Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)


I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.

Gina Torres

Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.

Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.

Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.

I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.

Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.

Leonor Varela

TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra”  från 1999  En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm.  En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar.

En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål. 

Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.

Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.

Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.

”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/). 

Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.

Några stillbilder från ”Cleopatra”

Monica Bellucci

Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.

Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)

Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men  allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.

Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.

Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.

Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.

Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.

Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.

 Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra

Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”


 

Lindsey Marshal

Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”.  Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.

Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.

Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.

Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när  kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.

Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”

http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0

Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär.  Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).

Till skillnad från t.ex.  Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock  inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.

Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”

Kim Kardashian

I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.

Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).

Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.

Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.

Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.

*******************

Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.

Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.

←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”

 

———————————————–

Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.

Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)

TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.

Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,

Slutligen en liten uppdatering.

I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se

Om thefeatheredsnake

Educator hooked on history, art & writing

Publicerat på 5 oktober, 2011, i Affisch / Poster Art, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Historia /History, Kändisar /Celebrities, Kläder /Clothes, Om Kultur /Cultural Studies, Pris och lov för de Skönaste, Serier /Comics, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance, Uncategorized och märkt , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken. 11 kommentarer.

  1. ju färre fruntimmer ju bättre

    Gilla

  2. Intressanta fakta och populärkulturella genomgångar av Kleopatra, men jag tror att du har glömt (eller kanske inte varit medveten om) följande film om Kleo ifrån sent 1950- eller tidigt 1960-tal, nämligen ”A Queen for Caesar” med Pascale Petit i huvudrollen…se nedanstående länk för trailer:

    Vad tror och tycker du om den?

    Gillad av 1 person

    • Hahaha! OCh så undras det om varför Togafilmer har ett något skamfilat rykte…
      Skämt åsido, tack så mycket för tipset där. ”A Queen for Caesar” var en ny bekantskap för mig, jag var helt ovetande om den där rullen. Som jag någon gång skrivit så växte ju under en tid periodfilmer med antikt tema ut till en hel genre, särskilt populär i Italien verkar det som. ”A Queen…” verkar av trailern att döma ha fötterna någonstans mellan mastodontrullen och något mer modesta s.k. peplum-filmen. Den skulle jag iaf definitivt ha nämnt i min uppräkning – dock hade den antagligen inte (och nu utgår jag bara från vad som framgår av trailern) fått bilda en egen illustration av olika karaktäristiska Kleopatror, helt enkelt för att Pascale Petits porträttering verkar innehålla flera av de element som de filmer jag tog upp framhäver mer renodlat.

      Gilla

  3. Hej igen! Här kommer lite appendix till min förra kommentar (se ovan): Eftersom de flesta (eller alla) Kleopatra-filmatiseringar/skildringar som du tar upp härrör ifrån Väst (Hollywood eller europeisk filmindustri), så tänkte jag bidra med ett musikalklipp ifrån Bollywood (nordindisk filmindustri) där en redlöst berusad kille fantiserar om sin flickvän i diverse historiska sammanhang, varav den sista sekvensen torde vara av intresse i sammanhanget (filmen är ifrån tidigt 1960-tal):

    Vad tycker du om tjejen som bl a får gestalta en slags Kleopatra-fantasi? Jag tycker t o m att hon liknar den historiska Kleopatras byster och myntbilder lite mer än många andra västerländska Kleo-skådisar.

    Gillad av 1 person

    • Tack för ännu en intressant variant!
      Det är helt sant att Kleopatra-figuren främst skildrats av västerländska, framför allt Anglosaxiska filmer – det är ju främst ett tecken på var det kulturella och finansiella kapitalet legat. Men det finns förstås vissa mer djuplodande skäl. En viktig anledning att Kleopatra blev en sådan ikonisk figur är t.ex. att hennes öde och historia är så intimt sammantvinnat med det Romerska Rikets – som ju det senare Västerlandet ständigt vill ta upp som ”sin” historia och spegla sig i. Jag berör delvis det där när jag ju påpekar att Kleopatror tenderat att se väldigt WASP-iga ut i både film och bildkonst från USA före avvecklingen av studiosystemet, dvs 7o-talet.
      Nu fick jag iofs inte intrycket att Bollywood-klippet försöker att skildra någon slags gestaltning av Kleopatra som sådan, snarare ”Kleopatra-företeelsen” med en avgudad kvinna… och noterar att t.ex. att en vision av Romeo-och-Julia-tropen föregår den. Det hela är ju snubbens fantasi. Fast jag skulle nog hålla med om att den indiska puddingen iaf lär vara mer lik Kleopatra som hon kunde sett ut än smånästa nymfer som Vivien Leigh eller för den delen Pascale Petit som du ju själv visade på…
      Som påtalats var ju Kleopatra mer än något annat – Grek. Makedonier, närmare sagt (Såvida inte hon var resultatet av något vänsterprassel, vilket väl inte får anses uteslutet för någon före DNA-testens tidevarv…). Sålunda torde hon sett, tja grekisk ut. Vad det nu är. Stacy Schiff tar i sin bok ”Kleopatra” upp många av de mest ”autentiska” avbildningarna från samtiden eller strax därefter. Samtliga har sina pros and cons – framför allt missar man gärna att de alla visar henne som mycket Äldre och mer matrona-lik än hon var vid tillfällena. Det är en ofta förbisedd poäng, som historiker av facket men inte många andra tar in, att trots att antik medelhavsskulptur och bildkonst till skillnad från perioderna före och efter var Kapabla till realistisk återgivning, betyder inte det att deras porträttering var mer ”autentisk” än säg, dagens Photoshoppade bilder på kändisar och modeller. Vad vi kan vet om Kleopatras look är som allt annat som vi har från tiden, endast ungefärligt. Vi har goda skäl att anta hennes härkomst, vi vet att hon var en småväxt person av ögonvittnen, vi vet något om tidens frisyr-och kosmetikkonst. Sedan är det dimmigt.
      Själv föredrar jag att tänka mig Kleopatra lite olika beroende på omständigheterna. För en mer realistisk, inkännande idé om henne som inte stannar vid hennes påstådda utseende och charm funkar en slags mer mediterrean variant på Lindsey Marshals porträtt väl. För Kleopatra som Gudinnan Isis i människohamn, är Monica Bellucci nog inte möjlig att övertrumfa. Och för erotiska fantasier… är fältet fritt 😉

      Gilla

  4. Tack för ditt svar och dina åsikter. Detta är verkligen ett fascinerande ämne som tål att granskas ur alla vrår och vinklar. När det gäller icke-västerländska mediaskildringar av Kleo, så kan jag passa på att komma med (ännu) ett tips, nämligen följande egyptisk-syriska (samproduktion) såpa/TV-serie, som gjordes runt år 2010 (se nedan):

    Tyvärr kunde jag inte hitta någon länk med engelsk textning, men det arabiska originalspråket låter lite roligt i munnen på, säg, antika romare och greker o andra…tycker dock att de har gjort en råmiss vid castingen av skådisen som spelar Julius Caesar, men det är kul att Egypten har börjat göra dramatiseringar av sina egna historiska personligheter som Kleo efter över 2000 år…cirkeln är sluten, kan man säga!

    Ha det och tack för en intressant blogg/webbsajt som tar upp lite av livets väsentliga frågor!

    Gilla

    • Tack själv för utmärkt feedback! Den där serien med Kleopatra på Arabiska ser ju högintressant ut trots sina klara såpa-drag, men det är ju något av en komplicerad fråga inom många muslimska länder, just relationen till den antika, för-muslimska perioden. För just egypterna är det där extra kitsligt – de är ju mest kända, internationellt, för den tidsperioden samtidigt som den tenderat att beskrivas i nästan uteslutande negativa termer inom den religiösa diskursen. Knepigt, och det har lett till att man knappast excellerat i seriösa, mer djuplodande framställningar av antika förhållanden.
      Apropå språket – du har rätt, att alla pratar arabiska känns lite lustigt… Men å andra sidan, i sammanhanget varken mer eller mindre koko iofs än att folk pratar engelska i amerikanska filmer & serier. Nu är detta en detalj, som väl kan förlåtas I själva verket skulle man redan med den intressanta detaljen att låta vanliga egypter prata, säg koptiska, och låta Kleopatra, romarna och alla andra makthavare prata arabiska eller engelska eller ngt annat modernt språk som ersättning för den Grekiska som var gängse i östra medelhavet och Kleopatras första språk, vara närmare verkliga förhållanden än de flesta gestaltningar. Jaja, man kan ju drömma
      Jag kom att tänka på en annan film där språkdetaljen verkar på ett liknande sätt, om än mer begränsat – den turkiska rullen ”1453 – Erövraren” om Konstantinopels fall. Där förutom turkarna även greker och latinare stämmer in i de altaiska tonerna… En turkiskpratande påve låter ju lite skönt, men så blir det ju förstås mer och mer vartefter andra länders filmindustrier börjar sticka upp. Se nedan

      Fetih 143

      Gilla

  5. Kul och maffig trailer…verkar vara värsta episka filmen – tack för tipset! Du har rätt i din bedömning om språk på film; it´s all in the language of the beholder, som man kan sammanfatta det! Ha det så najs så tackar jag för mig, för denna gång!

    Gilla

  6. Hej och God Fortsättning!

    Råkade surfa förbi och upptäckte att Bollywoodlänken i mitt tidigare inlägg har slutat att funka, så här kommer en ny länk med samma temainnehåll, som, dessutom, har engelsk textning på mellansnacket:

    Ville bara komplettera tråden som ”vän av ordning”.

    Gillad av 1 person

  1. Ping: Chainmail Bikinis – höjden av allt “tacky” och annan vulgaritet « Hedniska Tankar

KOMMENTARER TILL INLÄGGET