Hehe, tja min poäng, med hänsyftning på Al-Andalus, är att ”vi” inte skulle vara Vi om inte just överföringen och förståelsen av antikens djupare kunskaper ägt rum, vilket till stor del skedde via al-Andalus, som var centrum för översättningar och klärläggande av texter från gammal grekiska till arabiska och senare latin. Det där är en bit av historien som ofta glöms bort, och som få är medvetna om. Utan Aristoteles et ales, ingen skolastik, ingen renässans, och inget modernt Västerland. Al-Andalus var den arabiska intellektualismens sista flämtande hurra efter att lågan kvävts i det fordom så lysande Bagdad. Om våra arabiska vänner kunde samla sig till en ny sådan storhetstid av lärdom, kunskap och tankeutbyte vore mycket vunnet, för oss och hela mänskligheten. Och själv är jag inte så intresserad av att vara herre på täppan av något för sakens egen skull. Vill vi ligga i framkant och fortsätta utveckla vår civilisation? Då är det bäst att vi gör oss förtjänta av det, genom framsteg vetenskap och samhälleliga innovationer. Europa skulle kunna göra det. Frågan är om vi istället vill stänga in oss i upphöjd dekadens medan resten av världen och dess främsta hjärnor, driftiga människor och aktiva och engagerade medborgare söker sin lycka där ute istället. Annars kan det gå för oss som Islam, som astrofysikern Neil deGrasse Tyson berättar om i en del av en mycket bra föreläsning från Beyond Belief-serien om religion och vetenskap.

hela föreläsningen är väl värd att ses,

GillaGilla

Tur att man är vältalig iaf 😉 Men du har förstås rätt. Imperialismens historia är en deprimerande räcka sådana storys. Men vem hejar man på? Jag tillhör de som gääärna sett att truganinni kunnat stoppa bajonetterna upp i Engelsmännens bakar…
Och för att fortsätta på Al-Andalus, där behöver man ju inte ens föreställa sig engelsmän. Det räcker gott med de kristna i norra Spaniens 4, sedermera 2 största kungadömen. De var inte på något sätt likvärdiga den södra delen av halvöns civilisation, utom på en punkt – de var mycket bättre på ihållande våldsanvändning och erövring. Så under mer än 500 år så bygger Kastilianarna och Katalan-Argonensarna i norr upp hela samhällsordningar optimerade för att mindre krigiska band av brutala lantisar med prästskallar i släptåg (norra Spanien hade inget som ens tillnärmelsevis liknade södra Spaniens metropoler och irrigationsanläggningar) skall kunna erövra områden och underkuva en majoritetsbefolkning med annat språk (arabiska) och tro (islam).
Och 1492, just när man slutligen vunnit, så öppnar sig som av en lycklig händelse ännu en enorm horisont för erövringar, bålbränning och roffande via svärdsspetsen för de här dårarna som var världsmästare på just sådant. Amerika. Så kunde allt snurra vidare och slaktandet stegras, och kolonialismens era ta sin början. Man måste dock akta sig för snyftstorys. Min sympati för Al-Andalus är inte blint för de problem som den civilisationen också hade. Som deras endemiska problem att samla sig kring en konsekvent centralmakt. Delvis som en följd av den muslimska arvsrätten delades rikena upp i mindre delar mellan arvingarna och de s.k. Ta’ifa-(del) kungadömena uppstod. Liksom att spanjornas framfart inte gör att jag gråter särdeles mycket över den Aztekiska prästerliga aristokratin och deras 10 000 människooffer per år till Den befjädrade Ormen Quetzalquatl och Solguden Huitzilipochtli… Världen kan vara en brutal plats ibland.
Och därför, för att återknyta, bör man inte gråta för en utsugartyrann som Khadaffis störtande, även om jag som sagt är för domstolar över lynchning. Och att de nya regeringar som etableras i nordafrika blir benigna snarare än hot mot oss beror till stor del på hur vi själva handlar. Är vi korkat godtrogna eller fegt principlösa så kan visst det skapa rum för islamistiskt anstucken populism och i slutändan teokrater. Det vore för dumt. Men jag anser att man bör fokusera och verka aktivt för möjligheterna, och engagera oss konstruktivt. Som man gjort i Europeiska Unionen och dess expansion, som trots sina nuvarande problem är en enorm framgångssaga sett i ett längre perspektiv av Europeisk historia.

GillaGilla

Men vem tror att en diktator behöver vara ”dum” eller ”otrevlig” eller till och med osympatisk? Vem behöver göra tyrannen till monster? Jag gör det inte. De diktatorer och kräk jag listat i flera bloggposter är människor som alla andra. Det är en av orsaken till att jag är för att de skall ställas inför rätta, inte skjutas. Eftersom jag också är mot dödsstraff. Det undantar inte att sådana som säg George Bush, Dick Cheney och säg Henry Kissinger också bör ställas inför rätta. Jag är helt för det också. Ideologi eller nationstillhörighet rör mig inte i ryggen.
Så din kommentar om Kim Jong-il är inget annat än ett jättelikt slag i luften. Jag anser att vissa regimer skall bekämpas, inte för att deras ledare är monster, utan för att de är brottslingar, och hänsynslösa, illegitima makthavare som trampar på mänskliga rättigheter. Därför är det inte att byta ämne att ta upp fallet med Kim Jong-il. Utan en illustration av en kategori. Kategorin diktatorer. EN av vilkas brott det för övrigt är att skrämma sina befolkningar att slavlikt buga sig och prisa sin ledare som står där med torerare, dödsfält och brutala ägg i släptåg. Och att du kallar Kim en ”revolutionär”, det är ett utslag av en slags subtil humor, eller hur? En man som alltså ÄRVT sin post som sitt lands ledare och lurar i sina stackars svältande undersåtar att han är en sorts halvgud, det är en ”revolutionär”? Herrejösses, då har ordet revolution fått en ganska orwellsk karaktär…
Så vilken del av inlägget är stolligt? Den där jag kritiserar att man dödade en diktator? Den där jag försvarar folkets rätt att göra sig av med sin diktator, och vår och andra länders skyldighet att stoppa massakrer? Verkligen? Stolligt? Vad betyder det ordet för dig? Jag har definierat mina termer, exempelvis i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/.
Och allt det där som du radar upp om galler är effekten av en skräck som du gjorde bäst i att kasta av , och istället koncentrera på att verka för säg, en bättre poliskår, och bättre sociala anordningar för att fånga upp kriminalitet innan den briserar. Jag bor mitt i Stockholm, jobbar på nätterna och rör mig i de mest belastade miljöerna. Jag har levt i fattigdom, jag vet vad det innebär att inte kunna betala en elräkning. Det skulle aldrig slå mig att kräva att bli inkapslad i betong som ett svar på det. Vad skulle en mur göra för skillnad? Tror du inte det finns brottslighet i slutna länder, där ingen kan komma in eller ut? Du bör skärskåda dina motiv för att kräva sådant, och vad de automatiskt kommer att innebära, och säga om vilka vi är. Nej en mur är inget alternativ till något, utom för den agorafobiske och auktoritärt anstuckne. Och det kommer aldrig att byggas, det är under vår värdighet, vi som vill leva i ett fritt land och inte är rädda för vår egen skugga. Det är sanslöst att man ens skall behöva säga det.

GillaGilla