin överordnade och beskyddande makt, sin aegis.

Jag började tusha bilden lite lätt, med viss koncentration på porten, örnen och också munken som blev ganska bra, lite sådär lagom bitter och mörk och med ortodox-liknande parafernalia. Samtidigt blev det uppenbart att perspektiven i den där skissen var helt fel, och jag började pussla runt lite med elementen i Photoshop. Det var farligt nära att jag avslutat bilden där som en tushad skiss.

Men i takt med att jag skrev vidare på mina storys ville jag åter ta upp den där bilden – det skulle vara fint att bli klar med den lagom till att det första riktigt sammanhållna avsnittet blev klart. Jag återvände till ursprunget, att med bilden försöka ge en illustrationen av kejsardömets makt.

Genom att mecka runt lite i Photoshop kom idén tillbaka att ställa muren och försvarsverken i fokus – och genom att visa dem i en skalenlig perspektivskiss skulle redan proportionerna få fram min poäng. Men då måste man först förlänga muren och ändra perspektivet och…tusan det skulle bli körigt.

Men skam den som ger sig. Jag började i alla fall skissa lite på perspektivritningar av muren, och fann till slut en bra vinkel som kunde fungera genom att lägga ihop flera ritningar i ett litet pusselspel.

Tredje porten till Theodosius murar, Konstantinopel

Jag har foton och datorrenderingar av de flesta kvarstående delar av muren som tyvärr tilläts förfalla väldigt innan restaureringar kom igång på allvar på 80-talet. Konstantinopels murar var som sagts tredubbla, där en lägsta, enkel nivå närmast vallgraven, en högre mur bakom med torn som antingen var fyrkantiga eller runda. Redan där hade man en bastant anläggning nog för vilken som helst dåtida europeisk storstad.

Modell av en av tredje murens torn, Konstantinopel

Men den tredje, inre muren var det bästa – den var över fem (5) meter tjock och 12 meter hög, interfolierad med 96 torn av olika skepnad – fyrkantiga men också i form av pentagoner, hexagoner och oktagoner. De där tornen var ca 20 meter höga. De var byggda i sten med rader av tegel längs med hela sin sträckning, vilket gav ökad styrka mot jordbävningar. Allt var krenelerat – ytterligare en ”kul” detalj att ta hänsyn till, men det gjorde också muren intressantare och mer varierad.

Perspektivet var den stora utmaningen. Jag valde ett tvåpunktsperspektiv där man tittar på muren lite snett från sidan för att få fram effekten av att muren närmast tonar bort och försvinner i fjärran, och den mer detaljerade delen kunde också genom att stretcha och skeva min första skiss passas in den så att det såg vettigt ut: figurerna blev mindre och mindre, muren större och större, och intrycket av ett helt enkelt ofantligt bygge kom fram OK. Jag lade in tegelraderna också, vilket ökade komplexiteten.

Ett antal smådetaljer lades in, som kreneleringar och hörn och fler av Yakanes soldater efter sin befälhavare: Yakane själv trycktes från bildens periferi längre och längre in, och han fick också en litet mer rustad hast och andra tillägg.

Bysantinsk diptyk, Konstantinopel år 506

Ett större tillägg, på ren impuls, blev en väldig stenrelief på den inre ytan av det ena porttornen, med en väldigt enkel scen där kejsaren avbildas med hovmän bredvid sig. Idén kom från en typisk bysantinsk relief , och stilen från den tidiga (500-tal) bysantinska stilen där kejsaren var närmast en halvgud. De flesta sådana reliefer var små – men vore det inte kul om en bautarlief på var sida om porten såg ner på de ankommande och tog ner dem några pinnhål? Det skulle ha en väldigt ominös verkan.

Flera veckor såg bilden ut som en sannskyldig spaghetti med alla hjälplinjer som jag lade in i de dussintals olika lagren i Photoshop. Men saaaakta sakta sniglade det sig framåt.

Nästa steg var att lägga på ytlagren – stenläggningen på muren förutom tegelraden. Jag skapade en A4-stor mall av en handritad stenvägg från en verklig stenmur från perioden. Genom att vända den, spegla den osv kan man skapa en stor yta som draperas över bilden och dras ut med skevhets- och perspektivverktygen. Genom att lägga på lite skuggor och tvätta ytan med ”svamp”-rendering får man en yta som ser lite knagglig och ojämn ut och inte alltför regelbunden, och fungerar både på nära och större avstånd. Medan jag höll på med det där började jag mer och mer övertygas om att den där borde målas. Jag valde grundfärgerna och lade på medan jag ännu hade olika stadier av renderad stenläggning, och det såg ju…OK ut iaf.

Jag har sedermera fortsatt med infernot att lägga till alla detaljer. Den sista stora stöttestenen blir att lägga till effekterna av utomhusljus -och skuggor, och kanske välja någon annan form av rendering. Men det värsta är avklarat, och perspektivet och själva scenens utformning uppfyller förhoppningsvis min idé – intrycket av att stå på tröskeln till den väldiga, mäktiga och ointagliga Aracaneas portar.

Klicka för fortsättning ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider” →

*

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

——————————————-

För introduktioner till Konstantinopels försvarsverk se

Det fanns en Ytterligare ring av fortifikationer till Konstantinopels försvar som är mycket mindre välkänd, den s.k. Anastasiska Muren. Den sträckte sig hela 56 km (!) och ringade en en bra bit av sydöstra Thracien, där den kröp fram över landskapet likt en västlig kinesisk mur. De där befästningarna togs ur bruk efter 600-talet, troligen för att de inte gick att försvara lika effektivt som stadens egna befästningsverk, och tilläts sedan förfalla utom på vissa sektorer. Nutida arkeologer har intresserat sig för Anastasius murar, inte minst för deras koppling till Konstantinopels bevattningssystem, och inlett en mer systematisk utforskning av dem. Se bl.a.

Bysantinska studier – Från romarrikets prefekter till Aracaneas Eparch


Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.

Det börjar med en Prefekt

Prefektpalatset i Köln

Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.

Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.

Eparchen i Konstantinopel

När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.

Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika

Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.

Eparchens Förvaltning

Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea

Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.

För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.

Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea

 Under sig hade Eparchen en egen månghövdad administration med underlydande chefer för de olika verksamhetsområdena. Direkt under eparchen i dennes organisation och närmast denne i en assisterande position kom:
  • logothetes tou praitoriou, eparchens egen logothetes (förvaltare), som var direktansvarig för fängelserna, därefter
  • Symponos, som var ansvarig för kontakt med gillena.

Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.

  • nykteparchos, ”nattprefekten” ansvarig för nattvakten vigles,
  • praitor tou demoi (praetor plebis) som med 20 soldater och 30 brandmän var ansvarig för eldsläckning,
  • quaesitor, som jagade och kontrollerade den ofta svårkontrollerade invandringen till huvudstaden från provinserna och övervakade allmän sedlighet, sexualbrott och kätteri.

Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.

Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.

Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete,  lever vidare i däst men stolt dekadens.

Eparchens klädedräkt och tecken

Amerikanska Hemvärnets Symbol

Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär  och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som  bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.

För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).

Min berättelses Eparch av Aracanea

Andreas Papandreou & Dimitra Leani

Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.

Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef

Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.

Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.

Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum

Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

————————————————————–

På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:

”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect

För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagansThe City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker

  • Byzantium – the Early Centuries
  • Byzantium – the Apogee” och
  • Byzantium – the Decline and Fall”,

som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.

Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich

En introduktion till Andreas Papandreou finns i  http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou

%d bloggare gillar detta: