Ofattbara händelser kan göra konstiga saker med ens ansträngda hjärna,men frågan är om inte mediekulturen, rapporteringen och inflytandet från reklamen drivit saker till den punkt där man snart kan avfärda även de största katastrofer med det ser alldeles för Photoshoppat ut…(?)

Tidigare har här omnämts hur rapporteringen av katastroferna fått min undflyende hjärna att förlora sig i obskyra filmreferenser och nynnande på expressionistiska slingor. Man var således ett lätt offer för knaskopplingar i huvudet dagarna efter (den senaste) tsunamin. Något min syster sade till mig veckan efter katastrofen gnagde också, om att medierna tjatar sönder de spektakulära nyheterna, och på ett så…konstigt sätt, så att det till slut blir lättare att stänga av, och tröttna. Som en låt som spelas för ofta. Trots att det är på riktigt.

Hon hade förstås en poäng, och en liten titt på ett inslag i rapporteringen, som blivit överallt närvarande, visar på det. Jag har tidigare postat en del snuttar, flera musiklagda, av tsunamin när den slog till. Efter första dagarna har de förändrats i karaktär, men behåller vissa anmärkningsvärda drag. Se t.ex. Svds bildpresentation med bilder sammanställda från GEOEYE, som tillhandahåller kommersiella satellitbildsprodukter
(http://www.svd.se/nyheter/utrikes/bildspecial/bilder-fore-och-efter-tsunamivagen_6004385.svd)  Några av bilderna kan ses nedan

Sendai Airport efter Tsunamin

Sendai Airport före Tsunamin

Yuriage efter Tsunamin

Yuriage före Tsunamin

Ett grepp gemensamt för de där presentationerna drog i mig och fastnade. Den  obevekliga ”takten” i det där paret ”föööre…efter!”

”Befooooore….After!”

Ja juuust det… det är ett grepp från reklamens värld. 

Litografin "Before and After", Andy Warhol 1960

Det förstår man ju, det är oerhört effektivt för att kränga saker och peka på förbättringar, förändringar… Det måste vara betydelsefullt på något sätt, och redan Andy Warhol drev med det, att det är ett extra vanligt grepp ifråga om propaganda som riktar in sig på förändringar av kroppen, antingen det gäller träningsutrustning eller plastikoperationer, samt för städutrustning… Månne finns det en koppling där, båda har att göra med hur saker framstår utåt, om det omedelbart synliga.  

Tsunamin 2004 Indonesien - före och efter

Det här har naturligtvis varit på gång långt före den 11:e mars 2011. Jag drog mig till minnes bilder från Tsunamin 2004 då många svenska medborgare omkom. Men bildmaterialet denna gång är oerhört mycket större, hamrandet så mycket mer ihärdigt… Det kanske är oundvikligt, vad vet jag, men något i sättet att visa det där ”before…after”-schemat började göra mig lätt illamående – det blir så kliniskt, så distanserat…det är maffigt och åskådliggör, men tar också bort blicken från katastrofens verkliga verkan, som är på marken, och tröttar ut en… Till och med en galen nyhetsjunkie som undtertecknad börjar få en konstig smak i munnen efter ett tag.

Häromdagen kollade jag in Oliver Stones ”World Trade Center” och kände en slags pervers skräckrysning vid minnet på de sammanstörtande husen. Det slog mig då att det finns en parallell mellan den överdrivna rapporteringen och de allt populärare katastrofskildringarna i en mängd stora hollywoodfilmer de senaste åren. Filmer som ”2012”, ”Day after Tomorrow” och ”Deep Impact”. Kolla in kollaget nedan.

Det är en besvärjelse det där, ett sätt att dämpa sin fruktan genom att frossa i det ofattbara. Jag förstår, även om det också är irriterande.

Lägger man för övrigt till en kryddning av religiöst nonsens kunde man kanske tänka sig en galen Gud som med en kosmisk vaxduk eller skalpell av oceaner utförde lite rensning av det ogudaktiga Japan. Fundamentalistiska kristna har i alla fall inte varit sena att tänka den tanken (häromdagen gjorde idioten Glenn Beck, den kristna högerns favorit på Fox News, just det). Det är slående hur lyckliga de blir när katastrofer slår till, och det beror tror jag, på en perverterad variant på samma impuls som får Hollywood att gång på gång utplåna NY på vita duken. Förutom att kristna av den där modellen uppenbarligen gottar sig åt tiotusentals människors död, snarare än att bara göra en sensation av det.

Vad är poängen med denna soppa? Kanske ingenting. Men kanske ger katastrof -och eländesporren i de där filmerna och de skumma greppen i nyhetsrapporteringen näring åt en konstig och illavarslande reaktion.

Det kanske är nördens svar på den religiöses eller blaserades manér, eller så kanske jag bara säger något självklart, men det slår mig att man efter den inledande förfäran rätt snabbt börjar avfärda kataklysmens realiteter just eftersom mycket av rapporteringen börjat likna en evighetslång reklamfilm eller trailer för en katastroffilm.

PS.

Det finns en ännu sjukare tanke som slog mig när jag betraktade ett klipp som handlade om hur man med datorgrafikens hjälp ”förbättrar” verkligheten – seBMWs reklam nedan, som också innehåller en ”Before/After”-trop som får det att krypa i en…

En (halv) fnoskig dåre i en källare skulle möjligen, med lite puffar och klunkar, kunna komma att bestämma sig för att tsunamin, och alla dess dokumenterade effekter, kanske bara är… en hoax.