All vår början… bläck-porträtt


Ibland kan brådska, även om den är självpålagd, vara nyttig. Nyligen ville jag, trots lite tid över från jobb, göra något för en vän som fyllde år. Och så bestämde jag mig för att prova något helt nytt som jag studerat på sistone, men aldrig gjort: ett porträtt i den klassiska kinesiska tekniken inkwash’ anda.

Inkwash innebär kort och gott att man använder det bläck och penslar som används för klassisk ostasiatisk kalligrafi, och målar med dem. Själva bläcket torkar snabbt och blir då vattenfast, men genom att blanda den med vatten i olika mängd innan man lägger på den kan man skapar en monokrom bild med olika mjuka skiftningar av gråskala.

Prylen är att det måste gå snabbt och utan tvekan. Redskapen är mycket enkla – i princip bara två penslar, en tjockare och en tunnare, båda med god uppsugning, men vars förmåga att göra detaljer helt och hållet vilar på målarens handlag och följsamhet i penselrörelserna. När bläcket väl ligger på papperet är det finito, inga omtagningar. Teknikens dygder drar mot enkelhet över smådetaljer, flöde istället för pillande, och helhetsintryck snarare än millimetrisk exakthet. Den tvingar en att se till det centrala, det viktigaste.

Inte riktigt min vanliga kopp té – men just därför ville jag verkligen prova. Jag fuskade litet också, ska det sägas. Istället för två penslar hade jag en medelstor, för ändamålet inköpt kinesisk pensel som jag använde för nästan allt, och för de få tunna svarta linjerna i ansiktet tog jag till min nya favvis, bläck-stålpennan.

Efter att ha gjort en ytterst schematisk dragning av linjer för ansiktet, var det bara att lägga på lager på lager av uttunnat bläck, torka, sedan en till. Själva torkningarna tog mycket mer tid, flera timmar totalt, än målandet i sig. Sistnämnda gick förvånansvärt snabbt. Att arbeta med nyanserna i det olika uttunnade lagren kom också tämligen naturligt.

Jennie i bläcklavering

En intressant upptäckt var att torkningen under olika ljus och värme drog målningen åt lite bruna-gula nyanser som skiftade mot sepiatoner snarare än helt avmättat svart-vit. När bilden snart nog kändes klar, förstärkte jag detta i datorn – jag behövde ändå städa upp den, för papperet skrynklades betydligt av all vätska. Genom att öka temperaturen lite, något som man för övrigt kan göra au naturelle, stärktes det bruntonade draget.

Så. Resultatet ovan är…faktiskt inte dumt. För att vara den första. Lite primitiv, och skiftningarna kunde göras mjukare, men den har ändå…något. Det hjälper förstås att det inspirerande motivet lyser igenom även mitt stappliga nybörjarhandlag. Inte för att porträttlikheten är hundraprocentig på något sätt, men jag hoppas man inte tycker att jag helt vanärat henne. Och jag är glad att ha vågat mig på något nytt, som gav klar mersmak för framtiden.

Så, för dig Jennie – och grattis.

Om thefeatheredsnake

Educator hooked on history, art & writing

Publicerat på 18 juni, 2021, i All vår början bliver Svår, Egna Bilder /My Own Pictures, För Vänner & Familj /For Friends & Family, Jennie, Målningar /Paintings, Porträtt /Portraits, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance och märkt , , , , . Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: