Vad mer kan man begära av en Julfilm…än galna mordiska småvättar, söta små pälstroll (nåja), flygande rullstolar, tomtar i motorn, massakrer i biografer, slem och en småstad som sprängs i bitar?

Tja, det räcker i alla fall för att även en julskeptiker som undertecknad tar pepparkakorna och glöggen och bänkar sig för en nostalgitripp till 1984…

GREMLINS

Den ultimata julfilmen! Det startar lyckligt, den virrige men sympatiske uppfinnarpappan får en söt men lite mysko… tja vad är det för något? att ta hem till sin son så här precis innan julafton. Bara att det är ingen lycklig julfilm det här…

För trots sin gulliga fluffighet minns vi i alla fall, även om ingen i filmen gör det, vad den mystiske orientalen har sagt om den lille Mogwai – den får inte utsättas för starkt ljus, absolut inte för vatten och under inga omständigheter matas efter midnatt…

Men självklart är detta det första som händer, och snart har de söta små pälstrollen förvandlats till gröna små vätteliknande monster, och sedan förbytts julfriden i småsstaden till ett trolligt inferno….

http://www.youtube.com/watch?v=h24CFZqSEAA

När Gremlins kom var den en rätt skojfrisk drift med gulligheten och det vanliga julfirandet. Det var inte helt vanligt att blanda ganska våldsam och lite skräckis-aktig handling med en masspublikfilm om Julen på den tiden, och det kändes lite fräsch av den orsaken – tillsammans förstås med de för den tiden mycket välgjorda dockorna och effekterna. På samma sätt som senare ”Jurassic park – The Lost World”, med en tyrannosaurus som härjar i förorten eller katastroffilmer där ikoniska byggnader eller städer förintas, finns det ett ikonoklastiskt drag i den Steven Spielberg-producerade filmen.

Här är det julen, den söta hemtrevliga småstaden, julsånger och folks föregivet goda vilja som får sig en välbehövlig känga, och det i skepnad av små troll som agerar som en slags gröna små bushuliganer och vänder allt upp och ner. Det er upphov till flera minnesvärda scener, som när trollen sjunger julvisor för trakten rika kärring innan de skjuter iväg henne med hennes egen rullstol, eller när hemmafrumammans kök förvandlas till ett slagfält – med bruk av alla teknikens under tar dock hemmafrun hämnd på de som besudlar hennes kök!

Det här är dock ingen rebellisk eller verkligt hädisk film – mer av ett studentikost hyss, en som löper parallellt med ett pushande av konsumtion på overdrive – figurerna i filmen är från början gjorda att passa som leksaksmerchandise, och även i själva filmen finns det en slags överdrivet vältrande i den amerikanska konsumtionskulturen, med prylar överallt i själva handlingen, och en jakt i en leksaksaffär som är som en fantasi om alla våldsamma saker man skulle vilja göra där om man fick härja fritt…

Man kan om man vill, här lägga märke till en intressant tidens tecken – här kan man redan ana det som skulle komma att bli grunden för den amerikanska ekonomins kännetecken, att man inte är ett land av framstående tillverkning längre – det gnälls i filmen påtagligt på utländska bilar och produkter. På den tiden var det Japan som hade blivit ett hot, som överträffade USA som tillverkningsland – nu är det som bekant Kina som spökar.

Gremlinsarna är själva en form av orientaler för övrigt – fast när de blir ”onda” så får de mer drag av en slags anarkistiska huliganer än något annat. Deras ledare har en punkig mohikanfrisyr – vad annars? Omkvädet blir ändå på något sätt att Gremlinsarna representerar det främmande, den stora världen som ringlat sig in i den lilla ombonade småstaden och där orsakar kaos. Och just Julen, denna påklistrat gulliga tid, lyfter fram förödelsen extra mycket – och ger också tillfälle till lite roliga driftscener när allt ställs på ända.

Jag diggade ”Gremlins” när den kom, och den håller faktiskt än – nu mer som lätt daterad klassiker, men ändå, klart roligare än det mesta man kan se på julafton och som man också sett 147 gånger förr.

Som Julfilm - Bra

Se mot om filmen i http://www.imdb.com/title/tt0087363/

***************************************

Andra sevärda julfilmer:

”Bad Santa”, med Billy Bob Thornton som lysande nersupen sociopat-tomte

och ”Love, Actually”, den kanske ultimata romantiska komedin med mest av allt, mot en Julfond