Målningen av ”Alla Drabbningars Moder” verkade klar – på sätt och vis. Eller inte alls. Visst var alla ting och färger på plats, Men det gör ingen tavla. Ty för att skapelsen skall ingjutas med anda och karaktär, krävs det att Skaparen tar till det gamla knepet att sväva över djupen och viska… Varde Ljus.

(Se tidigare inlägg om projektet ”Alla Drabbningars Moder” med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5 och 6)

Ljus och skugga är fascinerande saker, och professionella målare kan ägna ett liv åt det. Min egen stapplande teknik har nått dithän att jag regelmässigt målar mina bilder i olika lager för olika grader av ljusstyrka, numera ofta kompletterat med förstärkning av skuggorna. Men det är inte så enkelt som att en belyst yta är ljusare och en i skugga mörkare. Ljuset ”smiter iväg”, studsar och ger upphov till sådant som indirekt belysning, flernivåskuggor, blänk-effekter osv. Och ibland är ljuset självt ett objekt, synligt på bilden samtidigt som det danar och förändrar det ting det berör.

Så var fallet med denna målning, och redan tidigt hade jag därför velat ägna mig exklusivt åt ljuset i bilden. Utan det hade det kunnat bli en platt och halvdan Genesis, och som omtalats i förra inlägget befann jag mig en hårsmån från deadline och det var just denna del som återstod. Men tack vare den respit som gavs direkt av mottagaren av målningen, kunde Skaparen under Juni månad mer avslappnat ägna sig åt detta viktiga som återstod, och ge det mer tid och noggrannhet än någonsin förr.

På ett sätt var det hela väldigt välbekant – jag jobbar inte med 3D-objekt eller är ens särskilt kunnig på bildbehandling, så allt måste också göras för hand, och målas punkt för punkt, både skuggor och  ljusstrålar liksom blänk och glans på ytor som träffas. Allt är baserat på ögonmått och tja, egna kunskaper i den mån man kan tala om sådana. Nedan har jag samlat en del av de elementen för att illustrera vad jag menar.

Resultatet påminner om en slags ljus – och mörkertavla ovanför den riktiga tavlan, till stora delar osynlig för betraktaren som mestadels bara anar den. Den här ”ljustavlan” måste förstås integreras och kompletteras ihop med de underliggande elementen. Vissa ytor kräver att man arbetar extra med tonerna, liksom är uppmärksam på sådant som exponering, motljus osv i flera lager och direkt för tonerna. Samt förstås att många ytor har kanter och hål som förändrar hur ljuset framträder.

Källan till ljuset är något som är synligt i själva bilden – det är den skuggade solen som skymtar fram genom de tjocka molnlagren. Den lyser upp delar av skyn och skapar den starka kontrasten av ljus och skugga redan uppe på himlen.

Samtidigt som solljuset är synligt mot den mörkare delen av bakgrunden som knippen av strålar, förs den här ”stråleffekten” sedan vidare ner på objekten under. Det kan exemplifieras av Yakanes sandjak, krigsflaggan, vars många veck och oregelbundna form ger många tillfällen för ljuset att belysa, skugga och stråla igenom, samtidigt som själva den text som utgör dess design (varom mer i ett tidigare inlägg) framstår som ömsom blankare eller mörkare beroende på dess relation till ljuskällorna.

En annan effekt av ljuset kan ses på silâhtarerna – Kiralatets, Yakanes hemlands, krigare som kommer till hans undsättning i bakgrunden. För att trycka på deras blanka, polerade vapen och rustningar som gnistrar i solen tog jag till en linsöverstrålningseffekt, som skapar svagt färgade ljusexplosioner ovanpå det ditmålade blänket och återskenet från det myckna stålet badat av solens strålar.

Men snygga ljuspelare och bling åsido är den främsta sökta effekten av ljussättningen trots allt framhävandet av ytornas textur och volym. Det här blir som mest tydligt när man tittar på den del av tavlan som ägnades mest detaljarbete – frontfiguren Yakane. Linjerna på hans ansikte, hår och händer, designen för hans rustnings snirklande utsmyckning framträder mycket klarare med en noggrann ljussättning. Vissa effekter var oväntade även för mig. Yakane är delvis gråhårig, med många vita strån i sin ursprungligen nattsvarta man (som förstås målades dit, strå för strå…). När jag började måla på ljuset som strilade genom öppningar och hål i flaggan på det, så lystes det vita upp som av en halo-effekt… det var helt otippat.

En annan sak som förhoppningsvis framgår av kontrasterna mellan Yakanes skuggade och ljusa partier är att rätt ljus också ger en bättre känsla av volym, att saker rundar sig och vrider sig bort respektive mot betraktaren.

När man tar ett steg tillbaka på bildens större helhet så blir detta, parat med att man försöker vara konsekvent med var skuggor och mörka partier hamnar, ett sätt att öka känslan av djup i bilden. Belysningen stärker på så sätt intrycket av att olika delar av bilden befinner sig på olika plan. Detta framgår förhoppningsvis när man t.ex. studerar hur ljuset faller på de många figurerna runt Yakane, de olyckliga tudjuterna.

Med ljus och mörker så genomtröskade som jag mäktade med, kunde till slut punkten nås där man kunde säga – nu är den färdig?

Blir man någonsin det, färdig?

Nej förstås. Det finns alltid mer man kan göra. När jag idag ser bilden i uppförstoring vrider det sig i mig av de hundratals olika fel och slarvigheter som jag kunde åtgärda, om bara tiden och livet vore oändliga, och min kunskap och färdighet fullkomlig… Jag vet redan att jag kommer att få ett ”återfall” – sådana här lärorika projekt blir som ett bruk, ett rus som sitter kvar i ens kropp, och jag har redan en idé som gnager i mig som jag bara känner att jag måste testa… Men för den här gången, inte för min egen skull utan för den, för vilken denna målning kom till, var jag tvungen att sätta stopp.

 För dig Björn.

——————————————————-

Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”

Föregående:

← (del 6) ”…Montering & Målning”