Sökresultat för Den Malplacerade Baddräkten

Den Malplacerade Baddräkten (5:5) – Rustad med Tanga


Genom den långa resan som följt de vilsekomna baddräkterna i olika konstiga miljöer har vi till slut kommit till det kanske mest punschiga och paradoxala av alla knasvarianter – Baddräkter som Rustning.

Red Sonja tumblr_lgi5100I7y1qb90vso1_500 Rustningsbikinin

Det bästa av det värsta har sparats till sist. Av alla de absurda varianterna av bikinis på avvägar måste trots allt den märkliga företeelsen rustningsbikini ta priset. Exotic fantasy armor bikiniRustningsbikinin är en bikini eller snarlikt baddräktsplagg som lämnar större delen av kroppen bar, samtidigt som den består av material, nästan alltid metalliska, som faktiskt skulle ha använts för förmoderna kroppsskydd. Vanligast är olika former av ringbrynja, även om rena smidda plåtvarianter och lamellskydd och metallfjällsutstyrslar också förekommer. Metal bikini fantasy fan creationDet här är som synes en variant som framför allt tillämpats på det kön som det verkar helt nödvändigt att exponera i onödan – dvs kvinnor. Rustningsbikinin är en manifestation av ett halvkvädet försök att korsa flera kulturella impulser som redan tagits upp i tidigare inlägg i denna serie: kristen nedopak fight class promo chain mail bikini  01Rent estetiskt finns de tidigare beskrivna kopplingarna till orientalism och/eller ”primitivism”, som gör exponerandet av kvinnor i underliga varianter på bekanta plagg acceptabel. Det där läggs ovanpå en slags vriden form av feministisk impuls, nämligen den i väst ökade förekomsten av en”tuff brud” i berättelser som skall visualiseras, dvs en kvinna som i motsats till det klassiska våpet svingar vapen och förmodat kan röra sig och slåss. Och som alltså behöver ett slags… skydd. Sist, och viktigast av allt, kommer en stor portion sexistisk kommersialism. Här uttryckt som en vilja att avtäckt visa upp en tilltalande kvinnas kropp till varje pris, samtidigt som man låter materialet i de pyttesmå plaggen ha en illusorisk koppling till verkliga, praktiska anordningar för skydd av en stridande. Som synes står de där olika impulserna i direkt motsatsställning till varandra på flera punkter – styrande blir då till slut det högsta direktivet, att anspelningar på sex säljer, vilket då undanröjer alla invändningar av praktiskt eller logiskt slag. Heavy Metal march 2008Rent tematiskt är rustningsbikinin en form av den orientalistiska fantasybikinin, och sprang från samma källsprång. Flera av exemplen som nämnts tidigare i inläggen om Anakronismer och Fantasybikinis respektive faller även in i rustningsbikini-trenden, som vi skall se. Den dök först upp i serietidningar, fantasymagasin -och bokomslag, utförd av samma illustratörer som populariserade fantasybikinin rent allmänt. red sonja_03 by John RomitaDen speciella knorren att rustningsbikinin bärs av en föregivet kompetent eller stridbar kvinna istället för en mer realistisk rustning fick sin definitiva form genom en fantasyhjältinna, som i efterhand framstår som mer stilbildande än någon annan när det gäller att legitimera den, nämligen… Röda Sonja, den kvintessentiella rustningsbikinibärerskan. Röda Sonja fick sitt genombrott i serietidningarna baserade påConan Barbarens fiktiva universum från 1970-talet och framåt. Hon är  en slags kvinnlig motsvarighet till Conan med sitt svärd, sammanbitna uppsyn och ländkläde – i Röda Sonjans fall ersatt med en bikini av små runda metallplattor. Red Sonja Comic Hotties metal bikiniRöda Sonja-karaktären i sig utgör ett sammelsurium av de motstridiga idéer som vidlåder fantasyhjältinnor. Hon är nästan alltid smartare och skickligare slagskämpe än sin omgivning. Hennes humör är eldigt – vilket hennes utseende med det röda håret på något sätt ska framhäva, i ett eko av äldre tiders vidskepelser om rödhåriga fruntimmer… Men lustigt nog, trots att hon är ett sådant uppenbart ögongodis och under alla berättelser är föremål för mäns stirrande och mer eller mindre oförskämda närmanden, är det uttalat att ett villkor för att hon kan vara just så självständig och stridsduglig att hon inte inlåter sig på romans, relationer – eller sex. Hon är med andra ord samtidigt översexualiserad med sin bisarra outfit och drömkropp, samtidigt som hon framställs som avgjort okvinnlig i allt utom sin skepnad, med karaktärsdrag som annars är förbehållna …tja, män. Fast en man som inte vill ha sex. Eller hur det nu var. red sonja chainmail bikini tsMen åter till munderingen. Röda Sonja-karaktären kom att bli en slags tydlig vägvisare, inte bara för fantasy-aficionados som till höger, för idén att snygga-tuffa-brudar kan kastas in i svärdslek med en metalltanga. Tyvärr bidrog detta ytterligare till att det sattes ett slags likhetstecknet mellan exponering och sexig tuffhet, något som redovisats ifråga om anakronistiska och fantasy/sci-fi -bikinis överhuvudtaget, och förstås också gällde rustningsbikinin. Detta oaktat den uppenbara motsättningen mellan att faktiskt vara en stridare och utsätta sig för skador omedelbart borde väcka alarmklockor ifråga om de här munderingarnas lämplighet. Det är en sak att ha en kurtisan eller hovslav i små kläder – men en krigisk kvinna? Som faktiskt behöver skydd? Female fantasy armor fail arrows Xena samurai armor bikiniLiksom i den allmänna fantasybikinins barndom är det tydligt att man kan släppa loss mer om man kan etablera ett större avstånd i tid och rum. Ett exempel kan beses i fantasyserien Xena Warrior Princess. Det är ironiskt att den annars i allt väsentligt rimligt klädda Xena också måste sägas inneha något slags pris för total fånighet när hon på utflykt i fjärran östern dras på en slags samuraj-rustnings-bikini. På samma sätt lever likhetstecknen mellan exotism och önsketänkande exponering ifråga om skyddsutrustning när Raquel Weisz och Patricia Velasquez fäktas ifärda stridsbikinis i ”The Mummy Returns”: de anses uppenbarligen som så pass fjärran i tiden att de tillåts att driva in till rustningsbikiniland. The Mummy Returns Rachel Weisz & Patricia Velasquez Sai Egypt Blades of Evil game cover metal bikiniart of fantasy armorDet uppenbart absurda kan ändå ha verkat litet återhållande för bruket av rustiningsbikini inom film och Tv-världen där den faktiskt inte blivit lika spridd som inom andra medier. Detta är tydligt när man jämför med rollspel -och dataspelsvärlden som hakade på illustratörstrenden, först för omslag och konvolut till spelen. Alisia Dragoon metal bikini game coverÉtt tag såg varannat omslag till dataspel ut som en kvarleva från slutet av 1970-talet med kvinnliga svärdmöer iklädda olika former av minimalistiska bikinirustningar. Armor bikini promo champions return to armsUppenbart var detta främst en form av ögonfång – kopplingen till själva innehållet i spelen var oftast skral, för att inte säga obefintlig. Det var främst en PR-ploj, brukbart för affischer och reklamplakat. Utvecklingen inom dataspelsvärlden med förbättrad grafik tog så småningom mikrorustningarna av baddräktssnitt in i själva spelen, med bekanta knasiga effekter. Detta blev närmast övertydligt när grafiken tillät verklighetstrogen framställning ur mångahanda vinklar. Som i fallet för spelet Skyrim och dess öh, rustnings-g-sträng? Skyrim thong armor Rustningsbikinin med sina konnotationer av både sexighet och ”tuffhet” som trop har dock av lätt insedda anledningar fått spridning vida utöver sin ursprungsgenre. Jennifer Lopez metal bikiniDen kommersiella Musikvärlden exempelvis har alltid sneglat på andra subkulturer, och att den även tar till sig fantasy -eller sagovärldars estetik är stundtals uppenbart. Exemplet med Jennifer Lopez här verkar t.ex. klart påverkat av samma impulser som metallbikinin i ”Stjärnornas Krig”. Pop Divas Pepsi Ad Beyonce Britney Spears PinkÄnnu tydligare är påverkan från återkomsten av storskaliga filmer som utspelar sig i antik tid som tog fart efter de stora framgångarna för ”Gladiator” och mixade in rustningsbikiniestetiken för att visa på stridbarhet blandad med sex appeal, som i fallet med den Pepsireklam som ståtade med inte mindre än tre populära sångerskor: Beyonce Knowles, Pink och Britney Spears respektive. Alla iförda vad om inte – rustningsbikinis. mail shorts rihannaAndra gånger har estetiken fogats in med andra subkulturella markörer, som i fallet med Rihanna som när hon lanserade sig som mer ”vågad” och självständig artist mixade symboler från punken, förstärkt med en minimal ringbrynjebyxa för att visa sin nya tuffa-men-sexiga attityd. Man kan dock konstatera att trenden att spöka ut sångerskor i konstiga skrotbikinis i någon mån börjat förlora sin mening. I den allmänt mer burdusa populärkultur som växer fram i skuggan av nät och nya kommunikationsformer är det inte säkert att en sådan blandad symbol som rustningsbikinin fyller samma roll.

Rustningsbikinin vid vägs ände?

Gwendoline Christie - Brienne of Tarth game of thrones armorJust detta med rustningsbikinins dumhet för det syfte som materialen i plaggen borde ha har förstås dragit på sig berättigad kritik från de som inser de sexistiska och misogyna associationerna som den är behäftad med. Porträtteringar av kvinnliga stridande fantasyhjältinnor har på senare tid glidit bort från rustningsbikinin, och istället framhävt stridande hjältinnor i mer realistiska rustningar, som t.ex. ”Game of Thrones” Brienne av Tarth, spelad av Gwendoline Christie. Att en motreaktion sent omsider börjat visa sig även i dataspelsvärlden framgår t.ex. i fallet med spelet Divinity som såg sig föranledd att modifiera utseendet på sina kvinnliga stridande avatarer efter synpunkter från spelare som reagerade på det uppenbart fåniga i att kvinnliga karaktärer för spelarna visualiserades som barmagade puddingar medan dito manliga såg ut som stridsvagnar. Divinity Original Sin Armor bikini vs Walking Tank Andra, företrädesvis unga kvinnor, väljer att skratta snarare än gråta åt eländet, som i fallet med videoklippet nedan…

Det där är ju kul, och trycker på själva skevheten i att det just är kvinnliga stridare som behängs med de fåniga ”rustningarna”. På internet finns också ett antal bildmontage på samma tema. chainmail bikiniDet är tydligt att många fantasydiggare, kanske inte minst de kvinnliga, är medvetna om de dubbla budskapen och spretande impulserna bakom utformningen av vad som blivit en vitt spridd företeelse, och kan leka med de olika signalerna som de skickar.

motivational-poster-female-armor-charisma

Trots att ett visst uppvaknande alltså sker på de arenor där rustningsbikinin förevisats, är det kanske alltför optimistiskt att den kan slutgiltigt anses ha kastats på historiens sophög. Dess lockelse och kittlande anspelningar kommer antagligen alltid att finnas där, redo att plockas upp för den som vill exploatera den grundläggande mänskliga längtan efter sexuell stimulans, som kan utnyttjas kommersiellt. Det verkar troligt inom överskådlig tid att gång efter annan en kvinnlig hjältinna spökas ut i en tanga av skavande ringbrynja eller plåt istället för att förses med en vettig och ändamålsenlig rustning.

—————————————————————————–

Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien

Den Malplacerade Baddräkten

carrie-fisher-bikini return f the jedi←Se tidigare inlägg: Del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland

Den malplacerade baddräkten (del 5:4) – På vift i Framtid och Sagoland


I en önskan att fly från en tilltrasslad politisk verklighet återvänder bloggen till vår pågående serie om baddräkter på rymmen i fantasins landskap. Efter strövtåg i orienten, serierutan och den historiska skildringen är det dags att granska hur genrerna Science Fiction och Fantasy drabbas av de badklädda nymfernas förbannelse…

carrie-fisher-bikini return f the jediFantasy & Science-Fictionbaddräkten

Som framgått av de tidigare inläggen i denna serie om den märkliga utbredningen av felplacerade baddräktsliknande plagg springer denna ur utvecklingen av modet i den moderna verkligheten, tillsammans med äldre idéer som orientalism och en viss syn på ”primitiva” förhållanden som implicit lättklädda och som sadlats i den kommersiella kulturens tjänst.

Science Fiction ReaderAtt Fantasy/Sci-fi -genren gick i spetsen för denna trend var närmast följdriktigt. Likt forna tiders orientalism och exotism erbjuder Fantasy och Science Fiction ett utlopp för fantasier och överföringar som härrör från den egna kulturen, men som projiceras på en lätt förvanskad och lagom fjärran fantasilandskap där tabun lättare kan brytas och drifter av olika slag bejakas.

Båda genrerna är också intimt sammankopplade med en kommersiell kultur som förr eller senare kommer att ta tillvara de önskemål, uttalade eller inte, som en tänkt kundgrupp reser. Som driften att se på lättklädda och sexuellt tilltalande kvinnor. Bikiniklädda skönheter drar blicken till sig, och kom tidigt att bli ett tacksamt motiv för bok- och magasinomslag. Närliggande konstarter som serietidningskonsten tog snart upp den tråden.

Flash-Gordon_article_story_large Alex RaymondDet här draget var först starkare i Sci-fi än i fantasy, delvis för att Science Fiction först fann en större publik, men också för att skiljelinjerna mellan de båda inte var så tydlig i början. Ett exempel är den tidiga seriefiguren Flash Gordon på  1930-talet, som till stora delar utspelades på fjärran planeter där de orientalistisk/exotiserande dragen är tydliga.

Frank Frazetta huntress & sabertoothsMen snart kom bikinin att beredas plats även i den renodlade Fantasy-genren. Dels via den serievärld som via Sci-fi redan befolkats med bikinibrudar. Men i än högre grad än i Sci-fi fick illustrationer med bikinivarianter fäste inom poster- och bokomslagskonsten inom Fantasy.

Genom tekniskt skickliga målningar kom artister som Boris Vallejo och Frank Frazetta, att närmast stadfästa likhetstecknet fantasy = överflödande kvinnlig hud. Det kan vara värt att notera att ett tag var kvinnorna lika ofta topless eller helt nakna, något som dock upphörde mer eller mindre under 90-talet.

Frank Frazetta Castle of Sin 1978

boris vallejo corissa the vestal virginMan kan fundera på om det var en slags missriktad reaktion gentemot anklagelser för sexism, parad med att en allmän utveckling mot mer topless bröts vid samma tid i världen i stort. Den var i så fall svårt meningslös, för att inte säga hycklande.

För som omtalats i tidigare posten (bikinin som åkte av och på igen) så gör en minimal bikini ingenting för att minska sexism och objektifiering i en visuell framställning, snarare stryker den under kroppens allmänna nakenhet.

luis royo swordwomanSci-fi & Fantasybaddräkten kom att förbli en fast inventarie inom illustration-och serievärlden (för sistnämnda se baddräkter på vift i superhjältevärlden) ända in i våra dagar. Nästa generation av illustratörer, som Luis Royo och Simon Bisley, förstärkte ofta de vilsekomna strandplaggens effekt ytterligare genom att kombinera dem med andra kittlande accessoarer och provocerande eller kontroversiella subkulturers symboler. Vissa av direkt sexuell natur, som läder, lack och parafernalia från S&M-världen samt utmanande Höga Stövlar (Vilkas tillkomst och innebörder ägnats en egen serie inlägg här på bloggen). Medan andra varit mer indirekta, som kombinationen stor puffra-bikinibrud, (Som Simon Bisley nedan, f.ö. inspirerad av nakenmodellen/aktrisen Julie Strain, musa för många fantasyillustratörer ), vilken appellerar till den vapenfetischistiska amerikanska popkulturen.

simon bisley Julie Strain inspired 070

Boris Vallejo -poster...

Boris Vallejo -poster…

Knasbaddräkten som fenomen fick en enorm draghjälp när filmvärlden från 1950-talet och framåt kom att omfamna först Science-Fiction och senare även Fantasygenrer, och i sammanhanget importerade många av bok-och illustrationsvärldens troper – inte sällan med samma kreatörer, artister och medverkande (som t.ex. den omnämnda Julie Strain).

barbarian_queen art by Boris Vallejo

… och filmaffisch

Produktionerna inom Fantasy -och Sci-figenrerna, som fann en allt större publik efter slutet på 1960-talet kom att drabbas av en formlig stortflod konstiga malplacerade baddräkter  Det var tyvärr också påtagligt att tilltaget att visa upp mycket hud togs till som en avledande blickfångare för den tänkta kundgruppen av företrädesvis unga, sexuellt agiterade biobesökare när story och allmän kvalitet i övrigt brast.

Viking WomenSom tidigt exempel kan tas ”Viking Women and the Sea Serpent” från 1957. Javisst, vikingbrudar som jagar sina bortsprungna män och slåss mot sjöodjur i baddräkt… helt logiskt. Att deras utstyrslar är direkta baddräktsplankningar blir uppenbart också av att både hel och delad baddräkt är representerad här – liksom på badstranden, där bikinin ännu inte gjort sitt intåg.

Barbarella Jane FondaJane Fonda, om vilken tidigare skrivits i samband med den höga stöveln, kan sägas ha stadsfäst trenden på Sci-fi-sidan i kalkonklassikern ”Barbarella” från 1968, när hon springer runt, skjuter och ser snygg ut i stövlar och olika former av futuristiska metalliska bikinis. Den berömda postern målades av den tidigare nämnde Boris Vallejo.

Raquel Welch The Magic Christian still leather suit 3Den ifråga om baddräkter allestädes närvarande Raquel Welch, som vi sett bl.a. gjorde Pälsbikinin odödlig,  bar naturligtvis också en sorts baddräkt för ett av sina inhopp i Science Fiction-världen, som synes av hennes läder-och-metall-utstyrsel í ”The Magic Christian” från 1969. Med en piska för lite S&M-krydda för att toppa det hela.

Under de här årtiondena hade den kvinnliga frigörelsen trätt fram tydligt i offentligheten. Detta återspeglades delvis även i genrerna under studie, där kvinnliga hjältar stundtals tilläts ta mer plats och svinga svärdet, olikt under t.ex. Blixt-Gordon-eran då nästan alla kvinnor var antingen varianter på bimbos eller femme fatales.

The Amazons posterAtt kvinnor från gång till gång får bära en mer aktiv roll verkar dock inte göra någon skillnad för deras utstyrsel på genrernas gräsrotsnivån, där paraden av bisarrt underklädda rollfigurer snarast verkar ta fart. Just detta att fokuseringen på hjältinnornas kroppar accelererar och den medvetna sexualiseringen av deras närvaro blir mer uttalad samtidigt som de får mer att göra i filmerna belyser en märklig tudelning i attityderna.

Hercules II Posters

Det är i det ljuset man kan se skillnader på mäns (som också stundtals framträder tämligen lättklädda) och kvinnors exponering i den här genren. För män är hela garderoben och kompetensspektrat tillgängligt – men kvinnor i Science Fiction och Fantasy får fortsatt se sig omotiverat lättklädda, oavsett vad de tar sig för. I takt med att fler och fler filmer inom de här genrerna såg dagens ljus, blev den sexistiska slagsidan hos explosionen av bikiniinspirerade dräkter för kvinnor i Fantasy & Science Fiction allt mer uppenbar.

Caroline Munro - Starcrash, 1978

Här skall endast några axplock ur horden av exempel ger, för att illustrera detta.

Den vackra brittiskan Caroline Munro hade redan tidigare stoltserat med sin figur i avslöjande fantasykläder i filmer som ”Sinbads Fantastiska Resa” (1973).

Caroline Munro Starcrash 1978I  Sci-Fi-kalkonen ”Starcrash” slog hon dock något slags rekord när hon i närmast cat-walk-liknande form visade upp en hel garderob knasiga ”futuristiska” baddräktsinspirerade kostymer, gärna kompletterade med lårhöga läderboots.

Caroline Munro StarcrashDen här filmen var bara en av otaliga som försökte rida på succén ”Star Wars” (Stjärnornas Krig) som tog Science Fictiongenren till en annan nivå såväl publik -som budgetmässigt. Många, för att inte säga de flesta av dessa filmer var dock av mycket blygsammare format, och drogs med uppenbara brister i kvalité, om man undantar de lättklädda hjältinnornas attraktionskraft.

princess-leia-star wars bikiniApropå ”Star Wars” kan man konstatera att även de till slut föll till föga för knasbikinitrenden, I de två första filmerna stoltserade de med en kvinnlig hjältinna, Prinsessan Leia spelad av Carrie Fisher, som i för filmen normal klädsel faktiskt framhävde helt andra kvaliteter än sin sex appeal. Men i ”Jedins Återkomst” verkar frestelsen ha blivit för stor, och vem kan nu glömma Prinsessan Leias orientalistiskt inspirerade slavinneutstyrsel med en guldbehängd bikinipastisch bland sanddyner och strålpistoler?

Carrie Fisher Princess Leia Star Wars Return of the Jedi oriental bikini

Här är överlappningen av de klassiska influenserna orientalism + kvinnlig hjälte + tonårsfantasier så stark att det blir närmast övertydligt.

heavy metal-halfsheet-movie-posterAtt denna grundsyn på de kvinnliga medverkandes bidrag är så pass uttalad framgår med nästan generande tydlighet av t.ex. den mediala cross-over-produkten Heavy Metal (1981): en tecknad film, med science-fiction och fantasyinslag, och med starkt annonserad koppling till Rockmusik – till filmens soundtrack bidrog välkända band från den då upplevt farliga hårdrocksscenen. I filmen är kvinnor främst påsättningsobjekt, förutom i ett fall – en hjältinna som bär, vad om inte, en Fantasybikini ut i strid…

Rebecca Ferratti warrior Talena GorÄnnu ett bestickande exempel på att hur bitsk och kompetent en kvinnlig rollkaraktärer inom Sci-fi/fantasy än är så ingår en slags godtycklig halvnakenhetsklausul i dealen: Den kommer via min och denna bloggs Husgudinna, aktrisen & nakenmodellen tillika kampsportaren Rebecca Ferratti som deltog i flera garderobsmässigt mindre nogräknade filmer.

Rebecca Ferratti Gor poster TalenaI fantasyfilmen ”Gor” från 1987 och dess uppföljare red, svärdssvingade och sköt hon i sin unika välsvarvade anda, allt bärandes vad om inte en … läderbikini? Tacksamt förstås för oss som beundrar hennes skönhet men förstås tämligen fånigt… och onödigt. Det finns gott om andra sätt att uppmärksamma en anslående figur.

Rebecca Ferratti Gor

Rebecca Ferratti Gor

Tiderna förändras… ibland. Snart 30 år senare har det blivit vanligare med sådana tuffingar, och ifråga om garderob har tendensen gått mot mer heltäckande klädsel för sci-fi och fantasyhjältinnorna, låt vara att deras dräkter ofta är av ett påtagligt figurnära slag. Men Fantasybikinin hänger sig ändå kvar, och stiger upp till ytan lite här och var de senaste åren, speciellt när man vill visa på lite orientaliskt exotiskt hos figurerna.

Kelly Hu the Scorpion King the sorceress

Kelly Hu

Sålunda styrdes Kelly Hu ut i magdansinspirerad stass för att förvirra biobesökarna med sin skönhet i sin roll som östlig sierska i ”The Scorpion king” (2002)…

Krystal Virulchayna scorpion king 3… och ett par år senare kunde de kvinnliga stridisarna i dess asiatiska efterföljare ”Scorpion King 3”, Krystal Virulchaya och Selina Lo, kläs som om de inte riktigt kunnat bestämma sig för om de ska till beachen eller närmaste Kinky Live-event…

Selina Lo i the Scorpion King 3

Selina Lo i the Scorpion King 3

Aaliyah_queen_of_the_damned_001Och trots högre budget och pretentioner verkade Aaliyahs uppvaknade egyptiska vampyrdrottning i ”Queen of the Damned” (2002) likväl ha gått vilse till magdansworkshopen i sin med ”orientaliskt” krimskrams försedda bikini-med-kjol.

Ifråga om Televisionen har  Fantasy och Sci-fi på Tv i den engelsktalande världen haft en lite annan inriktning än i den mer vildvuxna biovärlden, och samtidigt haft en högre grad av smakdom hängande över sig som gjort dem mindre benägna ifråga om godtyckligt visande av för mycket hud även i Fantasy-serier.

Emilia Clarke Game of Thrones Daenerys TargarienMed intåget av Kabel-TV-nätverken som konkurrenskraftiga distributörer av TV-serier luckrades det där upp, och det är kanske inte så förvånande att även den kvalitetsmedvetna serien ”Game of Thrones”, även den dag som är nu, slinter med saxen och spökar upp prinsessan Daenerys Targarien i Fantasybikini-inspirerad outfit.

Xena amazon bikini outfitDetta är dock inte att säga att aficionados av Fantasybikini varit helt berövade sin fix även i marksänd TV. TV-serien ”Xena Warrior Princess” exempelvis, bjöd på en ymnig kavalkad av mer eller mindre absurda bikini-rip-offs, både på titelfiguren Xena, spelad av Lucy Lawless, och övriga protagonister… oftast såg det hela mer ut som en strandgrillfest med lite rustikt tema än mytologins Grekland som det hela skulle vara…

Amazons Xena Warrior Princess

Xena Callisto_9495Ett exempel från denna serie illustrerar dock oavsiktligt också den främsta anledningen till varför bikiniinspirerade outfits, oavsett material, är så urbota korkade för speciellt actionhjältinnor – de skyddar absolut ingenting, varken mot fluktare, väder & vind eller fiender.

Fantasybaddräkten har förstås utstått en viss kritik med tiden, och blivit föremål för en hel del löje och parodier med sikte på dess sexistiska kopplingar, dess bristande historieförankring, dess totala brist på praktikalitet för allt utom att hänga på stranden, och mycket annat.

Knight Riders Romero 1981

En specifik kategori inom Fantasybaddräkten har dock utsatts för en mer konsekvent form av löje och kritik, vilket under de senaste åren faktiskt lett till att TV-serier, filmer och dataspel sent omsider öppet börjat ta avstånd från den. Denna den mest berömda av fantasibikinis, nämligen Rustningsbikinin, är föremålet för det sista avsnittet på denna serie om baddräkter i fictionens världar.

  *********************************

Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien

Den Malplacerade Baddräkten

Raquel Welch one million years poster (5) ultimate fur bikini pälsPop Divas Pepsi Ad Beyonce Britney Spears Pink← Föregående del (5:3) Baddräkter på vift i Filmisk Forntid

Nästa del (5:5) ”…Rustad med Tanga”

——————————————-

Den malplacerade baddräkten (del 5:3) – Baddräkter på vift i Filmisk Forntid


Som vi sett i inlägget ”Bikinin som åkte av och på igen” var bikinins genombrott på 1960-talet starkt kopplad till dess exponering i filmer och inom medierna, och förekomsten av en närmast egen genre, Beach Party-Filmerna. Men filmvärlden är en spretig arena för idéer, och snart nog kom att man att pressa in de heta plaggen i helt andra sammanhang. Som filmer där man förmodat skall porträttera flydda tider – resultatet är en räcka baddräkter som halkar vilse och dyker upp på fel plats och i fel tidsålder.

Dagens tema är således…

Anakronismer

Den västerländska filmindustrin byggde vidare på tidigare mediers bildspråk, såsom konstens och teaterns. Därmed kom man också att föra vidare vissa konstmässiga idéer. I och med att filmen blev det mest spridda kommersiella mediet ville man förstås visa lättklädda snygga människor för att tjäna pengar, samtidigt som man såg till att innesluta detta i en bekant och föregivet ”ursäktande” kontext. Den i denna serie tidigare nämnda orientalismens (se Den Malplacerade Baddräkten 4:1) konventioner låg väldigt nära till hands när förmoderna eller icke-västerländska civilisationer skulle avbildas.

Den kungliga antika bikinin

queen of sheba_race sceneDen historiska Mellanöstern utgör förstås själv ur-myllan för att plantera orientalismens idéer. Inte bara själva plagget utan också miljön, företrädesvis högreståndsmiljöer och antika hov, följde med in i filmens värld. Det blev tydligare när filmindustrin expanderade efter andra världskriget och filmerna blev maffigare och glitzigare. Ett exempel, filmen ”Drottningen av Saba” (The Queen of Sheba) från 1952 visar den amazonliknande antika drottningen iförd en misstänkt baddräktsliknande utstyrsel som skulle varit rätt konstig i södra Arabien på 900-talet f.Kr (se här för den mytiska drottning som ligger till grund).

Monica Bellucci Cleopatra mission-cleopatre-a13Det där har inte mycket förändrats mycket. Snabbspolning mer än 50 år framåt och vad ser vi då om inte… en förvisso oöverträffat praktfull Monica Bellucci som Kleopatra bärande en hel garderob av olika anakronistiskt bikiniinspirerade plagg i den iofs inte speciellt seriösa ”Asterix – Uppdrag Kleopatra” (f.ö. omtalad för denna roll i inlägget ”Bilder av Kleopatra del 3”).

Rome Cleopatra & Marcus Antonius roman bikiniAtt det här draget spänner över både genre- och ambitionsgränser blir tydligt när vi kastar blicken mot den annars så kvalitetsmedvetna och med rätta hyllade TV-serien ”Rome” – inga pretentioner och goda skådespelarinsatser kan tyvärr ta bort att den minimala bikini som Lindsey Marshalls inkarnation av Kleopatra bär förtjänar en anakronistisk dumstrut…

Speciellt Egyptens forntida kultur har som synes fått bli en avstjälpningsplats för bikinis på drift, inte sällan kombinerade med diverse annan popkulturell bråte, som i den nästan mästerligt felaktiga scen där Rachel Weisz och Patricia Velasquez fightas (?) iförda egyptisk (?) … erh, forntidsbikini i ”the Mummy Returns” – med japanska sai??

the mummy returns girl fight Patricia Velasquez Rachel Weisz

Inte många rätt där inte, förutom bärerskornas trevliga uppenbarelser förstås, men hur svårt hade det varit att utrusta dem med verklighetstrogna egyptiska vapen och linnen av tunn bomull istället? Men nej, det hade inte gett tillräckligt uppenbara syftningar till sex appeal…

Edwige Fenech - Ulbada, all naked and warm 1972 posterAtt just antiken fått bli projektionsyta för knasbaddräktsdetaljer har inte hindrat att man till och från också kastat sig ut i senare perioder i strävan att visa upp nästan-men-inte-riktigt-nakna kroppar. Ett riktigt rått exempel på den sexistiska ådran kan ses i affischen till den framgångsrika ”sexiga” medeltidskomedin ”Ubalda” där man försåg Edwige Fenech med bikinidesign för ett… kyskhetsbälte.

Bikini – den ädla vildens val?

Michele Mercier Le Plus vieux metier du monde stone age bikiniI inlägget om baddräkter på vift i superhjältevärlden påpekades att ett annat tidigt alibi för att kasta på feltänkta badkläder på folk var den förmodade klädedräkten hos ”primitiva” och ”ociviliserade” folk. Samtidigt var det tydligen svårt att helt lösgöra sig från de uppenbara sensuella konnotationerna hos den moderna bikinin – vilket kunde leda till knasiga resultat, som t.ex. Michèle Merciers stenåldersbikini gjord av läderbitar och…löv? i filmen ”Det Äldsta Yrket” från 1967 som spekulerar om prostitutionens historia.

King Arthur Keira Knightley celtic fantasy bikiniDen här från synen på ”det primitiva” lever dock kvar, och fortsätter att leta sig in konstiga sammanhang, som framgår av t.ex. den märkliga läderbikinitopp som Keira Knightley bär ut i strid i det maffiga men totalt otillförlitliga historiska actiondramat ”King Arthur”. Den antas utgöra en ”keltisk” till skillnad från civiliserad romersk mundering, och den med grova naturmaterial förfärdigade anakronismen ger oss signaler om en slags ”ursprunglig” lättkläddhet.

En varm och Gosig päls…bikini?

Just det här med syftningen på det ”primitiva” fick en ökad spridning i början av 70-talet, när en radda filmer som utspelade sig i en tänkt ”urtid” kom att ge upphov till en av de knasigaste malplacerade baddräkterna – pälsbikinin.

When dinosaurs rule the heart caving_in_02 fur bikini & speedo päls

Den mest flagranta formen av baddräktsanakronism visar sig nämligen när man skall illustrera riktigt gamla tider.  Filmgenren har alltid haft en fäbless för Dinosaurier, som i med ca 65 miljoner års felmarginal ofta kommit att porträtteras i strid med tänkta primitiva ”urtidsmänniskor”. Dessa kom efter 1960-talet att bära… bikini.

When dinosaurs rule the heart päls fur bikiniTanken hos många regissörer tycks ha varit att eftersom man var van att porträttera ”vildar” eller icke-moderna folk lättklädda med bara ländkläder och pälsar så kunde man väl förse dem med ”förmoderna” varianter av de minsta moderna plaggen – dvs baddräkter. Några exempel från filmen ”When Dinosaurs Ruled the Earth” från 1970 visar vad det är frågan om. Männen bär höftskynken i Tarzan-stil eller större – men vad är det den dessutom knasigt blonda ”urkvinnan” har på sig, om inte en bikini? En axelbandlös också till råga på allt.

Raquel Welch one million years poster (5) ultimate fur bikini pälsAtt det här har mer gemensamt med Fred Flinta än med verkliga plagg från förhistorisk tid gjorde förstås inget för att minska dess dragningskraft för regissörer och bolag som ville passa på att exponera hud. I den mest kända av alla de där tämligen förglömliga filmerna,”1 million years BC” (”Giganternas Kamp”), tog man också hjälp av den sista av de stora sexsymbolerna, Raquel Welch, vilken följaktligen kom att göra sitt knasiga plagg ikoniskt.

Raquel Welch One Million Years BC classic posterIngen kunde förstås ha burit pälsverken som Raquel, även om historien kring hennes deltagande inte oväntat hade en mindre trevlig sida. I filmen blir Raquel attackerad av urtidsfåglar, kidnappad, slåss mot andra ”urtidskvinnor” – allt nästan utan att säga ett ord, och hon tiggde och bad regissören & producenterna att få lite fler repliker. Dessa skall bara ha sett upp och ner på henne i hennes pälsverksbitar och med en handrörelse avfärdat henne.

Raquel Welch One Million Years BC Welch One Million Years BC18 ultimate fur bikini päls

Ett foto från inspelningen illustrerar också på ett tragikomiskt sätt varför pälsverksbikinin är en så urbota dum idé, hur vacker bäraren än är. En huttrande Raquel som försöker skydda sig mot regnet på inspelningens parkeringsplats säger mer än tusen ord om plaggets totala frånvaro av skydd mot elementen.

En Speedo för en antik hjälte

roman brief anachronismDet måste påpekas att den anakronistiska baddräktstrenden inte enbart omfattat kvinnor. Filmgenren Peplum vars storhetstid också var under tidigt 1960-tal (ibland omnämnd som ”Svärd-och-Sandaler”-filmer”) dvs lågbudgetäventyr i antiken, hade t.ex. närmast som obligatorium att visa upp speciellt de manliga hjältarna iförda ytterst snäva baddräktsliknande plagg. Som t.ex. i filmen ”Mars, God of War” (iofs kan man kanske ha velat visa på en s.k. subligaculum – men sådana brukades inte av vanliga romerska medborgare, utan främst av atleter och andra som inte bar vanliga vardagskläder).

Som synes kom det anakronistiska baddräktsbärandet oundvikligen att få starkt sexistiska konnotationer. Det här leder dock till vissa komplikationer när män porträtteras i dem. Som tidigare konstaterats (se Den Malplacerade Baddräkten del 1) har exponeringen av män i för små badbyxor  vissa känsliga… bibetydelser, eftersom det kan leda tankarna till mäns kroppar som rena objekt – dvs som kvinnliga sådana, och det är sällan önskvärt, utom möjligen när man vill visa på en avvikande eller kanske dekadent manlighet.

300 movie spartans attack

Det här blir närmast övertydligt i den av bisarra historiska fel bemängda filmen ”300”. Föregivet utspelande sig i Grekland på 300-talet F.Kr, är den en orgie i välgymmade manskroppar. Men för att liksom tona ner de ”manliga” spartanernas små ländkläder trycker man på ondskan i den perverterade perserkungen Xerses skepnad genom att dra på Rodrigo Santoro en pungkrossande 24 karats… nånting.

300 Xerses on throne Rodrigo Santoro

Will the real Xerses stand up?

Will the real Xerses stand up?

Vi vet hur persiska storkonungar såg ut och klädde sig – och det var inte som vilsekomna medlemmar i ”Army of Lovers”på väg till den lokala bögklubben. Xerxes absurda tanga och S&M-parafernalia är till för att framställa honom som på en gång fjolligt kvinnlig, och samtidigt hotfullt bögig – en pervers orientalisk despot på väg att våldta det straighta Europa.

Det här med baddräkter irrande i fel del av historien är som synes möjligen en uppbygglig historia ur tonårigt masturbatorisk synvinkel men tyvärr inte mycket annars…

Just fantasibiten är dock vad vi skall titta närmare på, när några andra genrer ur populärkulturen där baddräkter kommit på avvägar hamnar under luppen – nämligen Fantasy och Science Fiction.

***************************

Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien

Den Malplacerade Baddräkten

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

carrie-fisher-bikini return f the jedi←Tidigare del (5:2) ”…på drift i Superhjältevärlden

Nästa del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”→

———————————————————–

En kavalkad av anakronistiska speedos kan betraktas i den knasiga sajten http://peplums.blogspot.ca/, helt tillägnade de s.k. Peplum-filmerna(vi skulle kanske säga toga-filmer), företrädesvis italienska filmer som utspelade sig i antikens Europa och där lättklädda heroiska gudasöner och gladiatorer springer runt i lite lågbudgetaktig ”historisk” miljö, slåss mot monster eller onda ränksmidare och frotterar sig med fala damer.

Den malplacerade baddräkten (del 5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden


Medan sommarsol fortsätter steka utanför fönstret fortsätter genomgången av baddräkternas märkliga utflykter i fantasins värld. Idag skall vi ta en titt på en märklig företeelse – nämligen den ymniga förekomsten av baddräkter i den tecknade serievärlden, specifikt bland efterkrigstidens kostymerade superhjältar. Speciellt eftersom de ofta bär sin badbyxa utanpå sin övriga kostym.

 Superhjälte(bad)dräkten

I nästa exempel kan vi se hur populärkulturen inspireras av verkligheten. I första inlägget i denna serie om baddräkter (Att dölja eller dra blicken till bananen…) påpekades att utvecklingen av den manliga baddräkten var kopplad till vattensporter. På samma sätt var de första speedobärarna av efterkrigstidens superhjältar simmare eller hade någon slags kopppling till idrott, med eller utan vatten.

tarzan of the apes -bild-6Tarzan var en tidig hjälte som började väldigt lättklädd, med enbart ett höftskynke. Och som vi sett kom Johnny Weissmüller, som ju var pionjär för den rena badbyxan för män, att spela rollen – i Tarzan-filmerna kunde filmproducenterna låta honom släppa loss och enbart ikläda sig höftskynken. Man kan undra vad denna dubbelexponering gjorde för att stadsfästa den manliga badbyxan utan topp – den publik som vant sig vid att se simsstjärnan i enbart höftskynke måste ju inte ha tyckt det konstigt att se simmare med lika små plagg efter ett tag. Såsom av en händelse kom dock skynkena snabbt att transformeras till ett slags korta badbrallor av läder eller päls. .

Sub-Mariner Prince Namor 1968 nr 1Samtidigt, och nu pratar vi sent 30-tal/tidigt 40-tal, kom superhjältarna på scenen. Och se, åter som ett tidigt tecken var en av dessa den simmande superhjälten Sub-mariner, också känd som prins Namor. Denne var en slags halvamfibisk karl som spenderade mycket tid i vatten, och kunde fortsätta den lättklädda trenden.

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Med början på 1940-talet började allt fler superhjältar bära små badbyxor som en del av sin kostym. Det som i förstone kan verka skumt är att de bar dem ovanpå hela dräkter. De första mer välkända hjältarna, som Stålmannen, Läderlappen mfl, sedermera samlade på förlaget DC comics, bar mycket tydligt en slags speedos eller tighta shorts ovanpå sina dräkter, ofta i en utstickande färg .

Barnes Quality Circus of the World 1930sDet är dock inte så knasigt som det kan verka. Enligt en av Stålmannens legendariska redaktörer Julius Schwartz var Stålmannens liksom många av Blixt Gordons utstyrslar åren runt 2:a världskriget direkt inspirerade av dåtidens akrobatkostymer. Dessa var tighta, och ofta åtföljda av en översittande kortbyxa, antagligen för att hindra snoken under från att ringla runt för mycket…

Det här fick snabbt spridning. Man kan misstänka att när det väl etablerats fyllde den där kortbyxan andra behov: nämligen att man kunde avbilda hjältarna i väldigt kroppsnära klädnad, egentligen med full insyn över kroppens muskulatur – förutom i skrevet (och bröst för kvinnor).

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Det blev närmast en universell konvention att superhjältars dräkter i princip ser påmålade ut, inte som riktiga kläder (notera t.ex. som i Batmans mundering) och då erbjuder den extra kortbyxan ett sätt för att förklara varför man inte ritar in putningar i de nedre regionerna… eller bröstvårtor.

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla...

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla…

Även om det konkurrande förlaget Marvel och dess serieuniversum (m baddräktslösa hjältar som Spindelmannen & Hulken bland sin uppställning) inte på samma sätt hakade på baddräktstrenden, finns flera lustiga exempel där också – som de metallspeedos som förstås hör till Järnmannens (Iron Man) metallrustning…

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Ett annat lustigt exempel är den likaledes tidiga hjälten Fantomen med sin randiga tanga ovanpå trikåerna. Ett faktum som blir än mer komiskt med tanke på Fantomenserien sträcker sig bakåt i tiden, och visar den nuvarande Fantomens förfäder och deras historiska äventyr – alla klädda i samma randiga badbrallor. Dessa förfäder måste alltså rimligen ha uppfunnit speedon redan under 1500-talet 🙂

Blixt_Flash Gordon 1939 Queen friaÄven kvinnliga hjältinnor kom att få utstyrslar baserade på baddräkter, främst hela sådana. Berättelser inom sci-fi/fantasy gick i bräschen – se t.ex. rymdhjälteserien Blixt Gordon, där hjälten, som också ofta var badbyxeklädd, i varannan episod snubblade över en baddräktsbärande prinsessa eller dylikt som förstås föll pladask för honom. Inte ens arktiskt klimat fick som synes hejda baddräktsbärandet…

Ett tidigt exempel på baddräktsinspiration var också en av de mer framstående kvinnliga hjältinnornas, Mirakelkvinnans utstyrsel. Sedd i sin helhet är det tydligt att den är en variant av den hela baddräkten, och följer som synes också dess utveckling i någon mån, från den tidiga, lite längre på 40-talet till en lågt skuren med närmast tangaliknande gren framåt 70-talet.

wonderwoman mirakelkvinnan suit development

Sheena Queen of the JungleMirakelkvinnan oaktat var baddräktande mycket mindre påtagligt under superhjältarnas stora era. Det användes också påtagligt ofta för att markera en slags brist på civilisation, eller måhända sedesamhet (se om pälsverksbikinin i nästa inlägg), inte olikt den tidiga Tarzanfigurens (notera f.ö. den kvinnliga skurken i Tarzanbilden längre upp). Kanske var det trycket från den censur som serierna stod under hela denna tid.

vampirella #1 1969Det fanns förstås undantag från regeln, som t.ex. ”Vampirella” från 1969, där huvudkaraktären är en vampyr som springer runt i en förvisso ”hel” men minimal röd baddräkt. Men man kan notera att Vampirella-karaktären avvek från normen för en seriefigur – hon är en slags antihjälte, och passar sålunda in ovan nämnda mall för exponerade seriefigurer genom att vara mindre än normalt ”sedesam” eller civiliserad.

Regeln var dock klar: man såg få superhjältinnor i bikiniliknande utstyrslar förrän framåt 90-talet.

Lady_Death_vs_Vampirella Chaos ComicsMan kan därefter notera en utveckling som åtföljer den allmänna samhällsutvecklingen, om än på lite kringelkrokiga vägar. Lägg märke till Vampirella, som f.ö. fick en nytändning på 90-talet. Då var hon ett udda och inte riktigt rumsrent fenomen. Trettio år senare hade pendeln svängt. Vampirella hade då fått sällskap med en hel samling av baddräktsklädda bikinibrudar till hjältinnor och skurkinnor.

Se exemplet nedan på ett  galleri av superbrudar från Image Comics. Baddräktsinspirationen är, direkt eller indirekt, ganska utbredd, men kan också se inspiration från andra impulser- av orientalism, av underkläder, från S&M-scenen med mera.

Women of Image Comics Magdalena Angelus Lara Croft Witchblade

En intressant detalj ovan, den mörkklädda hjältinnan längst ut i vänster, sammanfattar de olika trenderna.

The Magdalena jw Year V Comics Art Wall thong outfitDet är den trosnitiska hjältinnan ”Magdalena”, först uppdykande som motståndare i serien ”Darkness”. Hon är en superkatolsk, närmast helig gestalt med krafter kopplade till den kristne gudens död på korset, och hennes utstyrsel skall leda tankarna till en blandning av en nunnas och en modern soldat eller SWAT-polis, med läder och band som också leder tankarna till kinky från S&M-scenen. Det var dock inte tillräckligt, och senare kom man att skapa en variant där den Heliga Magdalena springer runt och bekämpar ondska i nunnekåpa. lädertopp och… tanga.

Avengers West Coast Marvel Annual 4 1989 coverDet finns en tendens för 2000-talets hjältinnor och kvinnliga seriefigurer att fortsatt vara utstyrda i små och avslöjande outfits. Nakenhet är fortfarande kontroversiellt och kommersiellt problematiskt – men behövs heller inte. Det är ett tidens tecken att moderna superhjältinnor är mer utstuderat sexualiserade. Genom valet av vinklar, det ständiga tryckandet på synlig hud, förföriska åtbörder mm samt ibland en hudnära och/eller minimal utstyrsel behöver inte serier, även om de riktar sig till en bredare publik, avstå från sex appeal som försäljningsargument.

Marvel Swimsuit Special 1994 sub-marinerDetta sker numera mer självmedvetet – både Image Comics, Marvel och andra har anammat idén om att deras serier bär på ett potentiellt sexigt innehåll, vilket understryks att de genom åren publicerat supplement där deras figurer styrs ut i mer än normal avslöjande och ”sexiga” utstyrslar – dvs baddräkter. Så har små baddräkter således gått från att vara en lite småknasig konvention till att få en innebörd i serievärlden som mer liknar den i den verkliga världen – som accessoarer för att locka med nödtorftigt skylda kroppar.

*******************************

Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien

Den Malplacerade Baddräkten

Raquel Welch one million years poster (5) ultimate fur bikini pälsMata Hari 1906←”Del 5:1 – Baddräkter på vift i Orienten

Del 5:3 – Baddräkter på vift i Filmisk Urtid”→

—————————————————

 

Apropå varför stålmannen m.fl. bär kalsonger utanpå kläderna, se t.ex.

Den malplacerade baddräkten (del 5:1) – Baddräkter på vift i Orienten


Förra sommarens betraktelser över baddräkter verkar ha fallit många läsare på läppen, och det kan vara passande att knyta ihop betraktelserna över badkläder på vift genom att rikta blickarna till fantasins badstrand… eller kanske till badstranden-i-fantasin, och nosa lite på den ibland rätt skumma  spridning badkläder fått i kulturen och konsternas värld….där anakronismer, tokeri och vouyerism samsas i en salig röra.

Efter att ha tröskat baddräkternas äventyr och framväxt i tre tidigare inlägg (se delarna 1, 2 & 3) vet vi att dessa plagg redan i sin verkliga miljö har en historia att berätta, om sensualism och sportighet och att dra ögonen till sig, och mycket mera. Men även det som finns i tanken och fantasin har förstås en historia. Mindre uppenbar vid ett första ögonkast, kan sådana idéer icke desto mindre ha intressanta effekter på hur och vad vi ser (eller inte ser) omkring oss. Baddräkten, med dess många möjliga associationer och suggestioner, är en sådan tingest som kan dyka upp på de mest knasiga ställen och märkliga former, och i några inlägg skall jag ta upp några exempel på vilsekomna baddräkter som kan roa och irritera om vartannat…

Orientalismens Inflytande

Dance of the Almeh Jean Leon Gerome

När Européerna började lägga under sig större delen av världen frammemot 1700-talets slut fick de en jättelik projektionsyta för diverse fantasier som de inte riktigt kunde leva ut i sin egen civilisation.

Harem Dancers by Fabio FabbiDet fanns sedan långt tillbaka en rent litterär tradition att falla tillbaka på, där man var van vid att hänvisa till mellanöstern och Islams värld (liksom också den förkristna antiken, speciellt romarriket) såsom en mer eller mindre depraverad kulturell sfär. Inom speciellt de visuella konsterna kom denna tendens, sedermera benämnd orientalism att få stor spridning.

ETheodore Chasseriau - Le Harem, 1851uropéer började köpa stora målningar av magdansande slavinnor, badande odalisker, nakensovande konkubiner, med mera. En del av målarna ifråga var grundliga och såg till att måla många detaljer som omgivningar, inredning och annat rätt och med teknisk finess – män som Jean Leon Jerome, Ingres, Chassériau m.fl. Men mycket var rent snask, till för att förse viktorianskt drabbade gentlemän med lite dräggelmaterial i en exotisk miljö.

Bellydance erotic card ca 1900Detta kom ytterligare att stärka den befintliga trenden och prägla vår bild av det sinnliga och depraverade österlandet och dess ofta förslavade lockande kvinnor i sina obefintliga eller endast lätta kläder.

Den här visuella tropen fortlevde in i fotografins ålder, vilket framgår av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets erotiska kort och andra alster.

Mata Hari 1906Dessa dagar såg begynnelsen för den moderna masspublicerade pornografin, påfallande ofta med bilder på ”orientaliskt” klädda damer, inte sällan prostituerade eller hålldamer (se t.ex. i s.k. ”Franska Vykort”). Mest berömd, med många efterföljare, var den fala danserskan och kurtisanen Mata Hari, vars framföranden under förkrigstiden utmärktes just av den orientalistiska inramningen.

Magdans belly_dancer_latin_quarter_NY_1953En konkret följd av det där blev att ”Orientaliska” företeelser som magdans (trots att denna historiskt nästan alltid utövats i samkönade sällskap, och med kläder) snart att paras med sådant som burlesque, i praktiken strippning, om inte ren porr och prostitution. Notera att det här är innan bikinin eller ens vettiga BH’s ens fanns.

Så vad har det här med baddräkter att göra? Jo, att när speciellt de delade baddräkterna för kvinnor kom på 1950-talet så ”åter-importerades” de västerländska missuppfattningarna av sådana plagg som den indiska choli (en överdelsklädnad som lämnar magen bar) saris och saronger, samt företeelser som magdans och sammanblandades med de små badklädernas estetik.

how-to-belly-danceDetta kryddades med en god dos sexism även med hänseende på kvinnor i allmänhet, som framgår av den här talande produkten ”Hur Du dansar magdans för din Man och Hans Vänner…” Urgh.

Någon skulle kunna hävda att man lika gärna kan se en koppling till BHns utveckling, vilket delvis är sant.

Men notera att det här är plagg som bärs öppet och publikt, inte privat och under kläderna, och deras publika roll gör dem mer kopplade till den likaledes publika baddräktens bärande. Dessutom var och är själva utformningen oftast mer i baddräktsstil – för att nödtorftigt skyla strategiska kroppsdelar, inte främst bära upp och stödja som en BH.

Det är inom fiktiva framställningar av sago- och fantasikaraktär som orientalismen kommit att få sitt starkaste och mest varaktiga genomslag, och detta gäller kanske särskilt den malplacerade baddräkt som på omvägar gjorts till en slags exotisk accessoar för att markera orientaliskt parfymerad sensualism.

Belly Dancing in 'Khartoum'1966En manifestation av denna modenyck som kan verka överraskande är att inte bara västerlänningar utan faktiskt märkligt nog också människor från t.ex. arabvärlden) tror att den orientalistiska ”exotiska” bikinibeklädnaden har något att göra med mellanösterns kultur, något som f.ö. tidigare berörts här i annat inlägg.

Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.

Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.

Under tryck från det starka kulturella inflytandet från väst åren runt och efter andra världskriget, möjligen också för att befordra kommers och turism, anammade arabiska och turkiska länders kulturscener den  orientalistiska bikinin och började själva pusha den. Som t.e.x framgår av att den kanske mest berömda av egyptiska magdansöser, sedermera filmstjärnan Samia Gamal, dansade iförd kreationer som inte skulle varit malplacerade på Mata Hari 40 år tidigare…

Det här har stärkt den orientalistiska bikinins cred så att den numera är närmast allenarådande: Vare sig i det gigantiska Kairos magdansscen, på kurser i orientalisk dans eller vilken libanesisk restaurang som helst i världen har man de senaste 20-30 åren kunnat se samma sak: ”mag-” dans utförd av någon lättklädd nymf med höftskynke och en med utsmyckningar (ofta metalliska) behängd… just det, bikinitopp.

Modern Bellydance

Så förhärskande har det missbruket blivit att den kommit att prägla även sådana framställningar av Orienten som rimligen borde vara försiktiga med sexuella antydningar – se till exempel prinsessan Jasmin i Disneyfilmen ”Aladdin” och hennes axelbara topp, misstänkt lik en baddräktsöverdel av 50-talssnitt.

Aladdin princess Jasmin

Det kan alltså vara bra att minnas den där vilsekomna bikinitoppen, glittrig eller inte – vi kommer att möta den igen.

************************************

Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien

Den Malplacerade Baddräkten

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

För nästa del om Baddräkter på vift ”(5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden”→

Den malplacerade baddräkten del3 – Bikinin som kom, åkte av – och på igen


Drabbad av hosta och förkylning kan sinnet icke desto mindre fly till varmare breddgrader och fortsätta fundera lite över mäns och kvinnors utstyrslar på beachen och hur det säger något om vår och andra tider… turen har kommit till bikinin

Förra delen ägnades åt den kvinnliga hela baddräkten, som utmärkts av sin praktiska form och funktion med hänseende på de flesta vattenaktiviteter. Men ända sedan efterkrigstiden fanns en annan gren av bäddräktandet som inte hade lika mycket fokus på just, tja, badandet, utan på sådant som man gör vid sidan av stranden eller poolen. Med åren har denna variant på kvinnlig, i alla bemärlkelser, utstyrsel kommit att dominera i kulturen. Vi talar förstås om…

De Första Delade baddräkterna

Esther Williams i hel och delad baddräkt 1945 respektive 1942

Föregångaren till bikinin var vad vi kan kalla den delade baddräkten. En direkt anledning till de första delade baddräkterna för kvinnor kan spåras till 2:a världskrigets ransonering av de elastiska material som kommit att dominera den mer figurnära badutstyrseln under 1930-talet. Det här gav incitament till att minska på mängden tyg i plaggen och skall ha inspirerat tillverkare av fritidskläder för kvinnor att lansera modeller som var delade.

Linda Christian delad baddräkt baksida

Samtidigt kan man se en parallell och koppling till BHn och dess utveckling. Förut hade kvinnor burit en korsett som täckte hela bålen, men efter 1930-talet började man sära på dessa för en bekvämare och mindre begränsande form av underkläder. Att man gjorde likadant med badkläderna, som var mycket snarlika underkläder, är en händelse som ser ut som en tanke. Man kan också notera att detta skedde ungefär samtidigt som simmande män började avvara sin tidigare topp.

Linda Christan, delad baddräkt 1945

Marilyn Monroe 1949De här föregångarna till bikinin var alltså inte ett nytt plagg i egen rätt, utan egentligen en hel baddräkt, fast med mitten bortskuren, vilket syns på deras design. De lämnade förvisso en smal rand på magen bar, men behöll den dåtida höga midjan, och omslöt det mesta av höften. Bystdetaljen utvecklades en del med smalare remmar, några blev i praktiken axelbandlösa.

Rita Hayworth bikini 771_1000

Rita Hayworth

Ava Gardner

Den delade baddräktens genombrott skedde dock mycket mer gradvist i jämförelse med avskaffandet av den manliga badtoppen. I början var vissa parallella utvecklingar tydliga. Precis som i fallet med den ensamstående manliga badbyxan som först bars av profesionella simmare som Johnny Weissmüller var några av de första bärarna kvinnliga sim- och badatleter som också tog steget över till film -och medieindustrin. Exempel som Linda Christian (se ovan) som var verksam i samma period som Weissmüller, eller den tidigare nämnda Esther Williams säger något om att mediesamhället, speciellt Hollywoods filmindustri grep in i större utsträckning än hos män.

Jayne Mansfield

Detta satte också en tydlig pekare på vilka som antogs böra bära den – det var inte ett plagg för kreti och pleti än. Icke vältränat vackra och glamourösa bärare göre sig icke besvär – däremot kunde etablerade och aspirerande filmstjärnor som Rita Hayworth, Ava Gardner och den blivande Marliyn Monroe, Jayne Mansfield med flera stärka sina förförelseaktier genom att bära delad baddräkt, till föda för manliga fantasier.

Bikinin

Den speciellt utformade baddräkten i två delar togs fram av franska utvecklare och tillverkare, och var från sin tillblivelse en acessoar för turistande (och sålunda också välsituerade) solbadare på rivieran. Ursprunget till själva namnet bikini kommer från bikini-öarna i polynesien, vilket var platsen för de första fredstida atombombstesterna.

Hawaii Hula dancers_1Polynesien hade också en air av lättkläddhet, och i många västerlänningars fantsi hägrade kanske bilden av infödningsflickor med bastkjol och blommor för brösten, men i övrigt just inte mycket mer. Det kan vara lite si och så med det direkta orsakssambandet: vad man kan konstatera är att den nya badutstyrseln, som fick sin första spridning mot det senare1940-talet, laddades med en slags exotism och flärd minnande om tropiska stränder och avslappnat och naturligt leverne som senare kom att häfta vid plagget allt framgent.

Den första bikinin 1965: designer Louis Réard, modell Micheline Bernardini

Jämfört med tidigare baddräkter var bikinin mycket mindre och underströk förstås sin bärarinnas skönhet och sexuella attraktionskraft, Bikinins laddning som sexuellt kittlande, eller snarare, att den tillät mer avslöjande blickar på bärarens sexuellt kittlande kropp, fick återverkningar också på dess design. Axelbandlösa modeller eller sådana med mycket tunna axelremmar, som framhävde och täckte mindre av brösten än vad som förut varit regeln såg snart dagens ljus. Underdelen täckte nästan inte höfterna alls, och redan tidigt fanns modeller liknande string-trose-bikinis som visade en stor del eller merparten av rumpan.

Bikinin sågs tidigt som ett inte så lite provokativt plagg. Kanske för provokativt för den mer hycklande pryda publiken. Bikini var först förbjuden i många mer städade sammanhang, som idrottstävlingar, amerikansk film (som på den tiden hade att följa en serie censurbestämmelser, The Hays Code) och så vidare. Det var något för dekadenta fransyskor. Det gjorde den också kittlande, med en air av vågspel, av uppror.

Brigitte Bardot, 1953

Utvecklingen på 1960-talet kom att understryka just ett uppbrott med efterkrigstidens konventioner. Bikinins provokation kom därmed att också ses i perspektivet av frihet från inskränkta begränsningar av vad man visade, av en sexualitet som bars utan skranker. Och den var ju också i kraft av sin litenhet och lätthet förstås också ett väldigt ledigt plagg, som ger bäraren stor rörelsefrihet, och för många en känsla av att stå fram som man är, lätt klädd därför att det passar med klimatet utan alltför mycket låsningar. Bikinin blev bärare av en spontanitet, en  joy de vivre,  och att symbolisera en slags bokstavlig… frihet.

Raquel Welch 1964

Att det tidigt fanns en koppling till massmedier som film gjorde att det här perspektivet kom att få spridning, låt vara i en kommersialiserad dräkt, och  laddas av masskulturens underförstådda ideal. Bikinin kom, med sin koppling till frihet, att ses som en följeslagare till den framväxande pop-och ungdomskulturen. Det här blev tydligt under en period då de s.k. Beach-party-filmerna var populära.

Raquel Welch A swingin Summer 1965

Oerhört tama med senare tiders mått, fanns där ändå en anda av ny sorts ungdomlighet, frihet (från föräldrar och andra auktoriteter) och att njuta av livet, och underströk allmänt kopplingen mellan att ha kul, svänga loss och bära bikini. Stjärnor som Raqel Welch, som delvis fick sitt genomslag i filmer som ”A Swingin’ Summer”, bidrog till att koppla bikinin till stunder av spontant, mindre hämmat umgänge, umdomlighet, den nya mer spontana och utlevande musiken.

Ursula Andress i ”Dr No”

Samtidigt, och nästan med automatik, kom det faktum att kvinnors kroppar betraktas som något som en betraktare kan konsumera med manlig blick, att spela in. Eftersom kvinnokroppar i mycket större utsträckning är något att visa upp och locka med i vår mediala kultur blev företrädesvis vackra kvinnor i bikini en stapelvara i filmer som appellerade till en manlig masspublik. Många spårar t.ex. ett av genombrotten för bikinin när Ursula Andress kom upp i vattneti ”Agent 007 med rätt att Döda…” (”Dr No”)  bärande en vit bikini.

Efter det kan binkin sägas vara etablerad som plagget att bära på en strand eller vid poolen, eller så fort det är lite varmt och ledigt runtomkring. Framväxten av en allmän och bred turismindustri efter 1960-talet populariserade plagget för en än bredare grupp personer – de solsemestrande medel- och arbetarklassen.

Raquel Welch ”One Million Years BC”

Efter den här tiden börjar också bikinin också att dyka upp lite varstans i filmer, TV-serier och berättelser som inte nödvändigtvis har någon direkt koppling till sol och bad. Raquel Welch, som gjort mer för bikinin än de flesta, kan även här sägas ha deltagit i brytandet av ny mark när hon i den fantasy-artade urtidsfilmen ”One miljon Years BC” agerade en grott kvinna som sprang runt i en – pälsbikini. Bikinins lediga kittlande av sinnena kom att i någon mån att ersätta de tidigare raffiga underklädernas roll, samtidigt som det är ett plagg som man kan bära publikt utan att alltför många protesterar.

En svacka för Bikinin – och Återkomst

Den utveckling av avslappnad sexualitet som häftade vid bikinin såg ett tag också ut att bli dess död. Delvis under inflytande av den framväxande kvinnorörelsen och dess stridsrop av att kvinnor skall få bära hur mycket eller hur litet de vill, kom många strand-och solbadare att kasta sin topp och den som växte upp på 70- och 80-talet kunde kanske tro att både mer tillbakalutade kvinnor och män framgent skulle bära enbart en liten badbyxa, inte större än en kalsong (många gick hela vägen till helnaket – de åren var nudismens stora språng framåt). De många kvinnor som dåförtiden gick top-less och inte täckte brösten, och männen som bar vad som närmast liknade en tanga, verkade bära vittne om detta.

Lloret del Mar, Barcelona 1970 topless bathing

Men så har det inte blivit. 1990-talet såg inte bara en stark comeback för inte bara bikinin, utan som i fallet med återkomsten för avancerade underkläder, har bibehållandet av ett faktiskt plagg som avslöjar det mesta men döljer det viktigaste blivit en storindustri.

Halle Berry i ”Die Another day”

Trots att bikinin blivit ett plagg som bärs av allt fler, och av fler åldersgrupper, har dess roll som framhävare av ungdom och skönhet inte underminerats, snarare har man sett en utvidgning av dess förförelsepotential.

Framhävandet av ett visst sort publikt bikinibärande visar nämligen vilka som anses vara sköna och åtråvärda. Det här blev närmast övertydligt av att den förvisso mycket vackra Halle Berry upprepade Ursula Andress scen på pricken, och med en snarlik baddräkt, i den senare bondfilmen ”Die Another Day”. Se att kopplingen till sensualism inte stort har förändrats på 40 år. Däremot kan även en icke-vit kvinna nu bära bikinin för att axla rollen av ideal skönhet – något som skulle varit otänkbart för 60-talets mainstream.

Man kan se en viss parallel utveckling att även lite större badbyxor för män återkommit. Många, om inte de flesta, män bär nuförtiden shorts, inte sällan knälånga, på stranden.

Tangabikini i brasiliansk stil

Och bikininn har inte bara återvänt, utan är närmast allenarådande. Dess många variationer i färg, skärning och storlek kan signalera mänga olika saker, och den kan bäras för att dra blicken till sig eller helt enkelt för att det är bekvämt i värmen och för ett dopp i semestervatten. Många kvinnor, speciellt sådana som motionerar och bryr sig om att hålla sig i fysisk form, alternerar gärna mellan baddräkt och bikini.

Man kan undra – vad är grejen med just bikinin?

Beach volleyball bikiniOlikt sin manliga motsvarighet speedon är bikinin inte så effektivt som badplagg ur någon sportslig eller aktivitetsmässig synpunkt. Notera t.ex. att få, om några utövare av vattensporter som simning eller simhopp brukar bikini. Därtill är den för ledig, den håller inte ihop kroppen på det sätt som passar bäst för idrottsliga prestationer. (Ett noterbart undantag är dock Beach Volleyball, Notera dock att dessa funktionella bikinis delvis avviker från de små och icke sammnhållande modeller som numera är legio)

SWIMSUIT 2012 COVER Kate Upton BikiniGrejen med bikinin är att den är… liten. Den täcker verkligen bara de erogena kroppsdelarna och lämnar allt annat bart, vilket bidrar till att dra blicken till, inte från förstnämnda, samtidigt som betraktarens blick kan vandra upp och ner över vad som i övrigt är en naken kropp. Så bikinin är både ett plagg för sinnets och kroppens frihet och för ögats betraktelse.

Skyy Blue bikini adDet finns dock en mindre avspänd koppling till nakenhet hos bikinin. Det är ett tecken på våra tiders snedvridning av synen på kroppen och något som potentiellt skulle kunna vara positivt att det är det sista ledet ovan, tryckandet på betraktaren, som kommit i förgrunden och att det är de här associationerna som dominerar bikinins existens i mediernas och idéernas torg. Det är inte så märkligt i vår ytligt sexualiserade samtid, att man låter det mest hudnära av alla plagg, de moderna baddräkterna, dyka upp i tid och otid i olika medieframställningar. TV-serier, filmer, dataspel och reklam – allt svämmar över av små badkläder som avslöjar retuscherade och lockande kroppar. Det finns på ett sätt goda anledningar  Inget är så åtråvärt som den mänskliga kroppen, det är ett lätt sätt att skapa positiva associationer och dra blicken till vad det än är. Att hala fram vackra kvinnor för att sälja sprit eller flygresor är att bruka deras skönhet för ovidkommande skäl, dvs ren sexism. Det är trist att bikinin skall utnyttjas för det syftet.

Ryanair-Cabin crew calendar

Bikinin blir under de förutsättningarna den ultimata teasern för utbjudandet av bärarens anblick, vilket i ett konsumtions- och konkurrenssamhälle hela tiden också på individnivån slår över i en stressande strävan efter att visa upp kroppen mer som en vara än som manifestationen av ett subjekt. Idén att den egna kroppen är där för att visa upp för andra ställler förstås också till problem för majoriteten av de potentiella bärarna. Utsatta för kommersiellt påhejad kroppsneuros som speciellt kvinnor är, krävs det inte mycket för drabbas av utseendekomplex när insikten om sin måhända  mindre än optimalt yppiga och tjuskraftigt byggda kropp slår en. Det här lägger effektivt hämsko på den verkan som bärandet av bikinin som frihetsplagg kunde ha.

Tyra Banks bikiniomslag 1997 och 2007

Här blir bikinin ett vapen att förvända mäns huvuden och förvrida synen på hur man kan se ut. Även oerhört välskapta bikinibärare som t.ex. Tyra Banks i den annars banbrytande första framsidan för en afrikanskättad kvinna för tidningen Sports illustrateds baddräktsupplaga bär syn för sägen – hon kom tillbaka för en ny framsida 10 år senare, fortfarande (om inte mer) skön, men det där är inget som en normal, icke-retuscherad eller kroppsligt manipulerad kvinna någonsin kan leva upp till.

Burquinis

Man kan invända att hela det ovanstående resonemanget uppehåller sig i den västliga kultursfären och dess syn på kroppslighet, kommersialism och fritid. Så är det också. Andra samhällen har nämligen inte mycket att tillföra i denna diskussion, som inte redan harvats av Västerlandet tidigare i dess historia. Det är ur det perspektivet man bör betrakta sådant som t.ex den islamiska antibikinin, den s.k. burquinin, som det misogyna och reaktionära påfund det är. Ingen kulturrelativism i världen kan ändra det faktum att bevekelsegrunderna och skälen som framförs för detta heltäckande ”altervativ” till mer ledig badklädsel har över hundra år på nacken i en västlig kontext.

Här skall dock den gravallvarliga delen av saken inte vidare tröskas. Vad man nämligen kan slås av, när man betraktar malplacerat överexponerade kvinnor och numera även karlar i sina bikinis och speedos är att effekten också kan bli komisk. Om anakronismer, konstiga genrefigurer och några andra sådana knasiga avarter handlar nästa del om den malplacerade baddräkten.

***************************************************

För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien

Den Malplacerade Baddräkten

Franziska_van_Almsick swimmer bathing suitMata Hari 1906←Se den tidigare ” Den Malplacerade baddräkten del 2 – Baddräkten som ble FÖR praktisk

Se nya inlägg i serien: ”Den Malplacerade Baddräkten (Del 4:1) – Baddräkter på vift i Orienten”→

———————————————————————

Bloggar och Hemsidor med bikinitema översvämmar nätet. Några som kom till nytta för detta inlägg var bl.a.

Den malplacerade baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk


Några spridda tankar om badkläder och vad de säger och inte, som denna gång kretsar kring kvinnors utstyrsel på beachen, vilken också mer påtagligt än männen har en tendens att ströva ut på andra arenor, både i yttevärlden och i tankens…

Förra inlägget på temat badutstyrsel tog avstamp i det manliga badmodet, som följdes tillbaka till början av 1900-talet. Följer man den kvinnliga baddräktens historia från samma tid ser man många överenstämmelser, men också en del skillnader.

Från ”badklänning” till tight body

Bathing-Suit Baddräkt Women-in-bathing-suits-on-Collaroy-Beach-1908-photographed-by-Colin-Caird-credit-Library-of-New-South-Wales-via-Flickr-CommonsI början av seklet (ca. 1900) bar kvinnor liksom män baddräkter som täckte hela bålet och delar av armarna och benen. Skillnaden låg inte så mycket i vad som täcktes utan i hur – kvinnornas kläder var något mer löst sittande, en återspegling av att man utgick från klänningar.

Den första utvecklingen av den kvinnliga baddräkten kom således att bli att den gradvis blev mer åtsittande. Från  att vara en slags allt kortare ”badklänningar” kom kvinnors badkläder att dras allt närmare bålen under 1900-talets första decennier.

Baddräkter 1939-SWIMSUITSPrecis som i fallet med mäns baddräkt kom den kvinnliga baddräkten således att utvecklas för att tillåta större rörlighet och tynga ner bäraren mindre. Precis som i fallet med mäns var skälen främst funktionella – kvinnor vill inte hindras mer när de badar än män. Baddräkterna blev förutom kortare också mer åtsittande, och gradvis skalades detaljer som hindrade och tyngde bäraren ner eller försvann helt – ärmarna var det första som rök, redan före 1920, och därefter kom kjollängden att reduceras.

1930s_swimsuit ad baddräkter annonsLiksom i mäns fall fanns också en påverkan från den ökade betydelsen och spridningen av idrottande. Kvinnor och elitidrott var dock ett mycket mer omaka par i början av 1900-talet, och för kvinnor stod fokus stod mer på idrott som rekreation eller motion – inte som prestationer.

Det fanns då som senare en viss spännvidd i hur praktiska och/eller minimalistiska baddräkterna  kunde vara, som framgår av tidens annonser, från väldigt åtsmitande till vidare. En inverkan från kvinnliga underkläder finns där hos vissa modeller, som ser klart kroppsformande ut – då som nu är baddräkten också ett instrument för att slå fast eller framhäva en önskad eller ideal kroppsform.

Womens bathing suits ad 1930s baddräkter

Åren runt 1930 kan man se att att mäns och kvinnors baddräkter, i alla fall de mest orienterade för idrottsligt bruk, liknade varandra väldigt mycket. Nya material och en syn på vad som var OK att visa överlappade mycket nära under en kort period.

Flera faktorer kom dock att bidra till att denna likhet i utstyrsel för båda könen inte kom att vara.

1930s_swimwear_womensTill att börja med  hade det blotta faktum att kvinnor drog på sig speciella och små kläder, genom vilka man tydligt kunde utskilja deras kropps konturer och sporta, röra på sig och allmänt leva ut sin kroppslighet, en helt annan sprängkraft i kulturen(därtill har inte så mycket förändrats som vi tror). Aspekter som sexualitet och sensualism får således ett starkare tryck på det som kvinnor har på sig.

Semolds 1940 bathsuit & bikini_1Till det kom att den kvinnliga frigörelse som tog sina första riktiga steg i början av 1900-talet fick ett konkret uttryck just ifråga om badkläder. Dessa var de mest avslöjande kläderna som bars publikt, och ställde alltså frågor om kontroll över och uppvisande av den egna kroppen, i fokus.

Samtidigt kom utvecklingen av kommers och medier att skapa nya kulturella förutsättnngar för vad baddräkten vad för något – modé, uppvisandet av kroppen, betydelsen av masskomunikation i form av filmer, TV och kommersiell annonsering gjorde att baddräkten, och speciellt de baddräkter som satt på kvinnor, fick andra betydelser än vad som påverkades av den direkta badhandlingen.

Den kvinnliga baddräkten kom, bl.a.  som en följd av dessa faktorer, att utvecklas längst två spår åren runt och följande andra världskriget. Esther Williams bathing suit baddräkt 1945 & bikini 1942

Esther Williams ovan visar på denna skärningspunkt på 1940-talet. Såsom den viktigaste av av tidens skönhetsikoner på gränsen mellan ett sportsligt sunt (hon var en framstående simmerska)  men också kurvigt och tydligt kvinnligt (här i motsättning till muskulöst manligt eller flickigt smalt) estetiskt ideal, illustrerar hon de två vägarna som baddräkten kom att ta: den hela kontra den tudelade baddräkten.

Den Hela baddräkten

womens bathing suits 1948_1Jämfört med män har den hela kvinnliga baddräkten en viktigare funktion som slimmande och sammanhållande plagg. Den kvinnliga anatomin, med dess runda former som så att säga, sticker ut, aktualiserar behovet av ett plagg som trycker ihop och minskar vattenmotståndet. Det här ger starkare skäl för kvinnor att hålla fast vid den mer kompletta baddräkten.

1950s-swimwear bathing suitsDetta är också skälen som ledde till vad vi idag skulle kalla den klassiska hela baddräkten. Det var ett helt och sammanhållet kroppstäckande men vid ingången till efterkrigstiden kort och tämligen tight plagg. även om någon form av fritt hängande kjoldel med, en återspegling av den tidigare ”badklänningen” länge hängde med. Den var kanska kroppsnära, men ändå ofta ganska veckad i tyget och inte nödvändigtvis åtsmitande.

1950 bathing suit baddräkt_1Men oavsett det, lämnade den ben och armar i stort sett helt fria, liksom också en stor del av ryggen, och kunde ha djupare eller kortare urringning. På 1940-och 1950-talet gick även de mindre dräkterna  ner över höfterna ända till lårens början.

Den hela baddräkten utvecklades både längs funktionella men också estetiska linjer. Den fortsatte att bli tajtare, mer strömlinjeformad med mindre veck och avsaknad av sömmar. Materialen blev mer avancerade och passformen mer anatomiskt följsam. Detta borgade för ökad simvänlighet men bringade den också närmare kropssformen. Där den förut var rak över höften kom de alltmer att följa  höftbenets linje uppåt och lämna benen friare. Marilyn Monroe 1950s bathing suit white baddräkt_1

Farrah Fawcett 1970s bathing suit_1Som framgår av fallet med Esther Williams grep underhållnings -och mediaindustrin tidigt in i utvecklingen av och populariseringen av hur baddräkter bars och hur de kunde accepteras se ut. Vem som drog på sig baddräkt sade också något om skönhetsideal och tidsanda. När väl baddräkten blivit kroppsnära kunde den användas för att slå fast och vidmakthålla en viss idealiserad eller åtråvärd kroppsform, som synes av t.ex. välkända baddräktsbärare som skönhetsikonen Marilyn Monroe åren runt 1960 och den senare populära 70-tals TV-stjärnan Farrah Fawcett, vars baddräktsbärande uppskattades och kom att bli stilbildande.

Baddräkter är förstås såsom ett produkt också utsatta för kommersiella modenycker, ofta med tonvikt på plaggets estetiska funktion, oaktat plaggets funktionella syfte. Således har under årtiondena baddräkter med  olika skärningar och diverse detaljer tagits fram, och det fanns alltid ett otal varianter att välja mellan, från superslimmade och avskalade till mer extravagant skurna och försedda med diverse kittlande eller intressanta inslag, eller i material som till exempel 1970-talets stickade baddräkt till vänster.

womans swimmer swimsuit baddräkt_1Den hela baddräkten har dock aldrig helt tappat kontakten med sitt ursprung, och dess funktionalitet har ständigt återkommit som ett central del i dess utformning. Den dominerar således fortfarande bland kvinnor som tar sitt simmande på allvar eller har professionella eller praktiska skäl att föredra ett mer funktionellt plagg, antingen de är livräddare, dykare, seriösa motionärer eller elitidrottare.

Franziska_van_Almsick swimmer bathing suit

En toppmodern baddräkt håller effektivt ihop kroppen samtidigt som den knappt väger någonting. Den hejdar inte benens rörlighet alls, och knappt heller överkroppens, då dess stödjepunkter reducerats och flyttats allt längre ner kring ett central område kring bålens mitt, med ett par tvärlöpande remmar som håller den nära ryggen..

En intressant utveckling av den hela baddräkten rör de dräkter som används för den extremaste formen av idrottsliga prestationer – dvs tävlingssimning.

Modern High tech swimsuit tävlingsdräkt shark skin Caitlin GrafUtvecklandet av nya material ledde under 1990-talet till framtagningen av sk ”hajdräkter”, som håller ihop kroppen maximalt och minskar vattenmotståndet till ett minimum, Som i en intressant pendang till 1930-talets ”unisex”-baddräkter är sådana här baddräkter, avsedda för att skala bort hundradelarna i tävlan med världseliten, närmast likadana ut för både män och kvinnor. De där dräkterna blev lustigt nog för bra, och restriktioner i hur högteknologiskt materialet i dräkterna fick vara infördes, och de mer heltäckande förbjöds efter ett beslut av internationella simförbundet 2010.

Swimsuit-by-adidas-PerformancePå ett sätt är denna starka fokus på funktionalitet en orsak till att den hela baddräkten trots sin praktiska överlägsenhet tappat i popularitet. Den som drar på sig en modern baddräkt undeordnar sig i någon mening ett visst syfte som inte bara handlar om vad som direkt faller i ögonen, den har fortfarande en relation till rörelse, kroppslig aktivitet och kompetens. Men som historien om varför man bär vissa kläder ofta visat, är det tyvärr inte vad som vore mest praktiskt som vinner. Man kan finna  skäl att klä sig som talar till andra behov, som behovet av att markera en viss attityd, eller att helt enkelt visa upp sig.

Den andra grenen av den kvinnliga baddräkten, nämligen bikinin, visar väl på denna tudelning, och om dess utveckling kommer nästa del av ”Den Malplacerade Baddräkten” att handla.

************************************

För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien

Den Malplacerade Baddräkten

Mankini-borat-neon green swimsuitUrsula Andress bikini james bond - dr no←Se föregående ”Den Malplacerade baddräkten del1 – Att dölja eller dra blicken till bananen

Se nästa del ”Den Malplacerade Baddräkten del 3 – Bikinin som kom, åkta av – och sedan på igen”→

———————————————————

Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Ett axplock av de som kommit till nytta för detta inlägg är:

Den malplacerade baddräkten del1- Att dölja eller dra blicken till bananen


En sommarbagatell och betraktelse över… badkläder på vift, och den moderna baddräktens sensualism och funktion i dragkamp.

I dessa sommarens slöaste dagar i vad som artat sig till att bli en härlig svensk sommar rent vädermässigt fick undertecknad, som inte har semester, möjlighet att komma i närheten av badstrand. Det kanske var ovanan, men snart nog började tankarna vandra. Man kollar runt, läser tidning, ser på barn skoja till det, får badbollar i huvudet…

Ett meningsutbyte strax innan om folk som springer runt med badkläder på stan  började snurra några extra varv. Och det slog mig att att en del av playans attiraljer ibland gör konstiga utflykter, inte bara därute i den fysiska verkligheten utan även  i det visuellas och tänktas värld, på film, tv och andra medier. Mens bathsuit early 1900sHistorienörd som man är, började man i efterhand att spåna lite runt främst bakgrunden till att badkläderna ser ut som idag, och hur de spritt sig runt terrängen.

Poängen med bad-kläder är att de är dels anpassade för badande och aktiviteter i vattnet, och att de är just kläder, med en av dessas huvudfunktioner, att skyla bäraren och dölja kroppsdelar som kunde väcka anstöt. I de flesta kulturer är det främst (men inte enbart) genitalierna som är en känslig och erogen zon och måste skylas.

Arne-Borg-Swim-World-Record-holder-in-the-1920sMän får det därmed något lättare förstås. I början av 1900-talet bar män ännu helkroppstäckande plagg. Det var efter 1930-talet, under inflytande från inte minst den allt större elitidrottens krav, som det där började utmanas. Som synes nedan bar den svenske OS-medaljören Arne Borg ännu en kroppstäckande dräkt på 20-talet. Men behovet av att att minska mängden tyg, med tanke på att den tidens material som betänkligt tyngde ner bäraren och drog ner hastigheten, fanns hela tiden där.

johnny-weissmuller-1920s-everettSimmaren Johnny Weismüller, senare känd för sina många Tarzan-filmer,  ansågs följdriktigt vara tidigt ute med det nya, när han i slutet på 1930-talet markerade att utstyrseln bestod av en fånigt liten överdel skild från en byxa -för säkerhets skull försedd med spänne för att främhäva dess ”byxighet”. Denna övergångslösning bidrog till att man började släppa på tabut för män att visa sin bröstkorg .

Johnny Weissmuller + George O'BrienEftersom idrott blivit en publik angelägenhet kom det snart att leda till att allt fler kastade den närmast symboliska överdelen och snart kunde män synas med enbart mer eller mindre långa badbyxor vid poolkanten. I början bibehöll man kopplingen till just byxor – man ville inte antyda att karlarna liksom badade i underkläderna.

I västlig kultur har, oavsett ett generellt krav på att folk skall täcka sig, mäns bål och bröstkorgar inte ansetts lika laddade som kvinnors.  Det här underlättade för den manliga badutstyrseln , badbyxan, att gradvis reduceras till en allt mindre sak, till slut inte större än en kalling.

Catalinas-mens-swimsuit-selection-1950

70s Speedo swim briefs badbyxaDetta är inte att säga att inte även mäns baddräkter kan väcka kontrovers. Som synes omgavs redan övergången till badbyxor av ett visst krumbuktande. Speedon, den lilla och tajta manliga baddräkten (efter ett Australiensiskt varumärke för badkläder från 1941) , såg så sent som på 70 talet ut att bli den allmänna normen, speciellt i Europa. Därefter kan dock en viss backlash mot badbyxornas allt mer föminskade storlek anas.

Numera får tajta speedos mångens ögonbryn att höjas. Slanguttryck som banana hammock visar på det oroande i att män låter saker… hänga, så att det syns. Kanske inte så mycket i Europa, men i USA är speedon bärare av en laddning som i förstone kan tyckas… märklig.

speedo incident

Speedo patrick_kafkaDet här visar att även ifråga om män finns det underförstådda gränser. Det är OK att antyda sexualitet, att leka med bad-klädnadens skylande funktion så att det som skall döljas istället blir iögonfallande – om man är snygg. Notera att modellen här inte bara kan visa upp sitt paket, endast nödtorftigt dold av den tajta lilla badbyxan, utan anses kunna locka till köp av densamma.

Det finns således en distinktion här som inte bara handlar om sexualitet, utan om estetik på samhällsnivån, om normer för det acceptabla som kretsar kring om man har en publikt godtagbar kropp.

Schwarzenegget & Phelps – två skilda men godkände småbaddräkts-bärare

Guys speedo thong bodybuilder steroidsRamarna för den här godkända maskulina estetiken berör också vad som är ett eftersträvansvärt eller åtminstone godkänt manligt syfte att bära smått. En simmare kan bakom det av omgivningen legitimerade syftet att slå ständigt nya rekord ha vad som knappt är mer är ett plåster i skrevet.

Speedo zipper dragkedja baddräkt manDet är ironiskt på sitt sätt, men just bodybuildare, vilka i mångas ögon förkroppsligar den övermaskulina kroppen kan, som synes, i skydd av sina överdimensionerade muskler trippa runt och kråma sig suggestivt i sin tanga , Manliga modeller kan på ett liknande sätt kliva långt ut och exponera sina vaxade och estetiskt manipulerade kroppshyddor i minimal utstyrsel, i tjänst hos den modeindustri som förstås vill kommersialisera även de minsta plagg.

Men det finns alltid en punkt där en alltför liten, eller kanske alltför suggestiv baddräkt anses, i avsaknad av en kropp som kan ”bära” en sådan provokation, passera en gräns för vad en man skall visa.

För många män, även de mest maskulina,  är det där en farlig terräng,

St Marteen Asymmetrical Sciccor-cut mens brief speedo banana hammock

En man som visar för mycket på ett avvikande eller iögonfallande sätt i relation till tidens kultur, väcker nämligen frågan om en man framför sin kropp på ”fel” premisser, som om hans egenskap av levande kroppsligt, och således sexuellt, objekt ställdes i förgrunden – dvs som om han vore en kvinna.

Eller, hemska tanke, homosexuell (vilket inom den manliga normbildningen är närmast samma sak).

speedo ugly guy gold crossDet finns naturligtvis män som jobbar sig runt eller rent av struntar i det där. Den som kanske inte upplever sig konkurrera på ett manligt sexuellt slagfält, eller som kanske har andra styrkepositioner i form av pengar eller makt, eller en trotsig attityd.

Den extravagante herren med guldkorset illustrerar ett  sådan överskridande.

Mankini-borat-neon green swimsuit

Han bär uppenbarligen sin tanga med upphöjt förakt för omgivingens reaktion – hela hans apparition skvallrar om ett forcerat I don’t give a shit.  Det lär inte bekomma honom att hans foto nu snurrar på internet som ett bevis på hur man inte skall ta sig ut.

Ett annat, motsatt exempel skulle vara män som medvetet utmanar normerna för hur män bör betraktas – gay eller inte.

borat-neon-green-swimsuit mankini

En som på det sättet har lagt de här gränsdragningarna i dagen och också utvunnit en delvis ögonöppnande effekt är komikern Sasha Baron Cohen  – hans mankini, framförd  i filmen ”Borat”, kommer att gå till historien som något komiskt smaklöst – trots att den har mer tyg i sig än mången baddräkt, och framför allt mer än många kvinnors små tangor.

Hur sistnämnda kommit att se ut som de gör och på vilka premisser de bärs får utgöra stoffet för nästa del i ”Den Malplacerade Baddräkten”

************************************

För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia se, serien

Den Malplacerade Baddräkten

Franziska_van_Almsick swimmer bathing suitSe nästa inlägg ”Den Malplacerade Baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk”→

Andra inlägg med sikte på specifika klädes- och modedetaljer:

Om Underklädesreklamen: Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?

Om Höga Stövlar: Återkomster: långa boots del 1, Återkomster – Långa boots del 2 och Återkomster – Långa Boots, del 3

Om Spetsiga Skor Återkomster: tokspetsiga skor

Samlade med andra inlägg om kläder generellt i Modernt Mode / Modern Fashion

————————————————————-

Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Några som användes under tillkomsten av inlägget ovan:

Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)


I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.

OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.

Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.

Wonder Woman Comic-con trailer

”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.

Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer

Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.

Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.

Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.

Gal Gadot & Patty Jenkins

Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.

Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.

Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.

Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som  porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.

Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna  slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.

Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.

Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.

Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer

Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)

En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt:  det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.

Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.

För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.

Betyg: Tummen upp

****************************

← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare

Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden

Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:

Mirakelkvinnan! (1) – en Historia om Bondage & Hårdkokta Kvinnokrigare


Den 2:a juni har Wonder Woman, den första fullskaliga superhjältefilmen med en kvinnlig hjälte som protagonist, premiär. Men vem är Wonder Woman, eller Mirakelkvinnan, som vi kallar henne här?

Undertecknad håller Mirakelkvinnan som sin favorithjälte, och ser med stor spänning fram emot filmens premiär. Det verkade därför passande att lite översiktligt titta på bakgrunden och utvecklingen av denna ikoniska hjältinna, som fyllde 75 år i fjol.

Det var 1941, mer än 75 år sedan, som Mirakelkvinnans upphovsman William Moulton Marston med tecknaren Harry G. Peter först presenterade figuren Wonder Woman, Mirakelkvinnan.

Marston var i sig en intressant figur. Som ung hade han forskat på nya tillämpningar på det s.k. systoliska blodtryckstestet, som låg till grund för polygrafen, mer känd som lögndetektorn, och han blev en av de främsta tillskyndarna av användningen av denna apparat.  Marston hade ett starkt engagemang för den tidiga kvinnliga frigörelserörelsen, de s.k. suffragetterna, och hade tidigare publicerat sina tankar på hur en populär gestaltning av en idealiserad kvinnofigur skulle kunna te sig och syfta till att sprida en föredömlig syn på såväl kvinnor som personliga egenskaper. I samband med tillkomsten av sin seriefigur var Marston uttrycklig i sin ambition att göra henne till en ”perfekt” kvinna, sinnebilden för de kvinnor som enligt Marsten borde styra världen. Marston skall f.ö. först velat kalla figuren ”Wonder Ma”, mirakelmamman, men kom på andra tankar.

Wonder Woman, Mirakelkvinnan på svenska, blev alltså namnet på den stridbara, atletiska och övermänskligt starka seriefigur som 1942 fick premiär i ”Sensation comics”. Både figuren och bakgrunden till hennes krafter och karaktär skilde sig då ut sig från andra superhjältar. Dels för att hon var kvinna, men Marston drog dessutom inspiration från klassisk mytologi och gjorde Diana, som är Mirakelkvinnans dopnamn, till en slags avläggare till de grekiska gudarna och gudinnorna. I serien beskrevs hennes hemort som en dold ö där amazonerna, de kvinnliga krigarna i den grekiska litteraturen, höll sig undan från männens värld. Hennes är också en gudomlig födsel, där hon skulpterades fram i lera och ingöts liv av de grekiska gudinnorna som försåg henne med visdom, snabbhet, styrka och ståndaktighet, liksom med diverse parafernalia som hennes Magiska Lasso, som tvingar den som fångas i den att berätta sanningen.

Mirakelkvinnan lanserades just under den period när USA fullt ut gick med i andra världskriget, något som förstås kom att prägla hennes äventyr och framtoning. I sin patriotiskt inspirerade utstyrsel och flygandes runt på sitt osynliga flygplan kom hon under de tidiga åren nästan alltid att slåss mot nazister o.d., inte sällan sida vid sida med amerikanska trupper, precis som sin manliga motsvarigheter Stålmannen, Captain America m.fl.

Som väntat vållade Mirakelkvinnan snart kontrovers, och hotades såväl av censur för att visa för mycket hud samtidigt som hon anklagades för att vara ”lesbisk” och manhaftig, och förleda ungdomen om kvinnors plats i samhället. Det här speglar en dubbelhet som fanns där från början, i mötet mellan en stark, på mänga sätt progressiv kvinnogestalt och en sexuellt och ur kvinnligt frigörelseperspektiv hämmad kultur – som dessutom blev mer konservativ under 1950-talet.

Följden blev att Mirakelkvinnan, hur föregivet stark och kapabel hon var, ofta hamnade i situationer där hon måste räddas av andra, och att ett enligt tidsandan mer ”korrekt” trånande efter sin manliga sidekick Steve Trevor kom att dominera hennes personlighet. Mirakelkvinnan var den första och länge enda kvinnliga medlemmen i den tidiga superhjältegruppen Lagens Väktare (Justice Society) men det är talande att hon då främst tjänstgjorde som gruppens – sekreterare.
En lustig detalj som inte uppmärksammades förrän senare var Mirakelkvinnans koppling till bondage, som Marston själv praktiserade med sin fru och älskarinna. Som en följd av det kom den tidiga Mirakelkvinnan osannolikt ofta att hamna i ställningen att vara uppbunden på diverse intrikata sätt…

På 1960-talet skedde en relativ nedgång för superhjältegenren, vilket i Mirakelkvinnans fall ledde till att hon mer och mer porträtterades enligt inspiration från den växande detektiv- och agent-genren. Hennes dräkt och ursprung trycktes tillbaka för mer realistiska äventyr – vilket också ledde till att hon ett tag förlorade sina superkrafter och blev en slags detektiv som bekämpade brott med sin stridsträning och skarpsinne.

Bara det faktum att Mirakelkvinnan fanns och kunde ta plats bredvid grabbarna gav dock möjligheter och när tidsandan växlade fick Mirakelkvinnan åter ett uppsving. I en intressant vändning med klara politiska och ideologiska förtecken kom den ledande feministen Gloria Steinem att reagera på att den mest framträdande superhjältinnan förlorat sina krafter och sin särart, och i en berömd artikel och dito framsida vid lanseringen av kvinnomagasinet Ms. Magazine 1972 propagerade hon för att Mirakelkvinnan skulle återges hela sin forna glans som ikonisk superhjälte. Det här återlanserade Mirakelkvinnan som en feministisk idol – om än en fortsatt tvetydlig och kontroversiell sådan.

Den bestående dubbelheten i synen på Mirakelkvinnan illustrerades när hon för första gången tog steget över till rörliga medier, porträtterad av Lynda Carter i en TV-serie som gick åren 1975-1979. Mirakelkvinnan porträtterades där åter som formidabel, superstark och snabb, men kostymen hon bär var en åtsmitande baddräktliknande historia med blixtlås på ryggen: ett klassiskt exempel på en look som sätter figurframhävande och mycket bar hud framför varje form av praktiska hänsyn. Mirakelkvinnan i Lynda Carters uppenbarelse blev inte desto mindre populär, och för många den dominerande versionen av hur Diana tog sig ut ända in i våra dagar.

En bestående vändning kom på 80-talet när serien fick en välbehövlig nytändning under den skicklige tecknaren och serieskaparen George Pérez, vars detaljerade och utförliga teckningsstil inspirerat många, inte minst undertecknad. Under Perez kom Mirakelkvinnans prominens som en av de allra mäktigaste seriehjältarna fullt ut till sin rätt: Mirakelkvinnan blev superintelligent, starkare än någonsin, kunde nu själv flyga och överleva de svåraste skador, med mera.

Ifråga om bakgrund och stories trycktes det ännu tydligare på kopplingen till grekisk mytologi, vilket också återspeglades i hjältinnans karaktär som fick en klassisk inramning som sedermera blivit bestående. Mirakelkvinnan blev något av en ”tidsresenär”, främmande för vår värld liksom Stålmannen – men istället för att komma från en annan planet kom hon från en annan era, förankrad i antikens hjälteberättelser och ideal. Hennes uppdrag till världen är att skipa fred och bekämpa ondska, och hennes läggning tydligt pacifistiskt, trots hennes krigiska fostran. Mirakelkvinnan blev sålunda en kvinnlig hjälte i de klassiska heroernas tradition, kommen för att frälsa en modern värld hotad av Kalla Kriget. Den här Mirakelkvinnan blev kanonisk också såtillvida att den kom att projiceras bakåt, och anses nu ha ersatt de olika varianterna av Mirakelkvinnan från andra världskriget och framåt.

Mirakelkvinnan har fortsatt att utvecklas under 2000 talet, och har omstöpts och återlanserats flera gånger under hägnet av de återkommande generella omgörningarna av DCs seriestall, som t.ex. New 52, DC Rebirth mm.

Hennes relation till andra hjältar och syn på män och romans har pendlat mellan tämligen avståndstagande till mer intresserad. Under New 52-serien t.ex. kom hon 2012 att lämna sin mänsklige sidekick och romans Steve Trevor för att inleda en romans med självaste Stålmannen.

Hennes krigarroll har skärpts, såtillvida att hon mer och mer framställs som en direkt avläggare till de klassiska grekiska hjältarna inte bara i fråga om karaktär men också i hennes roll som krigarkvinna med svärd och sköld i hand: vissa framställningar visar henne som tämligen stridsbenägen, , liksom också benägen på att ta en ledande, proaktiv roll för att bekämpa motståndare och rätta till orättvisor.

En av de mer notabla förändringarna är att hennes ursprung gjorts om så att Dianas magiska födelse från lera visade sig vara en lögn, berättad för att dölja att hon i själva verket är en halvgud, frukten av en förening mellan hennes mor, Amazondrottningen Hippolyte, och överguden Zeus själv. Det här höjde henne till än mer tydligt gudalik status, och sedermera kom hon att ta en av sina klassiska fienders, krigsguden Ares/Mars plats och blev således Krigets Gudinna.

Serier är en visuell konstform, och det kan också vara intressant att notera hur Mirakelkvinnans dräkt, hand i hand med övriga förändringar, speglat tidsandan och tryckt på olika sidor av karaktären. Wonder Womans ursprungsdräkt var inspirerad av samtidens baddräkter och showdräkter för kvinnliga akrobater – vilket är i princip var samma sak. Med tanke på den tidsera som såg henens födelse hägrade antagligen också dåtidens populära Pin-up-konst som amerikanska stridspiloter satte på utsidan av sina plan som lyckomaskotar.

Under 60-talet övergav som påtalats dräkten, men den fick en återkomst på 1970-talet, och förblev sedan som den figurnära klassiska utstyrsel som dominerat fram till 2000-talet (se nedan).

Under de senaste 10 åren har dock flera olika varianter testats, med varierande resultat. Kanske som ett svar på den ofta ställda, och motiverade, frågan på varför en alltmer tydligt krigisk karaktär skulle vara så oskyddad och springa runt med så mycket bar hud har flera mer påklädda och rustade varianter lanserats – men de har inte riktigt tagit.

I ett drag som verkar ha tagit inspiration från researcharbetet till filmen ”Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) där Mirakelkvinnan först presenterades för biopubliken gick serieskaparna tillbaka till en utstyrsel som klart anknyter till den klassiska dräkten, men med en mycket välfunnen twist. De har designat om dräkten baserat på de lätta rustningar som hopliterna, de antika grekiska krigarna, bar (det enda lilla felet skulle kanske vara avsaknaden av axelskydd, men det få man överse med…). Kombinerat med de tidstypiska vapen som Mirakelkvinnan allt oftare syns bära blir det en mycket bra och passande dräkt, som tydligt anknyter till hennes karaktär.

Som synes ger gestalten Mirakelkvinnan en intressant inblick i tidens strömningar. Varianter och förändringar genom åren både ifråga om ursprung, karaktär, krafter och kraftnivå, hennes syn på romans med mera har pendlat fram och tillbaka. Den ursprungliga Mirakelkvinnan hade övermänskliga krafter men belades snabbt med en konventionell kvinnoroll. Senare förlorade hon sina krafter och superhjältekostymering men blev mer självständig, för att sedermera återfå sin superhjältestatus, och bli mer tydligt stridbar och upphöjd ifråga om både ledarroll och gudomliga status. Skaparna till den stundande filmen har haft att ta ställning till dessa skilda framställningar när de nu skapar sin version, som troligen kommer att få ett starkt inflytande på hur figuren omtalas och framställs allt framgent.

Demo för Mirakelkvinnans dräkt i ”Batman vs Superman” (2016)

Det kan vara värt att påpeka att Mirakelkvinnan ännu förmår röra upp känslor och kontroverser, på skilda håll. I samband med figurens 75-årsfirande i fjol framfördes idén, som vann brett stöd, att göra figuren till en slags ikon eller ”ambassadör” för Förenta Nationerna som symbol för kampen för kvinnors rättigheter. Men kampanjen stötte på patrull från diverse håll, som dels menade att figuren är ”för sexualiserad” (läs lättklädd) och ”kulturellt Okänslig”. Efter två månader lade FN ner kampanjen. Strax därefter påpekades det närmast självklara faktum att Mirakelkvinnan och hennes amazon-systrar rimligen måste se positivt på homosexuella, i alla fall lesbiska, relationer givet att de bebor en ö endast befolkad av kvinnor. Detta föranledde breda medier såväl som en storm av kommentarer i sociala medier (de flesta dock positiva). De här två exemplen visar att Mirakelkvinnan som figur har en laddning och utgör en intressant projektionsyta för olika versioner av hur en hjälte, kvinna och förebild kan se ut, ännu 75 år efter sin tillkomst.

”Wonder Woman” har premiär den 2a Juni i år. Då återkommer denna blogg med en recension av filmen.

****************************

Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden

——————————————

Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia, se bl.a.

Om turerna kring Mirakelkvinnans utnämning till FN-ambassadör, se

Om kontroversen kring Mirakelkvinnans sexuella läggning se bl.a.

 

En Prinsessa Rustad för Strid


Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.

Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.

Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga  rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.

Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning  för min hjältinna.

Helrustning utveckling Development Plate Armor 1300-1500

Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”

Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.

Maximilienne-gothic slutet 1400-t plåtrusnting armor

Gotisk Rustning

Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.

Bröstformade Plåtharnesk Female breastformed plates errorAllt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.

Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.

Julia i helrustning & krona

Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.

Untitled Robin HoodApropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.

Svart 1400-talsrustning black 15th C armorJulia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.

Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).

Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland. 

Julia i helrustning & krona överliggande färg princess armor

Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.

Julia i helrustning & krona reliefOch oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.

Julia i helrustning & krona överliggande färg princess armor m relief

Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden

Som alltid, för Alma.

 *******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

——————————————————

För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)

Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…


En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.

I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.

Rustad Hurra -Kiralatet skiss kvinnlig krigare Fantasy Mamluk

Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…

Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för  dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.

Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.

Dödskallar Death Heads ca 1992

Studier av Dödskallevarianter ca 1992

Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000

Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000

Nåväl.

Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.

Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…

Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.

Rustad Hurra -Kiralatet Färgstest Fantasy Mamluk kvinnlig krigare

Soleya på sin springare skuggad & bearbetad

De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.

Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.


¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.

 

%d bloggare gillar detta: