Mördaren i Norge 2 – Om Extremism som Orientering för Stollen


Anders Behring Breivik, den norske terroristen med över 90 liv på sitt samvete, är inte färdig med oss. Rapporterna om hans uppträdande under hans första dag inför rätta tyder på att han fortsätter att agera enligt sin ”plan”, som han lagt upp under flera år. Den visar också på hans medvetna extremism.

(se tidigare inlägg om Mördaren i Norge: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/ och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)

Här har tidigare pekats på att även om Anders Breivik är en avvikande typ så är han ingen Galning. Snarare kan han klassas som en Stolle, en person med en inkrökt och enkelspårig verklighetssyn som desvärre inte är helt ovanlig. Men stollighet räcker förstås inte.

Den andra av de avgörande faktorerna bakom storskaliga och våldsamma dåd av Anders Breiviks typ, är rätt lätt att få syn på – att han är en extremist. Hans världsåskådning är ju uppenbart radikal, och lösgör sig från normerna för inte bara politisk diskurs utan för vanliga sociala normer överhuvudtaget.

Många hakar dock upp sig här, och fäster sig vid enskilda inslag i extremisternas idéer. Men det finns extremister av alla schatteringar: extrema xenofober, vänsterextremister, fascister, miljövänner, fundamentalister, extrema antifascister, extrema liberaler… Det här är inte att säga att alla ideologier lämpar sig lika väl för extremism. Vissa tankemönster lånar sig lite lättare, de har s.a.s. byggt in en beredvillighet att acceptera och inkorporera extremism i sina trossatser. Men de flesta bredare idétraditioner, vare sig de är religioner eller politiska åskådningar, har en kanon som är tillräckligt vid för att rymma en bredd av impulser, där den som vill kan hitta bördig mark för extremistiska varianter. Sålunda stödjer sig kristna eller muslimska extremister på samma bibel eller koran som deras djupt fredliga och solidariska trosfränder. För den som vill vara extrem kan en ideologi alltid böjas, låt vara att vissa budskap måste bändas lite mer på för att bli brukbara för extremism.

Det som är extremismens kärnegenskap är att det handlar mindre om vad man tror på, utan hur man tror på det, och de slutsatser man drar om relationen till konkret handling. Extremister, vare sig de är Djurens Befrielsefront, AFA, Vit Makt-grupper, religiösa extremister, vänsterextremister eller något annat, är radikala aktivister – de går från ord till aktioner. Och aktionerna kännetecknas av att vara drastiska och ha starka destruktiva drag, de är riktade mot något, snarare än för. Den här tendensen till antipati, till hat mot motståndarna som inte sällan etiketteras som ”förrädare” eller ”ohyra” kännetecknar extremism som slår över i våld.

Extremism är ett fenomen på randen mellan det privata och det sociala – den lever av en växelverkan mellan individer som av egna anledningar dras till extrema medel, samtidigt som den ger dem en grupp av likasinnade att ty sig till, inte sällan förenade av ett upplevt hot från en annan grupp som man motsätter sig. De annars isolerade extremisterna finner alltså näring i varandras bekräftelse, liksom i att ha en gemensam fiende att rikta sina frustrationer och sitt hat mot. Det gör dem oftast beroende av att någon auktoritetsfigur eller bredare rörelse tar upp eller framför delar av deras tankegods, vilket ger dem legitimitet och känslan av att representera en bredare ”sak”, som nationen, rasen eller klassen eller tron. Det här samspelet är anledningen till att man bör vara vaksam på grupper som Sverigedemokraterna, apologeter för salafister eller i en annan era de många vänstersekter som spred sina grumliga idéer i samhället. De kanske inte själva planterar bomber eller skjuter av folk. Men de utgör ”överjaget” för att uttrycka sig freudianskt, toppen på isberget för extremistiska tendenser, och rationaliserar och ger eldunderstöd till de grupper eller individer som är beredda att ta budskapet hela vägen.

Den högerextrema miljön är ett paradexempel av denna sorts struktur. Till och med en på ytan skojfrisk rörelse som Ny Demokrati kan fylla den ursäktande funktionen – exemplet med John Ausonius, ”lasermannen” på 90-talet bär syn för sägen. Den tilltalagande öppna främlingsfientligheten i samhället, vars banérförare var de två pajasarna Ian och Bert, gav enligt hans egen utsago honom stöd i hans tanke på att ”något måste göras”. Han visste att det fanns andra grupper som tog det hela längre, den då verksamma VAM-rörelsen  var ett exempel, liksom den tidens Sverigedemokrater som var mer öppet rasistiska. Så kan den ensamme krigaren eller den lilla extremgruppen göra sig till talesmän för ett större intresse. Det är för övrigt detta att deras dåd har en publik, samhällstillvänd sida, som skiljer dem från seriemördarens privata våldsgärningar. Här kan vi se faran för hela samhället av att extremistiska tendenser tillåts breda ut sig eller i vissa fall, Nazityskland är det klassiska exemplet, dominera samhällsordningen.

Samtidigt är extremister, speciellt våldsamma sådana, förstås alltid i en mening randfigurer – deras drastiska attityd fungerar inte väl i det vidare samhället. Isolering kan ibland vara själva skälet till att de antar en extremistisk syn.

Men det är viktigt att notera att i ett samhälle som präglas av andra, mer positiva idéer är de flesta extremister faktiskt inte våldsamma, i alla fall inte oftast. Många rasister, bolsjeviker, miljötomtar eller fundamentalister samlas i sina lokaler varje vecka för att mumla till varandra om samhällets förfall och den rena trons eller klasskampens eller raskrigets förträfflighet. De kan utföra aktioner av olika typ. Men så länge de inte stollar ur, så länge deras extrema ideologi behåller band till verkligheten, och de själva någon form av koppling till positiva sociala normer, blir de inte terrorister. Den som måste hämta barn på dagis, umgås med sin flickvän eller hälsa på sin gamla mamma kan ha radikala idéer både enskilt och i grupp, utan att massakrera sina medmänniskor.

Här har tidigare nämts filmen ”Three Kings”, som förvisso är en komedi men som visar på många aspekter av extremistfenomenet. Där kan man se skillnaden mellan de våldsbenägna amatörterroristerna och den djupt fundamentalistiske men trots allt fredlige brodern till en av attentatsmännen som förvisso låser in sin fru i skrubben när andra män är i huset men aldrig skulle dra på sig bombbältet. Det krävs ännu en ingrediens, nämligen att hat och våld görs till viktiga och bärande delar av den extremistiska praktiken för att portarna verkligen skall öppnas för massakrer av Ander Behring Breiviks typ.

Om stollighten ger den intellektuella grunden, extremism kanaliserar det privata gentemot det sociala så är den känslomässiga och tredje avgörande faktorn bakom dåd sådana som Norgemördarens den hatiska och våldsamma fantasin, som skall vidröras i nästa del av Mördaren i Norge.

Föregående Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/

Nästa Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

———————————————

Se DN om Högerextremism i Sverige http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-nazistretorik-liknar-breiviks och http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dilsa-demirbag-sten-nar-ett-samhalle-star-och-vager

SvD om extremismens spiral, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-orka-se-det-intraffade-i-sitt-sammanhang_6344008.svd och http://www.svd.se/nyheter/utrikes/attentaten-liknar-inget-annat_6343784.svd,

Sveriges Radio hade en mängd inslag om spridningen av högerpopulistiska partier tigare i vår, vilka nu fått kulsig aktualitet. Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4273608. Länk till Gunnar Bolins reportage: http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829238&codingformat=.m4a&metafile=asx. Länk till intervju med Lasse Denchik, professor i socialpsykologi (Roskilde Universitet) http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829406&codingformat=.m4a&metafile=asx

Expo benar också ut vexälverkan men också skillnaderna mellan extrema tendenser i allmänhet och terrordåd. http://expo.se/2011/_4194.html

Se också Sydsvenska Dagbladets chatt med Expo om atttentaten. http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516758/Chatta-med-Expo-om-attentaten-i-Norge.html

Se en introduktion om John Ausonius, alias Lasermannen, i http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Ausonius. För en fördjupad bild rekommenderas Gellert Tamas prisade bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. Den finns på adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917037211X), och bokus (http://www.bokus.com/bok/9789170372117/lasermannen-en-berattelse-om-sverige/) och liksom på välsorterade bokhandlar i pocket, ljusbok och andra medier.

Den berömde psykologen Erich Fromm beskrev i portalverket ”Flykten från friheten” om strävan efter hierarki och renhet som drar folk till extrema rörelser. Den finns på bokus – http://www.bokus.com/bok/9789127037076/flykten-fran-friheten/

Hanna Arendt har skrivit väl om samspelet mellan individen och totalitära strukturer – se intro i http://sv.wikipedia.org/wiki/Hannah_Arendt. I den berömda ”Den Banala Ondskan”, som alla bör läsa, visar hon på hur en extrem omgivning kan göra den mest skinntorre och fyrkantige byråkrat till en folkmördare. Den finns översatt på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789171730527/den-banala-ondskan/) och adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171730524)

Om thefeatheredsnake

Educator hooked on history, art & writing

Publicerat på 25 juli, 2011, i Följetonger /Posting Serials, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samhällen Då & Nu och märkt , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken. 18 kommentarer.

  1. ”i en annan era de många vänstersekter som spred sina grumliga idéer i samhället.”

    Vadå i en annan era? Idag har vi såväl vänstersekters (RF, AFA, m.fl) våldsaktiviteter (listade av SÄPO som särskilt hot mot demokratin) och en riksdagspartiledare som uttalat att kommunism måste gå före demokrati.

    Vi har dessutom en statsminister som i valrörelsen 2010 öppet uttalade förståelse för våld mot meningsmotståndare. Man behöver inte leta djupt här hemma, för att inse att steget till Anders Behring Breivik är skrämmande kort.

    Gilla

    • Uppfattat, mittenradikalen, men jag utgick från en lite mer lång horisont än så. Jag syftade främst på 70-talet, då vänstersekternas inflytande över det offentliga samtalet var dimensioner större än nu, då de trots allt förpassats till ett ytterkantsfenomen. Visst sticker de upp trynet ibland, men det är inte tillnärmelsevis i samma utsträckning. De exempel som du nämner är som viskningar jämfört med vänstersekternas inflytande över tanken för 25-30 år sedan. Ledsen, skulle varit klarare. För jag hoppas du inte delar Breivik-analysen att ”marxistiska” idéer breder ut sig i samhället idag, hmmm? Statsministerns uttalande får du informera mig om, det ringer ingen klocka hos mig.

      Gilla

  2. ”Visst sticker de upp trynet ibland, men det är inte tillnärmelsevis i samma utsträckning.”

    Men uppenbarligen tillräckligt för att ge sådana som Breivik näring för sina hämndmotiv mot samhället. Jag har precis läst igenom hans 1500-sidiga skrivelse, och mycket handlar om att hämnas vänstervåld och samhällelig acceptans för våld mot socialkonservativa.

    Reinfeldts uttalande skrivs det om bl.a. här:
    http://galaxybloggen.blogspot.com/2011/07/sager-vi-nej-till-politiskt-vald-nu.html

    Här i original:

    Gilla

    • OOK mittenradikalen, nu skall jag vara mycket klar.
      Ett: Breivik har ingen näring för sina hämndmotiv mot samhället. Han är en våldsam, extremistisk stolle. Inte ett dugg bättre än Usama bin Laden. Även Usama kunde dra upp svepskäl som åtminstone låter plausibla, som att västvärlden stödjer och ser mellan fingrarna med att arabvärlden behärskas av usla despoter. Sedan att hans tänkta samhällsordning skulle vara ännu värre visar bara hur han perverterar ett argument som när andra framför det skulle ha en poäng. Vad har Breivik för motiv? Han lever i ett världens absolut rikaste, mest välmående, demokratiska och socialt högstående länder, enligt alla parametrar som alls låter sig mätas. De olidiga kval som han menar motiverar att man begår ett bestialiskt dåd av den dyp han utfört Existerar inte. Det där snacket är motiverat på ungefär samma nivå som om jag skulle mörda våra landsmän för att jorden är platt. Det är den inte. Punkt.
      Två. Jag har stött på fenomenet ”som Fan läser bibeln” rätt ofta när jag talar med religiöst anstuckna människor. Men det här var intressant variant. INGENSTANS i det där klippet säger Reinfeldt, eller ens antyder, att det är legitimt med våld mot Sverigedemokrater. Det krävs en närmast stollig omtolkning för att få det till det. Vad han säger är, och jag citerar

      ”Jag tycker all form av hot och väld är förkastligt i det svenska samhället och skall beivras.
      Så att jag vill vara tydlig på den punkten. Samtidigt vill jag också påpeka en annan sak.
      Den som driver upp vi-och-de-tänkande och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar
      skall inte vara förvånad,
      när detta i grunden väldigt hatfulla sätt att se på relationen mellan människor också leder till,
      att det blir mer våld, mer hot i det öppna samhället.”

      Det där är närmast en truism. Citatet måste dock ses i sin helhet. Det är inte värdeneutralt – och varför skulle det? Reinfeldt är således motståndare till en retorik som pekar ut grupper av människor som i grunden annorlunda och klandervärda med en slagsida åt att det är främmande människor som får bära den negativa rollen. Det är detta som menas med främlingsfientlighet eller xenofobi.
      När graden av antagonism ökar i samhället riskerar den sammanlagda våldsmängden i samhället att stiga. Reinfeldt menar, och däri har han rätt, att den retorik som xenofoba rörelser som bland annat Sverigedemokraterna står för sätter samhällsgrupper mot varandra på ett sätt som ökar våldsbenägenheten, en våldsbenägenhet som kan träffa vem som helst. Därför skall de inte bli förvånade att när våldsbelägenheten stiger, drabbar den också dem. Det är ett påstående som kommer så nära objektivt som det går i dessa sammanhang. Sverigedemokraterna borde inte vara förvånade, om de inte är dumhuvuden. Många av deras aktiva har själva, ska vi säga… varit i klammeri med rättvisan för hot, våld och trakasserier av meningsmotståndare. Även detta är ovedersägligt.
      Det som verkar klia dig är att Reinfeldt har mage att peka på detta svårinvändingsbara samband i ett läge där Sverigedemokraterna utsattes för våld, vilket han fördömer, men samtidigt använder begrepp som är mindre smickrande för SDs självuppfattning, som ”främlingsfientlig”, och ”hatfyllt sätt att se på relationen mellan människor”. Well sorry om verkligheten skaver, men det är en korrekt beskrivning av den grundbult som underbygger Sverigedemokraternas människosyn. Och sambandet mellan detta och en ökad våldsnivå är väl belagt. Läs lite vetenskaplig litteratur istället för att bara kolla på Youtube-klipp. En av de mest citerade studierna är den uttömmande ”Isolation, Powerlessness and Violence – a Study of Attitudes and Participation in the Watts Riot” av Edward Ransford från 1968 eller varför inte ”Origins of Political Extremism: Mass Violence in the Twentieth Century and Beyond” av Magnus Midlarsky.
      Ledsen – men här är jag inte ense med dig, inte alls. Jag finner Reinfeldts uttalande välavvägt och också, så vitt jag kan se, väl underbyggt av vår kunskap om våldsmekanismer. Och ”våld mot socialkonservativa?”. Ledsen att spräcka din bubbla men det är knappast en hederlig karaktäristik av SD. Socialkonservativa i en svensk kontext är snarare en benämning för Kristdemokraterna. Sverigedemokraterna är ett xenofobt högerparti. Försök lev med, eller försök ändra på det. Men så är det.

      Gilla

  3. Dilsa Demirbag (i DN) är inte trovärdig, även om hon uttrycker sig med stark känsla; det är också en ganska suddig artikel om man tittar närmare på vad hon säger. Hon har under flera år konsekvent vägrat att se hur verbalt våld och grov demonisering av främlingar, idag framför allt muslimer, driver fram direkt fysiskt, blodigt våld och dödande, mjukar upp människors motstånd mot sladdrigt extrem och rasistisk agitation.
    Och Demirbags syn på extremism handlar i grund och botten om att den som inte håller med om vissa *ideér* och paroller per definition är extremist och terrorsympatisör: Vilka dessa paroller är lämnas just idag outsagt men det är naturligtvis de renodlat marknadsliberala, och inställningen att verbala angrepp av vilken kaliber som helst är oproblematiska så länge avsändaren inte sedan själv går ut och skjuter folk.

    Gilla

    • Jag är nog beredd att hålla med dig delvis… men med vissa förbehåll. Dilsa är ibland ganska hårdhänt själv, det är sant. Jag är dock beredd att ge henne lite mer rum som kvinna från en hederskultur vilken gärna (och ohederligt) försöker rättfärdiga sig med (muslimskt) religiösa argument. Så jag förstår hennes korta stubin i de frågorna och när hon dissar i de specifika styckena är jag nog med henne, det är ett som är klart. Det är också viktigt att se att debatt kan och bör vara het och ha starkt kända åsikter utan att detta tolkas som hat eller hets. Det är i själva verket ett av det svenska debattklimatets avigsidor, att det inte finns en väl etablerad tradition av att vara starka meningsmotståndare utan att det implicerar hat eller totalt avståndstagande. Vi bör vara mer beredda att ta och ge mer av verbala angrepp, men med den uttalade överenskommelsen att det finns absoluta gräns, som mot våld, underkännande av varandras människovärde och också okvädningsord. Jag kollar gärna på amerikansk debatt i religionsfrågor, och där är tonläget ofta ett helt annat, delvis under inverkan från den mer uttalade konfrontationstraditionen i angliosaxisk debattkultur. Jag får dock sällan känslan att de hatar varandra mer. Om folk fäste sig lite mer på innebörden i vad som sades, iställer för formen, skulle också mycket vara vunnet. Ta en typ som Åkesson i SD – han är alltid korrekt och framstår som sansad i diskussioner. Tar det bort det frånstötande i hans människosyn, eller hans ohederliga argumentation när han sätts under press? Inte ett dugg.

      Gilla

  4. Jag vet inte vi definierar ordet ”näring” olika. Jag menar att såväl BinLaden som Breivik hämtar sin näring någonstans ifrån. Det gör ”stollar”. Breiviks gick jag in på, BinLadens lämnar jag f.t därhän. Kan en människa som Breivik använda argument som t.ex. att en viss politisk grupp använt våld, och använda det som argument för att hämnas (oavsett på vem det är), så har han givetvis beretts näring. En del i att kunna förhindra sådana här vansinnesdåd i framtiden. måste vara att förstå hur förövarna resonerar. Där har Breivik givit hjälp på vägen, med sin skrivelse.

    Sammanhanget är våldet mot sverigedemokrater, och Reinfeldt uttalar, efter att huvudlöst ha anklagat SD för att sprida hat, att sverigedemokrater inte skall vara förvånade om något händer, underförstått (utan vild tolkning) när de verkar politiskt. Det kan inte bli tydligare och det kan utan vidare tolkas som ett klartecken av vissa grupper att utöva politiskt våld – vilket de gjorde under valrörelsen 2010. Uttalandet är oansvarigt, särskilt när en statsminister yttrar det, och livsfarligt för demokratin.

    Jag är själv företrädare för SD i en kommun, har sett partiet från utsidan och insidan, och borde veta mer om det än vad du gör. Xenofob är man i Sverige om man ifrågasätter invandringspolitiken, och för att vara ”höger” så räcker det att ta avstånd från socialismen. Därav dina stämplar, som verkar vara viktigare för dig än debatten.

    Gilla

    • Patrik.
      Kunde inte bli tydligare? Men jag har för mig att Reinfeldt sa att allt hot och våld är förkastligt i det svenska samhället och skall beivras. Eller var det något jag drömde? Hur gör ni grabbar för att bara strunta i det ledet?

      Med din logik om insikt i SD kan bara islamister i en salafistisk rörelse som känner den från in-och utsidan kritisera dess idéer. Eller påven eller en kardinal avböja all kritik av katolska krykan med att de känner rörelsen ”ut och in”. Ursäkta om jag spräcker dina illusioner men jag hävdar att ni har fel. Det är ett vanligt logiskt felslut som kallas ”argumentet från Auktoritet”. Istället för att argumenterna på riktigt och ge belagda exempel på vilket kosmopolitiskt, framåtsträvande, våldshatande parti genomsyrat av universalistiska idéer om alla människors lika värde och rättigheter ni är, så blåser du upp dig och säger ”JAG vet minsann precis hur SD är”. Yeah right. Om du inte sympatiserar med deras osmakliga sidor ser du det du vill se, och är upprörd att jag har mage att uppfatta hur ni ter er utifrån. Det är inte originellt, det får kritiker alltid höra. Jag tillåter mig att lämna det utan avseende, vilket jag är intill förvissning säker på att du också gör, så fort du vill uttrycka en informerad åsikt om något som du studerar utifrån. Jag tvivlar på att värst många av er har ens tagit sig tid att läsa partiets manifest eller hemsida i sin helhet.

      I Sverige, vårt kära fosterland, har orden oftast en betydelse som går lite utöver vad den som säger det önskar att de menar. Det slår dig inte att jag här använder ordet xenofob genomgående? Det är för att det är just en term med en tämligen exakt betydelse. Om du upprördes av missbruket av ordet ”rasist” skulle jag vara på din sida, det irriterar mig nämligen också. Många SD:are är inte rasister. Men Xenofob betyder att dela in människor i en in- och -utgrupp baserad på härkomst, och att ha en negativ eller i vart fall mer negativ utgångsinställning till utgruppen. SD är ett parti som vilar på xenofoba idéer. Inte enbart, men de finns där. Ingen kunde beklaga det mer än jag, men så är det.

      Samma med Höger. Jag är inte intresserad av vad några vänstergängare kallar andra. Jag utgår från objektiva eller i alla fall mätbara kriterier. Vänster och höger är relativa, inte absoluta begrepp. Som du säkert vet har de sin grund i hur folkförsamlingens grupperingar satt efter franska revolutionen. Varje parlament har sin sammansättning, och vad som är vänster eller höger beror på hur det ser ut där. Ponera att Socialdemokraterna och Vänstern skulle åka ut ur riksdagen. Då skulle Miljöpartiet, och antagligen någon av mittenpartierna som fylde det vakuum som skulle uppstå, bilda vänstern i svensk politik. Innan riksdagen tog paus hade SD såvitt jag vet i 70% av fallen röstat med regeringen, och i de flesta andra fall drivit egna motioner. Det gör dem till ett högerparti i prakiken, oavsett vad dess politrucker har för självbild, och gör det legitimt (se, ett korrekt bruk av ordet) att kalla dem, eller er, det. På samma sätt som jag tar mig friheten att kalla Göran Persson för en burdus översittartyp, för att det är så han agerar, inte som den blyga och timida viol han själv menar sig vara.

      Begrepp är nödvändiga för att kunna bilda några längre resonemang. Jag är städse redo att redovisa för mina begrepp och deras bakomliggande analys, som du ser. Men att gnälla på när någon annan tar sig för att analysera det man gör är typiskt för den som inte kan ta in att det finns andra synpunkter än de egna. Jag står redo att stå för mina åsikter Patrik, som den gör som försökt informera sig innan man tycker, men jag är också beredd att lära mig något och utesluter inte att jag kan ha fel. Och tar uppenbarligen en debatt. Du ser ju att jag tar mig tid att svara, och med argument, inte tillmälen och lösa beskyllningar. Om anklagelsen för stämplar innebär att jag inte kryper runt med antydningar och halvkvädna visor tar jag det som en komplimang. Jag ser en fördel i klarhet, och tror inte att jag sänkt mig till någon form av ad hominem-attack eller ojuste karaktäristik.
      Men så mysig är jag inte att jag kan undvika att vädra ett litet påpekande. ETIKETTER stör dig? Verkligen? En Sverigedemokrat? Du har Aldrig använt dig av svepande generaliseringar, eller pratat om svårbelagda begrepp som ”islamisering” eller ”massinvandring”, eller det närmast skrattretande ”Sverigevänlig” en självsmickrande etikett med udden riktad utåt om det någonsin fanns någon. OM du aldrig tagit sådan uppenbara och tomma just etiketter i din mun eller webtrafik, ja då måste jag erkänna att du skulle ha skuggan av en poäng.

      Gilla

  5. Paulus: Jag har inget emot att människor uttrycker sig med hetta och retoriskt eftertryck i offentlig debatt (och jag håller med om att t ex svensk riksdagsdebatt ofta är dödande platt), men i dagens Sverige, som är nyfrälst på poppig retorik, görs det här ofta på ett sätt som handlar mer om personbild och personangrepp än om att lyfta verkliga argument. Det går hur bra som helst att presentera genomtänkt och slipad argumentering och samtidigt vara passionerad, t o m underhållande, det är så bra debatt – eller bra essäistik – ser ut: titta på BBC:s hardTalk eller reportage där, eller läs Norman Mailer eller Salman Rushdie. Men idag försöker man ofta vinna på den bild man projicerar av sig själv som person (vardagen i sin barndom, sin roll, eller helst av allt vilken grupp man tillhör) än på tyngden av sina argument.

    Jag anser att argument och ”stories” (narrativ) i en offentlig debatt bör låta sig diskuteras åtminstone hyggligt fristående från den person som uttalar dem. Även om *sättet* att presentera dem kan användas för att ge mera glans. Det är den interna logiken i nartrativet, och möjligheterna att koppla det till en yttre verklighet – gärna en materiellt iakttagbar verklighet eller vad andra har berättat om – som ska betyda något, inte att X står och pekar på sig själv och säger ”Precis så här var det hela tiden – försöker du påstå att JAAAAG skulle ljuga?”. Om de hela tiden öppet eller underförstått hänvisar till att ”så här var det när jag kom till Sverige” eller ”alla mina kompisar (invandrare/HBT-personer/norrlänningar) blir hotade av polisen om vi rör oss på stan, så har det alltid varit” (eller ”Stockholmare är smartare än lantisar” – det är i princip samma slags påstående, Anna Kinberg hänvisade underförstått till sin bekantskapskrets) och sen presenterar em skruvad beskrivning som ska passa den ståndpunkt de vill ha fram då är det inte okay. Det är debattörens ansvar att göra den typen av narrativ och understödjande argument _översättbara_ till en verklighet som andra delar och som låter sig förstås och kontrolleras av oss andra, istället för att vi bara ska köpa debattörens, troligen rejält stiliserade, bild av hur det ser ut som om den vore ristad i stentavlor. Det är när argumenten står åtminstone hyfsat fria från debattörens egen roll som sanningsvittne, och bild av sig själv, som de går att diskutera vidare.

    Det är för mycket narrativ i dagens svenska debatt – det här förekommer förstås också i andra länder men i Sverige har det personliga narrativet fått en ovanligt stark övervikt över verkliga argument. Och eftersom kultur- och ledarsidorna samtidigt i hög grad hra avvecklat sin roill som arenor för verklig debatt, den typ av debatt som genomlyser någonting, så får vi et debattklimat där pos(ition)erandet går på högvarv hela tiden och där gränsrna för vad du kommer undan med at säga ofta bestäms av vilken bild som kan säljas in av vem du är. Det har ofta påpekats att Dilsa, liksom hennes förebild Ayaan Hirsi Ali, säger saker som hade väckt mycket mer protester om de uttalats av en vit manlig medelålders professor. Men båda två – både Dilsa och Ayaan – bygger i hög grad sina argument på uttalade eller halvtydliga hänvisningar till vilka de är och till sin barndom och uppväxt, där deras egna ord är den enda källan. Hirsi Ali ger (utan att riktigt säga det ut, men fullt tydligt) bilden av att alla muslimska kulturer är som hennes barndoms rättslösa Somalia – och kanske måste vara det – och att alla hon mötte innan hon kom till Europa var beredda att döda för Koranens skull. Hennes barndom blir den främsta länken i beviskedjan för att muslimer allesammans är kriminella sadister om de inte uttryckligen tagit avstånd från våld och från sin bakgrund. Den sortens retoriska in-blancocheckar används ymnigt idag och får hjälpa till at legitimera våld mot invandrare -.ute på gatan, eller strukturellt våld med stöd av lagstiftning – övervakning och förstärkta spänningar i samhället.

    Gilla

    • Magnus

      Dilsa, liksom hennes förebild Ayaan Hirsi Ali, säger saker som hade väckt mycket mer protester om de uttalats av en vit manlig medelålders professor. Men båda två – både Dilsa och Ayaan – bygger i hög grad sina argument på uttalade eller halvtydliga hänvisningar till vilka de är och till sin barndom och uppväxt, där deras egna ord är den enda källan. Hirsi Ali ger (utan att riktigt säga det ut, men fullt tydligt) bilden av att alla muslimska kulturer är som hennes barndoms rättslösa Somalia – och kanske måste vara det – och att alla hon mötte innan hon kom till Europa var beredda att döda för Koranens skull. Hennes barndom blir den främsta länken i beviskedjan för att muslimer allesammans är kriminella sadister

      Bra funderat Magnus, encore. Men – tror du inte unga kvinnor i giftasmogen ålder har liiiite mer att irritera sig på eller oroas av än en medelålders vit professor i de flesta muslimska samhällen, den mesta tiden? Jag är själv en student av Islam och den muslimska civilisationen och tror nog ändå det. Min invändning mot Ayan och Dilsa, två stridbara kvinnor som man måste respektera, är att de så tydligt vänder sig gentemot en vit europeisk publik, och att der är där, i den kontexten, som deras berättelser laddas med socialt kapital.

      Jag håller dock med om anektoden och hur de används för att understödja argument – i själva verket används ju som Argument I Sig. Du har förstås lagt märke till de som drar sin lilla trudellutt först, för att sedan avrunda med en ”DÅ förstod jag meningen med livet ”, ”DÄRFÖR har jag nu insikt i skapelsens kärna” eller ”Därför kan Jag INTE förstå”, och den värsta av alla
      ”Jag vad ni inte Vet”, följt av en diss som anekdoten skall belysa. Vilket den Så Gott som Aldrig Gör. Anekdoter, exempel, analogier, allegorier, parafraser – allt det här är tekniker som har sitt värde och kan och bör användas, men med urskiljning. Det är Tesen som står i centrum, och anekdoten skall belysa den, inte tvärtom. Den får gärna vara rolig – renodlat teoretiska resonemang skulle bli så olidligt träiga att man skulle äta sin slips. Jag tror det sättet att uttrycka sig genrellt har just en slags symbios med underhålllningskravet också.

      Gilla

      • Javisst, jag kan hålla med om att Ayaan eller Dilsa kan ha haft det motigare, fram till en viss punkt, och att deras erfarenheter måste få komma fram. Men med de trender som råder i debatten idag blir deras påståenden helt enkelt omöjliga att ifrågasätta när de kommer sammanlänkade med deras egna biografiska trudelutter. Vi är överens, tro jag, om att detta kommer i vägen för tesdriven debatt och att det är en följd av att kravet på snabb underhållning har ökat i dagsdebatten. Det har bnlivit mindre viktigt att ha en hållbar, genomtänktöver tes eller att kunna medge att drev eller man delvis hade fel och sedan kunna backa, men mycket viktigare att ha en catchy profil så att läsarna kan uppleva att de känner dig på ett halvprivat sätt.

        Någon skrev när ”En fri röst” kom att Ayaan Hirsi Ali är beundransvärd som person, för sitt mod, även om hennes åsikter (om islam och om invandrare) inte är värda samma beundran. Det kan jag hålla med om (särskilt inte om de ställs samman med hennes verksamhet som politiker i Holland), men idag görs sällan den distinktionen. Personen och tonfallet får ofta agera argument och smeta över att de verkliga argumenten läcker som ett såll.

        Gilla

  6. Det är för mycket *privata* narrativ, kanske jag kan ändra till i ovanstående: ‘berättelser’ eller stumpar av stories, anekdotiska argument, som helt vilar på att vi köper vad skribenten berättar – när man gjort det är de slutsatser denne vill dra ofta så att säga inskrivna i denna berättelse eller i sättet den framställs på. Det är också för mycket krönikörer och för litet plats för verkliga debattörer. Dilsa twittrade en gång att ”jag anser att en debattör definieras av sina ståndpunkter”, dvs inte av vilka signalord han/hon använder eller tar avstånd från, eller vilken tidning etc man skriver i. Jag håller i princip med om det, men med den inställningen har vi inte så mycket till levande debatt i svensk media idag och Dilsa lever inte alltid upp till den parollen.

    Nu kanske det låer som om jag bara är ute efter henne, men jag är snarare trött på de blockeringar och det svansande som länge har präglat debatt om rasism, integration, migration och utrikesfrågor i Sverige.

    Gilla

  7. ”över” och ”drev eller” hamnade lustigt fel i min senste replik genom något skript som hickade till. Ska vara ”Det har blivit mindre viktigt att ha en hållbar, genomtänkt tes eller att kunna medge att man delvis överdrev eller hade fel och sedan kunna backa”.

    Och visst ser man den ihoplänkning biografisk anekdot/analogi/skröna-”DÅ förstod jag att…/NI VET inte men jag vet”-aggressiv diss du talar om, hela tiden. Liza Marklund har alltid kört den prylen, Per Ahlmark och Pernilla Ström likaså, det är en typisk krönikörsgrej och krönikörer är idag billigare och läsvänligare än verkligt tesdrivna, nyanserade debatter elller grävande reportage.

    Gilla

  8. Thefeatherredsnake…

    Jag hinner inte med någon lång konversation idag, men å andra sidan tror jag inte vi kommer någon vart som gör det värt tiden att skriva långt. Genomgående gör du dig föreställningar om vad jag och andra partikamrater tycker och tänker, och genomgående (något undantag kan faktiskt finnas) så stämmer de inte.

    Ditt försvar för Reinfeldt köper jag inte en sekund. Som statsminister är det av yttersta vikt att vara tydlig med vad man yttrar, det borde vara rätt centralt.

    Du har all rätt att kritisera SD, liksom jag har rätt att kritisera t.ex. islam. Du drar emellertid fördomsfulla slutsatser som går emot bättre vetande, vilket den som känner partiet inte gärna kan undgå att se – och påpeka.

    Xenofobisk är inget ord med exakt betydelse, där har du fel. Det betyder ”främlingsfientlig” och är alltså inget annat än en svepande politiskt korrekt klyscha översatt till engelska.

    Gilla

    • Patrik, du måste börja läsa lite böcker, för jösse namn. Annars kommer de förolämpningar som verkligheten utgör att göra dig åldrad i förtid.
      Som att Xenofobi är ett Grekiskt begrepp. Xenos = främling, fobias = fruktan. Det kännetecknade i antiken de som hyste motvilja mot invånare från andra stadsstater. Uttrycket är mycket passande för den som oavsett grunder har en njugg eller avog inställning til folk som inte ingår i den egna stadsbildningen eller etniska gruppen, och är just ett mycket mer användbart begrepp än t.ex rasist på grund av dess vidare konnotationer och inriktning på en praktik, snarare än på ideologi. Den Franska språklagstiftningen räknas t.ex som Xenofobisk. Kolla upp det om du inte tror mig.
      Så här håller det på Patrik, och jag håller med dig, det är inte ett givande och tagande här, utan ett parasitiskt förhållande från din sida. Jag redogör för något eller lägger fram ett resnomenag och du står på sidlinjen och kommenterar det, oftast med ögon och öron hårt slutna. Du har all möjlighet att rätta mig med FAKTA om jag har så uppenbart fel. Men det gör du inte – du hasplar utr dig ett svepande avfärdande och tror att du därmed gjort något. Tyvärr, det duger inte, inte alls. Du kan slingra dig till du blir blå, men alla kan notera att du genomgående undviker att svara på någon av de frågor jag ställer och projicerar din egna slutna inställining på mig. Så gör den som inget har att säga.

      Gilla

  9. Jag slog upp ordet i en ordlista, det handlar inte om någon j-a vetenskap, eller kräver utredning på 3 stycken.

    Din översittarattityd borde vara allra mest tröttande för dig själv. Jag kan iaf gå härfrån när jag inte tycker det är skrattretande längre.

    Gilla

    • Patrik, du är fri att försvinna när du vill – efter en lovande början har du haft litet att komma eller bidra med, vilket alla kan se. Utom möjligen en slags oavsiktlig komiska projektioner. Istället skulle du ju ha kunnat samla dig till något konstruktivt istället för att falla in i mallen av att stå frustrerat svarslös, så fort någon inte håller med dina idéer. Snarare än pajkastning kunde du ju fundera på hur vi kan agera för att förhindra att Breivikare bestämmer sig för att göra slag i saken också här Sverige.
      Precis som i fallet med Taimur Abdulwahab, då det påpekades att muslimska församlingar är i en god position att förhindra sådana tendenser genom att predika mot våld och samarbeta med polisen (en ansats som jag anser att man kan kräva, till vissa vänstermänniskors frustration) befinner du och dina partikamrater i en gynnad position att rikta er gentemot invandringskritiska kretsar och propagera och ta konsekvent motstånd mot alla former av våldsyttringar. Det vore ett bidrag till minskat våld i samhället, istället för att fixera sig om att man blir utpekad eller haka upp sig på hur man med mental akrobatik kan tolka vad Reinfeldt sagt för åratal sedan.

      Gilla

  10. Jag tänkte inte skriva mer här, men kan som avslutning säga att det är rätt elementärt att man väljer vem man vill debattera med och var man vill lägga tid på att debattera.

    Du hittar mig på fler bloggar (mest vänster, då jag inte finner mycket utmaning att debattera med likasinnade). För det mesta får jag sista ordet, tro det eller ej. Det är inget självändamål, men jag är en pratkvarn, bara min tid räcker till.

    Men du har lyckats utmanövrera mig med din attityd och en sällan skådad dryghet. Du behöver inte ta det personligt, men jag är ärlig med min uppfattning. Se det som en seger på w-o, om det förbättrar din nattsömn.

    Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET