En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…

Apropå att forskare på Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering kom jag att fundera lite på det här med bruket av fotoredigeringstekniker i offentligheten. Men det finsn förstås också numera ett växande privat bruk av fotoredigering. Redan här kan vi se att program som Photoshop verkar i en demokratiserande riktning.

I förra inlägget togs dels olika former av politiskt och religiöst men framför altl kommersiellt bruk av ”photosoppande” upp, och de risker och baksidor för synen på en realistisk människosyn och även synen på skönhet som ligger på lur.

Det är dock värt att notera, för de purister som menar att all efterbehandling av bilder är anatema, att en sådan syn på saken kan tappa kontakten med vad som är syftet med bilder. Om vi bortser från sådan förvrängning som sker av direkt kommersiella eller ideologiska motiv så kvarstår faktum att många vill att bilder tagna med kamera skall spegla hur det avbildade faktist ser ut vid ett givet tillfälle.

Men en kamera är inte ett öga, utan en apparat som arbetar med helt andra mekanismer och dessutom saknar de filter som vi själva har i form av hjärnfunktioner som styr fokus och uppmärksamhet. Ett foto, det vet alla som t.ex.tagit bilder i dåligt ljus,  kan i själva verket ge en väldigt dålig representation av hur något ser ut, om måttet på att ”se ut” är vad det mänskliga ögat skulle uppfatta. I de här fallen kan man hävda att viss efterbearbetning i själva verket kan vara ett sätt att överkomma begränsningarna i mekanismen och visa mer ”verklighetstroget” hur någon verkligen ser ut.

Ett privat exempel kan illustrera detta. En välkänd effekt av fotoblixt i mörker är de sk ”rödögonen” – blixtens ljus gör att vi ser rätt in, genom ögat och ser de blodådror som ligger bakom ögat som en rödfärgning av iris. Helt vanliga kameror har länge haft olika funktioner som försöker komma till tals med denna effekt, som får envar fotograferat objekt att se ut som en vampyr. Men det är inte allt. Ett foto taget i skumt ljus, med fotoblixt, gör som regel de stackars avbildade mycket blekare än de skulle framstå för våra ögon i samma situation. Här kan efterbearbetning av färgerna med Photoshop tjäna för att återställa de färger som vi skulle se om vi stått i samma rum vid tillfället då fotot togs. Jämför exemplet ovan och nedan, på två fina sötnosar som fotobehandlades lite för att inte se ut som de rödögda lik som kameran ville få det till. 

Skisser busdraken före av ”tvättning” av koldamm

 

Steg för Steg färgläggning Joel & Draken

Photoshop har dock vidare inplikationer än så. Förutom det enkla sträckande och ljusbearbetningen av enstaka bilder frestar den också med möjligheten att skapa sammansatta bilder som inte finns i enad, fysisk form, och foga ihop dem till en enhet. Men frågan är om man kan referera till det som bildmanipulation – snarare är det ett konstgrepp, eller en egen framställningsform inom bildskapandet. Min tavla till den fina Felicia ovan var en tidig sådan, sammansatt av dussintals olika objekt och teckningar som sedan färgmålades ”för hand” i Photoshop med hjälp av dess penselfunktioner.

Steg-för-steg färglager för Jake the Dragonslayer

Numera gör jag rutinmässigt ymnigt bruk av Photoshop som målnings- och sammansättningsverktyg. Serien av bilder på temat ”drake + pojke” med de coola killarna Joel ”den Unge” och Jakob ”Jake the Dragonslayer” är några senare exempel, som också visar på en speciella teknik som används – här kan man verkligen tala om en egen framställningsform för bildalster, med sina egna unika villkor.

Naturligtvis finns en gråzon även där. Photoshop kan användas för att ”rätta till” även sådana bilder i efterhand, och även här kan frågor ställas om autenticitet . Ett eget exempel är en tuschteckning, där jag efter att bilden färdigställts och monterats upptäckte en miss. Det handlade om vindriktningen, och vartåt gräset borde vaja. Notera att den i ursprungsbilden verkar blåsa åt motsatt håll som Yakanes kappa – det går ju inte.

Vind blåser mantel & gräs åt fel håll

Den bilden var redan från början ett collage av flera teckningar (se inlägget Yakane & en Claymore ), så att gå tillbaka och vända på gräset kändes inte som att sträcka sig speciellt långt.

Här kom åter syftet med bilden, att illustrera en viss händelse stiliserat men ändå trovärdigt, att stå över min egen privata bestämning av att den i en mening var ”färdig”. Och om man vill rätta till något som snett gräs, vad skulle hindra att man rätar till en sned näsa? Lustigt nog är det få som funderar i termer av ”fusk” i de lägena – antagligen för att ritade bilder inte har samma nimbus av att representera en slags ”genuin” verklighet som fotografier.

Det finns inga enkla svar. Som så mycket annat är photoshoppande eller efterbearbetning av bilder något som är neutralt i sig, och gör sig bäst i en sansad och medveten skala. Avarterna avslöjas enklast genom att vederbörande oftast inte vill stå för vad de gör eller mumlar bak grumliga skäl. Då bör man dra öronen åt sig, precis som alltid är fallet när ny teknik missbrukas eller vulgariseras. Den ungdoms- och smalhetshets som pågår överallt, alltmer uppstagat i det tysta med Photoshops hjälp är ett exempel på det senare – om man öppet gick ut och sade att ”vi är inte intresserade av våra fotoobjekt annat än som föremål för att få dem att se ut som anorektiska plastlik” skulle man inte få ta många bilder. Så man mörkar.

Men så länge det finns ett verkligt omdöme bakom, och syftet med vad som eftersöks utsägs klart, är  det meningslöst och också ofruktbart att oja sig kategoriskt över vad som trots allt är ett språng framåt för möjligheterna att skapa nya och intressanta visioner. Photoshop är här för att stanna, och i var mans händer. Använt med måtta och hederligt är den ett fruktbart redskap.

←Se föregående inlägg ”[…] lite tankar om Photoshop 1”